Obekväma arbetsresor i början av 1900-talet

Min morfar Carl Haag arbetade i gruvan i Blötberget. Vinter som sommar gick har till och från arbetet. Visserligen är fågelvägen mellan Hagfallstorpet och Blötbergsgruvan inte mer än fem kilometer men stigen som gruvarbetarna gick var ingen fågelväg och ingen väg utan bara en gångstig. Så mer än en mils promenad blev det varja dag till och från jobbet och 12-timmars skift fem dagar i veckan och halvdag, sex timmar på lördagar.

Våra förfäder fick inte vara rädda om besväret och många gånger var det inte bara att gå utan också att frakta varor med sig. Morfar kom en gång hem med en trädgårdssoffa med gjutjärnsgavlar och bräder i sits och ryggstöd, den var tung och han hade burit den på ryggen från Blötberget.

Det kanske gick an att gå den långa vägen på sommaren men att på vintern gå i mörker med bara en karbidlampa i oplogad snö kan inte ha varit lätt.

En positiv sak för gruvarbetarna i Blötberget var att arbetstiderna var ganska "flexibla". Inte sällan var morfar hemma innan han skulle sluta sitt skift i Blötberget. Begreppet "Blötbergstider" myntades. Men Blötbergsgruvan var också känd för att inte ha stadigt arbete åt de anställda som då blev permitterade kortare eller längre tider utan lön.