söndag 28 februari 2010

Lite om naturen

Naturen är en mycket stor tillgång både i Saxdalen och hela Sverige. Den här vintern som troligen inte alls är slut trots att det idag är den sista dagen i vintermånaden februari. Enligt den traditionella "kalendariska" indelningen i Sverige är mars, april och maj vårmånader.
 
Bilden från övre Malbacken föregående vecka
Som tidigare väderobservatör och meteorologi- studerande är jag minst lika intresserad av den "klimatologiska" årstidsindelningen (som används av SMHI). Enligt den har våren kommit när dygnsmedeltemperaturen är stigande och ligger mellan 0 och +10 grader.
 

Med tanke på den snösituationen som råder där våra brevlådor behöver plogas fram flera gånger i
veckan - känns det inte riktigt som vår ännu.
 
Många klagar över den svenska vintern i år men den är ändå ingen katastrof. På många ställen på vår jord har naturen betydligt allvarligare inslag än vad vi har i Sverige.
Vi har just fått rapporter om en av de senaste stora naturkatastrofer som inträffat, jordbävningen i Chile.
 
Själv minns jag ett telefonsamtal för många år sedan till Medellin i Colombia, Sydamerika. Det var ett stort oväsen i bakgrunden. För mig lät det oroväckande och jag frågade vad det var. Svaret blev "Det är bara porslinet i vitrinskåpet. Det är en liten jordbävning just nu".

För mig lät det inte som en liten naturyttring utan som något mycket allvarligt. Men i Medellín, Colombias näst största stad liksom i en stor del av Sydamerika, var det vardagsmat.
 
För min sambo Annie som är uppväxt i Sydamerika (och USA) är jordbävningar inget okänt. Hennes värsta minne av en jordbävning var när hennes familj bodde på 28:e våningen på Hotel Hilton i Colombias huvudstad Bogotá. De kände ett kraftigt jordskalv. Det blev panik bland hotellgästerna när det höga hotellet skakade och gungade påtagligt. Många rusade mot hissarna för att ta sig ned till bottenvåningen. Annies far stoppade familjen och menade att det var större chans att klara sig om man inte tog hissen. De stannade och kunde senare ta sig ner säkert via trapporna.
 
Annie har upplevt flera jordbävningar och säger att hon då blir yr och känner sig sjösjuk. När huset man är i plötsligt börjar gunga fram och tillbaka som när man är på en båt, då är det svårt att tänka klart och att gå och förflytta sig. Man blir illamående.

Just nu är det inte bara Chile som drabbats, också Västeuropa har problem med över 50 döda i Portugal, Spanien och Frankrike i dag när orkanen Xynthia drog in över Europa med åtta meter höga vågor mot Frankrikes kust.
 
Kanske ska vi vara nöjda om det väntade snövädret inte ger mer än 6,8 millimeter nederbörd under de närmaste 10 dygnen. Med den lätta snötyp vi har haft kan det motsvara 14 -21 cm snö. Normalt räknar man annars med att 1 mm regn motsvarat 10 mm snö. Nederbörd definieras som mängden flytande eller fasta vattenpartiklar.
 
Om du börja bli orolig för snömängden på dina tak så kan du tänka på de många områden på vårt klot som har en annan typ av "nederbörd" - i form av sand! Då är snö en betydligt mer hanterlig nederbörd, åtminstone för oss i Sverige.
 
Åk bara till Skagen i Danmark och titta på "Den tilsandede Sct. Laurentii Kirke" som byggdes på 1300-talet men som inte kunde räddas från de sandstormar som dragit in över Jylland. Den stängeds 1795 när sanden blivit ett övermäktigt problem. Idag syns bara kyrktornets topp ovanför sanden:
 

Den igensandade Sankt Laurentii
kyrka söder om Skagen i Danmark.

 
Där hjälpte inte snöskyfflar! Vi hoppas på att blidväder löser våra problem. Risken är att det blir mer snö med blidväder. Då kan tyngderna på våra tak bli för stora. Men om bara den snö som finns redan smälter så blir den inte tyngre som vatten än som snö.
 
Flodvågen som drabbade stränderna runt Indiska oceanen och Indonesien annandag jul 2004 lärde många av oss svenskar ett nytt ord: Tsunami. Den typen av allvarliga naturkatastrofer är dessbättre sällsynta i Sverige, åtminstone än så länge.
 

Även om den här vintern resulterat i både banvärk, snöskott och elproblem så kanske vi kan känna oss någorlunda nöjda. Nu börjar vårmånaderna och kanske kan vi se fram emot en lika intensiv sommar som den vinter som just håller på att avslutas och det är bara tre veckor till vårdagjämningen.

lördag 27 februari 2010

Milstenar

Livet och det mesta går framåt. Ibland går det kanske inte så påtagligt framåt utan bara sin gilla gång. Men ibland passeras händelser, platser, personer eller annat som fäster sig speciellt i minnet, mer än det vardagliga.
 
Idag är ingen verkligt stor dag men ändå en dag som i det lilla kanske kan betecknas som en milsten. Saxdalen blogg har idag haft sin 25 000:e besökare! Dessa besökare har laddat ner över 51 000 sidor från bloggen.


För den som står ut med lite mer statistik ska jag ge några ytterligare siffror längre ner. Men först vill jag presentera en milsten i form av toner. En av min ungdoms jazzfavoriter hette Miles Davis. Han spelade in en LP 1958 med titeln Milestones. På engelska är det en fyndig titel eftersom den kan utläsas både som Miles-tones (Miles-toner) och som Mile-stones (Mil-stenar).

En liten Miles Davis-historia innan vi lyssnar till hans trumpet: Miles som var svart var 1987 inbjuden till Vita Huset som var vitt också på den tiden, precis som presidenten - Ronald Reagan. Miles Davis fick frågan av sin bordsgranne, en societetsdam från Washington DC, vad han hade åstadkommit för att bli inbjuden till tillställningen. "Well," svarade Davis, "Jag har förändrat musiken fyra eller fem gånger. Och vad har ni gjort av någon betydelse förutom att vara vit?"


 

Jag råkade läsa mig till att den indonesiske jazzlegenden, pianisten och keyboardisten Indra Lesmana hade gjort en inspelning av Milestones i sitt album Reborn som släpptes 2001. Finns det någon som har vetat om att det finns jazzlegender i Indonesien? Och till råga på allt är också Indra Lesmanas far jazzmusiker! Här finns den modernare tolkningen av Milestones:

 

Jag försöker hålla tillbaka min statistikerbakgrund men här är några siffror till: Bloggen har haft besökare från 43 länder. Besökarna har använt 27 olika språk. 61 % av besökarna har använt webbläsaren Internet Explorer, 32 % använde Firefox. Övriga 7 % delas av sju andra webbläsare. Ja det räcker väl för idag?

fredag 26 februari 2010

Mitt förhållande till några vattenfall

Vattenfall har alltid fascinerat mig även om jag sällan letat efter vattenfall bara för att titta på dem. Det gäller kanske speciell mycket för Sveriges dominerande Vattenfall i Råcksta, Stockholm:

Om jag spontant skulle räkna upp de vattenfall som berört mig mest så blir det:
  • Vattenfallet nedanför "Åhlströms branddamm" som vi kallade den, i övre änden av Solkensbäcken (Saxdalen)
  • Vattenfallet nedanför bron vid Nya Dammen (Saxdalen)
Rinnande vatten och kanske ännu mer forsande vatten och allra mest fallande vatten har alltid varit en positiv upplevelse för mig. Jag tror att vi hade större vattenfall på andra sidan byn när jag var liten, som vid Vattfalls gropen. Men det var så långt bort från mitt hem...

Som barn hörde jag ofta uttrycket "Världens största", "Störst i världen" eller "Biggest in the world". Då handlade det för det mesta om företeelser i USA.

Under min anställning som statistiker vid SCB i Örebro fick jag förmånen att besöka USA för första gången. Vi var tre arbetskamrater som deltog i en statistikkonferens i Buffalo. Där träffade vi kollegor från Kanada och fick en stående inbjudan att besöka Ottawa och Kanadas statistikbyrå efter konferensen i Buffalo. Vi tog några dagars semester och hyrde en bil för att besöka våra kollegor i Kanada.

Med vår hyrbil körde vi den delvis mycket vackra sträckan frånBuffalo vid Eriesjön i delstaten New York i USA till Kanadas lilla huvudstad Ottawa. Med 800 000 invånare kändes huvudstaden inte så mycket större än Örebro, men lika trygg.

Längs vägen passerade vi gränsen mellan USA och Canada som här går längs Saint Lawrencefloden. Området där man kör över gränsen är mycket vackert och kallas Thousand Islands. (Tyvärr har vi ännu så länge ingen artikel om området på svenska wikipedia). Den som gör hushållets inköp kanske känner igen namnet? Rhode Island-sås kanske är mer känd i Sverige men Thousand Island dressing kommer nog inte så långt efter.



Bilden till vänster visar brosystemet över Sain Lawrens- floden.



Bilden till höger sägs illustrera två öar av de 1000 som har nationsgränsen mellan sig. Detta är dock omtvistat.


Som matintresserad måste jag här göra en liten utvikning. Hoppa till nästa stycke om du inte tycker om mat! Thousand Island dressing (det amerikanska namnet) är i USA känt åtminstone sedan år 1900 då en kokbok med gamla New Orlinsrecept publicerades och menade att dressingen redan då var välkänd i New Orliens. I USA är Rhode Island dressing mindre känd än namnet Rhode Island som är USA:s till ytan minsta delstat.

Väl i Ottowa hade vi valet att välja väg tillbaka till våra flygplatser. Vi var på det klara med att vi skulle åka runt Ontaiosjön så att vi kunde passera Niagarafallen. Förutom en tur in i en av Kanadas stora nationalparker fick vi också en kväll och natt i miljonstaden Toronto. Tyvärr har jag ingen bild från mitt hotellrum den natten. På 31 våningen med glasvägg ut mot Ontariosjön. Jag är inte speciellt höjdrädd men den kvällen var jag glad att sängen inte stod helt mot glasväggen...

Sen kom dagen när vi skulle passera Niagarafallen, biggest in the world som jag kände det. En av oss tre hoppade av i Toronto. Han tog bussen till Chicago för att flyga hem därifrån men min jobbarkompis Anders och jag fortsatte bilfärden. Och visst är Niagarafallen imponerande. Så länge de finns kvar. Genom den erosion som sker i alla floder räknar man med att Niagarafallen så småningom ska försvinna, när floden grävt sig ner och helt tömt Eriesjän på vatten. Nu försöker man med olika projekt stoppa naturen från att ha sin gång.


Än så länge finns Niagarafallen, stora och mäktiga och med en fallhöjd av 54 meter.

Flera år senare kom jag till Guyana i Sydamerika för att arbeta med en folkräkning. Då hade jag lärt mig att Niagarafallens 54 m fallhöjd inte var någon höjdare. Vi har ett mer än dubbelt så högt vattenfall i Dalarna! Njupeskär har en fallhöjd på 125 meter. Med en årstidsriktig bild ser Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär ut så här:


I Guyana fick jag lära mig skillnaden mellan "fallhöjd" och "fritt fall" troligen därför att Guyana har det vattenfall som anses ha det högsta fria fallet av alla världens vattenfall: Kaieteurfallet. Keieteur har en fri fallhöjd på 225 meter dvs fyra gånger högre än Niagarafallen. Njupeskärs fria fallhöjd är dessutom omtvistad. I Sverige brukar den anges till 93 meter men World Waterfall Database säger att den är 230 fot eller 70 meter.

Varför är man så intresserad av "fri fallhöjd" i Guyana. Säkerligen därför att om man räknar total fallhöjd så har inte Guyana något att sätta emot grannlandet Venezuela. Världens högsta vattenfall, Angel falls eller Salto Angel har en fallhöjd på 979 meter.

Angel Falls fick sitt namn efter uppräckaren, den amerikanske flygaren
Jimmie Angel som upptäckte fallen. På spanska är namnet Salto Ángel.
I fjol uppgav Venezuelas president Hugo Chávez att namnet på fallet
skulle ändras till Kerepakupai merú det namn som urspungsbefolkningen
i området använt. Dagen före Julafton ändrade han sig och sa att det
inte var ett krav.

I Guyanas huvudstad Georgetown var jag knappt 48 mil från Angel Falls, Salto Ángel och 23 mil från Kaieteurfallet. Jag kände ingen direkt påverkan av de två stora vattenfallen men en viss respekt. Båda tillhör ett geografiskt område som det är viktigt att bevara, en del av den tropiska regnskog som behöver bevaras för att återskapa det syre vi behöver för att jorden ska kunna fortleva utan stora förändringar.

Angel Falls till vänster och Goergetown vid Atlantkusten

Några ytterligare närmanden till stora vattenfall har jag också gjort men det får vi ta i ett senare inlägg. Nu väntar jag på vår och sommar. Då hoppas jag få titta in i Olle Wallbergs uthus och bekanta mig med den vädur som jag alltid hörde när jag passerade Grönings som då bodde i huset. Det var dit väduren pumpade vatten från fallet nedanför det vi kallade Åhlströms branddamm.

torsdag 25 februari 2010

Film i Saxdalens Folkets Hus 14 mars kl. 14.00!

Det var ett tag sen vi kunde se film i Saxdalens Folkets Hus.
Men nästa söndag, 14 mars, hoppas vi ska bli

En trivsam eftermiddag
I Saxdalens Folkets Hus.


Rävvåla Kulturförening anordnar visning av två filmer
från Grangärde socken på 40-talet

En film med rundtur i gamla Grangärde socken

Kaffepaus med musikalisk underhållning

Film 2 om Brandförsvaret i socknen


Filmerna visas av
Filmarkivet i Grängesberg

För musik och sång svarar
Trubadur Åke Åhlström

Inträde 40:- inklusive mums
Kaffe & duppa är inbakat i priset!


Välkomna!

tisdag 23 februari 2010

En vinterepisod från min förskoletid

Det var en vanlig vinterdag på 1940-talet, troligen en söndag eftersom min far var ledig och kunde åka skidor med mig. Lördagar var ju arbetsdagar på den tiden.

Det slår mig att ordet förskoletid har en helt annan betydelse idag än det hade på 40-talet. Då betydde det tiden innan man börjat skolan. Det var entydigt och svårt att missförstå. Det vanliga var att man började i klass 1 det år man fyllde sju år. Undantag fanns. Enstaka elever kunde börja ett år tidigare än ett år senare av olika anledningar.

Man började i Småskolan. Så kallades de två första årskurserna, klass 1 och 2. Den tidens könsmönster gjorde att det var mycket ovanligt med manliga lärare i småskolan - om det ens förekom. Titeln för en lärare i småskolan var då småskollärarinna. Tilltalsordet i skolklassen var "fröken". Idag är väl ett barn i förskoleåldern både om han/hon inte börjat i någon skolform eller går i förskolan? Behöver vi kanske beteckningen "för-förskolebarn" för barn som ännu inte kommit i kontakt med någon skolverksamhet?

Men åter till denna lördag då min far och jag tog en skidtur ut i skogen. Vi åkte mot Stackarberget och en bit ner på norra sidan mot Styggviken. Vi åkte lite härs och tvärs. Då fanns inga skoterspår eller spårade skidleder utan var och en spårade eller hittade ett spår där någon åkt tidigare och följde det.

Jag började nog bli trött för jag tyckte det var skönt när vi efter en lång tur kom fram till åkrarna vid Vitjans rönningfall. Vi stod där och vilade en stund och skulle sen fortsätta. Då visade det sig att min far var helt vilse. Han trodde att vi skulle åka åt alldeles fel håll för att komma hem. Men han erkände att han inte visste var vi var eller åt vilket håll vi skulle åka.

Själv var jag helt säker på både var vi var och hur vi skulle åka för att komma hem. Det här var ju min och mina kompisars lekmarker. Här var vi "indianer och kåbåjar" på somrarna och åkte skidor på vintern. Min far följde efter mig även om han hade en känsla av att vi åkte i fel riktning. Det tog inte många minuter innan vi var uppe på min mormors lilla skog och vi såg snart "Klotens" som vi kallade granngården bakom mormors hus och också mormors ladugård. Vi var hemma!

Det var en mycket ovanlig situation att min far inte visste var vi var. Han brukade alltid vara mycket välorienterad och hade som ett sjätte sinne när vi skulle besöka en plats där vi aldrig varit förut med bilen. Han brukade komma helt rätt som av en slump.

Den här händelsen gjorde mig lite stolt när det var jag som ledde oss hem. Men efteråt blev jag lite orolig. Jag hade ju litat helt på min fars lokalsinne och det var tur att vi råkade komma till de öppna åkrarna som jag kände så väl till. Annars kanske vi dragit iväg åt alldeles fel håll.

måndag 22 februari 2010

En sjukresa i början av 1900-talet

Min granne Astrid som är över 90 år gammal har berättat för mig om sjukresor. Astrid har haft flera sjukresor till Falun för olika operationer. Hon har blivit bekant med en del av chaufförerna som har skjutsat henne till och från Falun. Hon har hört om klagomål på sjuktransporterna när de varit försenade.

Astrid har då berättat för chaufförerna om vad hennes far, Finngårds Kalle berättat om när Astrids morfar blev sjuk i början av 1900-talet. Han hade hemska magsmärtor. Då fick Astrids far och morfar hjälpa den sjuke ner till Rönninga och Stackarbergslandet på öster sida om sjön Saxen. De fick mer eller mindre bära sjuklingen den kilometerlånga vägen ner till sjön. Där tog de ekan och rodde till Sunnansjö, något mer än sju kilometer norrut, fågelvägen. De gick troligen iland vid Roths herrgård och fick sen gå till sjukstugan.

Hos doktorn fick Astrids morfar några droppar, morfin eller liknande. Sen var morfar så glad på vägen tillbaka för då var smärtorna borta. De gick tillbaka till ekan och rodde tillbaka till Strackarbergslandet i Rävvåla. Där fick de sedan gå upp till övre Malbacken.

Astrid berättade historien för en av chaufförerna som körde henne till Falun. Hans reaktion var: Ja då var det inte att sitta och träta på att bilen kom för sent när det gäller sjukresor! Idag klagar folk om vi kommer 10 minuter för sent.

söndag 21 februari 2010

Några minnen från min farfars båt

Farfar o farmor och morfar o mormor är nog viktiga personer för alla barn som växer upp och som har förmånen att ha far- och morföräldrarna i livet och helst nära. Själv träffade jag aldrig min morfar. Han dog ett år innan jag föddes. Men de övriga tre levde tills jag var vuxen. De var alla mycket älskade och uppskattade personer under min barndom.

Min farfar och farmor bodde mitt emot Arnold Johnsons, numera Bengt Emil Johnsons, bostadshus. Jag var ofta hos mina farföräldrar. På somrarna var ett av nöjena med farmor och farfar att åka ut i deras båt.

Farfar var mycket intresserad av fiske. Vi fiskade både i bäckar i finnmarken och i Väsman. Farfar hade varit båtägare innan jag föddes. Tre rävvålingar: Einar Haag, Verner Ahlkvist och min farfar byggde tillsammans en båt, Trion och en sommarstuga vid Sandbäcken i Mässan.

När jag var liten var Trion borta men min farfar hade köpt en annan båt. Jag var med till Grangärde när vi hittade den båt som blev farfars efterträdare till Trion. Trion hade en motor byggd av grannen, det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Motorn från Trion hade bevarats och blev också motor i farfars nya båt.

På bilden, gissningsvis från 1949, finns farfar, farmor, min mamma och jag när vi lägger ut från bryggan vid Slamhavet, där badstranden mot norr nu finns. Framför båtens för fanns då den banvall och utbyggnad som gjorde att man tidigare kunde köra ut malmvagnar som tippades i pråmar som bogserats in till tipplatsen.

Nu användes bryggan bara
för mete eller som på bilden som tilläggplats för båtar.

En utflykt med farfars nya båt var till Norra gården eller "nôrr gårn" som vi kallade den, norr om Ullnäsgården. Det var inte något bostadshus där men det kallade ändå gård. Vi strandmetade men fick inte så många napp. Farmor som var en utmärkt kokersta hade alltid med sig något gott att äta och dricka och utflykterna var alltid som en god pick-nick. Farfar fick några abborrar men de var inte så stora. Det var en lugn dag och det verkade också lugnt med napp på våra spön.

Det var ganska tvärdjupt på platsen och jag hade kastat ut med flötet högt upp på reven. Ingen hände så jag tänkte ta in kroken för att kontrollera att masken var i ordning. Då kändes det som att jag hade fått bottennapp. Men det rörde sig lite och efter en stund kunde jag dra in en stor braxen (på rävvålmål: en brax) till stranden. Den gjorde inget motstånd utan lät sig släpas sakta i vattenytan in till stranden. Den var som död. Farfar hjälpte mig nog att få upp den på land.

En annan gång åkte vi ut på Sandreven, mellan Flintuddarna och Morhagen. Där ute där man skulle tro att det var mycket djupt var det mindre än två meter ner till botten. Sandreven var enligt min farfar en samlingsplats för fisk. Vi metade länge, för mig var det en evighet men vi fick inte något napp. Till sist gav farfar upp, startade båtmotorn och vi styrde därifrån.

Jag minns inte om det var den gången eller en annan gång som vi kom från Väsman norr om Flintuddarna med destination Sunnansjö. I vilket fall som helst, farfar var mycket vaksam och styrde båten söder om ön Stärtan. Han höll ut från Stärtans södra udde - men för lite. Vi körde hårt på ett skär.

På den tiden fanns inga sjömärken utan det gällde att veta var skären fanns. Min farfar visste mycket väl att det fanns ett skär lång utanför Stärtans sydspets men den gången missbedömde han avståndet. Det hela avlöpte väl utan större skador på båten. Men att gå på grund eller gå på ett skär med en båt, stor som liten är en obehaglig upplevelse.

När jag många år senare arbetade som vaktmästare på Tallmogården en sommar åkte jag några gånger båt till jobbet. Då var jag noga med att hålla ut från skären söder om Stärtan.

fredag 19 februari 2010

Kom till Saxdalens Folkets Hus - och hör sen!


- Va sa du?
- Jo, jag sa: Kom till Saxdalens Folkets Hus - och hör sen!

Det har inte varit så lätt för alla. Visserligen ligger Saxdalens Folkets Hus på toppen av ett berg, Gubbas berg, men det är inte det högsta berget i trakten av den gamla bruksorten - däremot det mest centrala. Parkeringsplatsen vid Folkets Hus ligger 185 m över havsytan. Nej, att ta sig dit klarar nog de flesta och annars finns det hjälpsamma grannar och föreningmedlemmar som kanske ger skjuts.

Ett större problem än att ta sig dit är för många just att kunna höra. Jag känner till flera personer som inte vill komma till Folkets Hus därför att de hör för dåligt. Hörapparater hjälper inte alla i den akustik som finns i huset. En hörapparat förstärker i många fall mer de ljud man inte vill höra än det man försöker lyssna till. Nu hoppas vi råda bot på den bristen.

Vi i PRO-föreningen i Saxdalen har flera medlemmar med nedsatt hörsel. Det är ett problem inte bara vid våra PRO-möten utan vid besök i alla sammanhang i Folkets Hus. Det är inte så att Folkets Hus har speciellt dålig akustik. Det är vår befolkning som lever allt längre och därför får fler och fler hörselskadade. Bullret i våra traditionella industrier har också satt spår i befolkningen med nedsatt hörsel.

PRO Saxdalen sökte 2009 vindbonus-pengar till en hörslinga i Folkets hus. Stena Renewable Energy beviljade medel för större delen av kostnaden och slingan är redan installerad. Sista länken i anläggningen anlände till Grängesberg idag. Det är den trådlösa mikrofon som ska ta upp ljudet som sen kan förstärkas och skickas vidare till åhörarna.

Personer med moderna hörapparater ska kunna höra det förstärkta ljudet i sina hörapparater. Det gäller det "rena" ljud som går in i mikrofonen. Skrammel, gnissel från stolar som flyttas och annat störande ljud kommer inte att förstärkas på samma sätt. Mikrofonljudet kan också sändas vidare via högtalare så att också personer utan hörapparater kan höra bättre.


Mikrofonen, den felande länken i ljudsystemet
har nu anlänt till Saxdalen

Ljudslingan i Saxdalens Folkets hus är tänkt att kunna användas vid alla möten och tillställningar i huset och naturligtvis inte bara för PRO-medlemmar. Såväl Rävvålingar som utbölingar, svart som vit, svensk som utlänning... kort sagt:

Alla ska kunna dra nytta av vår hörslinga! Enda kravet är att ni kommer till Saxdalens Folkets hus. Så välkomna dit - och hör sen!

torsdag 18 februari 2010

Vis-stuga

Saxdalens skola är inte bara en skola. För inte så länge sen var det studio med direktsändning när skolans femteklassare vann första matchen i årets Vi i 5:an.

Nu får skolan också en ny roll. På onsdagakvällar med start den 10 mars blir skolan en Visstuga. Klicka på bilden här under och läs och låt onsdagkvällar bli aktiva kvällar, låt-kvällar, med sång och gemenskap.


Musik och sång är ingenting som direkt fattas i Saxdalen. Skolan är också övningslokal för Saxdalens Manskör och vi har Saxdalingarna, Saxdalens Elvis och flera andra musikgrupper. Men det blir aldrig för mycket av sång, musik och annan kultur. Om Visstugan blir enbart en intern gruppaktivitet bakom lykta dörrar eller om vi övriga som kanske bara vill lyssna får tillfälle att få exempel på vad Visstugan sysslar med. Ja det visar sig så småningom.

För mig som musikintresserad och som har spelat instrument men aldrig sjungit i kör verkar det här initiativet mycket bra. Mina två barn sjöng båda i körer både i skolkörer i musikklasser och i kyrkokörer så jag vet hur mycket körsång kan bidra till positiva erfarenheter och gemenskap. I Dalarna har vi ju också en stor skatt i form av folkmusik.

Jag ljög förresten, jag har sjungit i kör! En gång. Jag glömde det - i en körfestival på Studenternas idrottsplats i Uppsala. Uppsala musikklasser deltog tillsammans med andra körer. Körerna sjöng från fotbollsplanen nedanför den stora läktaren som var fylld med föräldrar till musikklasselever och andra körsångare.

Det hela avslutades med att alla körer OCH PUBLIK (där var jag med) sjöng tillsammans. Dirigent var den inte helt okände dirigenten och körledaren Eric Ericson. Det var en mäktig upplevelse. Men musikupplevelser i små grupper kan också vara lika intensiva och positiva upplevelser.

Så lycka till Visstugan!

tisdag 16 februari 2010

Har du OS i tankarna?

Nu är det OS igen. Det är det ofta. Många tror att det bara är vart fjärde år men så är det inte. Här på Malbacken har vi inte OS varje dag men åtminstone någon eller några gånger i veckan, mat-OS.

I Lillehammer var det OS 1994, Vinter-OS. Annars har man i Norge OS på två ställen varje år! Det är OS i Hedmark fylke och OS i Hordaland fylke.
Os är i de här fallen namnen på två norska kommuner och de finns där ständigt, inte bara vart fjärde år.

Ingen har väl hört uttrycket Ha alltid OS i tankarna? Däremot hörde vi då och då mellan 1951 och 1985 uttrycket Ha alltid SO i tankarna! I skrift var uttrycket Ha alltid Esso i tankarna! Under den tiden fanns bensinkedjan Esso i Sverige, en försvenskning av namnet på den amerikanska oljekedjan SO - Standard Oil.

Svenska Esso köptes 1985 av norska Statoil och alla svenska Esso-mackar bytte namn till Statoil om de inte lades ned. Jag minns Esso-macken i Sunnansjö och tyckte att deras slogan var fyndig. Den skulle vara gångbar än idag om Esso fanns kvar. Och Esso finns kvar men besynnerligt nog i Norge. Bilden ovan är från Norge 2006. Shells slogan In med en tiger i tanken! vore säkert mindre lyckad idag med tanke på alla golfintres- serade bilförare.

Efter Esso har vi haft en OK-mack i Sunnansjö. Den är också borta men snart får vi ett nytt tankställe där. Jag har liksom 500 andra tankare betalt min andel - och OK är så att säga inte OK (O-Key) längre. Om namnet på den nya macken är bestämt vet jag inte men en tävling pågår för att få fram ett bra namn.

söndag 14 februari 2010

Klubbens Dag 21 februari, Räfvåla Skoterklubb

Vi har många föreningar i byn. En som har högsäsong hela den här vintern är Räfvåla Skoterklubb. Den som åker igenom Saxdalen och passerar Saxenstranden har säkert sett att det har varit stor aktivitet på Saxens is med bilar och snöskotrar. Ger man sig upp på höjderna mot Saxberget finner man både skoterleder, vandrings- och skidleder.
Klicka på annonsen till vänster för att se en förstorad affisch om evenemanget.

Räfvåla Skoterklubb hoppas på många besökare och passat på att vädja till framför allt skoteråkare om att bli medlemmar.

Vår ekonomi blir allt sämre och vi behöver fler som hjälper till.

Så hör av dig om du kan tänka dig att bidra på något sätt!

Länk till Skoterklubbens egen hemsida:
http://www.rafvalask.tk


Länk till Skoterklubben på portalen Saxdalen.se

fredag 12 februari 2010

Några minnen från Sälens högfjällshotell

Idag är många blickar vända mot vintersportorten Vancouver i Kanada och den 21:a vinterolympiaden. Det är långt ifrån Saxdalen och okänt land för mig. Jag har varit i Kanada men aldrig i Vancouver. Kanada kändes annars för mig mer som hemma än USA.

Jag såg förresten min födelsedagskompis Wayne Gretzky vara med och tända den olympiska elden i Vancouver idag. Han tände den igår men åter drabbas vi av vår jords skilda tidszoner - jag tyckte inte det var värt obekvämheten att vara vaken vid direktsändningen mitt i natten. Men Wayne och jag firar båda våra födelsedagar den 26 januari. Så det går alltid att hitta anknytningar...

Den vintersportort som betytt mest för mig är inte Vancouver utan Sälen. På väg till Sälen passerar man också vår mesta svenska Vinter- OS-medaljör: Sixten Jernberg i Lima. Sixten har tagit hela nio olympiska medaljer, fyra guld, tre silver och två brons. Sommarsporter känns ju i dagsläget ganska verklighetsfrämmande.

Första gången jag besökte vinterportorten Sälen var på 1950-talet, jag minns inte exakt vilket år. Min far hade en "lumparkompis" som hade affär i Transtrand söder om Sälen. Hans föräldrahem fanns i Ersbo, en by med ca 10 gårdar nordväst om Sälen efter vägen mot Stöa i Norge. Vi hade fått hyra Ersbo-stugan tillsammans med en byggmästare från Stockholm som var gift med en avlägsen släkting till mig.

På den tiden var Sälenfjällen inte som idag. Skidåkning i området finns dokumenterat åtminstone sedan nyåret 1520/21 då en viss Gustav Eriksson åkte det senare så välkända Vasaloppet - men åt fel håll! Han flydde från den danske kungen och var på väg till Norge. I Sälen var han tvungen att övernatta, enligt traditionen på Olnispagården, där han hanns upp av ytterligare två vasaloppsåkare: Masarna Lars och Engelbrekt från Mora.

De enda anläggningarna på Sälenfjällen på 50-talet var Högfjällshotellet och Sälenstugan. Vid Sälenstugan fanns den enda liften, Högfjällshotellet saknade ännu lift.

Den driftige norrmannen Johan Wilhelm Clüver, född i Steinkjer norr om Trondheim, hade byggt det stora komplexet Sälens Kur- och Högfjällshotell 1936-37. Under året efter byggdes allmän väg från Sälens by till högfjällshotellet. Här syns Högfjällshotellet på ett gammalt vykort.

Trots allmän väg var det inte bara att åka upp till högfjälls- hotellet när vi kom med vår lilla folkvagn till Sälens by. Vid Vasaloppsstenen nere i Sälen stoppade polisen alla som ville åka upp på fjällvägen. Hotellet var ju ett överklasshotell och vi fick åka upp tack vare att vi hade sällskap med byggmästaren från Stockholm. Han hade en av de största dollargrinen, en flott Ford av senaste årsmodell. Jag åkte i den. När polisen stoppade oss sa Bertil (Ja, han hette så):

- Jag ska upp till Högfjällshotellet.

Polisen gav klartecken att köra. Då sa Bertil:

- Den här folkvagnen som kör efter mig är också min!

På så sätt kom jag upp till Sälens högfjällshotell första gången.

Av skylten vid infarten till planen framför hotellet framgår att det inte var fritt för vem som helst att köra in. Det var ett både privat och exklusivt område!

Min familj åkte sen under många år på skidsemester till Sälenområdet. Flera år bodde vi i Ersbostugan och senare i stugor som byggdes av saxdalsbor, Rune Haglund och Gösta Erlandsson.

Ett minne just från planen utanför högfjällshotellet var när det var snöstorm. Jag stod mitt på planen som då var parkeringsplats. Det var inte många bilar där pga det dåliga vädret. När var som sämst såg jag ingenting av det som fanns runt om mig, vare sig hotellbyggnaden eller något annat, bara snö som yrde. Det var en obehaglig känsla och kallt att stå där. Men efter en stund som jag tyckte var väldigt lång, avtog vinden och sikten kom tillbaka. Den upplevelsen fick mig att inse hur viktigt det är att i tid ta skydd om en snöstorm är på väg.

En behagligare upplevelse betydligt senare men på samma plats var när vi hade parkerat framför hotellet. Jag hade gått ur bilen och gick mot infarten till hotellplanen. I Västerås hade jag köpt en blå täckjacka, dubbelknäppt och med två rader av blanka mässingsknappar. Den hade jag på mig när en stockholmsbil stannade bredvid mig. Föraren vevade ner sidorutan och frågade var det var tillåtet att parkera.

Jag kände mig hemma på den här planen och visste att man fick parkera var som helst utom just utanför hotellingången. Jag pekade och visade en ledig plats. Föraren tackade artigt och parkerade på den anvisade platsen. Han hade tagit mig för en polis eller parkeringsvakt. Den händelsen gillade jag bättre än snöstormen!

torsdag 11 februari 2010

En intressant bok - om Östanbjörka

En ny efterlängtad bok har kommit ut. Jag visste att den var på väg och hittade den vid mitt senaste besök på Globe bokhandel i Ludvika. Så här ser den ut, boken om "Östanbjörka - en by i Grangärde"

Författare till boken är Bengt Östberg, född och uppväxt i byn. Han har gjort ett imponerande jobb för att i ord och bild presentera Östanbjörka från 1900-talets början och fram till idag. På mer än 100 sidor skildras byns historia - alla 26 gårdar som finns i byn - och de familjer som har bott i de olika gårdarna. Rikligt med fotografier, både gamla och nytagna ger en god uppfattning om hur byn och befolkningen sett ut under ca 110 år.

Släktforskning har lett till ett utförligt släktregister och i boken finns anekdoter, dikter och limrickar som på ett utmärkt sätt kompletterar den stora mängd fakta som boken innehåller. Erik Nordström, en annan Östanbjörkabo, känd musiklärare och ofta sedd dirigent i Cassels har också bidragit till den både intressanta och trevliga boken.

Visserligen har jag kanske ett extra stort intresse av den här boken eftersom min mormor Julia Maria (Mia) Haag f. Pettersson var född (1875) och uppväxt i Östanbjörka. Bengt Östbergs bok bidrar på ett utmärkt sätt till min hittills rudimentära släktforskning som gjordes för flera år sedan.

Men boken har mycket att ge också den som inte har någon personlig anknytning till Östanbjörka. Intresse för hembygd och historia räcker gott för att med glädje läsa boken. Och priset är bara 80 kr!

Östanbjörka är ingen by man åker förbi då och då utan att ha ärende dit, byn har en egen väg som inte leder någon annanstans. Men har man inte åkt igenom den idylliska byn är Erik Nordströms förhoppning på baksidan av boken att den ska inspirera till ett besök.

Så nästa gång ni kommer hem från Kupolen eller Falun eller bara från Rämshyttan: Sväng till vänster när ni kört 450 m efter skylten mot Saxenborg. Skylten till vänster heter då Östanbjörka. Njut av idyllen tills vägen tar slut, vänd och kör tillbaka samma väg.

tisdag 9 februari 2010

Introduktion till Skidorten Saxdalen

Saxdalen har kanske inte varit känt som någon stor skidort men boende här har säkert åkt skidor så länge som det bott folk i byn. En historiskt skidtävling som gick genom Saxdalen var Ludvikaloppet, ett långlopp på 50 km. Också andra mer lokala skidlopp fanns tidigare i byn.

Idag är vi inne i en ny era med en annan typ av spår som har byggts upp och fortfarande är under uppbyggnad.

En av de personer som bidragit med stora arbetsinsatser för att förverkliga Skidorten Saxdalen är Rolf Pålsson. Han har också bidragit med bilder och text i den följande beskrivningen. Tilläggas bör att Saxdalen också har en aktiv skoterklubb med det anrika namnet Räfvåla Skoterklubb som också bidrar till spåren och delar fritidsupplevelserna med vandrare och skidåkare. Det finns plats för alla!

Njut av Rolf Pålssons bilder och berättelse som följer här (klicka på bilderna för att se dem förstorade):

Ljungåsen är det ställe dit många inom Ludvika kommun tar sig för att åka skidor. Några har kanske noterat spåret som viker av från Myrrundan och även sett skylten som pekar mot Saxdalen.

Finns det skidspår i Saxdalen? Jo, de flesta i byn känner till elljusspåret men det finns flera spår. Med mycket ideellt arbete och pengar från Landsbygdsutveckling och Stena Renewable Energi (Vindbonus) så har vi idag ca 25 km spår. Eftersom märkning av spåren inte varit klar har vi inte gjort någon reklam för våra spår men nu är vi nästan klara. Mina indiska arbetskamrater brukar säga ”vi är klara, men inte än”.


Under våren kommer vi att sätta upp en informationstavla vid sjön. Tavlan är klar men inte fundamentet. Kartan på informationstavlan återfinns även på saxdalen.se

Start och mål för vandringsleder och skidspår är vid kapellet. Där finns skyltar som hjälper dig att komma rätt.

För att komma till Ljungåsen går skidturen över åkrarna vid skolan
och vidare genom Skolskogen.
Efter 2 km kommer vi till Dammarna, där vi har två slingor på ca 3 km vardera. Dammarna är det område där den del av malmen från gruvan som inte blev till koppar bly eller zink hamnade. Området var tidigare en djup ravin. Ravinen bildades i slutet av istiden då vattnet från Olsjö-issjö, som låg på 212 meter över havet, fann ett utlopp österut och Räfvåla-issjö bildades. I Räfvåla-issjö stack bara 10 m av Stackarberget upp. Lars Åhlstöm har beskrivit det här i Gränge nummer 21.
Efter Dammarna börjar ”klättringen” mot Ljungåsen - eller för att vara mera korrekt Boberget.
Här låg Saxbergsgruvan. Det finns idag inga byggnader kvar.
Ge dig tid att vända blicken, vi är nu 375 meter över havet och Väsman som vi ser i bakgrunden ligger 155 meter över havet.
Sträckningen från Långfallet, där Saxbergsgruvan låg, och fram till Bomossen är den del av spåret som ger den största naturupplevelsen. Vid Ranmossen finns en stuga som Saxdalens IF delar med skoterklubben.
Spårets högsta punkt 415 meter över havet. Vindkraftverket till höger ligger på Bobergets topp.
Efter 10 km kommer vi till Myrrundan som är en del av Ljungåsens spårsystem.

Tänk på att ta det försiktigt i backarna på väg tillbaka till Saxdalen!

måndag 8 februari 2010

En antik? bild av ishockey i Saxdalen

En vinter som den vi har den här säsongen påminner nog många om äldre tider när det var vanligare med "riktiga" vintrar. Själv minns jag att jag flera vintrar under min barndom byggde garage åt min ovanligt långa "bobb" i en snödriva utanför ingången till vårt hus. Det gjorde jag helt enkelt genom att gräva ut en grotta in i snödrivan.

Visserligen skottade man på den tiden snön för hand. Det gav högre snö(plog)kanter än vad dagens snöslungor ger. Men många vintrar på 40- och 50-talen hade helt säkert mer snö än vad vi har haft i början på det nya millenniet.

För en tid sen fick jag en bild från Lennart Stenqvist, med ett ishockeylag, kanske Saxdalens första? Bilden är troligen tagen 1950-1951 på ishockeyplanen vid Slamhavet i Saxdalen. Där går idag gångvägen från Saxenkiosken till grillplatsen och badbryggan vid Saxenstranden. Lennart kommer ursprungligen från vår grannby Blötberget men är sedan lång tid saxdalsbo.

Saxdalens ishockeylag 1950 eller 1951.
Bakre raden från vänster: Gunnar Eklund, Lennart Stenqvist, Folke Byström,
Göransson och Ingemar Lindén

Främre raden från vänster: Bengt Persson, Nils Jakobsson, Bengt Ek,
Bengt Björk och Yngve Lindén


Hör gärna av er om ni har mer information om eller omkring fotografiet!

Saxdalens första ishockeybana låg annars i norra änden av fotbollsplanen, nuvarande Furuliden. Det var en rink utan rundade hörn. Det var inte lätt att få ut pucken när flera spelare köade efter pucken som låg längst in i 90-grades hörnet. Den nya ishockeyplanen på Slamhavet var modernare och hade de föreskrivna rundade hörnen.

Jag minns båda hockeybanorna som mycket positiva. På Slamhavet var kanske kylan och det utsatta läget det största problemet. När nordanvinden drog in över Saxens is och ishockeyplanen var inte bara temperaturen ett problem utan kyleffekten eller som det egentligen kallas inom meteorologin, vindavkylningen, bidrog till att förfrysningar inte var ovanliga.

Jag kom hem många kvällar utan känsel i hälarna. Fingrarna värkte också. Hårt snörda ishockeyrör var bra för åkningen men var farliga för fötterna vid låga temperaturer. Jag hoppas och tror att dagens ishockeyspelare som spelar utomhus är mer medvetna om det här problemet. Jag minns flera kvällar i min barndom när jag hade stora smärtor i mina fötter, speciellt hälarna, när förfrysningen "lättade". Vi visste att det var farligt att värma upp en förfrysning för fort men var inte tillräckligt försiktiga för att undvika den. Det var ju så trevligt att spela ishockey!

Ett av mina ishockeyminnen kan du läsa om här.

söndag 7 februari 2010

100 års musik på Alla hjärtans dag

14 februari är varje år Alla hjärtans dag. I år är det dessutom en dag med möjlighet att återuppleva musik från hela förra seklet. Det gäller inte all musik utan bara svensk musik och den kan inte höras var som helst - nej bara i vårt eget konserthus av världsklass: Cassels.

En av spindlarna i det nät som håller igång verksamheten i Cassels på ett imponerande sätt är Lars Persson. Han har bidragit med följande information om konserten nästa sönddag 14 februari:

1900-talets Svenska Musik

Saxdalens Manskör – Ludvika Musikkår

Cassels Grängesberg

Söndag 14 februari kl 16.00

Biljetter: Turistbyrån 0240/86050 samt i Cassels från kl 15.00 konsertdagen.


Inför millennieskiftet satte Ludvika Musikkår och Saxdalens Manskör samman ett program med enbart svensk musik som täckte hela 1900-talet. Det framfördes inte mindre än 73 musikstycken, av naturliga skäl dock inte i sin helhet. Mellan musikstyckena lästes glimtar ur historien upp såväl på det lokala som världsliga planet.

Dessa konserter i Cassels blev mycket populära och fick också fina recensioner i lokalpressen. Föreställningar gavs också i Borlänge, Mora och Lindesberg. Drygt tio år senare är det dags för en repris i Cassels och den sker efter exakt samma mall som tidigare med samma musik och samma prat mellan musikstyckena.

Händelseberättare är: Britt Marinder (ordf vård- och omsorgsnämnden) och Lars Hellsing (kommunchef).

lördag 6 februari 2010

PUB - inte bara Paul U Bergström

Min första kontakt med PUB var som berättats Paul U Bergströms varuhus i Stockholm. Då, på 40-talet gissar jag att det inte fanns några andra pubar i Stockholm men jag kan ha fel. Företeelsen fanns på många ställen men de kallades som jag minns det för ölkaféer. De stämde in på vad pub är idag: enklare barer i huvudsak för försäljning av öl och enklare maträtter.

Så småningom växte jag upp och kom till storstäder som Uppsala och Örebro. Där fanns då flera pubar. Pub i den här betydelsen är en förkortning av engelskans Public House,
hus öppet för allmänheten. Pubar finns av olika typ t.ex. engelska, tyska (bierstube), danska och svenska. Många pubar (om inte alla) har en social funktion där människor träffas för att koppla av, prata och få...



Hur ser då en pub ut? Jo exempelvis som här till vänster, en engelsk pub, THE WORLD'S END i London. Pubar kan se ut nästan hur som helst, precis som andra byggnader.

Under sommaren 2009 pågick restaureringsarbeten på Runnbergsgården i Saxdalen. Där fanns tidigare ett rum som använts som slakteri och därintill ett källarvalv som antagligen använts som förvaringsutrymme för bl.a. kött. Valvet saknade all belysning och inga fönstergluggar fanns. Tankar prövades för att se hur det speciella utrymmet skulle kunna användas.

Pub var då en tidig tanke. Skulle inte valvet kunna användas för social samvaro i mindre sällskap och kanske kunde någon förtäring passa in. Någon symfoniorkester får inte plats där men någon underhållning av något slag skulle säkert kunna få plats.

Vi skaffade lämplig färg för att måla valvets väggar och tak och några enkla bänkar att sitta på tillverkades. Kanske kan Saxdalen få sin egen pub till sommaren. Lokalen är i alla fall på god väg att bli användbar.

Så om vi låter fantasin skena iväg för ett ögonblick... Vad skulle behövas mer för att det hela ska bli en pub? Tanken på en pub leder snabbt till tankar på mat och dryck och underhållning. Vi har redan tänkt tanken att kunna ta en Runnbärs i valvet en varm sommardag. Men vi har inget bryggeri i Saxdalen. Men skulle en Oppigårds vara ett alternativ. Oppigårds Per körde många traktorvagnar mäsk till sina kor från bryggeriet i Grängesberg. Fast det är ju förstås en annan Oppigård eller Ôppigårs som vi kanske kallade gården? Så vår gamla men tyvärr så förfallna Ôppigård har historiskt sett en viss bryggaranknytning.

En Bergsmansöl skulle väl kunna passa på försommaren i den gamla hytt- och gruvsamhället. Inne i valvet skulle det vara lika mörkt som det var i gruvan och en sommardag med lika mycket värme som vi nu haft kyla skulle temperaturen på Runnbergsgårdens gårdsplan åtminstone påminna lite om värmen vid den gamla hyttan. Framemot sensommaren/hösten kanske ett Slåtteröl skulle passa bättre. Då har Pekka slått (som det hette i Rävvåla) höet vid Runnbergsgården och lagt det på skullen.

Om det har funnits äldre pubar än i England vet jag inte men en av de äldsta tror man fanns redan 795, visserligen efter Kristus, men ändå:
Ye Olde Fighting Cocks. Den vanligaste öltypen i England kalla lager ett underjäst öl av pilsnertyp.

Jag sökte på Internet på Lager och hittade i London en Lager som inte går att dricka men som man kan lyssna till. Han heter Emil och har utbildat sig både i Paris och London. Det visade sig vid närmare undersökning att han till och med varit i Stockholm och uppträtt där.

Tänk om vi kunde få honom - en internationell artist - att komma till Runnbergsgården? Det visar sig också att han gör sig väl förstådd på svenska, att han har varit synlig så nära Saxdalen som i Löa, ni vet vid första trafikkameran om ni åker mot Örebro. Och det besynnerligaste av allt: Han lär vara nära släkt med en känd fårfarmare i Saxdalen???

Ja det där sista vet jag inte om jag riktigt vågar tro på men ingenting verkar omöjligt numera - med hjälp av Internet.

Oavsett vad som är sant eller inte, så här lät Emil Lager när han uppträdde i Stockholm med sin kvinnliga kollega:



Emil Lager har utbildning både inom musik och teater och uppträder också som solist. Han skulle kunna få plats i valvet med en mindre publik eller ute på gårdsplanen där det finns plats för större åhörarskaror.

Vi vet att Emil Lager uppträder på The Good Ship i London nästa söndag och att han den 13 juli är på Hamnmagasinet på Fårö. Om vi får Gotlandsbolaget att göra en extratur uppför Strömsholms kanal skulle vi kunna hämta Emil i Smedjebacken och få möjlighet att se och lyssna på honom på hemmaplan. Ja ingen vet var gränsen går för det möjliga!

Lyssna på Emil Lager på MySpace här.

torsdag 4 februari 2010

Mitt förhållande till den tyska marken

Kanske jag ska precisera vad jag menar med mark i det här sammanhanget? Jag menar inte den tyska jorden, marken - eller backen som vi säger i Saxdalen. Nej, jag hade långt tidigare än när jag första gången satte min fot på tysk jord erfarenheter av tysk mark: den tyska valutan Mark.
Mark har varit en germans beteckning för valuta sedan 1100-talet och har haft en minst sagt skakig historia. För egen del kom jag inte i kontakt med mark förrän jag var några år gammal på 1940-talet. Min farfar hade det inte alltid så lätt att försörja sig och sin familj. Han berättade att han redan som fem-åring frös i den kalla slaggbostad hans familj flyttade till i Björnhyttan år 1900. Där verkade de enda positiva upplevel- ser han hade var när han fick gå och meta i ån och i kanalen.
Senare flyttade familjen till Rävvåla men det var svåra tider. Min farfar arbetade tidvis i gruvan i Blötberget dit han cyklade vinter och sommar, när det var möjligt. Han hade särskilda vinterdäck på sin cykel. Blötbergsgruvan var ingen stabil arbetsgivare. Permitteringar var vanliga.
Nödhjälpsarbeten, den tidens arbetsmarkansåtgärder, bidrog tidvis till försörjningen. De dåliga tiderna ledde därför till att flera arbetslösa i Rävvåla nappade på möjligheten att få ett stabilt arbete för en tid på Spetsbergen i Norra ishavet.
Farfar arbetade i en gruva som drevs i svensk regi mellan 1917-1925. Jag vet inte när min farfar var på Spetsbergen men det måste ha varit i det här tidsintervallet. Hur länge han var där vet jag inte heller men i en bok om Sveagruvan (Jakobsson & Kellerman, LTs förlag 1979) har jag läst om att två år var en vanlig kontraktstid. Lönen för en underjordsarbetare kunde vara 700 kr per månad. Om detta gällde t.ex. 1921 motsvarade det förra året 13 867 kr i månaden.
Jag läste om att ett förslag till anställda var att skicka hem pengar två gånger per månad. Rekryteringen gällde i första hand gifta män.
Arbetsförhållandena på Spetsbergen var inte särskilt bra. Det var en kolgruva. Lönen var individuellt ackord och lastningen var mycket svår eftersom gruvorten hade låg takhöjd. Men jämfört med nödhjälpsarbeten i Sverige kanske det inte var sämre i Sveagruvan.
Jag gissar att min farfar skickade hem pengar från Spetsbergen varje månad. I vilket fall som helst lyckades min farmor spara ihop pengar till en hustomt tills min farfar kom tillbaka från Spetsbergen. Visserligen var min farmor en erkänt ekonomisk person men hon kunde troligen inte ha sparat ihop den summan från egna inkomster. Hon hade också min far att sköta om och försörja under tiden.
Jag föddes långt efter min farfars arbete på Spetsbergen. Mitt största minne av Spetsbergen var att min farfar från Spets- bergen hade med sig mängder av tysk valuta, Mark. Det här var på 1920-talet och valutan kallade sedan 1870 talet riksmark. Min farfar hade flera skokartonger med tyska sedlar och jag minns att det var mycket höga valörer, väldigt många nollor på värdestämplarna.
Jag fick leka med sedlarna och det verkade som om ingen såg något värde i dem. Jag tror att min farfar hade någon förhopp- ning att de inte skulle vara värdelösa när han köpte dem men jag vet inte säkert. Jag har för mig att farfars sedlar hade "överstämplade" nollor. Den tyska inflationen var som störst i oktober 1923 då markens köpkraft halverades på 3,7 dagar. Min farfar har säkert köpt sina marksedlar efter den tidpunkten, eller i värsta fall strax före.
Här ses en tysk sedel tryckt 1922. Den hade då valören "Ettusen mark". Efter orginal- trycket har den tryckts över med valören "En miljard mark".
För mig var det konstigt att leka med så "värdefulla" sedlar och jag kunde inte förstå att de var helt värdelösa.
Den tyska hyperinflationen på 1920-talet trodde väl många var den sista hyperinflationen i världen. Alla borde förstå att man inte kan skapa värden bara genom att trycka fler sedlar.
Men då trodde man fel! En av mina största anti-idoler, Zimbabwes president och diktator lyckades så sent som 2008 med bedriften att leda landet till en inflation som halverade köpkraften hos den då existerande Zimbabwe-dollarn på 24,7 timmar. Den valutan finns ej kvar. Den hade inget värde. På bilden ses en sedel med valören Etthundra trillioner Zimbabwe-dollar, en etta med 14 nollor efter. Den blev inom kort helt värdelös.
För min farfar och farmor verkar dock arbetet på Spetsbergen ha lett till att en dålig ekonomi fick en klar vändning. Trots sjukdomar som troligen delvis orsakats av dåliga levnadsförhållanden levde de - som jag minns det - ett bra liv men tyvärr kortare än om de haft bättre förutsättningar tidigare i livet.

tisdag 2 februari 2010

Morbror Elis, foto från 30-40-talet?

Min mamma var yngsta barnet i en syskonskara med tre bröder och två systrar. Den morbror som jag hade mest kontakt med och som jag tyckte mycket om var Elis. Han byggde ett hus på andra sidan Malbacksvägen från mitt föräldrahem sett.

Elis arbetade i Stockholm en tid under min barndom och hyrde ut sitt hus. Ett minne jag har, troligen från tiden innan han flyttade till Stockholm,
var att jag lekte i Elis kök.

Elis var inte i köket när jag hittade en burk "Röda Björn", ett rosa polermedel för koppar som fanns på den tiden. Jag hade tydligen försökt äta av pulvret som antagligen såg aptitligt ut. Elis upptäckte mitt förehavande i tid och allt förlöpte väl.

Hos Elis och hans "hushållerska", i dag kallas det sambo, har jag senare många positiva minnen.

Bilden av Elis med sin motorcykel av märket Rutch är tagen innan mitt jag minns det. Bilden är tagen under 30- eller senast i början av 40-talet.

Jag har valt att inte retuchera bilden alls utan visa den med sina uppenbara skavanker. För mig är det intressant att se det gamla huset som det såg ut på den tiden. Den stora lönn som står bredvid huset är ensamt stående i en annars träd- och buskfri omgivning. Idag finns en hel del sly som växt upp men som jag hoppas kunna ta bort och återställa det öppna landskapet.

Elis byggde ett motorcykelgarage åt sin Rutche. Det har senare varit cykelgarage och garage för en Vespa som jag köpte 1960.

Tyvärr drabbades både Vespan och garaget av en takläcka. I dag står byggnaden kvar enbart av sentimentala skäl. Den gamla byggnaden har för mig en bildmässig betydelse...

Om ingen extern kulturkonserverande aktör gör en snar insats kommer byggnaden snart att vara ett minne blott. Men jag har ju bilden kvar!