Om gruvliga ord och lite av varje

Språk har alltid fascinerat mig, både det lokala språket som jag nu tänker ofta på, dalmålet, rävvålmålet men också olika nationella språk, hur vi uttrycker samma sak eller liknande företeelser med olika ord eller som det händer ganska ofta: det finns ingen direkt motsvarighet på ett annat språk.

Idag kom jag in i språkgrubblingar via Svenska Akademin. Jag råkade titta in på deras hemsida för nya ord i den 13:e upplagan av Svenska akademins Ordlista (SAOL). Den senaste upplagan SAOL13 innehåller ca. 10 000 nya ord men har också tagit bort ca. 5000 ord som fanns i föregående upplaga.

Svenska Akademins Ordlista ska spegla det aktuella svenska språkbruket.

Hur kan då ett ord som "häststransport" ha saknats i SAOL ända tills nu. Hästtransport var ju det livsviktiga transportsättet i Rävvåla-trakten åtminstone från 1634 när Råvvåla hytta startade, eller som det kallades "blåstes" för första gången. Hyttan var verksam i 231 år till 1865 och var som alla hyttor i Bergslagen beroende av stora mängder ved och kol som transporterades med - just "hästtransporter".

Jag kom in på ord som hör hemma inom bergsvetenskap och funderade på om man "avdarrade" bly och silver i Räfvåla hytta?

Enligt den andra viktiga skriften från Svenska Akademin: Svenska Akademins Ordbok (SAOB) som behandlar svenskan som historiskt språk alltså också ord som inte används idag. SAOB finns på Internet men är inte riktigt "ifatt" ännu. Man utökar SAOB i bokstavsordning och har hittills bara hunnit till bokstaven T. Lite kuriosa är det väl att Svenska Akademins Ordbok trycks i Norge! Och Norge har självklart en egen Norsk Ordbok här.

I SAOB förklaras vad AFDARRA (AVDARRA) betyder: bergv. ur (bly- o. silfver­haltig koppar) medelst behandling i darrugn ut­draga efter segringen ännu kvarvarande bly o. silfver. RINMAN1788). NISBETH Handels-lex. 1: 10 (1870).

Men det ord jag började fundera på var slashas (slas-has). Det var det ordet som ledde mig in på bergsvetenskap. Jag var för många år sedan på ett studiebesök i Sala silvergruva. Jag vet att guiden pratade on slas och slas-has och har för mig att slas var det räcke som gruvarbetarna kunde hålla sig i när de förflyttade sig nerför slasen, den (ofta starkt) sluttande gruvort där de skulle ta sig ner.

Det var mörkt och underlaget var ojämnt, idag skulle det vara en trappa med trappsteg men då var det ett ojämnt sluttande underlag där man fick känna sig fram med fötterna för att inte falla. Och föll man i det sluttande schaktet i Sala silvergruva så föll man ner i det lodräta schakt som stupade ner i den djupa gruvan.

Om det var som jag föreställer mig att gruvarbetarna "slasade" sig ner för det mörka schaktet (på väg till sin arbetsplats) och bara hade hjälp av en ledstång att hålla sig i... Är det då rättvist att beskriva den mannen så här:

"En slashas är en person, oftast man, med slapp attityd till det mesta; arbete, ordning och reda, klädval och hygien. Slashasen slarvar, slappar och hasar benen efter sig, därför kan slashas sägas vara ett ord med ljudhärmande karaktär" citerat från bloggen SLANGOPEDIA. Eller skulle slashasen på den tiden lika gärna kunna beskrivas som en "vardagshjälte"?

Jag säger som Cornelis Wreeswijk: Jag skulle bra gärna vilja veta... kan någon människa ge ett svar?

Vi lär i alla fall inte ha haft några slashasar - i den mer positiva meningen - i Långfallsgruvan eftersom det donlägiga, lutande schaktet där var alltför brant för att man skulle kunna "slasa" sig ner och upp. Möjligen slasade man sig ner i de första gruvöppningarna innan den första laven med hiss byggdes.

Jag lyckades hitta en fotoblogg med bilder från Sala silvergruva. För att se bilder bl.a. på en levande men sovande slas-has klicka här.