För PRO Saxdalen startade sommaren idag

Sommaren hade inte hunnit bli mer än några dagar gammal innan PRO-föreningarna i Västerbergslagen startade årets bouleturnering idag. Spelschemat är inkört och fungerar år efter år. För Saxdalens del innebär det premiärmatch borta men ändå ganska nära, i Blötberget. 

En förändring sedan förra året var att Blötberget fått sina nya boulebanor spelklara. Vädret var också bra, utan regn.
  
Vi talar inte alltid så gärna om resultatet men med tanke på den kalla våren och att det var premiär för oss saxdalingar  på den nya banan så är vi inte alltför missnöjda med att visserligen förlora men med bara en matchs skillnad, 5-4 till Blötberget. Men vi fortsätter att träna och att förbereda oss för kommande matcher både på Furuliden och på bortalagens planer. 

Det märks att PRO:s boule-planerare har rutin. Sommaren utnyttjas från första veckan för att vi ska kunna ha ett semesteruppehåll mitt i sommaren. Sen vänder serien och försommarens hemmalag blir bortalag när lagen möts för andra gången. Vi i Saxdalen hoppas på en lyckad turnering och i så fall kommer flera resultat att rapporteras här i bloggen. Annars önska vi ändå alla en bra sommar 2013!

Långa namn i Blötberget och Spanien

På något sätt tycker jag det mesta hänger ihop. Tankarna letar sig olika vägar genom associationer, vi kopplar ihop händelser eller företeelser som har någonting gemensamt. I efterhand är det svårt att exakt komma ihåg vilken väg tanken har letat sig fram.

När det gäller Blötberget har jag många minnen från barndomen. Min farfar hade en bror som bodde i Blötberget. Dit var min familj och hälsade på flera gånger. Jag hade också en granne och släkting som gift sig med en man från Blötberget. Hon flyttade till Kalle - som han hette - och blev natura- liserad blötbergare. Dit var vi också och hälsade på några gånger när jag var barn.
 
Från den tiden kommer jag ihåg att Kalle Odén i Blötberget hade ett ovanligt långt namn. Han hette Karl Artur Nikolaus Frans Josef Odén. Kalle berättade också att det ibland var opraktiskt att ha ett så långt namn, särskilt när man ska fylla i blanketter som kräver fullständigt namn. Det utrymme man har att skriva på är sällan anpassat till så långa namn.
 
Blötbergare kan vara fyndiga när det gäller namn. När min hemby Rävvåla bytte namn till Saxdalen 1 januari 1948 vet jag inte vad man tyckte i Blötberget men där skapades ett nytt namn som på ett fyndigt sätt sammanfattade båda våra bynamn: Rävsaxdalen.
 
Jag trodde nog på den tiden att Kalle Odéns fullständiga namn var ett av de längsta, kanske det längsta som funnits. Men i sommar gjorde min sambo och jag vår tredje resa till en stad som vi tycker mycket om: Barcelona. Där besökte vi ett intressant museum, Picasso-museet. Det var natur- ligtvis Picassos konst vi var intresserade av. Men när det gäller namn så var konstnärens fullständiga namn betydligt längre än Kalle Odéns. Han hette Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso.

Som tur är signerade inte Picasso sina konstverk med sitt fullständiga namn. Nej, han signerade sina verk med moderns efternamn:
  

Picasso och jag har en del gemensamt. Det kan du läsa mer om i den mer internationella bloggen Olas blogg, här.

Några tidningsurklipp från början av 1900-talet

Början av 1900-talet var i Rävvåla en tid av expansion. Brytningen i Långfallsgruvan hade kommit igång och behovet av arbetskraft ökade. Rävvåla blev en inflyttningsort, antalet barn ökade och fler skolor behövdes.

Dalpilen 1907-11-01

När ovanstående artikel publicerades hade Rävvåla redan två skolbyggnader, den första troligen byggd 1859 (nuvarande adress Oxbrovägen 35) och den andra 1902, samma hus som Saxdalens kapell. Det räckte ändå inte till. 1915 var ytterligare ett stort skolhus färdigt att användas, nuvarande Saxdalens skola.

Att kyrkostämmans beslut 1907 inte bara var tomt prat utan verkställdes inom kort visar artikeln från Dalpilen 23 juni 1908.

Dalpilen 1908-06-23

Gruvorna gav många arbete -hårt arbete - men inte alltid så pålitligt. Långfallsgruvan bytte ägare många gånger och ibland var det stopp i gruvdriften.

Dalpilen 1920-12-24

Dalpilen 1923-02-02

Det troligen ganska korta arbets- avbrottet 1920 var inte en engångs- företeelse vilket framgår av notisen 2 februari 1923. Däremot verkar Saxberggruvan ha varit en betydligt stabilare arbetsplats än t.ex. Blötbergsgruvan där långa permitteringar var vanliga. 
 

Dalpilen 1908-08-28

I Blötberget inträffade också en tågolycka i en artikel i Dalpilen 1908-08-28, dessbättre utan personskador. 
  
 Jag vet att det också skedde en allvarlig kollission på Blötbergets station i samband med att järnvägen byggdes. Jag har ännu inte hunnit gräva fram den skriften men den kommer fram så småningom. Då återkommer jag med en rapport. Inte heller vid den olyckan skadades någon person.

Ett svårare olyckstillbud 1904

Saxdalen blogg försöker hålla sig à jour både med det som händer nu och det som kommer att hända i framtiden i vår del av världen. En hel del studier görs också på sådant som hänt tidigare, det som nu är historia.

Den som läste tidningen Dalpilen tisdagen den 18 oktober 1904 kunde läsa följande artikel:

....Ett svårare olyckstillbud, som dess bättre aflöpte ganska lindrigt, inträffade i lördags i Grängesbärg.
....Tvänne med malm lastade »20-tonningar» hade, förmodligen genom förbiseende vid växling, från ett bispår för malmtransport kommit in på Frövi-Ludvika järnvägs hufvudspår, och voro, innan något kunde göras för deras hindrande, med full fart på väg norrut till Ludvika. Banan har nämligen en god lutning år sagda håll. Man kan göra sig en föreställning om den hastighet vagnarne innehade, då deras färd Grängesbärg-Björnhyttan-Gonäs-Ludvika, tog en tidsrymd av endast 8 à 10 minuter.
....Telegram om hvad som komma skulle afsändes omedelbart till Ludvika, där man också lyckades vidtaga nödvändiga åtgärder för olyckors undvikande.
....Det ofrivilliga och oförberedda extra tåget ändade slutligen sin färd en km. norr om Ludvika station.
....Ingen människa skadades; däremot blefvo ett tiotal järnvägsgrindar fullständigt ramponerade.

Det kan vara intressant att jämföra innehållet i ovanstående tidningsartikel med en tågtidtabell för sträckan Grängesber- Ludvika. Tidtabellen gällde 1936, 32 år efter det beskrivna olyckstillbudet. Klicka på tidtabellen för att se den förstorad.

Om man från tidtabellen räknar ihop gångtiden från Grängesberg till Ludvika var den 36 minuter 1936. Samma sträcka avverkades av de skenande malmvagnarna på 8-10 minuter. Det säger en del om hur fort det gick.

Orsaken till att vagnarna skenade var enligt en artikel i Järnvägshistoriskt Forum att den träpinne som lagts på rälsen för att hindra vagnarna från att rulla iväg inte klarade trycket från den 40 ton tunga lasten.

Innan tillbudet 1904 hade en allvarlig incident inträffat redan när järnvägen Grängesberg-Björnhyttan-Blötberget-Gonäs-Ludvika byggdes. Ett helt tåg skenade då i Grängesberg och rullade med hög fart mot Blötberget... hur det olyckstillbudet avlöpte återkommer vi till i ett senare inlägg.

Historisk idrottsseger i Saxdalen

Vi boule-spelare i Saxdalen PRO har spelat boule idag. Så i morgon tror ni kanske att ni i er dagliga tidning kan läsa om resultatet. Har ni prenumererat på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kanske ni inte ens letar efter att se den aktuella ställningen i boul-serien före den avslutande omgången på måndag nästa vecka? Men läser ni en lokal tidning, Dalarnas Tidningar eller Dalademokraten kan man väl vänta sig att se de flesta lokala nyheter, också lokala idrottsresultat - bland massor av sport. Men där hittar ni nästan helt säkert inte en rad eller siffra om boule-serien!

I Dalarnas Tidningar har vi någon enstaka gång sett tabeller från vår boule-serie. Det har vi varit mycket tacksamma för. Men i Dalademokraten, som jag har prenumererat på sen jag flyttade tillbaka till Saxdalen för två år sedan har aldrig förekommit något resultat. Både mina medspelare och våra motståndare från åtta orter i Västerbergslagen efterlyser en lokaltidning där vi kan följa vår egen serie. Vi vet nu inte ens hur vi ligger till och hur det har gått i de matcher som vi inte spelar i. Vi pensionärer är en stor grupp och de flesta har en lokaltidning - hittills... De lag som deltar i serien är Blötberget, Grängesberg, Ludvika, Morgårdshammar, Nyhammar, Saxdalen, Smedjebacken och Söderbärke.

Vi på Saxdalen blogg är därför stolta över att kunna presentera åtminstone ett resultat från måndagens seriematcher: Saxdalen Ludvika 8-1

Vi saxdalingar är naturligtvis glada åt vår seger. Vi har inte varit bortskämda med för många under spelsäsången utan är mer vana vid den känsla som Ludvikalaget kände när de lämnade Furuliden på måndag eftermiddag. Spelare med betydligt längre tid i laget än jag själv säger att Saxdalen aldrig vunnit så stort tidigare. Så det var en historisk seger för vårt lag. Men vi drar inga stora växlar av segern. På måndag är det både en ny match men också ny tid för samvaro med våra motståndare från Nyhammar. Det ser vi fram emot.

Den sociala gemenskapen är nog ändå det viktigaste för de flesta spelare i den här serien även om det också är en tävling.

Norrbo by skildrad av diktaren Arvid Björk

I vår blogg har vi tidigare fått resa med gårdfarihandlaren Arvid Björk, Västansjö-Plusken. Han har gett oss en poets syn på RÄVÅLA FABRIK och Sunnansjö by. En av bloggens läsare, Sussie Andersson i Ludvika, låter oss nu fortsätta vår färd i Pluskens hjulspår. Hon har skickat dikten NORRBO BY till mig. Sussie har fått dikten från sin far Ivar Ågren som bodde i Grangärde. Tack för den!

Klicka på bilden för att få den förstorad!

Det är ganska klart att Arvid Björk var en man som kände sin hembygd mycket väl. Ingen vet hur många gånger har trampade sin cykel med resväskan runt till byarna i Grangärde socken. Och han trampade inte bara förbi stugorna, han var in i de flesta. Och han kände folket och han pratade med alla som ville lyssna och han förmedlade nyheter, stora och små, mellan socknens olika byar och stugor.

Min mormor var född i Östanbjörka och varje gång Arvid kom till Malbacken fick mormor de senaste nyheterna om vad som hänt i hennes födelseby och hur det stod till med de olika familjerna i byn.

Inte visste jag att Plusken till och med cyklade och "uppträdde" utanför socknen. Men min svärfar Arne Nyström, född i Rusbodarna och uppväxt på Slogåsen lämnade följande kommentar när han läst det första inlägget från Arvid Björks penna:

"Han var ofta en uppskattad gäst på Olgas Café i Blötberget där han berättade historier som han ofta avslutade med orden: "Det var möljugt och pluskut" därav skapades hans tillnamn. Han hade ytterligare ett uttryck som återkom och det var att, "han önskade P J Hammar ur sockna"! Hammar var en landsfiskal som krävde Plusken på handelsrättigheter.

Den dikt om Sunnansjö som du publicerat och som han skrivit gläder mig och förvånar mig. Hans beskrivning av 30/40-talets Sunnansjö både geografiskt och känslomässigt väl beskriven. Min mormorsmor bodde i Forstäppan fram till början av 30-talet så jag har många resor på mammas cykelpakethållare mellan de omtalade stugorna och institutionerna att minnas."

Från Sussi Andersson har jag också fått en dikt om Nyhammars bruk. Den kommer i ett senare inlägg. Frågan är: Har Arvid Björk skrivit dikter från alla byar i socknen? Känner någon till om han sålde sina dikter? Han lät trycka åtminstone en del av sina dikter i Stockholm och satte pris på dem: 10 och 20 öre.

Du som har mer information om Plusken, dikter, minnen, bilder: Skicka brev eller e-post eller ring mig på nummer 0240-310 38 och berätta!

Hälsar Ola

Rävvålpojkarnas stridslystnad bekräftad

I förra inlägget nämnde jag en företeelse som jag inte visste om det bara var en skröna eller om det fanns någon substans bakom. Det gällde sägner om "spänningen mellan Rävvåla och andra byar", hur män eller ynglingar utifrån riskerade att åka på stryk om de cyklade genom Rävvåla. Bara ett par dagar efter publiceringen av förra inlägget hade jag fått två klargörande brev från barn till fäder som varit modiga nog att ändå cykla till Rävvåla och där träffat Rävvålflickor.  

  Den ene mannen (låt oss kalla honom Sven eftersom han hette så) bodde i Grängesberg. Han berättade för sin dotter Inger (som numera bor i Strängnäs) att... jag citerar Inger: Beträffande det Du skrivit i dag om "spänningarna" mellan Grängesberg och Rävvåla kan jag bekräfta att pojkarna i Rävvåla säkert ville ha sina flickor för sej själva. Min egen pappa Sven bodde i Grängesberg och mamma i Rävvåla. Dom har berättat att han för att komma fram till Rävvåla fick ta omvägen via Björnhyttan och över Ljungåsen för att inte få stryk. Dom lär ha lurpassat någonstans i skogen ovanför "Sörbyn". 
 
Den andre modiga mannen, från Blötbergstrakten, hade tagit sig till den gamla dansbanan som då låg på kullen ovanför badplatsen vid Nya dammen. Jag citerar sonen som blev ett resultat av dansen: Där mamma mött min far första gången, det var på dansgolvet 1924/25. Han hade varit mycket rädd för stryk när han följt mamma en bit på väg hem mot Rusbodarna, ty hemmapojkarna ville ha sina flickor ifred. 
 
Från de två breven finns inga klara bevis för att våld har förekommit men däremot verkar det ställt utom allt rimligt tvivel att rädslan hos båda båda cyklisterna varit både verklig och stor. Men för de båda paren som ligger bakom de två vittnesmålen slutade det hela lyckligt. Båda paren gifte sig och fick två barn vardera. Det ena paret bosatte sig i Norrbyn i Rävvåla och det andra på Slogåsen. Den typ av mod som de två männen uppvisade är väl det vi idag kallar civilkurage.

Blötberget - en granne som kommit närmare

Blötberget har aldrig varit så långt från Saxdalen. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om min morfar som under lång tid arbetade i Blötbergets gruva och varje arbetsdag gick till gruvan och tillbaka hem över skogen. På den tiden var det naturligt att gå långa vägar till arbetet och i många fall fanns inga alternativ.

Samtidigt tyckte jag när jag växte upp i Saxdalen på 40-talet att Blötberget låg långt bort. Det var ju både en annan kommun och en annan socken. Idag bor vi i samma kommun och det får oss nog att känna att avståndet minskat. Idag är det heller inget avstånd att tala om när man åker med bil till Blötberget på 10 minuter.

Det har ju i vissa fall förekommit spänningar mellan Rävvåla/Saxdalen och Blötberget. Och det gällde inte bara Blötberget utan också t.ex. Grängesberg. Det lär ju ha varit så en gång i tiden att män drog sig för att åka till eller igenom Rävvåla/Saxdalen därför att man riskerade att åka på stryk. I värsta fall är det sant. Och i så fall får vi hoppas att det är historia och ingenting som kan inträffa igen.

En viss antagonism har väl alltid funnits mellan grannbyar med det positiva utbytet har förhoppningsvis varit betydligt större. Det har ju också varit vanligt med äktenskap över bygränserna och i många fall var väl orsakerna till skärmytslingar just att Rävvålingarna/Saxdalingarna ville ha sina kvinnor för sig själva.

Men det här inlägget har inte kommit till för att på något sätt klaga på Blötberget och blötbergare. Nej tvärtom! Det här inlägget beror på att jag hittat en utmärkt hemsida om Blötberget som Blötbergets hembygdscirkel lagt upp på Internet. Den är värd att läsas av andra än blötbergare, både av oss Rävvålingar/Saxdalingar och många andra. Ta del av text och bilder som beskriver Blötberget både i dåtid och nutid. Klicka på bilden här under för att komma till hemsidan eller om du redan har klickat på länken i det här stycket så är du redan där...

Obekväma arbetsresor i början av 1900-talet

Min morfar Carl Haag arbetade i gruvan i Blötberget. Vinter som sommar gick har till och från arbetet. Visserligen är fågelvägen mellan Hagfallstorpet och Blötbergsgruvan inte mer än fem kilometer men stigen som gruvarbetarna gick var ingen fågelväg och ingen väg utan bara en gångstig. Så mer än en mils promenad blev det varja dag till och från jobbet och 12-timmars skift fem dagar i veckan och halvdag, sex timmar på lördagar.

Våra förfäder fick inte vara rädda om besväret och många gånger var det inte bara att gå utan också att frakta varor med sig. Morfar kom en gång hem med en trädgårdssoffa med gjutjärnsgavlar och bräder i sits och ryggstöd, den var tung och han hade burit den på ryggen från Blötberget.

Det kanske gick an att gå den långa vägen på sommaren men att på vintern gå i mörker med bara en karbidlampa i oplogad snö kan inte ha varit lätt.

En positiv sak för gruvarbetarna i Blötberget var att arbetstiderna var ganska "flexibla". Inte sällan var morfar hemma innan han skulle sluta sitt skift i Blötberget. Begreppet "Blötbergstider" myntades. Men Blötbergsgruvan var också känd för att inte ha stadigt arbete åt de anställda som då blev permitterade kortare eller längre tider utan lön.