tisdag 28 september 2010

Ditt och Datt om Smått och Gott

Tyvärr för alla som inte hann få någon biljett till den stora nostalgiafton som vår egen SaxdalsElvis fixat hit till fredag 8 oktober: Biljetterna tog slut alltför fort. Men för alla med biljetter är det inte så väldigt lång väntan kvar även om man som barn minns hur dagarna närmast julafton kröp fram. Och för både mogna och omogna rock-älskare kan väl det här evenemanget närmast liknas vid en julafton. Program- met har visats i ett tidigare inlägg, se här.  
  
 Den som är besviken över att inte ha någon biljett till nästa fredags konsert kan ändå se framtiden an med tillförsikt. Enligt vad Saxdalen blogg har snappat upp är det inte bara möjligt utan kanske till och med troligt att vi får ytterligare en intressant tillställning i Saxdalen under det här årets sista månad.

Har du sett Joe Esposito? Nej inte jag heller. Har du sett Elvis Presley?  Nej inte jag heller, annat än på film och TV. Visste du att Elvis Presley och Joe Esposito var bästa kompisar från 1968 fram till Elvis död. De träffades när båda gjorde militärtjänst i Tyskland. Under hela tiden efter Tyskland var Joe Esposito inte bara en nära vän till Elvis utan också hans manager. Joe Esposito är kanske den person som vet mer om Elvis Presley än någon annan nu levande person.

Elvis Presley kan av förklarliga skäl inte komma till Saxdalen i december men det kan Joe Esposito! Enligt information som läckt ut skulle han vara beredd att ställa upp och svara på frågor om sig själv och inte minst om Elvis Presley. Saxdalen blogg kommer naturligtvis att hålla er underrättade om händelsen ifråga.

Efterlysning: Det sägs ju att alla rävvålingar/saxdalingar är släkt. Så verkar det vara också med alla som har sina rötter i Östanbjörka. Min vän Bengt Östberg, född och uppväxt i Östanbjörka har som läsare av den här bloggen redan vet skrivit en bok om byn Östanbjörka. Den kan sägas vara en fortsättning på det släktforskningsarbete som Kjell Wadfors tidigare gjort om byn. För Grangärde kyrkby och Rävvåla/Saxdalen har ingen grundläggande släktforskning gjorts.

Vad efterlyser vi? Jo telefonkataloger från år 1950, Faludelen. Bengt har samma idé som jag haft för Saxdalen sedan jag flyttade tillbaka hit: Att försöka kartlägga vilka fastigheter som fanns 1950 och vilka som bodde i fastigheterna vid den tidpunkten. En hjälp i den kartläggningen skulle vara telefonkatalogen från det aktuella året.

Annars är det som Petter-Nils August rapporterade till Falun när han tjänstgjorde vid luftbevakningen vid Storfars under andra världskriget: Allt är lugnt, både vid Styggviken och Vågudden. Och för närvarande är läget detsamma på Malbacken.

Ett  kompletterande inlägg om kopplingen mellan kulturen i Dalarna och Kreta har gjorts i den mer internationella bloggen Ola blogg här.

Statistik: Du är inte ensam om att läsa Saxdalen blogg! Just nu har bloggen haft 35 181 besökare som laddat ner 70022 sidor. Läsarna kommer från 52 länder.  

måndag 20 september 2010

Säsongens sista boule-match spelad på Furuliden - en förklaring



 Men vad i all sin dar är det här?  

  Jo, det är en pågående match i sporten BOULE mellan PRO-lagen från Nyhammar och Saxdalen. Det är säsongens sista match.

(Klicka på bilderna för förstoring!)  

Sporten är kanske inte en av de mest kända men den som tror att det är något nytt påhitt tror alldeles fel. Redan på 500-talet f.Kr. fanns ett liknande spel i det antika Grekland. (Själv är jag lite skeptisk till den historien efter våra utforskningar i Grekland i sommar. Se några tidigare inlägg i bloggen!) På den tiden spelade man med mynt och det hela gick ut på att kasta så långt som möjligt. 
  
 I antikens Rom övergick man till att kasta klot. Klot heter boule på franska. Sen är det så märkvärdigt att romarna förde sporten till Frankrike och att den där kom att kallas pétanque. Också på engelska kallas sporten pétanque. 
  
 Jag tror jag måste lämna den historiska härledningen för att hinna få med något om det vi håller på med idag och vad som hände på Furuliden i måndags. 
  
 Kort och gott: Vi spelade mot Nyhammar. Varje "tätortslag" består av tre lag med tre spelare i vardera laget, alltså nio saxdalingar och nio nyhammare. Lagen kallas lag1, lag 2 och lag 3. I första omgången spelar hemmalagets lag 1 mot bortagets lag 1 samtidigt som 2:orna möts på bana 2 och 3:orna på bana 3. 

Här ser vi en match på bana 2, tre spelare från Nyhammar och tre från Saxdalen. 
 
 Den mest koncentrera- de spelaren är just i färd med att kasta sitt klot. Hela hans uppmärksamhet är fokuserad på "lillen" (förklaring nedan).

Hela spelet går ut på att kasta stål- kloten så att de kommer så nära den lilla (i det här fallet gula) träkulan - lillen - som möjligt. Lillen kastas ut först, av det lag som vunnit lottningen om vem som ska börja.
 Samma lag kastar första klotet som då ligger närmast lillen. Då är det det andra lagets tur att kasta ett klot. Nu är båda lagen på banan och det lag som har klotet närmast lillen står över kasten tills motståndarlaget får ett klot närmast lillen. Om inte lagen är överens om vilket klot som ligger närmast lillen vidtar mätning som på bilden. 
 
 Varje lag har sex klot, tre per deltagare i den här varianten av boule. Varje lagmedlem har två klot. Det betyder att när 12 klot är kastade kan man börja räkna vilket lag som vinner och hur många poäng laget får. Det lag som ligger närmast lillen får ett poäng för varje klot som ligger närmare lillen jämfört med motståndarlagets närmaste klot. 
 
 Det lag som först når 13 poäng har vunnit matchen. Eftersom det spelas nio matcher i en omgång blir det alltid en vinnare. Man kan vinna med 9-0, 8-1, 7-2 osv. Det lag som vunnit minst fem matcher vinner omgången. 


Här pågår tre matcher samtidigt och det är som synes stor aktivitet. När tre matcher pågår är alla koncentre- rade på sin egen match. Man hör ibland som i fjärran enstaka glädjetjut och ibland någon svordom även om vissa lag infört interna böter för varje svordom. 
 
 Matcherna tar olika lång tid och när två av de pågående matcherna är färdigspelade är allas uppmärksamhet riktad mot den match som tar längst tid. 
 
 Boule har som jag ser det - och som vi spelar spelet - tre huvudingre- dienser: Socialt umgänge, kaffe och lotteri. Sen ska det inte förnekas att tävlingsmomentet är det som utgör en nödvändig motivation.

Efter sex spelade matcher tar vi alltid en paus. Själva boulspelet innebär hela tiden social samvaro.

Rasten efter den sjätte matchen ägnas till att koppla av från boulen, vila och inte minst till att dricka kaffe och förstås till att prata och umgås.

Om man inte vinner matcherna har man chans att vinna på de lotter som ofta bjuds ut vid våra boule-matcher. Vi vill ofta inte erkänna att turen är en viktig del vid vinster i boule men när det gäller lotteri håller vi gärna med om att det är tur när man vinner... PRO - det låter ju som proffs men vad vi vet finns ännu inga yrkesspelare i vår lokala boule-serie i Västerbergslagen.
  
Åtta lag har deltagit i årets turnering: Blötberget, Grängesberg, Ludvika, Morgårdshammar, Nyhammar, Saxdalen, Smedjebacken och Söderbärke.

 Vi är lite stolta över att ha tagit oss in på en tredjeplats (från slutet) i serien men vi siktar högre. Och om... så kunde vi ha kommit ännu högre upp redan i år. Trots att boule är ett sätt att umgås, få motion, dricka kaffe och vinna på lotteri så är det ju också en tävling. Så välkomna alla som vill pröva på. Vi diskriminerar inga andra än de som inte ännu är pensionärer.

söndag 19 september 2010

Gör ett gott val utan att behöva välja!



I dag är det val igen. Och i Saxdalen är vallokalen öppen 08:00 - 20:00. Vi i Rävvåla Kulturförening har förstått att många har svårt att bestämma sig samtidigt som de tycker att det är viktigt att rösta. 
 
  Vi i Rävvåla Kultur- förening försöker på olika sätt hjälpa våra bybor i besvärliga situationer och vill nu lindra väljandets vånda.

Därför har vi beslutat att ge väljarna i Saxdalen ett val där de inte behöver tveka. Vi har redan gjort valet! Låter det konstigt - eller kanske till och med som en begränsning av den personliga integrite- ten? Nej, ingen fara:

Vårt bidrag består i att vi utanför vallokalen - som en endagsföreteelse - öppnar en bokhandel. Där säljer vi böcker men utan valmöjlighet! Det finns bara en bok att köpa, dessutom till självkostnadspris 100 kronor per exemplar. Den finns ännu så länge i många exemplar. Enda valet är hur många man vill köpa... 
 

 Boken ifråga är vår bästsällär:
RÄVVÅLA/SAXDALEN genom tiderna. 
   
 Boken är ett unikt historiskt dokument, sammanställd av 35 artiklar ur serien GRÄNGE från 1965 till 2008 som handlar om Rävvåla/Saxdalen. Artiklarna är alla - utom den första - författade av Lars Åhlström, född nyfiken, historiskt och tekniskt intresserad och uppväxt vid Oxbrobäcken. Hans far folkskolärare August Åhlström skrev det första kapitlet om Långfallsgruvans upptäckt. 
 
Bokens innehåll sträcker sig tidsmässigt långt tillbaka i historien till den tid då havet nådde upp till det som nu är Väsmans  västra strand. 
 
Skulle du inte gå till vallokalen för att rösta i dag är du ändå välkommen till den tillfälliga bokhandeln utanför vallokalen - också öppen 08:00 - 20:00. Annars kan du köpa boken i Saxenkiosken eller på Turistbyrån i Ludvika så länge det finns osålda exemplar. Ha en intressant läsning!

fredag 17 september 2010

Min farfar åkte till Spetsbergen och blev miljonär

Den som kände min farfar, Karl Fredriksson, kanske blir förbryllad av rubriken till det här inlägget. Den tarvar helt klart en ordentlig förklaring. 
 
 Jag uppfattade inte min farfar och farmor som rika, men inte heller som fattiga. Som jag minns det när jag var liten arbetade farfar på förrådet vid Långfallsgruvan. Han hade ingen bil men det var inte så många som hade det på den tiden -1940-talet. 
 
 Farfar åkte som nästan alla som arbetade vid gruvan med Ludvigsson som körde anställda med bolagets egen buss mellan Rävvåla/Saxdalen och Långfalla. Andra än anställda fick också åka med. Hela min skolklass åkte flera gånger per vinter upp till Långfalla för att åka skidor till Ranmossen. 
  
 Tidigare hade min farfar inte haft det så fett. Han hade arbetat i Blötbergets gruva, varit arbetslös i omgångar och arbetat på nödhjälpsarbeten. I början på 1920-talet var det hårda tider och min farfar bestämde sig för att åka till Spetsbergen för att arbeta i Sveagruvan, en svenskägd kolgruva som startades 1917. 
 
 Farfar lämnade efter sig en bok "SVEAGRUVAN på Spetsbergen - En dokumentation" av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, LTs förlag, 1979. Det är en intressant läsning som skildrar den många gånger omänskliga arbetsmiljö som arbetarna i Sveagruvan arbetade i. En hel del information om Sveagruvan finns också på Tekniska Museets webbplats. 
  
 Sveagruvan med svenska ägare var igång under åtta år från 1917-1925. Under det sista året startade en brand i gruvan som inte gick att stoppa. Gruvans ingångar spikades igen och gruvan lämnades. 

  Sveagruvan ligger ungefär mitt emellan Norges nordligaste punkt och Nordpolen. Sveagruvan har en lång dag med midnattssol från slutet av april och en lång polarnatt som börjar i slutet av oktober och pågår ungefär fyra månader. Under den tiden finns inget dagsljus. 

 Min farfar berättade att han och hans kamrater bodde en bit ifrån gruvan och för att hitta rätt i mörkret på väg till och från gruvan fanns ett rep eller lina som arbetarna kunde hålla i för att inte gå vilse. 
 
I gruvorterna där stenkol bröts var höjden ca. en meter. Det gjorde att arbetet fick utföras stående på händer och knän. Det gick inte att resa sig. Utomhus var det också en obehaglig fara. Det fanns gott om isbjörnar. Arbetare fick inte inneha vapen men ingenjörer och chefer fick ha vapen och jaga. 
 
 Det var flera män än min farfar som åkte från Rävvåla till Spetsbergen, bl.a. Jakob Jakobsson, Calle Lind, Axel Norgren, Viktor Pålsson och Klas Runnberg. Jag vet inte exakt när och hur länge de var på Spetsbergen men troligen åkte de dit i början av 1920-talet. Man kunde skriva kontrakt för att arbeta ett år, två år eller längre i gruvan. 
 
 Förtjänsten var god jämfört med motsvarande arbeten i Sverige. Men min farfar blev inte miljonär i kronor! Det här var under den stora inflationen i Tyskland som kulminerade 1923. Den tyska riksbanken tryckte i ökande fart stora mängder sedlar som blev värda mindre och mindre.

Som barn lekte jag med tyska mark-sedlar som min farfar köpt på Spetsbergen. Han hade flera skokartonger med Mark-sedlar. Antagligen var det en spekulation. Om man skulle lyckas vända inflationen kunde sedlarna öka i värde eller kanske var sedlarna bara en leksak.
 
 Diagrammet visar hur många mark man kunde köpa i sedlar för ett guldmynt värt en mark. I januari 1918 fick man en en-mark-sedel för en guldmark. Under 1923 skenade inflationen iväg så att man i slutet av november kunde köpa 1 000 miljarder mark i sedlar för en enda guldmark. 
 
 Så min farfar kom från Spetsbergen åtminstone som miljonär och säkert också som flerfaldig miljardär - i värdelösa tyska mark-sedlar. Men han hade också tjänat riktiga pengar, mer än om han inte åkt till Spetsbergen. Bl.a. kunde han visa upp en Tusenkronors sedel som i dagens valuta skulle vara värld drygt 25 000 kr. 
 
 Under farfars tid på Spetsbergen hade min farmor arbetat och sparat ihop pengar så att hon kunde köpa den tomt där de sen byggde sitt hus 1925. Hårt arbete hade givit utdelning men hade också sitt pris i hälsoproblem. Min farmor fick fel på en njure som måste opereras bort och farfar led länge av ett magsår som han till sist lät operera. Ändå led han delvis av sin långa sjukdom ända till sin död.

lördag 11 september 2010

Saxdalen - byn det sjunger om

Enligt beskrivningen av den här bloggen ska den fokusera på Saxdalen. Nu förekommer inte sällan i bloggen innehåll som också sträcker sig utanför Saxdalen och till och med utanför Sverige. En strävan är dock att om inte speciella skäl föreligger försöka hålla Saxdalen blogg så lokal som möjligt.

Samtidigt finns det ju mycket utanför Saxdalen som vi är beroende av och som kan vara av intresse för oss.

Det här var naturligtvis ett försök att motivera att det här inslaget berör andra orter i Dalarna och till och med med ett annat land även om det är närmast tänkbara. Ja döm själva och skicka en anmälan till Sverigedemokraterna om ni tycker att inslaget inte tar tillräckligt avstånd från utlänningar:




Jag har länge varit en beundrare av Sissel Kyrkjebö och även om Kalle Moraeus inte kan mäta sig med Sissel - när det gäller längd - så överraskar han henne här med att kunna sjunga också.

Sissel är ju från Norge och vi har ju till och med varit ett par... ja, jag menar nu Norge och Sverige. Jag har tyckt om både Norge och Sissel även om jag blev lite besviken på Norge på Saxdalens Dag... men det gällde ju den norska väderprognosen för 21 augusti.

Hela veckan hade norrmännen bättrar på prognosen för Saxdalen och Malbacken. I början av veckan skulle det bli ganska mycket regn på Saxdalens Dag men ju längre in i veckan vi kom desto mindre regn skulle vi få på lördag och på fredag sa prognosen att det inte skulle bli något regn alls på Saxdalens Dag.

Sen var det - visserligen mycket lätt - men ändå regn på lördag.

Men det sjöng om Saxdalen också i år på Saxdalens Dag. Och det belönades. Ett kreativt par i Borlänge vann tävlingen om en slogan för Saxdalen.

Saxdalen - byn det sjunger om är nu vår slogan.

Annars är det enda negativa om Norge som jag kan komma på att det luktade illa på den skola där vi fick sova när min skolklass 1954 gjorde en skolresa till Oslo. Det låg en fiskkonservfabrik som granne...

På den tiden vi var förenade, Norge och Sverige, hette det Brödrafolkens väl. Det var kung Oscar II:s valspråk. Och visst är vi väl fortfarande brödrafolk även om vi har Norgehistorier och norrmännen och norskorna har Sverigehistorier.

Men så är det i andra länder också. Hinduerna i Indien har t.ex. sina Sikh-historier utan att vara ovänner. För den som vill göra sig ovän med alla utlänningar kan det kanske vara bra att veta att jordens befolkning idag består av 9 380 437 svenskar (31 juli i år) och 6 790 000 000 utlänningar.

Kalle Moraeus vill jag inte ska känna sig diskriminerad på något sätt på grund av sin längd. Sissel Kyrkjebö har sjungit med flera av världens största tenorer och är ofta ett huvud längre än sina medsångare. Längden har mycket liten betydelse i de här sammanhangen.

måndag 6 september 2010

Urmakarns Ford Eifel

Som liten skolpojke var jag ofta hos min farmor och farfar som bodde efter Gamla vägen, nuvarande Oxbrovägen, mitt emot Arnold Johnssons bostadshus. Där inredde urmakaren Lars Fredriksson, min fars kusin, ett urmakeri på övre våningen.

Det blev en populär hållplats för mig på väg hem från skolan. Rengöringsvätskorna gav verkstaden en karaktäristisk doft och det var alltid lugnt och fridfullt på verkstan.

På den tiden var "radioföljetongen" ett radioprogram som jag tror sändes varje vardag. Lasse hade för det mesta en radio på och radioföljetongen minns jag att vi lyssnade till många gånger. Bland annat hörde vi många uppläsningar ur Albert Engströms verk på roslagsdialekt. 

Lasse var en av min barndoms idoler och är det än. Han sysslade alltid med spännande saker och han hade tidigt bil, en Ford Eifel. Den tillverkades i många modeller 1935-1940 och var föregångare till Ford Taunus.

Ford Eifel Tudor Sedan av 1938 års modell

Med Lasses Eifel gjorde vi många spännande utflykter. Bilen fungerade både som personbil och lastbil. Vi hämtade bl.a. en stor svarv någonstans i finnmarken om jag minns rätt. Den var tung och så stor att en lång del hängde utanför bilens bakända. Bakluckan gick att öppna och troligen var baksätet uttaget. På samma sätt körde vi hem ett fullångt fodral till en moraklocka.

Tillsammans med min farfar åkte vi många gånger upp till bäckarna i finnmarken för att meta. Det var också spännande även om jag inte minns att jag fick någon fisk. Men utflykterna var äventyr för en skolpojke som jag.

lördag 4 september 2010

När någon gör en resa...

På tyska finns ett utryck: Wenn jemand eine Reise tut,so kann er was erzählen. På svenska: När någon gör en resa så har han något att berätta. Det här uttrycket har fastnat i mitt minne trots att det aldrig fanns i någon av de läroböcker jag hade i tyska språket.

Det kom in i mitt huvud en sommar när jag arbetade på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad via en arbetskompis som också läst tyska men en annan bok...

Ja nu blir det en utvikning, för det jag tänkte berätta i det här inlägget var om min första flygresa. Det får komma i slutet.

Det aktuella uttrycket kom alltså geografiskt sett till mig på Öddö. Jag kom inte ihåg exakt vilket år men minnet av en liten resa därifrån, från Öddö till Strömstad (20 minuter med Kosterbåten) gjorde att jag lätt kunde bestämma året.

Min kompis var liksom jag mycket jazzintresserad och det året låg ångaren Göteborg vid kaj i norra hamnen i Strömstad som kafé och restaurang. Den fick inte frakta resande men fungerade bra liggande vid en kaj till 1975 när den höggs upp. Båten tillhörde Uddevallabolaget.

Vi hade hittat en likasinnad jazzfantast som arbetade  på den gamla ångbåten.
Kjell Öhmans "No Comments!"
Han var också från Göte- borg och våra diskussioner kom en gång in på en av mina svenska jazzidoler:

Kjell Öhman, pianist och organist från Göteborg. Bartendern talade då om att Kjell Öhman just släppt en ny skiva som hette No Comments! Och han tillade: "Det är precis vad man kan säga om den skivan!" Eftersom den skivan släpptes 1966 så är året bestämt.

Nu tror ni förstås att jag ska spela en video med Kjell Öhman och det är nästan rätt...

Nu är det inte Kjell Öhman som spelar men det är en likadan Hammond-orgel, modell B3, som Kjell Öhman spelar på och i samma musikstil som Kjell Öhmans. 
 



Orgeln Hammond B3 har också fått mig att göra en liten extra resa. När vi fått vårt andra barn behövde vi en större lägenhet och bodde en tid i Gimo. Jag pendlade varje dag fem mil till arbetet i Uppsala. Jag visste att det fanns en stor musikaffär i Alunda längs vägen hem och jag svängde en gång av Östhammarsvägen och tog den väg som gick förbi musikaffären. Där stod en Hammond B3. Det är enda gången jag spelat på en sådan men det var en upplevelse.

Det blev redan så många resor i det här inlägget så jag ska berätta om min första flygresa i ett kommande inlägg.