Några minnen från Sälens högfjällshotell

Idag är många blickar vända mot vintersportorten Vancouver i Kanada och den 21:a vinterolympiaden. Det är långt ifrån Saxdalen och okänt land för mig. Jag har varit i Kanada men aldrig i Vancouver. Kanada kändes annars för mig mer som hemma än USA.

Jag såg förresten min födelsedagskompis Wayne Gretzky vara med och tända den olympiska elden i Vancouver idag. Han tände den igår men åter drabbas vi av vår jords skilda tidszoner - jag tyckte inte det var värt obekvämheten att vara vaken vid direktsändningen mitt i natten. Men Wayne och jag firar båda våra födelsedagar den 26 januari. Så det går alltid att hitta anknytningar...

Den vintersportort som betytt mest för mig är inte Vancouver utan Sälen. På väg till Sälen passerar man också vår mesta svenska Vinter- OS-medaljör: Sixten Jernberg i Lima. Sixten har tagit hela nio olympiska medaljer, fyra guld, tre silver och två brons. Sommarsporter känns ju i dagsläget ganska verklighetsfrämmande.

Första gången jag besökte vinterportorten Sälen var på 1950-talet, jag minns inte exakt vilket år. Min far hade en "lumparkompis" som hade affär i Transtrand söder om Sälen. Hans föräldrahem fanns i Ersbo, en by med ca 10 gårdar nordväst om Sälen efter vägen mot Stöa i Norge. Vi hade fått hyra Ersbo-stugan tillsammans med en byggmästare från Stockholm som var gift med en avlägsen släkting till mig.

På den tiden var Sälenfjällen inte som idag. Skidåkning i området finns dokumenterat åtminstone sedan nyåret 1520/21 då en viss Gustav Eriksson åkte det senare så välkända Vasaloppet - men åt fel håll! Han flydde från den danske kungen och var på väg till Norge. I Sälen var han tvungen att övernatta, enligt traditionen på Olnispagården, där han hanns upp av ytterligare två vasaloppsåkare: Masarna Lars och Engelbrekt från Mora.

De enda anläggningarna på Sälenfjällen på 50-talet var Högfjällshotellet och Sälenstugan. Vid Sälenstugan fanns den enda liften, Högfjällshotellet saknade ännu lift.

Den driftige norrmannen Johan Wilhelm Clüver, född i Steinkjer norr om Trondheim, hade byggt det stora komplexet Sälens Kur- och Högfjällshotell 1936-37. Under året efter byggdes allmän väg från Sälens by till högfjällshotellet. Här syns Högfjällshotellet på ett gammalt vykort.
Trots allmän väg var det inte bara att åka upp till högfjälls- hotellet när vi kom med vår lilla folkvagn till Sälens by. Vid Vasaloppsstenen nere i Sälen stoppade polisen alla som ville åka upp på fjällvägen. Hotellet var ju ett överklasshotell och vi fick åka upp tack vare att vi hade sällskap med byggmästaren från Stockholm. Han hade en av de största dollargrinen, en flott Ford av senaste årsmodell. Jag åkte i den. När polisen stoppade oss sa Bertil (Ja, han hette så):

- Jag ska upp till Högfjällshotellet.

Polisen gav klartecken att köra. Då sa Bertil:

- Den här folkvagnen som kör efter mig är också min!

På så sätt kom jag upp till Sälens högfjällshotell första gången.

Av skylten vid infarten till planen framför hotellet framgår att det inte var fritt för vem som helst att köra in. Det var ett både privat och exklusivt område!

Min familj åkte sen under många år på skidsemester till Sälenområdet. Flera år bodde vi i Ersbostugan och senare i stugor som byggdes av saxdalsbor, Rune Haglund och Gösta Erlandsson.

Ett minne just från planen utanför högfjällshotellet var när det var snöstorm. Jag stod mitt på planen som då var parkeringsplats. Det var inte många bilar där pga det dåliga vädret. När var som sämst såg jag ingenting av det som fanns runt om mig, vare sig hotellbyggnaden eller något annat, bara snö som yrde. Det var en obehaglig känsla och kallt att stå där. Men efter en stund som jag tyckte var väldigt lång, avtog vinden och sikten kom tillbaka. Den upplevelsen fick mig att inse hur viktigt det är att i tid ta skydd om en snöstorm är på väg.

En behagligare upplevelse betydligt senare men på samma plats var när vi hade parkerat framför hotellet. Jag hade gått ur bilen och gick mot infarten till hotellplanen. I Västerås hade jag köpt en blå täckjacka, dubbelknäppt och med två rader av blanka mässingsknappar. Den hade jag på mig när en stockholmsbil stannade bredvid mig. Föraren vevade ner sidorutan och frågade var det var tillåtet att parkera.

Jag kände mig hemma på den här planen och visste att man fick parkera var som helst utom just utanför hotellingången. Jag pekade och visade en ledig plats. Föraren tackade artigt och parkerade på den anvisade platsen. Han hade tagit mig för en polis eller parkeringsvakt. Den händelsen gillade jag bättre än snöstormen!