fredag 30 april 2010

Valborg traditionsenlig firat i Saxdalen

30 april i Saxdalen blev firad med allt vad traditionen bjuder: Saxdalens manskör under Roger Broberg, med alla vårsångerna.

Traktorn kom med barn och som sedan 45 år tillbaka snögubben, den väl etablerade traditionen som följde med Katharina (Käthy) Karlsson när hon flyttade från Schweiz till Saxdalen.

Ola Hagfall hälsade våren välkommen och det hela avslutades med ett vackert fyrverkeri.

Här följer en liten bildkavalkad från aftonen som bjöd på bra väder utan riktig vårvärme. Den stora brasan hjälpte också till att hålla värmen. Klicka på bilderna för att se dem förstorade.











































onsdag 28 april 2010

Bengt Emil Johnson musiklärare med fågeldikter på webben

Tekniken ger oss ständigt nya möjligheter. Nu när våren kommer har vi möjlighet att lyssna på fåglar i våra datorer. Sveriges Radio P2 har i ca. ett år haft en webbplats där vi har kunnat bekanta oss med fåglarna. Webbplatsen har blivit mer och mer populär.
 
För oss saxdalingar, alla fågelälskare och nu också personer intresserade av poesi - och speciellt fågelpoesi - är det mycket välkommet att P2-fågeln nu också lanserar Bengt Emil Johnsons dikter om fåglar. De är tillgängliga inte bara i text utan också som ljudfiler där Bengt Emil läser sina egna dikter. Här är länken till fågelsiten:

P2-fågeln
 
Bengt Emil Johnson har betytt mycket för mig personligen. Han var min andra pianolärare under flera år men också en kompis som jag hade stort utbyte av på många sätt inte bara musikaliskt. Bengt - som vi kallade honom - var några år äldre än jag men kändes ändå som jämngammal.
 
Att min familj sedan före min födelse handlat i Bengts fars affär, Johnsons affär - en diversehandel som gick i arv i tre generationer gjorde att varken Bengt eller hans far Arnold var främmande personer för mig. På väg hem från skolan gick jag för det mesta förbi Johnsons affär för att hämta dagens varor, inklusive mjölk i lös vikt i en särskild mjölkavdelning.
 
Man behövde inte betala! En tradition i Rävvåla var att handla på krita (kredit) och man betalade i efterskott när månaden var slut. Jag kan tänka mig att affärer som inte gav kredit i Rävvåla/Saxdalen inte hade många kunder. Krediterna är en stor tillgång för oss som idag är intresserade av hembygdsforskning.
 
Min första pianolärare var folkskollärare August Åhlström som också fungerade som kantor i Saxdalens kyrksal, nuvarande Saxdalens kapell. Han var en musikalisk lärare och både pianist och organist. Mina första pianolektioner var i hans hem i lärarbostaden i samma hus som dagens kapell. Lektionerna skedde efter skoltid. Där lärde jag mig grunderna i pianospelandets konst.
 
Efter ett par terminer - tror jag det var - kom mina pianostudier på tal i Johnsons affär. Mina föräldrar och jag pratade med Bengt Emils far Arnold om att jag var musikintresserad och det slutade med att Bengt Emil erbjöd sig att ge mig pianolektioner. Jag pratade med August Åhlström och han misstyckte inte. Han sa att Bengt Emil var en duktig pianist.
 
Så en gång i veckan efter skolan gick jag till Bengt Emil för att spela upp min läxa och få nya musikaliska synpunkter. Det var inte fråga om att min läxa var antingen godkänd eller bakläxa. Det handlade om musik och musik är inte bara antingen eller. Jag fick öva vidare på flera övningar, två, kanske tre eller flera veckor. Det berodde på hur mycket vi kunde få ut av övnings- styckena. Jag betraktade aldrig ett stycke som inte var färdigövat som bakläxa. Kanske borde jag ha gjord det? Ibland var jag inte någon flitig elev men jag tog till mig Bengts musikaliska synpunkter och det hela gick framåt.
 
Bengt Emil var min pianolärare i några år men när jag började i realskolan i Grängesberg var jag rädd för att pianostudier skulle vara svårt att kombinera med realskolestudierna. Det var nog en förhastat beslut men jag bestämde mig för att avsluta mina pianolektioner med Bengt Emil. Vårt sista pianoprojekt tror jag var när vår kommunala musikledare Åke Bengtsson bjöd in oss till en årsavslutning i den kummunala musikskolan. Vi accepterade inbjudan. Idag ser jag det som en stor ära att som solopianist i Cassels spela Mozarts variationer av den franska 1700-talsvisan som på svenska kallas Blinka lilla stjärna.
 
Bengt Emil var en utmärkt pedagog och sa att det gick mycket bra. Själva var jag inte helt nöjd eftersom jag spelade en ton fel men den tonen märkte nog inte många, och jag spelare reprisen exakt lika.
 
Bengt Emil och jag förblev nära kompisar och träffades ofta och umgicks under lång tid. Han känns fortfarande som en nära kompis även om vi nu inte träffats på många år.
 
Som återflyttad till Saxdalen är jag mycket glad åt Bengt Emils framgångar på alla områden, som radioman, som musiker, som poet och jag ser fram mot vårt nästa möte med stor förväntan.
 
Att alla hans vandringar på Saxberget och lyssningar på fåglar nu återspeglas i Sveriges Radio både som texter och som uppläsningar med Bengt Emil som uppläsare ser jag som ett stort och välförtjänt erkännande av min vän och tidigare pianolärare Bengt Emil Johnson.
 
Precis som Bengt Emils texter ofta innehållit mycket mer än just... själva texten
så är hans uppläsningar också mycket personliga och kanske många gånger en stor hjälp för att vi läsare/lyssnare ska vara öppna att ta till oss budskapet. Läs, lyssna och njut!

måndag 26 april 2010

Fira Valborgsmässoafton i Saxdalen!

Årets absolut sista april firas traditionsenligt i Saxdalen. Mellan Saxberget och sjön Saxen, söder om Saxenkiosken men norr om Nya gruvvägen. Där blir det som vanligt en riktig brasa.


Enligt den nu 45-åriga traditionen som importerades från Schweiz kommer en snögubbe att brännas för att visa att nu är också den här ovanligt bistra vintern över.

Saxdalens Manskör kommer att sjunga och allt annat kommer att ske traditionsenligt. Det enda man inte kan lita på är ju aprilvädret. Men det kan bjuda på allt!

Ungefärliga hålltider i programmet:

19.30 Traktorn avgår från Skolan
20.30 Brasan tänds
21.00 Saxdalens Manskör sjunger, vårtal
21.30 Fyrverkeri

Förplägnad kan köpas i form av korv, hamburgare, godis, läsk och kaffe.

Alla är hjärtligt välkomna!

Arrangör:
Byalaget, Kulturföreningen, PRO
Saxdalens Manskör, Saxdalingarna och Saxdalens IF

fredag 23 april 2010

Dragspelskurs avlutades i Saxdalens Folkets Hus - 1949

Vad hände 1949? Det var nog en hel del, en del som vi kommer ihåg och säkert mycket som vi har glömt. Jag kan tänka mig att det bl.a. var kamp mellan Nyhammars IF och Saxdalens IF både på Åvallen i Nyhammar och det som senare blev Furuliden i Saxdalen. Något som är säkert är i alla fall att Saxdalen var Saxdalen och inte Rävvåla - för andra året i rad!

Om det var motsättninger mellan grannbyarna på idrottsbanorna så var det samarbete på det kulturella området. På den tiden var det vanligare med dragspels- kurser är det är idag. Från min vän och Bengt Östberg, född och uppväxt i Östanbjörka där jag också har en rot fick jag ett foto med en liten historia om en dragspelskurs i Nyhammar och Saxdalen. Den här kursen hölls samma år som jag började i småskolan i Saxdalen med Kerstin Morén från Gagnef som lärare (se föregående inlägg). Kursavslutningen för dragspelskursen hölls i Gamla Folkets hus i Saxdalen. Här är Bengts foto (klicka på bilden för förstoring) och bifogade historia:


Hej Ola!
Hittade en bild med Saxdalsanknytning. Året är 1949. Ett gäng hade gått på dragspelskurs i Nyhammar och ett i Saxdalen. Nu skulle vi visa upp vad vi lärt oss, och detta skedde på scenen i Saxdalens Folkets hus. Jag kommer ihåg hur jag i ett års tid transporterade mitt Granessospel på cykelns pakethållare en gång i veckan från Östanbjörka till Folkets hus i Nyhammar. Där tragglade vi sedan Norsk bondvals eller Avestaforsens brus. Du känner säkert igen några av personerna på bilden. Längst till höger står t ex en av kursledarna, Åke Berg. På nedersta raden sitter från höger: Harry Larsson Gärdsveden, Sven Westlund Kyrkbyn, Tommy Gylling Kyrkbyn, Bengt Östberg Östanbjörka, Torsten Jansson Östanbjörka, Arne Rosén Saxdalen.
Den sistnämnde blev ju i alla fall spelman - jag vet inte hur det är med övriga.
Bra att du är bra från din förkylning!
Bengt

Tack Bengt för bild och historia! Om någon känner igen musikanter som inte har namngivits: Skicka gärna information om vilka spelmän och spelkvinnor som finns på bilden!
Hälsar Ola

torsdag 22 april 2010

Saxdalen sover inte. Föreningslivet lever!

Idag är jag nästan frisk efter en nästan två veckor lång virus/förkylning/influensa, ja jag vet inte vad det var men krafterna bara försvann men har nu börjat komma tillbaka.
 
Så idag tycker jag det är första dagen på länge som jag kunnat göra någon nytta och känna mig nöjd med dagen. Kanske är det typiskt Saxdalen men första någorlunda friska dagen har jag deltagit i två styrelsemöten: PRO och Rävvåla Kulturförening.
 
Saxdalen har under överskådlig tid haft ett mycket rikt föreningsliv. Jag minns som barn att min far var med i många föreningar med olika uppdrag, lysfö- rening, vägförening, Folkets hus och allt vad det var. Föreningslivet verkade vara en viktig del av Rävvåla/Saxdalen. Och så är det fortfarande.
 
Förutsättningen för de olika föreningarna har skiftat under historien. Tidigare var föreningarna ofta ska- pade av lokala behov som man försökte tillfred- ställa, genom att samarbeta. Lysföreningen minns jag. Dess mål var bl.a. att förse byn med "ytterbe- lysning" så att det skulle vara större säkerhet att vistas utomhus, speciellt under vinterhalvåret. Deras arbetsinsatser gav också lägre elpriser. Genom egna, ideella arbetsinsatser kunde kost- naderna hållas nere och byn fick en bättre service.
 
Efter några timmars föreningssammanträdande sitter jag nu med en intressant handskriven bok som börjar:
 
"Protokoll fört vid av Grängesbergs Koperativa kvinnogille anordnat möte i Rävåla söndagen den 23 jan. 1938 kl. 2 em."
 
Protokollsboken omfattar tiden fram till "Rävåla Koop Kvinnogilles Årsmöte den 10 febr. - 42."
 
Sista raderna i protokollsboken lyder: "Utdrag ur revisionsberättelsen. Inkomster och utgifter har under året 1941 balanserat å Kr. 537.20 Revisorernas förslag om ansvarsfrihet beviljades."
 
Jag vill med några exempel ur protokollsboken försöka visa hur idogt den här föreningen arbetade under en mycket svår tid för att hjälpa både enskilda individer i byn och landets styre som vädjade om ekonomiska bidrag under den stora krisperioden.
 
Vid det konstituerande mötet i januari 1938 läser jag:
  § 3
Beslöts enhälligt att Rävåla Koperativa Kvinnogille nu skulle bildas. Som medlemmar anmälde sig Anna Wigert, Hanna Andersson, Greta Rosén, Lilly Jansson, Britta Setterberg, Agnes Alkvist, Britta Alkvist, Agusta Alkvist, Selma Eriksson, Lisa Björson, Ingeborg Alkvist, Hanna Andersson, Sigrid Haag och Astrid Danielsson.
 
Andra världskriget startade 1 september 1939, 1½ år efter bildandet av Rävåla Kooperativa Kvinnogille.
 
Klicka gärna på bilderna så kan du se dem förstorade!
 
Här till vänster ses Agnes Alkvist, en av grundarna och
en aktiv styrelsemedlem i föreningen under hela den tid protokollsboken omfattar.
Under dessa ca. fyra år hade kvinnogillet inte mindre än 47 sammanträden.
 
Jag hade mycket kontakt med Agnes Alkvist. Vi var nästan grannar och en av hennes döttrar var min lek- kamrat och klasskamrat från skolstarten till realex- amen. Agnes var den som sparade protokollsboken som jag fått låna av hennes andra dotter.
 
Unison sång eller solosång var både den normala starten och avslutningen i kvinnogillets möten. En vanlig formulering i protokollens slutparagraf var: "Avslutning, som inget vidare förekom avslutades mötet med sång."
 
Det man kan läsa sig till och se från en del av de fotografier som finns från tiden är också att gillet förutom allvarligt och ambitiöst arbete också präglades av stor humor angenäm samvaro också utanför möten och föreningsarbete.   

En av de aktiva i kvinnogillet var min moster Hanna Andersson.
Hon var föreningens första sekreterare. Det här fotot från
hennes 60-årsdag 1959.
Hanna (i mitten) är den enda
som går att känna igen på bilden.
 
Ett annat foto som illustrerar den humor som fanns i kamratgruppen:
 

Foto från Sigrid Haags 50-årsfirande i juli 1955. Sigrid
(i mitten längst fram) var en av drivkrafterna i
kvinnogillet liksom Greta Rosén som
sitter på Sigrids vänstra sida.
 
Gillets möten hölls sommartid utomhus, t.ex. i Folkets Park, på Uvberget, på lilla Saxberg kullen, vid Nya Dammen och vid Stackarbergslandet och på Stackarberget. Kvinnogillet köpte in tyg och sydde kläder till förmån för bl.a. Röda Korset. Gillet handarbetade och hade sen auktioner för att få in pengar.

Kvinnogillet anordnade många evenemang, dans i Folkets Park, auktioner i Ordenshuset, Luciatåg och Julfester, utflykter sommartid osv.
 
Ekonomiskt präglades tiden av krisen före och inledningen av andra världskriget. Gillesmedlem- marna var ivriga att lära sig mötesteknik men ekonomin satte stopp för längre resor. "Moder- gillet" i Grängesberg hjälpte till i mån av förmåga med kunskapsförmedling.
 
En och annan nödvändig utgift för gillet accepte- rades men många förslag som kostade avslogs. Så beslutades t.ex. vid möte den 20 januari 1941 att på förslag av kassören inköpa en ny portfölj. Kassören fick i uppdrag att göra inköpet.   


Kerstin Morén
 Min första lärare, småskol- lärarinnan Kerstin Morén var från början inte medlem av Kooperativa kvinnogillet men hon blev ganska aktiv och tog flera viktiga initiativ senare. Hon bjöd bl.a. in gil- leskvinnorna till trasklipp- ning. De mattor som sedan vävdes skulle försäljas genom lotteri eller dyl. och pengarna tillfalla tvättstugefonden.
 
 Kerstin Morén ordnade demonstrationer av tvättmaskiner och var en av de första som drev frågan som senare ledde till att en andelstvättstuga byggdes i Saxdalen. Hon föreslog också att gilles- kvinnorna skulle sätta potatis på våren och sälja skörden på hösten. Hon kontaktade Billeruds AB och fick löfte att använda en åker på deras mark för potatisodlingen. Projektet genomfördes.
 
Gillet gav också lokala bidrag till behövande personer i byn, Det fanns flera bybor som genom sjukdom blivit arbetsoförmögna och väl behövde ett litet ekonomiskt bidrag.
 
En kort sammanfattning av det intryck protokolls- boken från Rävåla Kooperativa Kvinnogille ger: Entusiastiska medlemmar, lärde sig mötesteknik i stort sett på egen hand, arbetade kreativt för att mildra kristidens dåliga ekonomi både inom byn och i landet. Gillet anordnade många sociala evenemang. Ett tydligt kulturinslag i gillets arbete är musik och sång. Jag kände flera av gillesdamerna och tror att humor var något som bidrog till en trivsam och produktiv arbetsgemenskap. 
  

 De flesta möten både inleds och avslutas med sång, ibland ackompanjerad av musik, ibland unison och ibland solosång. Musiken var tydligen något Rävvålingar uppskattade och njöt av redan innan jag föddes. Och den beskrivningen gäller i hög grad fortfarande i dag.

onsdag 21 april 2010

Saxdalens Manskör under våren och sommaren 2010

Nog verkar det som om vår egen manskör, Saxdalens manskör, har högsäsong året runt. Men ändå är det väl framför en maj-brasa eller i en grässluttning senare på våren eller sommaren som vi gärna vill se och höra manskören.

En av körmedlemmarna, Lasse Persson är också en av spindlarna i det kulturella nät som täcker hela Saxdalen och en hel del andra orter i närheten. Han har haft vänligheten att informera Saxdalen blogg om körens program under den närmaste tiden:

På söndag 25/4 kl 17.00 är det dags för traditionsenlig vårkonsert i Cassels med Saxdalens manskör och Ludvika musikkår; en tradition som har sin upprinnelse i branden i Cassels på valborgsmässoaftonen 1992. Året därpå gav manskören och musikkåren en vårkonsert inne i ruinerna av det Cassels som höll på att återuppbyggas och på valborg 1994 gav man en konsert på trappan till det konserthus som återinvigdes i augusti samma år. Saxdalens manskör är ju starkt förknippat med branden i Cassels då kören framträdde i konserthuset bara några timmar innan branden startade. Den brand som troligtvis orsakades av några pojkars lek med påsksmällare.

Vid söndagens konsert medverkar också två sångsolister: Ing-Marie Lerström och ”Saxdals Elvis” Åke Dahlman. Åke, som är medlem i manskören, kommer att sjunga Elvislåtar tillsammans med musikkåren och manskören.

På valborgsmässoaftonen (30/4) framträder manskören som vanligt vid brasan vid Saxens strand i Saxdalen (kl 21.00) och samma kväll sjunger man också i Stadsparken i Ludvika (kl 18.30)

Måndag 10 maj på eftermiddagen kommer manskören att sjunga för de gamla, först på Granliden i Grängesberg och sedan på Solgärdet i Sunnansjö.

Onsdagen den 19 maj kl 19.00 anordnar Saxdalens manskör ett musikcafé i Saxdalens Folkets Hus där behållningen oavkortat går till Folkets Hus. Förutom kören så medverkar musikelever från skolan samt Åke Åhlström som kommer att sjunga visor med egna underfundiga texter.

Söndag 25 juli kl 17.00 i Skattlösberg ger manskören Dan Andersson sångspelet Helgdagskväll vid timmerkojan för 23:e gången sedan premiären 1988.

Lördag 31 juli kl 18.30 i Cassels i Grängesberg: Sven-Bertil Taube & Saxdalens Manskör. Sven-Bertil Taube gör sitt fjärde framträdande i Cassels i samband med Dan Andersson veckan. Manskören har medverkat vid de tidigare konserterna och gör så även denna gång med en egen visavdelning, men man kommer också att sjunga tillsammans med Sven-Bertil Taube.

Tack Lasse för den fylliga informationen och låt oss vara både stolta och imponerade över den manskör som bidragit mycket till att sätta Saxdalen på kartan.

Det sägs att folk som rest långt från Saxdalen och försökt förklara var de kommer ifrån tar till Ludvika som det namn man antar är bäst känt vida omkring. Det stämmer också men det finns då exempel på svar som: Men ligger det inte i närheten av Saxdalen - med den där manskören?

En länk till Saxdalens Manskörs webbplats finns här.

Se också mer vad som händer i Saxdalen på byns egen webbportal Saxdalen.se

söndag 18 april 2010

En naturmänniska med viss både lokal och personlig anknytning

Jag träffade aldrig Lennart Hyland. Men han var en person som jag tror alla kände till och de flesta tyckte om. När jag var barn, innan televisionen kom, satt familjen som klistrad vid radio- mottagaren på lördagkvällarna för att lyssna på Lennart Hylands program. Det var Karusellen, ett radioprogram med en stor lyssnarskara.

Gösta "Snoddas" Nordgren som blev en legend när han 1952 var med i Karusellen har vi redan berättat om här i bloggen. Jag minns också min fars idoga försök att vara husmor efter Hylands uppmaning till Fru-fridag 1954. Hur min far lyckades minns jag inte men alla fruar skulle få ledigt från matlagning och andrar sysslor som ingick i hushållsarbetet - om än bara för en dag.

När TV fick sin officiella premiär i oktober 1954 var Lennart Hyland redan en dåtidens media-kändis och den självklare programledaren. Hylands Hörna startade 1961 som ett radioprogram men flyttades året efter över till televisionen. Det blev kanske Hylands största succé i kamp med flera andra publikdragare.

Men vad har Hyland - och Hylands Hörna med Saxdalen att göra? Ja knappast något direkt bortsett från att jag vet att de flesta Rävvålingar och Saxdalingar på den tiden ägnade en viktig del av lördagkvällen åt att lyssna på Hyland.

Men Hylands Hörna hade många gäster och åtminstone en har en viss lokal anknytning och dessutom indirekt en viss anknytning till min egen historia. Den Hylands Hörna-gäst jag tänker på är Jan Lindblad en naturälskare, naturfotograf och tusenkonstnär. Tyvärr gick Jan Lindblad bort redan 1987, endast 54 år gammal i sviterna efter en tropisk feber. För den som inte sett eller kommer ihåg Jan Lindblad tittar vi på ett utdrag ur - just Hylands Hörna:



Jan Lindblads lokala anknytning är att han bodde flera år i Nås finnmark (och på en skärgårdsö) med sambo och två tigerungar, Lillan och Rani. Planen var att de vuxna tigrarna skulle lämnas till en djurpark i Indien. Den planen gick i stöpet genom de indiska lagarna som inte tillåter att tigrar uppfödda utanför Indien planteras in i de indiska tigerreservaten.

Så om ni ser vilddjur i finnmarken som är större och mer randiga än de omtalade vargarna så kanske det är Lillan och/eller Rani?

Jan Lindblad och jag har alltså det gemensamt att vi båda varit i Indien. Jag var nästan enbart i huvudstaden New Delhi medan Jan Lindblad troligen var nästan enbart i Indiens vildmark - och det är en viss skillnad. Vi har också båda arbetat i Guyana ett litet land i nordöstra Sydamerika. Men det var lika där: Jag var för det mesta i huvudstaden vid kusten i nordvästra delen av landet medan Jan Lindblad förmodligen var nästan enbart i landets östra del.

Det fanns stora faror när jag var i huvudstaden Georgetown men det var inte naturliga faror utan berodde på en mycket hög brottslighet. Flera mord skedde under min tid i Georgetown och en av våra chaufförer på statistikbyrån blev mördad. För Jan Lindblad skulle jag tro att anacondor, andra ormar och inte minst farliga spindlar var ett större hot.

Jan Lindblad var i Guyana långt före mig men jag känner en stark gemenskap med honom. Han är den ende svensk jag känner till som har förstått att det är skillnad mellan Guyana och Guayana! Guyana är namnet på den stat som bildades 1966 medan Guayana var namnet på ett mycket stort landområde som omfattade en stor del av nuvarande Guyana, Surinam, Franska Guayana, Venezuelanska Guayana, Brasilianska Guayana och ett område av Colombia.

Jag skulle vilja tacka Jan Lindblad för hans insikt men det är tyvärr för sent.

fredag 16 april 2010

Att vänta på flyg som inte avgår...

Nånga svenskar finns i dag i olika länder därför att deras flyg hem inte avgick som det skulle. Island är ett land i Norden som vi inte hör så mycket om annat än när det gäller inflation. Men idag vet de flesta, inte bara i Europa utan i hela världen att Island finns. Ett moln har satt Island på kartan för lång tid framåt.

Visserligen säger nästan alla på TV att det är tillfälligt och att de förväntar sig att allt ska vara normalt i morgon eller övermorgon... Själv tror jag mer att dessa profetior beror på bristande kunskaper än på - just det, kunskaper.

Den förhärskande vindriktningen vid den här tiden på året är ju från Island mot Skandinavien. Precis som våra västvindar under sommartid kan det här pågå ganska länge, ibland veckor, ibland månader. Sen är det en annan sak hur länge vulkanen på Island fortsätter att spy ut aska.

Det är beklagligt för alla svenskar som väntar på att få åka hem utan att flygtrafiken fungerar. Jag har en ordentlig förkylning men var ändå beredd på att åka till Ludvika för att möta min sambos dotter som skulle komma från London till Västerås på torsdag. Hon ville komma upp till oss i Saxdalen innan hon åkte hem till Uppsala.

Hon är naturligtvis fortfarande kvar i London men det går ingen nöd på henne. Hon bor hos sin kusin, har aldrig varit i London tidigare och har haft en bra vecka i London. Att det blir något längre är kanske ingen nackdel.

Själv har jag upplevt en flygtur som inte blev av. I mitt arbete vid Statistiska centralbyrån i Örebro var jag många gånger till Bryssel och Luxemburg. Vid en av resorna till Luxemburg hade allt gått bra. Andra dagens möte var avslutat och det enda som återstod var att flyga hem via Köpenhamn.

En kollega och jag åkte ut till Luxemburgs enda internationella flygplats Luxembourg-Findel som ligger sex kilometer utanför huvudstaden. Vi skulle inte få flyga med samma plan hem utan jag skulle flyga en timme före min kollega Lennart. Men vi skulle flyga samma väg, via Köpenhamn till Örebro.

Jag har egentligen aldrig haft långsamt på någon flygplats särskilt där jag haft lång väntetid. Här var det ingen ny upplevelse att vänta. Jag hade varit här åtskilliga gånger så det var ingen speciellt positiv upplevelse heller.

Tiden gick och vi såg hur Avgående-listan förflyttades steg för steg, snart var det inte så långt fram till min flight.

Jag tror att min flygning till Köpenhamn skulle gå med Luxair men jag är inte säker. Ibland var det det det danska flygbolaget Cimber som flög sträckan mellan Kastrup och Luxemburg. Tiden för mitt flygs avgång var nära men då kom beskedet "Försenad". Tiden fortsatte att få så mycket att det blev ombordstigning på min kollegas flyg men för mig var det fortfarande Delayed, försenat.

Lennart flög iväg och kvar var bara de passagerare som skulle med samma flyg som jag. Det var ganska ödsligt på flygplatsen. Till sist kom beskedet på skärmen: Cancelled, Inställt!

Det blev direkt en lång kö vid informationsdisken. Problemet var att det plan vi skulle flyga med inte hade kommit från Köpenhamn. Visserligen var det kraftigt snöväder i Luxemburg trots våren men inget som borde påverka flygtrafiken.

Lösningen blev att vi strandsatta fick gå till ett bra hotell som låg nära flygplatsen och vi fick rum och blev bjudna på en fin middag.

Sen blev det att titta på TV tills det var dags att sova. Det var i och för sig bra service men det är aldrig trevligt att tillhöra den grupp som inte kommer hem på kvällen som planerat. Men det är enda gången jag inte kommit hem samma dag som planerat.

Min första utlandsresa med flyg 1961 blev försenad från Sverige så ankomsten till Malaga som var planerad till kvällstid inträffade inte förrän klockan sju på morgonen efter.

onsdag 14 april 2010

Nymodigheter finns inte alltid först i storstäder och världsmetropoler

Vi tar kanske för givet att nymodigheter som resultat av uppfin- ningar, teknisk utveckling och liknande alltid först dyker upp i Storstäder eller kanske allra först i New York, London, Paris eller andra världshuvudstäder. Så är det troligen också - som regel.

Under de studiecirklar som genomfördes i Saxdalen hösten 2008 och våren 2009 hörde jag talas om en för mig okänd uppfinning eller teknisk utvecklingsprodukt: En varmkorv-automat!

Jag hade aldrig sett en varmkorv-automat innan vi besökte badorten Sitges i Spanien förra sommaren. Där, i centrum mellan järnvägsstationen och playan, fanns den här automaten:

Automaten ser väl ganska normal ut, som svenska automater för choklad, smörgåsar och annat. Skillnaden är ju att det här hand- lar om varma varor som inte är drycker. Kaffe, te och varm choklad är vi vana att köpa både här och där i automat - men varm korv!

För mig var det en nymodighet och den varmkorv-automat som det talades om på vår studiecierkel om Saxdalen/Rävvåla, den fanns i Saxdalen! Och den var redan historia. Den fanns redan när Bror Karlsson hade macken i det som tidigare var Finn- Karlerikes och Hjalmars kafé. Jag såg den aldrig men den fanns där. Saxdalen var före Sitges och kanske de flesta städer och metropoler när det gäller att ha en egen varmkorv-automat.

Det kanske ska tilläggas att jag inte såg ett enda vindkraftverk varken i Barcelona eller i Sitges. Det kommer säkert när den utvecklingen nått dit.

måndag 12 april 2010

Bestigning av Städjan på 50-talet

Det var när familjen nyligen blivit med bil. Utflykter med bilen var regel så fort det fanns ledig tid som helger eller semestrar. Veckosluten på 50-talet innebar bara en arbetsledig dag i veckan: söndag. Därför blev många bilutflykter när den första begagnade folkvagnen köpts endagsutflykter. Först i mitten av 60-talet kom femdagarsveckan som tillät utflykter över två dagar både lördag och söndag.

Den utflykt jag har i minnet just nu varade mer än en dag, var på 50-talet och gick till norra Dalarna. Det var sommartid och därför med stor sannolikhet semestertid. Med på resan var mina föräldrar, min syster och mina farföräldrar. Sex personer fick plats i den lilla bilen. Min syster Lillemor var liten och kröp upp i den s.k. barnkammaren så fort min far startade motorn. Med min far vid ratten och farfar bredvid fick min mamma, farmor och jag gott om plats i baksätet. Vi var alla smärta personer.

Vi körde iväg med målet Idrefjäll eller närmare bestämt Städjan. Om vi beställt husrum i förväg minns jag inte men det blev övernattning i Grängesåsvallen vid fjällfoten på väster sida om Städjan.

I Skid- och frilufts- främjandets årsbok 1929 läser jag att:

"Dalarnes märkligaste fjäll är Städjan, säger den nutida läroboken i geografi. Förr hette det till och med att Städjan var Dalarnes högsta fjäll, vilket dock är ett numera upptäckt misstag. Flera närliggande toppar äro åtskilligt högre."

I Wikipedia framgår att Städjan satt tydliga spår i den svenska litteraturen. Olof Rudbäck d. ä. (1600-talet) utsåg till och med Städjan till världens högsta berg och gudarnas boning.

Städjan inspirerade Rickard Dybeck som just besökt fjället när han 1844 skrev texten till Sveriges nationalsång Du gamla du fria du fjällhöga nord...

Selma Lagerlöf låter ledargåsen Akka i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-1907) navigera över norra Dalarna med hjälp av Städjans säregna utseende.

Från början av 1990-talet till 2007 fanns stora planer på att exploatera Städjan med många liftsystem och slalombackar. Planerna stoppades genom ett riksdagsbeslut 2007. En intressant artikel i Dagens Nyheter om händelseförloppet finns här.

Men vår familj och mina farföräldrar var alltså där i mitten på 1950-talet. Vid Grängesåsvallen. Vi besteg Städjan, inte alla men åtminstone min far, min farfar och jag. Min mor är höjdrädd och jag tror inte att hon gick med upp på fjället. Min farmor ville stanna med min syster som sov när vi startade klättringen. Min syster var den som var mest missnöjd med resan. Så liten hon var ville hon alltid vara med på allt och hon blev mycket besviken när hon vaknade och vi hade gått upp på fjället.

Städjan är inget svårbestiget fjäll men ändå ganska brant. Särskilt mot slutet var jag ordentligt trött och på vippen att stanna. Men väl uppe hade vi en härlig utsikt och som tur är finns den kvar än idag, orörd. Skidliftar och pister finns på Idre fjällanläggning men inte på Städjan.

lördag 10 april 2010

Ernst Haag släkting och granne

Under hela min barndom och uppväxt var Ernst och Ingrid Haag bland våra närmaste grannar. Ernst som var född 1899 arbetade som gruvförman vid Långfallsgruvan men var också nämndeman och en allmänt betrodd person.

Hans fru Ingrid var född Jakobsson och från Sunnansjö. Hon bodde så långt jag kan minnas och säkert långt tidigare hos Ernst som hushållerska. 1958, bara fyra år innan jag flyttade till Uppsala gifte sig Ernst och Ingrid. Hon fick då samma namn som min mamma hade som ogift, Ingrid Haag.

Jag har nu efter nästan 50 år träffat min skolkamrat Pege (Per-Gunnar) Runnberg igen. Hans föräldrar var Elis Runnberg med herrekiperingen och Alma f. Haag, Ernsts syster. Vi tittade på gamla fotografier och hade förstås massor av gamla minnen att prata om. Bland annat om att det fanns snö också på den tiden...

I det här huset, numera känt som Pizzerian, bodde Elis, Alma
och Pege Runnberg på övervåningen. Nedervåningen var
affärslokal: Elis Runnbergs herrekipering.
Bilden från 1954.
Pege och Elis Runnberg på butikstrappan.

Vi träffades i Peges Dalstuga på kanten av Solskensbäcken, bakom pizzerian som var Peges hem och som han fortfarande äger. Dalstugan råkar vara samma hus som Ernst och Ingrid (mina grannar) bodde i en stor del av min uppväxttid. Så här såg det huset ut när det stod på Malbacken.

Ernst Haag, systern Alma och övriga syskon växte upp i det här huset högt upp
på Malbacken. Ernst och hans Ingrid bodde där när jag var liten.


Ernst kan man nog säga var som en vuxen Emil i Lönneberga. Han hade massor av humor och var full av hyss. Han tyckte om barn och vi tyckte om honom. Han kallade mig "Pipperman med blana" och "Jolta-Pelle" och jag var glad åt mina öknamn. Många skolkamrater hade öknamn men inte jag i skolan. Den enda utom Ernst som gav mig ett öknamn var min kusin Börje som kallade mig Olken.

Vi barn var många gånger hos Ernst och Ingrid och hade uppträdanden. I det lilla köket mitt på golvet ställde Ernst fram en eller flera pallar eller stolar som fungerade som scen. Där uppträdde vi, speciellt mina grannflickor som sjöng och spelade teater och den lilla men entusiastiska publiken applåderade.

Ernst spelade också teater ibland. Det var nog före min tid men jag hörde talas om en episosod där Ernst lurade några kompisar grundligt. Ernst var någonstans nere i byn när några andra herrar kom förbi. De uppfattade det som att Ernst var kraftigt berusad. Han kunde inte hålla balansen och som det nog har varit sed i byn försökte de hjälpa en vän i nöd.

De var två eller tre personer som stödde och släpade Ernst som var en storväxt och kraftig man och säkert inte så lätt att hantera i den situationen. Men efter idogt arbete uppför hela Malbacken stod de slutligen på trappen till Ernsts hem (bilden ovan). Då plötsligt rätade Ernst på ryggen och stod där nykter och glad som vanligt och sa ungefär: Tack ska ni ha pôjkar! Det gjorde ni bra!

Här syns Ernst Haag utanför Posten som låg mitt emot
Elis Runnbergs herrekipering.


Ernst lär ha varit lika road av göra hyss när han arbetade vid Långfallsgruvan men var däremot inte road av att själv bli utsatt för skämt.

Nämnde jag att Ernst och jag var släkt? Min morfar och Ernsts far var bröder så Ernst och min mamma var kusiner. Och eftersom Peges mamma Alma var syster till Ernst så är Pege och jag tremänningar. Det har varit vanligt i Rävvåla/Saxdalen att många är släkt på båda håll t.ex. dubbelkusiner - kusiner på både mammans och pappans sida. Hur nära släkt jag är med Pege på hans fars sida vet jag inte men alla
i Rävvåla/Saxdalen lär ju vara släkt. Frågan är då bara - hur nära?

torsdag 8 april 2010

Utmärkt Saxdalen-karta från Kart-Bosse: Klicka här!

Vi har fått förfrågningar om det finns några bra, detaljerade kartor över Saxdalen. Då känns det alldeles utmärkt att kunna ge länken till Kart-Bosses nya karta över Saxdalen med både vandringsleder och skidspår utmärkta. Dessutom finns moderniteter som vindkraftverken också med på kartan. Klicka på rubriken högst upp eller här för att komma till den nya kartan över Saxdalen.

Bosse som vi äldre saxdalsbor känner som Bredmyr-Bosse har ägnat en stor del av sitt liv åt orientering, träning, kartritning och som arrangör av orienteringstävlingar. Så det är inte överraskande att den karta han just presenterat är av högsta kvalitet.

Den är inte bara användbar för orienterare, terränglöpare och skidåkare utan blir till stor hjälp för alla som vill ut i naturen. Den kan också användas som lokal bilkarta men där finns andra alternativ.

En av de stora fördelarna med Bosses karta är tydligheten och att den visar höjdskillnader och skillnader i marktyp. Det gör inte de vanligaste kartorna på nätet. Bosses karta finns alltså på Internet för det som vill studera kartan utanför Saxdalen. Kartan finns också på Saxdalen.se

För den som kommer till Saxdalen kan kartan studeras vid parkeringen utanför Saxenkiosken.

Saxdalen-karta på Hitta.se

Eniro.se
Skriv in Saxdalen och klicka på sök.

Gå också gärna in på Kart-Bosses webbplats. Där finns mycket intressant och många fina bilder från bl.a. Idrefjällen
.

måndag 5 april 2010

Min moster Hanna

En person som betydde mycket för min barndom var moster Hanna född Haag. Hon var född 1899 och gifte sig 1924 med "Skräddar" Johan Andersson. De byggde ett hus bredvid mina morföräldrars hus, Hagfallstorpet där jag är född och nu åter bor.
 
 Jag har mycket att tacka Hanna för. Hon var bl.a. den som hjälpte mig till världen en kall och snöig januarimorgon under andra världskriget när jag hade så bråttom att se dagens ljus att varken snöplog eller taxibilar hann komma upp på Malbacken. Då var det tur att moster Hanna bodde i huset bredvid. Hon blev min barnmorska.

Hanna var duktig i skolan och ville gärna studera. Hennes lärare var också upp på Malbacken för att tala med min morfar och mormor. Hanna hade så bra "läshuvud" att hon borde fortsätta att utbilda sig efter den obligatoriska folkskolan tyckte hennes lärare. Men morfar sa bestämt nej. Hanna behövs här hemma!

Hanna var äldsta dottern i en syskonskara med sex syskon och det var sed att äldsta dottern stannade hemma och fick ett stort ansvar för hem och småsyskon. Så blev det också för Hanna.

Hanna fick så småningom arbete vid sjukstugan i Grängesberg och hon blev snart uppskattad av läkaren och fick mer kvalificerade arbetsuppgifter än vad hon egentligen var utbildad för. Hon fick bl.a. biträda doktorn vid operationer. Provincialläkarna både i Grängesberg och Sunnansjö utförde då mindre operationen som blindtarms- och bråckoperationer. Min far fick blindtarmsinflammation och cyklade då till Sunnansjö och fick sin operation där. Om jag minns rätt fick han stanna en vecka på sjukstugan efter operationen. Det var den normala eftervården på den tiden.

I Rävvåla fanns innan jag föddes en barnmorska som hjälpte till vid födslar men ibland kom flera barn samtidigt och hon hade säkert ett ganska stort distrikt att sköta om. Det hände flera gånger att Hanna fick rycka in som "reservbarnmorska" och hjälpa till vid förlossningar.

Hanna blev också aktiv i det kooperativa kvinnogille som bildades i Rävåla vid ett möte 23 januari 1938 kl. 2 em. och som var verksamt åtminstone till 23 januari 1942. Jag har fått förmånen att låna eller förvalta en protokollsbok från kvinnogillet som sträcker sig över denna tid. Boken är fullskriven och det är för mig okänt om det finns någon fortsättning.

Rävåla Kvinnogille förtjänar åtminstone ett eget inlägg i bloggen, kanske flera. Jag vill här bara nämna ett exempel på den initiativrikedom som kvinnogillet visade prov på. Min lärarinna i småskolan (nu lågstadiet) Kerstin Morén var medlem i gillet. En huvuduppgift för gillet var att försöka skapa ekonomiska bidrag under de fattiga krigsåren.

Kerstin Morén föreslog att kvinnogillet skulle fråga Billeruds AB som då var en stor skogs- och jordägare i trakten om gillet kunde få låna jord för att sätta potatis som sedan skulle kunna säljas och ge ett ekonomiskt bidrag. Kerstin Morén tog på dig uppdraget att fråga Billeruds och hon fick ett jakande svar. Kvinnogillet satte potatis och skördade på hösten. Försäljningen gav ett förväntat ekonomiskt överskott. Arbetet var ju ideellt.

Att läsa kvinnogillets protokollsbok är intressant och visar tydligt att uttrycket "Kvinnor kan!" inte är någon nymodighet. Uppfinningsrikedomen var stor liksom arbetsinsatserna.

Bilden ovan av min moster Hanna Andersson har jag fått låna av Leif Rosén, son till Greta Rosén som var en av de aktiva kvinnorna i kvinnogillet. Den är tagen 23 januari 1949 på Hannas 50-årsdag. Protokollsboken från Rävåla kvinnogille har jag fått låna av Milly Jonsson, Nyhammar som är dotter till en annan av de andra aktiva i kvinnogillet Agnes Alkvist. Min moster Hanna blev kvinnogillets första sekreterare.

Jag är mycket tacksam för de bilder och annat material som jag erbjudits låna och ska försöka presentera delar av materialet här i bloggen och så småningom kanske också på annat sätt. Vår hembys historia är kanske inte speciellt lång men den innehåller många händelser och beskrivningar som är väl värda att bevara och att delas.

Fortsätt gärna att bidra med bilder, texter och annat som kan belysa Rävvåla/Saxdalen genom historien

söndag 4 april 2010

Om herrfriseringar och vådan av ett födelsemärke

Ett minne jag har från tidig barndom är några besök hos frisörer. Ett av mina tidigaste frisör-minnen är från slutet av 1940-talet. Vi hade en tid både herr- och damfrisering i det som idag kallas Elim-huset. Jag har för mig att vi kallade huset för Aronssons. På övervåningen hade Ingrid eller frisörskan som hon kallades (hon var damfrisörska) sin frisering och hon var gift med en herrfrisör som jag inte minns vad han hette men möjligen Erik? Kan det ha varit Erik Aronsson?

Min familj umgicks ofta med familjen Rosén mitt emot nuvarande Elim-huset. Familjen Rosén bestod av Klas, Greta och sonen Leif. Leif är två år äldre än jag själv och vi har minnen från massor av speltimmar tillsammans. Vi spelade mest Monopol och Ishockeyspel men också fotboll och ishockey i verkligheten.

Jag vet inte om mitt besök hos herrfrisören (Erik?) mitt emot hade samband med vårt umgänge med Roséns men det är mycket möjligt.

På den tiden fanns två ingångar på framsidan av huset, ut mot länsvägen. Det var en bred trappa upp till mitten av huset och där en dörr till vänster till herrfriseringen och en på höger sida där Elis Runnberg hade lagerlokaler.

Jag minns att det var lite högtidligt att gå uppför trappan och in till frisören. Han var en "riktig" frisör. Annars hade vi många i byn som klippte hår men det var som bisyssla till andra arbeten.

Frisörstolen stod till höger innanför ingången och det var en stor spegel på väggen framför. Det hela verkade gå som väntat ända till i slutet av behandlingen. Jag trodde att klippningen var klar men Erik? talade inte om att jag var färdigklippt utan gnuggade länge och väl på min hals. Till sist började det svida ganska ordentligt och jag talade om för min mamma att det gjorde ont.

Mamma tittade då på vad frisören gjorde och han förklarade att han inte kunde förstå varför han inte kunde få bort fläcken från min hals. Han hade just smort sin elektriska klippmaskin innan han började klippa mig och det hade tydligen läckt ut lite olja.

Det hela löste sig när min mamma förklarade att det var ett födelsemärke som jag haft sedan jag var liten och alltså inte någon oljefläck.

Jag minns inte att jag besökte den herrfriseringen mer än en gång trots att där fanns elektrisk maskin som inte luvade. Men kanske det obehag mitt födelsemärke orsakade fick mig att föredra andra frisörer.

Den frisör som klippte mig mest i Saxdalen var Harry Hellsing. Han bodde då vid nuvarande Saxenvägen, arbetade heltid men klippte hår på kvällstid - i hallen en trappa upp. Harry ursäktade sig för att han inte klippte så fort men jag var nöjd och troligen också den kö som alltid fanns sittande på stolar i hallen. För det mesta var det 2-5 personer före i kön så det hela kunde ta sin tid.

På något sätt fanns en sorts gemensamhetskänsla i kön. Vi var kunder hos Harry Hellsing. Vi tillhörde en grupp. Andra klippte sig hos Slaktar-Emil Ahlkvist, Klas Rosén eller någon av ganska många i byn som klippte som extraknäck. Harry Hellsing klippte med handmaskin och det var inte så sällan det luvade lite.

Till min förvåning ser jag nu att verbet luva inte finns i Svenska akademins ordlista som ska spegla det aktuella svenska språket -en klar brist som jag ser det. Luva finns dock i Svenska akademins ordbok som också omfattar svenska språket under historisk tid.

För den som eventuellt inte hört talas om ordet luva så betyder det enligt Jesper Swedberg (1722):
"draga (ngn) i håret, lugga (ngn); misshandla (ngn) gm att draga honom i håret." och fanns i Olof Östergrens Nusvensk ordbok fram till 1972.

Jag klippte mig också ibland hos Klas Rosén och Emil Ahlkvist. De som klippte hår var många gånger mångsysslare. Klas Rosén var snickare men också korvförsäljare. Emil Ahlkvist var slaktare, skomakare, minkfarmare och hade en på den tiden lite tabubelagd funktion även om den var helt laglig: Han sålde kondomer.

Det kunde vara genant för kunderna. Själv vågade jag aldrig men det behövdes ingen lång konversation. Jag var med vid ett par tillfällen när min äldre kamrat påbörjade köpen med frasen: "Ett". Emils svar kom direkt: "Med eller utan?" Jag minns inte vilket alternativ min kompis valde men det handlade om valet mellan de två kondomvarianter som då fanns till salu, med eller utan behållare.

På fritiden var Emils mycket lilla skomakarverkstad också plats för hans och kompisars kortspel. Det kunde inte så sällan pågå till långt inpå småtimmarna, den tid när solen är på väg uppåt och inte nedåt. Vid ett tillfälle lär Emils far Axel ha kommit ut till kortspelargänget sent på natten och utbrustit:

- Men chôss pôjkar - sitter ni här än? Skän´t ni gå å lägg er nu? I môro är ni trôtta å vill ôpp å int får!
Ungefär på svenska: Men (överraskad) pojkar - sitter ni här ännu? Ska ni inte gå och lägga er nu? I morgon är ni trötta och vill upp och får inte!

torsdag 1 april 2010

Saxdalen i EU-projekt med snabbtåg

Vi vill från början klargöra att Saxdalen blogg frånsäger sig allt ansvar för den information som läckt från höga beslutsfattare inom EU och ABB. Samtidigt vill vi absolut inte undanhålla våra läsare information som kan bli viktig i framtiden för oss saxdalingar.

Det har kommit till vår kännedom att det finns planer på att inom en mycket snar framtid provköra ett revolutionerande tågsystem vid ABB i Ludvika. Det handlar om ett s.k. Maglevtåg. Eftersom det här hör till spets- kompetensen inom tågsystem så finns mer information på engelska här.

Enligt vad Saxdalen blogg har erfarit gäller det en nybyggd provsträcka Ludvika-Saxdalen. Projektet påstås ha påskyndats mycket av de problem som svenska järnvägar erfarit under den gångna vintern (och tidigare vintrar).

Den stora nyheten och vinsten med det här systemet är att det är oberoende av kontakten mellan räls och hjul! Det finns ingen räls och inga hjul på eller under ett Maglevtåg! Igenfrusna växlar lär inte kunna förekomma eftersom växlarna i det här systemet är elektroniska och inte har någon motsvarighet i rörelser i rälsar som kan frysa fast.

Ett exempel på ett tåg av nämnda typ ser ut så här (klicka på bilderna för förstoring):

Det här kan bli det man ser om man tittar längs Gonäs- vägen väster om Lyviks- kullen om ett par år. Tåget lär gå genom tunnlar där det är höglänt och på broar där det är dalar.

Den nu projekterade sträckan 11,09 km kalkylerar med en ändstation strax norr om Bilprovningen i Ludvika (för att undvika brobygge över Lyviken).

Stationen i Saxdalen beräknas ligga bredvid (eller ihopbyggd med) nuvarande Saxen- kiosken. I Saxdalen blir det tunnel under Malbacken och bro över södra Saxen. Stins vid Saxdalskioskens station väntas bli Saxdalens Elvis, Åke Dahlman.

Saxdalen blogg har förgäves sökt bekräftelse från både EU och ABB gällande de förmodade planerna men hittills utan resultat.
Det som ändå får oss att publicera detta inlägg är två observationer av saxdalingars beteenden under de senaste två veckorna.

Två personer med stark Saxdalensnknytning, en med anknytning till skogsnäringen och den andre med en central position i Dalarnas massmedia har - enligt vad Saxdalen blogg erfarit - nyligen åkt till Frankrike enbart för en provåka det franska snabbtågssystemet TGV.

Vi vet att EU kräver att alla nya projekt som söker ekonomiskt EU-stöd måste vara konkurrensutsatta och det passar väl in i den aktuella resan. Fransmännen kan vara potentiella leverantörer av "Saxenskytteln" som är projektets arbetsnamn.

Saxdalen blogg har efter noggranna efterforskningar funnit att de två personerna redan är kända i Saxdalen blogg!

En av de två som delvis är boende i Saxdalen är också en känd fartälskare - men med fötterna på jorden. Han har redan utmärkt sig i Saxdalen blogg och ses här ovan till höger med sin tidigare höghastighetsbil.

Den andre teståkaren i Frankrike är också en känd saxdaling med stark anknytning till den lokala skogsbruks- verksamheten (en hel del skogsavverkning och återplantering kommer sannolikt att bli resultatet av det aktuella projektet). I Saxdalen bloggs bildarkiv hittade vi den här bilden av personen ifråga.

Ett annat indicium för att något är på gång i Ludvika och ABB är att en släkting till mig som arbetat för ABB och som tidigare varit på arbetsbesök i Kina helt plötsligt blev kallad att åka till Kina igår. Besöket i Kina var planerat men senare.
Enligt källor handlar det om en byteshandel: Om ni svenskar bygger kinesiska Volvobilar åt oss kan vi i Kina bygga ett snabbtåg åt ABB. Tydligen är Saxenbanan ett brännhett utvecklingsprojekt.