En antik? bild av ishockey i Saxdalen

En vinter som den vi har den här säsongen påminner nog många om äldre tider när det var vanligare med "riktiga" vintrar. Själv minns jag att jag flera vintrar under min barndom byggde garage åt min ovanligt långa "bobb" i en snödriva utanför ingången till vårt hus. Det gjorde jag helt enkelt genom att gräva ut en grotta in i snödrivan.

Visserligen skottade man på den tiden snön för hand. Det gav högre snö(plog)kanter än vad dagens snöslungor ger. Men många vintrar på 40- och 50-talen hade helt säkert mer snö än vad vi har haft i början på det nya millenniet.

För en tid sen fick jag en bild från Lennart Stenqvist, med ett ishockeylag, kanske Saxdalens första? Bilden är troligen tagen 1950-1951 på ishockeyplanen vid Slamhavet i Saxdalen. Där går idag gångvägen från Saxenkiosken till grillplatsen och badbryggan vid Saxenstranden. Lennart kommer ursprungligen från vår grannby Blötberget men är sedan lång tid saxdalsbo.

Saxdalens ishockeylag 1950 eller 1951.
Bakre raden från vänster: Gunnar Eklund, Lennart Stenqvist, Folke Byström,
Göransson och Ingemar Lindén
Främre raden från vänster: Bengt Persson, Nils Jakobsson, Bengt Ek,
Bengt Björk och Yngve Lindén

Hör gärna av er om ni har mer information om eller omkring fotografiet!

Saxdalens första ishockeybana låg annars i norra änden av fotbollsplanen, nuvarande Furuliden. Det var en rink utan rundade hörn. Det var inte lätt att få ut pucken när flera spelare köade efter pucken som låg längst in i 90-grades hörnet. Den nya ishockeyplanen på Slamhavet var modernare och hade de föreskrivna rundade hörnen.

Jag minns båda hockeybanorna som mycket positiva. På Slamhavet var kanske kylan och det utsatta läget det största problemet. När nordanvinden drog in över Saxens is och ishockeyplanen var inte bara temperaturen ett problem utan kyleffekten eller som det egentligen kallas inom meteorologin, vindavkylningen, bidrog till att förfrysningar inte var ovanliga.

Jag kom hem många kvällar utan känsel i hälarna. Fingrarna värkte också. Hårt snörda ishockeyrör var bra för åkningen men var farliga för fötterna vid låga temperaturer. Jag hoppas och tror att dagens ishockeyspelare som spelar utomhus är mer medvetna om det här problemet. Jag minns flera kvällar i min barndom när jag hade stora smärtor i mina fötter, speciellt hälarna, när förfrysningen "lättade". Vi visste att det var farligt att värma upp en förfrysning för fort men var inte tillräckligt försiktiga för att undvika den. Det var ju så trevligt att spela ishockey!

Ett av mina ishockeyminnen kan du läsa om här.