Rävvålingarna kunde en gång i tiden vara stolta över att ha en 65 m hög skorsten

Malmen som togs upp ur Långfallsgruvan på Saxberget behövde anrikas innan den kunde transporteras bort för att användas. Det första anrikningsverket byggdes nere i byn Rävvåla i början av 1890-talet.
  

Nära anrikningsverket byggdes också en rostugn där malmen kunde hettas upp till hög temperatur för att få bort bl.a. svavel. Platsen var vid Räfvåla hytta som var i drift 1634 - 1865, ett par hundra meter väster om Saxenkiosken.

För att få bra drag i en rostugn behövs en hög skorsten. Därför murade man upp en väl tilltagen, 65 m hög, tegelskorsten. Både verket och rostugnen fyllde säkert sin uppgift men tisdag 6 december 1910, alltså för snart 101 år sedan, kunde man läsa följande i tidningen Dalpilen:
 

Den höga skorstenen fälldes i oktober 1939. Fällningen var en spännande sevärdhet. Det hela avlöpte helt enligt planen och ingen blev skadad.
 
1929 hade man byggt ett nytt anrikningsverk uppe vid Långfallsgruvan. Det brann ner helt 1934. Ett tredje anrikningsverk byggdes och kunde tas i bruk 1935. Det låg också vid gruvan.

 
Idag finns ingenting synligt kvar av vare sig Långfallsgruvan, Räfvåla hytta/masugn eller rostugn och skorsten. Men under markytan finns fortfarande stora delar av Räfvåla hytta kvar. Den är dock täckt med jord och får inte grävas ut. Kanske det kan bli en uppgift för framtida arkeologer?
 
Den spännande historien med flera gamla bilder finns också att läsa i artiklar av August Åhlström och hans son Lars Åhlström i ett särtryck ur årsskriften Gränge som Rävvåla kulturförening tagit fram:
RÄVVÅLA - SAXDALEN genom tiderna

Några tidningsurklipp från början av 1900-talet

Början av 1900-talet var i Rävvåla en tid av expansion. Brytningen i Långfallsgruvan hade kommit igång och behovet av arbetskraft ökade. Rävvåla blev en inflyttningsort, antalet barn ökade och fler skolor behövdes.

Dalpilen 1907-11-01

När ovanstående artikel publicerades hade Rävvåla redan två skolbyggnader, den första troligen byggd 1859 (nuvarande adress Oxbrovägen 35) och den andra 1902, samma hus som Saxdalens kapell. Det räckte ändå inte till. 1915 var ytterligare ett stort skolhus färdigt att användas, nuvarande Saxdalens skola.

Att kyrkostämmans beslut 1907 inte bara var tomt prat utan verkställdes inom kort visar artikeln från Dalpilen 23 juni 1908.

Dalpilen 1908-06-23

Gruvorna gav många arbete -hårt arbete - men inte alltid så pålitligt. Långfallsgruvan bytte ägare många gånger och ibland var det stopp i gruvdriften.

Dalpilen 1920-12-24

Dalpilen 1923-02-02

Det troligen ganska korta arbets- avbrottet 1920 var inte en engångs- företeelse vilket framgår av notisen 2 februari 1923. Däremot verkar Saxberggruvan ha varit en betydligt stabilare arbetsplats än t.ex. Blötbergsgruvan där långa permitteringar var vanliga. 
 

Dalpilen 1908-08-28

I Blötberget inträffade också en tågolycka i en artikel i Dalpilen 1908-08-28, dessbättre utan personskador. 
  
 Jag vet att det också skedde en allvarlig kollission på Blötbergets station i samband med att järnvägen byggdes. Jag har ännu inte hunnit gräva fram den skriften men den kommer fram så småningom. Då återkommer jag med en rapport. Inte heller vid den olyckan skadades någon person.

Om gruvliga ord och lite av varje

Språk har alltid fascinerat mig, både det lokala språket som jag nu tänker ofta på, dalmålet, rävvålmålet men också olika nationella språk, hur vi uttrycker samma sak eller liknande företeelser med olika ord eller som det händer ganska ofta: det finns ingen direkt motsvarighet på ett annat språk.

Idag kom jag in i språkgrubblingar via Svenska Akademin. Jag råkade titta in på deras hemsida för nya ord i den 13:e upplagan av Svenska akademins Ordlista (SAOL). Den senaste upplagan SAOL13 innehåller ca. 10 000 nya ord men har också tagit bort ca. 5000 ord som fanns i föregående upplaga.

Svenska Akademins Ordlista ska spegla det aktuella svenska språkbruket.

Hur kan då ett ord som "häststransport" ha saknats i SAOL ända tills nu. Hästtransport var ju det livsviktiga transportsättet i Rävvåla-trakten åtminstone från 1634 när Råvvåla hytta startade, eller som det kallades "blåstes" för första gången. Hyttan var verksam i 231 år till 1865 och var som alla hyttor i Bergslagen beroende av stora mängder ved och kol som transporterades med - just "hästtransporter".

Jag kom in på ord som hör hemma inom bergsvetenskap och funderade på om man "avdarrade" bly och silver i Räfvåla hytta?

Enligt den andra viktiga skriften från Svenska Akademin: Svenska Akademins Ordbok (SAOB) som behandlar svenskan som historiskt språk alltså också ord som inte används idag. SAOB finns på Internet men är inte riktigt "ifatt" ännu. Man utökar SAOB i bokstavsordning och har hittills bara hunnit till bokstaven T. Lite kuriosa är det väl att Svenska Akademins Ordbok trycks i Norge! Och Norge har självklart en egen Norsk Ordbok här.

I SAOB förklaras vad AFDARRA (AVDARRA) betyder: bergv. ur (bly- o. silfver­haltig koppar) medelst behandling i darrugn ut­draga efter segringen ännu kvarvarande bly o. silfver. RINMAN1788). NISBETH Handels-lex. 1: 10 (1870).

Men det ord jag började fundera på var slashas (slas-has). Det var det ordet som ledde mig in på bergsvetenskap. Jag var för många år sedan på ett studiebesök i Sala silvergruva. Jag vet att guiden pratade on slas och slas-has och har för mig att slas var det räcke som gruvarbetarna kunde hålla sig i när de förflyttade sig nerför slasen, den (ofta starkt) sluttande gruvort där de skulle ta sig ner.

Det var mörkt och underlaget var ojämnt, idag skulle det vara en trappa med trappsteg men då var det ett ojämnt sluttande underlag där man fick känna sig fram med fötterna för att inte falla. Och föll man i det sluttande schaktet i Sala silvergruva så föll man ner i det lodräta schakt som stupade ner i den djupa gruvan.

Om det var som jag föreställer mig att gruvarbetarna "slasade" sig ner för det mörka schaktet (på väg till sin arbetsplats) och bara hade hjälp av en ledstång att hålla sig i... Är det då rättvist att beskriva den mannen så här:

"En slashas är en person, oftast man, med slapp attityd till det mesta; arbete, ordning och reda, klädval och hygien. Slashasen slarvar, slappar och hasar benen efter sig, därför kan slashas sägas vara ett ord med ljudhärmande karaktär" citerat från bloggen SLANGOPEDIA. Eller skulle slashasen på den tiden lika gärna kunna beskrivas som en "vardagshjälte"?

Jag säger som Cornelis Wreeswijk: Jag skulle bra gärna vilja veta... kan någon människa ge ett svar?

Vi lär i alla fall inte ha haft några slashasar - i den mer positiva meningen - i Långfallsgruvan eftersom det donlägiga, lutande schaktet där var alltför brant för att man skulle kunna "slasa" sig ner och upp. Möjligen slasade man sig ner i de första gruvöppningarna innan den första laven med hiss byggdes.

Jag lyckades hitta en fotoblogg med bilder från Sala silvergruva. För att se bilder bl.a. på en levande men sovande slas-has klicka här.

På tal om museum...

Åtminstone för oss som bor i Saxdalen verkar det här med museum inte vara något att satsa på. Lars-Åke har ju nyligen berättat historien om det försvinnande? Saxdalens museum. Det kallas ibland Saxdalens idrottsmuseum eftersom det innehåller mycket om Rävvåla/Saxdalens idrottshistoria. Men där finns också en hel del annan historia både från gruvan och från det gamla gruvsamhället.

Nu verkar det som att muséet kommer att läggas i malpåse i Saxdalens Folkets hus. Elräkningen från den kamin som hållit muséets temperatur en bit över fryspunkten under vinterhalvåret blev för dyr för vår kommun. Som gammal Rävvåling är jag rädd att det slutar på samma sätt som för en annan malpåse vi hade i många år: Långfallsgruvan.

Den fick aldrig något museum. Den utplånades så att de som arbetat där under hela sina arbetsliv inte känner igen någonting när de besöker det gamla gruvområdet. Som medlem i Rävvåla kulturförening hoppas jag att vi på något sätt ska få ihop till en informationstavla som berättar huvuddragen av den gamla gruvdriftens historia.

Gamla foton och gamla historiska texter kanske inte är rätt medium i våra dagar för att bevara och visa upp historiens gång. Vi kanske inte behöver några lokaler för att förvara och visa historia? Nu finns andra möjligheter. Titta här:



Klicka på "Start-triangeln" för att starta Johannes Graafs presentation av Långfallsgruvans historia i videoformat. Jag vill gärna säga Grattis till Johannes för det här sättet att presentera historiskt material.

Johannes är också min blogg-kompis med en originell och kreativ blogg som heter vitafrun (klicka här för att komma dit). Johannes har också något så unikt som ljudinspelningar från de underjordiska hål som fortfarande finns kvar från Långfallsgruvan. Han har också kreativa foton från Runnbergsgården, Missionshuset och mycket annat på sin blogg. Besök den!

Sen kan man ju börja fundera varför man bor i en avkrok som Saxdalen? Med den nya tekniken går det ju att leva med lägre skatt på många ställen i Sverige och ändå ha större tillgång till service i olika avseenden. Och flyttar man lite längre kan man både få större köpkraft för sin pension och ett bättre klimat. Som snål rävvåling kanske man får se över de alternativ som finns...

Sysslar man dessutom med hembygdsforskning och utan att få tillgång till någon gemensam förvaringsplats för våra insamlade, museala fynd får vi väl förvara dem privat hos de personer som är intresserade och utför forskningen. Till och med en lokal blogg kan skötas lika väl från Barcelona, Gran Canaria, Thailand som från Colombia. Vi två bloggdeltagare: Sörby-bon Lars-Åke och Malbackingen Ola har provat på!

Den lokala bloggen Saxdalen blogg har det senaste året besökts av 17 143 unika besökare som har laddat ner 37 697 sidor från bloggen. Liknande besökssiffror lär förstås vara svåra att uppnå i ett traditionellt museum...

Tillbakablickande funderingar

I morgon kväll står många av oss Saxdalingar och tittar på brasan vid Saxenstranden och lyssnar på vårtal och körsång. Det är ju en glädjens högtid när ljuset kommit tillbaka och sommaren nalkas. Sommaren uppfattas av de flesta som något vi ser fram emot under resten av året.
 
Lite smolk i bägaren är den ekonomiska kris som verkar vara så djup att snart sagt allt dras in. Själv är jag något förundrad över hur mycket verklighet det egentligen ligger bakom alla indragningar. Och hur mycket bidrar indragningarna själva och föreställningen om "den ekonomiska krisen" till att skapa - just "den ekonomiska krisen".
 
Men jag är en optimistisk person och tänker tillbaka lite grann och försöker föreställa mig hur det var i Rävvåla/Saxdalen längre tillbaka i tiden. Vad skulle Saxdalen vara idag om inte den här mannen fått för sig att hans skulle gå och leta på en gruva. Då skulle han inte behöva ha så långt till arbetet!

Skarp Jakob Jansson som vid 12 års ålder 1948
blev övertygad om att det fanns malm i berget
  där Långfallsgruvan sedan byggdes på 1880-talet

Det är svårt att tänka sig hur Saxdalen skulle se ut utan Skarp Jakobs upptäckt. Gruvan var ju motorn bakom Rävvålas expansion och storhetstid. Men vi var inte så väldigt många fler invånare i Rävvåla under byns storhetstid än vad vi är nu. Men då hade vi t.ex. hade fem speceriaffärer, tre eller fyra kaféer, herrekipering, flera frisörer...
 
Skillnaden är väl att vi då handlade i byn. Och vad händer om vi "tror" på den "ekonomiska krisen"? Ja det lär det ju inte bli lönsamt för något bussbolag att ha turer till Saxdalen. Och hur många kommer att ha råd att ha bil? Var ska man då köpa mat?
 
Skräckvisionen är väl att vi är tillbaka i den situation som min morfar och farfar var i: Man får gå över skogen till Blötberge - nej visst ja den gruvan är ju nerlagd - ja då får man gå till ABB och handla mat och bära med sig hem på kvällen.
 
Det är inte så himla många år sen det var en verklighet men om vi tänker efter före kan vi undvika att den tiden kommer tillbaka. Saxdalen har några få företag som kan förse oss med det viktigaste. Så låt oss vara rädda om Saxenkiosken, Pizzerian, IT-butiken, tvätteriet och de många fåmansföretag vi har i byn.
 
Om vi handlar lokalt och anlitar våra lokala småföretag kan vi fortsätta att överleva den ekonomiska krisen.
 
Indragningar innebär ju faktiskt strypning av samhällets funktioner. Vi borde för länge sen ha förstått att nedläggning av skolor och fritidsverksamhet inte gagnar samhällets medlemmar. Och vem gynnar det i så fall? I varje fall inte våra barn och inte de familjer de tillhör och inte heller oss äldre. Vi är ju beroende av att barnen har en bra nutid för att kunna får en bra framtid!
 
Ha en trevlig sista april och sänd en tanke till Skarp Jakob som med en optimistisk tro bidrog till en mycket positiv utveckling för vår by. Han ville ha kortare väg till arbetet och det var möjligt. Det var bara att hitta en gruva!

Vintern är härlig också i våra dagar

Förra inlägget var en tillbakablick till hur jag uppfattade riktiga vintrar när jag var barn. Men nu bor jag ju åter i ett riktigt vinterlandskap. Och häromdagen fick jag en påminnelse om det vinterlandskap som ligger på andra sidan om byn Saxdalen, ja till och med bortanför Långfallsgruvan om den funnits kvar. Rolf Pålsson skickade ett par färska vinterbilder från Ranmossen.

Idag går det varken gruvbuss eller linbana till platsen där Långfallsgruvan låg. Det gjorde det en gång i tiden. Men idag finns leder utmärkta för vandring och skidåkning så ingen ska behöva gå eller köra vilse även om man aldrig förut besökt mossen.

Inte heller behöver man börja spåra från Långfalla som det var förut när man kom med skidor. Idag finns leder med färdiga spår och det är bara att följa leden och njuta av utsikten.

Gruvan på Saxberget slutade att producera malm 1988 men nu, 20 år senare, finns en ny produktion som man kan se av den nedre bilden. Saxberget bidrar nu åter till vårt välbefinnande genom de 12 senast byggda vindkraftverk som finns i området.

Så här i sportlovstider kan vi vara särskilt glada åt den fina vinter vi har, fin vit snö och inte alltför kallt. På Fjällberget-Saxberget finns ju dessutom möjligheter att åka skidor både på längden och utför.

Om vi njuter av det nu så kommer säkert våren snart. Årstiderna och naturens otroliga skiftningar är något som bara vi som bor långt från ekvatorn kan glädjas åt.

Jag hörde för några år sedan ett telefonsamtal till ett av våra då så populära radioprogrammen "Ring så...". Det var en dam uppväxt på Västkusten men nu bosatt på Hawaii, USAs yngsta delstat i Stilla havet. Hon efterlyste någon som kunde byta lägenhet med henne under några veckor. Hon stod inte ut längre med att inte ha några årstider. Men det har vi. Och nog är det väl lite svårt att tänka sig att det är bara fyra månader till midsommar när man tittar på Rolfs bilder från Ranmossen. Men visst skulle man väl kunna stå ut några veckor på Hawaii.

En typisk skoldag vårvintern 1950

Under småskolan, årskurs 1 och 2, och folkskolan, årskurs 3-6 fanns åtskilliga tillfällen till skidåkning. Många dagar under vintern blev vi uppmanade att ta skidorne med till skolan för någon utflykt med klassen. Bodde man då högst upp på Malbacken var det normalt skidåkning till skolan som gällde och sen hem igen efter skoldagens slut.

Hösten 1951 började jag i folkskolan, i tredje klass. Vi hade en ny lärare, Hjalmar Liss från Gagnef. Han var en riktig friluftsmänniska och det blev många utflykter av olika slag men på vintern mest skidturer upp på Saxberget och på höjderna och myrarna bakom Saxberget. Vissa dagar hade vi heldagsutflykt med medhavds smörgåsar och varm mjölkchoklad. Andra dagar var det halvdagsutflykt när vi kunde få matsäck från matbespisningen.

Ibland åkte vi för egen maskin uppför Saxberget men för det mesta fick vi åka med Ludvigsson som körde Gruvbussen från byn till Långfallsgruvan. Då hade vi avverkat den tyngsta backen utan att anstränga oss. Turen gick sedan för det mesta till Ranmossen och den höglänta terrängen däromkring. Jag vet att vi inte att vi försökte få se orrspel när vi var där uppe hela skolklassen. Vi fick inte plats i den koja som vi gömde oss i tills dagsljuset kom. Tjäderspel har jag däremot ett minne av att vi försökte få se i större grupper. Men med hela klassen kom vi nog ofta för sent efter gryningen. På vårvintern, från slutet av mars tog Hjalmar Liss gärna med mindre grupper av intresserade föräldrar och barn till Ranmossen där han hade byggt kojor för att kunna se orrspel och därefter smög man sig runt för att kunna se tjäderspel. Då åkte vi bil till Långfallsgruvan och åkte sen skidor upp till kojorna innan det blev ljust.

Det hela var mycket spännande för en skolpojke men de första gångerna tyckte jag det var alldeles för kallt för att klä av sig på överkroppen och byta underkläder när man kommit fram till kojan. Men man blev snart varm och det var säkert nödvändigt att ersätta de svettiga undertröjorna med torra efter skidturen uppför från Långfallsgruvan. Hade man tur kunde man se orrar som spelade nära kojan men ibland såg man inte så mycket om fåglarna höll till längre bort med sitt spel.

När det sen blivit ljusare brukade jakten på tjäderspel ta vid. Då gällde det att springa fram några steg mot den spelande fågeln under den så kallade sisningen då fågeln inte hörde stegen. Innan sisningen hördes ett klunkande ljud som startade långsamt men sen blev snabbare innan det övergick i sisning.

När hela klassen var på utflykt var annars ett av de stora nöjena att leta på något av de ganska höga jakttorn som fanns på myrområdet. För det mesta minns jag att det var tjockt snötäcke och de modigaste, själv var jag höjdrädd, hoppade från ganska hög höjd ner i snön. Korvgrillning förekom också och korv med bröd smakar ju alltid bra ute i naturen. Jag minns inte om vi åkte med gruvbussen ner från Långfalla någon gång men jag tror att vi för det mesta tog oss ner till skolan själva längs gamla gruvvägen. Så skidutflykter gjorde vi flera gånger per termin och de som var intresserade kunde följa med på orr- och tjäderspel helt gratis. Jag ser i nutida annonser att det vanligen kostar ett par tusen kronor att följa med på utflykter för att se detta naturens under..

Från Malbacken är ju Saxberget ganska långt bort men hade man åkt skidor till skolan var man ju redan vid bergets fot. Men en dagsutflykt till Saxberget och Rannmossen blev ändå en ganska bra utflykt om man lägger till fyra kilometers skidåkning till och från skolan. När jag gick i femte och sjätte klass hade min far skaffat bil och jag fick ofta skjuts till skolan på morgonen. Då blev det lite mindre träning.

Naturligtvis var vi för det mesta i skolan och arbetade med våra olika skolämnen men utflykter var ganska vanliga under hela skolåret.

Saxbergets andra storhetstid, nu med nya namn

Saxberget, för mig ett fascinerande berg som funnits i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas. Som återvändare till min födelsegård ser jag det nu igen dagligen. Från Malbacken har det alltid avtecknat sig som högt och ståtligt och när man ser det höst uppifrån Malbacken framstår Saxdalen verkligen som en djup dal och berget som ett högt berg - på andra sidan.

Kanske är det så att skolbarnen i Saxdalen idag upfattar Saxberget bara som ett berg. Under min uppväxt tror jag att alla vi barn i Saxdalen kände att Saxberget var det som möjliggjorde den tidens Saxdalen. Ludvigsson som körde Gruvbussen kunde vi se flera gånger per dag nere i byn och ibland åkte vi med Gruvbussen till Långfallsgruvan för någon utflykt upp mot Saxberget området "bakom", väster om Saxberget.

Jag skulle tro att det var väldigt få elever i Saxdalens skola på 40- och 50-talet som inte hade någon i familjen, nära släkting eller granne som inte arbetade i Långfallsgruvan. Det fanns liksom under skinnet att det här var en viktig del av byns försörjning.

Det hela började 1879 när Skarp Jakob upptäckte malmfyndigheten vid Långfalla på Saxberget. Men det dröjde av olika orsaker innan fyndigheten kunde börja utvinnas. Men brytning i större skala som så småningom igång och fortsatte till 1988. Under gruvperioden had Saxdalen sin blomstringsperiod och Saxberget sin första storhetsperiod.

Idag, 2009 är gruvdriften för länge sen slut i Saxberget men en ny storhetstid har förmodligen börjat: Vindkraft. På Saxberget och omgivande berg har under 2007 och 2008 byggts 17 vindkraftsverk. De har redan blivit en del av den naturliga utsikt vi har från hela Saxdalen och också från platser ganska långt ifrån vindkraftsverken.

När man som jag har sett de nya tornen och vingarna under ca. ett halvår känns de bekanta. De finns ju där varje dag och varje natt, man ser de röda ljusen i tornens toppar. Då börjar det kännas konstigt att de inte har några namn. När jag ska beskriva för min fars kusin som bor längs Oxbrovägen vilket vindkraftverks som stod stilla igår kväll så är det inte så lätt. Våra iakttagelser är ju från helt olika utgångspunkter och jag ser många fler verk från Malbacken än vad man gör från den delen av Oxbrovägen. Tänk om vi hade ett namn på varje vindkraftverk - hur lätt det skulle vara att tala om vilket kraftverk jag menar.

Eftersom jag läst meteorologi och arbetat i Sydamerika och varit intresserad av de tropiska stormar (engelska: hurricanes) så är det naturligt för mig att tänka så här: Över Atlanten, norr om ekvetorn har vi stadiga vindar, den s.k. nordostpassaden. Det gör att en segelbåt kan segla från Kanarieöarna till Barbados i Västindien på 3-4 veckor.

Barbados är en av de östligaste öarna i Karibien, ett område som under juni-november varje år drabbas av hurricanes (på svenska ofta orkaner) som ställer till allt större skada i Västindien, Mellanamerika och USA. I Miami, Florida finns ett "Orkancentrum" som kartlägger vindar och utvecklingen av tropiska stormar i Atlanten och östra Stilla havet.

Men vad har det med Saxberget att göra: Jo de flesta triousja cykloner böjer av åt höger och fortsätter i mer eller mindre försvagad form upp över USA och sen ut över Atlanten mot Europa. Många tropiska stormar kan registreras som ökade vindstyrkor när de når norra Europa och Saxberget. Det betyder att våra vindkraftverk kommer att få en extre vindpust en tid efter Karibiens och USA:s trpiska stormat. Men på Saxberget är det tämjda krafter som inte orsakar några katastrofer.

Så hur skulle vi kunna kalla våra vindkraftverk på Saxberget med omnejd? Jo för Atlanten (inklusive Västindien) finns en på förhand bestämd lista på de namn som de tropiska cyklonerna ska ges. För den som är mer intresserad av hur hela maskineriet fungerar, se kommande inslag i Olas blogg.

Kort om listan: Den är i bokstavsordning, första tropiska stormen har ett namn som börja på A, nästa börjar på B osv. I ursprungslistan finns en del typiskt amerikansk-engelska namn som inte har någon motsvarighet i svenskan. Dess har ersatts av svenska namn. Varannat år börjar listan med ett manligt namn och året efter med ett kvinnligt.

Namnet på de fem första vinkraftverken byggda 2007 vid Fjällberget blir (de amerikanska namnen inom parentes):

1. Andrea
2. Bertil (Berry)
3. Cecilia (Chantal)
4. Daniel (Dorian)
5. Erika (Erin)

Namnet på de 12 vinkraftverken byggda 2008 vid Saxberget blir:

6. Artur (Arthur)
7. Berta (Bertha)
8. Christoffer (Cristobal)
9. Dorotea (Dolly)
10. Edvard (Edouard)
11. Frida (Fay)
12. Gustav
13. Hanna
14. Isak (Ike)
15. Josefin (Josephine)
16. Karl (Kyle)
17. Laura

På det här sättet ska vi som ser vindkraftverken dagligen, och alla andra, lättare kunna förklara vilken vindsnurra vi menar.

För mig är det luftledningarna som stör bilden, inte vindkraftverken.

Moréns, ett strävsamt par i Styggviken

Om man som jag - gärna låter sig berättas om gamla tider och hur människor levde och hade det förr i tiden kan man - också som jag - bli alltmer förundrad över hur strävsamma människorna var och hur de kämpade för att klara sin egen försörjning och att dessutom ofta ta hand om stora barnkullar.
  
Jag vill berätta lite om en släkt som jag hade ganska mycket kontakt med som barn/ungdom: Moréns.
 
I år har jag åter träffat tre kusiner som också visat sig vara intresserade av gamla tider och de har delat med sig av minnen och bilder av sina mammor, mostrar och morbror och morföräldrar.
 
Naimy och Gunny, två systrar och barnbarn till paret Johan och Augusta Morén som tidigare bodde i Styggviken och deras kusin Birgitta från Västerås har bidragit med bilder och information till det här inslaget. (Inom parentes vill jag tillägga att Birgitta var ett av de "stadsbarn" som kom till Rävvåla/Saxdalen på somrarna och fick oss infödingar att känna att: Nu är sommaren här!)
 
Klicka på bilderna för förstoring!
Om vi börjar med Styggviken: Den ligger på öster sida om sjön Saxen, norr om Stackar- berget och Malbacken. Det har funnits bofast befolkning i Styggviken sedan slutet av 1700-talet.
 
Där låg ett par mindre gårdar och i huset som syns på bilden här ovan föddes Johan Morén 16 mars 1888. Johan hade tre syskon Lydia, Klas och Joel. Deras far hette Ludvig Ersson.
 
Som vuxen arbetade Johan som expedit i J.L. Runnbergs gårdsaffär. På Runnbergsgården arbetade då också pigan Augusta Holm som kommit ända från Stjärnsund utanför Hedemora där hon var född 1883. Som det ofta hände sig också på den tiden uppstod tycke och 1912 ringde bröllopsklockorna. Johan och Augusta Morén bildade familj och flyttade in i den lilla stuga, bagarstugan, som då låg vid bäcken 100 meter söder om Runnbergsgården.
 

Året efter, 1913 föddes deras första barn Bertil och 1914 barn nr. 2: Anna-Lisa. Stugan vid bäcken var mycket liten och när parets tredje barn Brita föddes 1916 hade Johan och Augusta flyttat in i det ganska nybyggda Missionshuset i Rävvåla där Johan arbetade som vaktmästare.

 

När Johans far dog 1918 tog Johan och Augusta över gården i Styggviken och flyttade dit. Sonen Lars föddes också 1918, dottern Lena 1920 och det yngsta barnet (nr. 6) Stina 1922.
 

Augusta och Johan Morén

Nu hade Johan skiftarbete i Långfallsgruvan. Det var en lång väg att gå, minst sex kilometer morgon och kväll. På sommaren rodde han över Saxen och gick sedan upp till Långfalla. På vintern när isen bar gick han över Saxen. Annars fick han gå antingen söderut över Malbacken eller norrut över den södra träbron över Ullnäsnoret. När det var vinter fanns ingen plogad väg på öster sidan av Saxen utan det var bara att pulsa i snön.
 
Augusta födde sex barn och var hemma och skötte gården med två mjölkkor och gris, ingen elektricitet och vatten fick hon bära från brunnen. När barnen kom i skolåldern hade de också en lång skolväg.
 
En granne till mig har berättat att Augusta var mycket mån om sina barn och att hon många gånger gick före barnen genom skogen, över Malbacken och ner till skolan för att trampa upp ett spår i snön så att det inte skulle vara så tungt för barnen att gå. På väg hem gick hon förbi hos mina grannar, Finngårds Kalles, högst upp på Malbacken för att vila. Hon var då helt uttröttad men fick vila en stund och dricka en kopp kaffe innan hon gick tillbaka över skogen till Styggviken.
 
När barnen gick över isen till skolan stod Augusta ofta nere vid sjön och följde dem med blicken tills de var säkert över på andra sidan. En annan av mina grannar har berättat att barnen ibland åkte spark eller gick över isen även när den var tunn så Augustas oro var inte obefogad.
 
Men barnen växte upp och här ser vi fem av Moréns barn som vuxna utanför huset i Styggviken. Sonen Lars dog redan som barn.
 
Från vänster: Bertil, Lisa, Brita, Lena och Stina utanför huset i Styggviken.

Barnen flyttade ut allteftersom de blev vuxna och på 1940-talet byggde Johan och Augusta ett hus i Saxdalen och flyttade till byn. Huset som idag har adressen Omvägen 10 ligger bara 100 meter från den lilla bagarstugan vid bäcken där Johan och Augusta bildade familj 30 år tidigare. Johan Morén dog 1957 och Augusta 1959. Idag är också alla deras barn bortgångna.

 

När Johan och Augusta flyttat till Saxdalen blev Lena och Stina ägare till Styggviken som då blev sommarställe för Johan och Augustas barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
 
Idag ägs Moréns gård i Styggviken av Stinas dotterdotter Johanna Holst Eriksson.


Här ovan ett foto av Moréns gård i Styggviken år 2000.
 
Ett stort tack till kusinerna Naimy Olsson, Gunny Runnberg (Grängesberg) och Birgitta Eriksson (Västerås) samt mina grannar Ruth Andersson och Astrid Björn för den information och de minnen som de delat med sig av.