Inlägg
Jag uppfattade inte min farfar och farmor som rika, men inte heller som fattiga. Som jag minns det när jag var liten arbetade farfar på förrådet vid Långfallsgruvan. Han hade ingen bil men det var inte så många som hade det på den tiden -1940-talet.
Farfar åkte som nästan alla som arbetade vid gruvan med Ludvigsson som körde anställda med bolagets egen buss mellan Rävvåla/Saxdalen och Långfalla. Andra än anställda fick också åka med. Hela min skolklass åkte flera gånger per vinter upp till Långfalla för att åka skidor till Ranmossen.
Tidigare hade min farfar inte haft det så fett. Han hade arbetat i Blötbergets gruva, varit arbetslös i omgångar och arbetat på nödhjälpsarbeten. I början på 1920-talet var det hårda tider och min farfar bestämde sig för att åka till Spetsbergen för att arbeta i Sveagruvan, en svenskägd kolgruva som startades 1917.
Farfar lämnade efter sig en bok "SVEAGRUVAN på Spetsbergen - En dokumentation" av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, LTs förlag, 1979. Det är en intressant läsning som skildrar den många gånger omänskliga arbetsmiljö som arbetarna i Sveagruvan arbetade i. En hel del information om Sveagruvan finns också på Tekniska Museets webbplats.
Sveagruvan med svenska ägare var igång under åtta år från 1917-1925. Under det sista året startade en brand i gruvan som inte gick att stoppa. Gruvans ingångar spikades igen och gruvan lämnades.
Sveagruvan ligger ungefär mitt emellan Norges nordligaste punkt och Nordpolen. Sveagruvan har en lång dag med midnattssol från slutet av april och en lång polarnatt som börjar i slutet av oktober och pågår ungefär fyra månader. Under den tiden finns inget dagsljus.
Min farfar berättade att han och hans kamrater bodde en bit ifrån gruvan och för att hitta rätt i mörkret på väg till och från gruvan fanns ett rep eller lina som arbetarna kunde hålla i för att inte gå vilse.
I gruvorterna där stenkol bröts var höjden ca. en meter. Det gjorde att arbetet fick utföras stående på händer och knän. Det gick inte att resa sig. Utomhus var det också en obehaglig fara. Det fanns gott om isbjörnar. Arbetare fick inte inneha vapen men ingenjörer och chefer fick ha vapen och jaga. Det var flera män än min farfar som åkte från Rävvåla till Spetsbergen, bl.a. Jakob Jakobsson, Calle Lind, Axel Norgren, Viktor Pålsson och Klas Runnberg. Jag vet inte exakt när och hur länge de var på Spetsbergen men troligen åkte de dit i början av 1920-talet. Man kunde skriva kontrakt för att arbeta ett år, två år eller längre i gruvan.
Förtjänsten var god jämfört med motsvarande arbeten i Sverige. Men min farfar blev inte miljonär i kronor! Det här var under den stora inflationen i Tyskland som kulminerade 1923. Den tyska riksbanken tryckte i ökande fart stora mängder sedlar som blev värda mindre och mindre.
Diagrammet visar hur många mark man kunde köpa i sedlar för ett guldmynt värt en mark. I januari 1918 fick man en en-mark-sedel för en guldmark. Under 1923 skenade inflationen iväg så att man i slutet av november kunde köpa 1 000 miljarder mark i sedlar för en enda guldmark.
Så min farfar kom från Spetsbergen åtminstone som miljonär och säkert också som flerfaldig miljardär - i värdelösa tyska mark-sedlar. Men han hade också tjänat riktiga pengar, mer än om han inte åkt till Spetsbergen. Bl.a. kunde han visa upp en Tusenkronors sedel som i dagens valuta skulle vara värld drygt 25 000 kr.
Under farfars tid på Spetsbergen hade min farmor arbetat och sparat ihop pengar så att hon kunde köpa den tomt där de sen byggde sitt hus 1925. Hårt arbete hade givit utdelning men hade också sitt pris i hälsoproblem. Min farmor fick fel på en njure som måste opereras bort och farfar led länge av ett magsår som han till sist lät operera. Ändå led han delvis av sin långa sjukdom ända till sin död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar