Inlägg
Det var en vanlig vinterdag på 1940-talet, troligen en söndag eftersom min far var ledig och kunde åka skidor med mig. Lördagar var ju arbetsdagar på den tiden.
Det slår mig att ordet förskoletid har en helt annan betydelse idag än det hade på 40-talet. Då betydde det tiden innan man börjat skolan. Det var entydigt och svårt att missförstå. Det vanliga var att man började i klass 1 det år man fyllde sju år. Undantag fanns. Enstaka elever kunde börja ett år tidigare än ett år senare av olika anledningar.
Man började i Småskolan. Så kallades de två första årskurserna, klass 1 och 2. Den tidens könsmönster gjorde att det var mycket ovanligt med manliga lärare i småskolan - om det ens förekom. Titeln för en lärare i småskolan var då småskollärarinna. Tilltalsordet i skolklassen var "fröken". Idag är väl ett barn i förskoleåldern både om han/hon inte börjat i någon skolform eller går i förskolan? Behöver vi kanske beteckningen "för-förskolebarn" för barn som ännu inte kommit i kontakt med någon skolverksamhet?
Men åter till denna lördag då min far och jag tog en skidtur ut i skogen. Vi åkte mot Stackarberget och en bit ner på norra sidan mot Styggviken. Vi åkte lite härs och tvärs. Då fanns inga skoterspår eller spårade skidleder utan var och en spårade eller hittade ett spår där någon åkt tidigare och följde det.
Jag började nog bli trött för jag tyckte det var skönt när vi efter en lång tur kom fram till åkrarna vid Vitjans rönningfall. Vi stod där och vilade en stund och skulle sen fortsätta. Då visade det sig att min far var helt vilse. Han trodde att vi skulle åka åt alldeles fel håll för att komma hem. Men han erkände att han inte visste var vi var eller åt vilket håll vi skulle åka.
Själv var jag helt säker på både var vi var och hur vi skulle åka för att komma hem. Det här var ju min och mina kompisars lekmarker. Här var vi "indianer och kåbåjar" på somrarna och åkte skidor på vintern. Min far följde efter mig även om han hade en känsla av att vi åkte i fel riktning. Det tog inte många minuter innan vi var uppe på min mormors lilla skog och vi såg snart "Klotens" som vi kallade granngården bakom mormors hus och också mormors ladugård. Vi var hemma!
Det var en mycket ovanlig situation att min far inte visste var vi var. Han brukade alltid vara mycket välorienterad och hade som ett sjätte sinne när vi skulle besöka en plats där vi aldrig varit förut med bilen. Han brukade komma helt rätt som av en slump.
Den här händelsen gjorde mig lite stolt när det var jag som ledde oss hem. Men efteråt blev jag lite orolig. Jag hade ju litat helt på min fars lokalsinne och det var tur att vi råkade komma till de öppna åkrarna som jag kände så väl till. Annars kanske vi dragit iväg åt alldeles fel håll.
Det slår mig att ordet förskoletid har en helt annan betydelse idag än det hade på 40-talet. Då betydde det tiden innan man börjat skolan. Det var entydigt och svårt att missförstå. Det vanliga var att man började i klass 1 det år man fyllde sju år. Undantag fanns. Enstaka elever kunde börja ett år tidigare än ett år senare av olika anledningar.
Man började i Småskolan. Så kallades de två första årskurserna, klass 1 och 2. Den tidens könsmönster gjorde att det var mycket ovanligt med manliga lärare i småskolan - om det ens förekom. Titeln för en lärare i småskolan var då småskollärarinna. Tilltalsordet i skolklassen var "fröken". Idag är väl ett barn i förskoleåldern både om han/hon inte börjat i någon skolform eller går i förskolan? Behöver vi kanske beteckningen "för-förskolebarn" för barn som ännu inte kommit i kontakt med någon skolverksamhet?
Men åter till denna lördag då min far och jag tog en skidtur ut i skogen. Vi åkte mot Stackarberget och en bit ner på norra sidan mot Styggviken. Vi åkte lite härs och tvärs. Då fanns inga skoterspår eller spårade skidleder utan var och en spårade eller hittade ett spår där någon åkt tidigare och följde det.
Jag började nog bli trött för jag tyckte det var skönt när vi efter en lång tur kom fram till åkrarna vid Vitjans rönningfall. Vi stod där och vilade en stund och skulle sen fortsätta. Då visade det sig att min far var helt vilse. Han trodde att vi skulle åka åt alldeles fel håll för att komma hem. Men han erkände att han inte visste var vi var eller åt vilket håll vi skulle åka.
Själv var jag helt säker på både var vi var och hur vi skulle åka för att komma hem. Det här var ju min och mina kompisars lekmarker. Här var vi "indianer och kåbåjar" på somrarna och åkte skidor på vintern. Min far följde efter mig även om han hade en känsla av att vi åkte i fel riktning. Det tog inte många minuter innan vi var uppe på min mormors lilla skog och vi såg snart "Klotens" som vi kallade granngården bakom mormors hus och också mormors ladugård. Vi var hemma!
Det var en mycket ovanlig situation att min far inte visste var vi var. Han brukade alltid vara mycket välorienterad och hade som ett sjätte sinne när vi skulle besöka en plats där vi aldrig varit förut med bilen. Han brukade komma helt rätt som av en slump.
Den här händelsen gjorde mig lite stolt när det var jag som ledde oss hem. Men efteråt blev jag lite orolig. Jag hade ju litat helt på min fars lokalsinne och det var tur att vi råkade komma till de öppna åkrarna som jag kände så väl till. Annars kanske vi dragit iväg åt alldeles fel håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar