tisdag 30 december 2008

När TV:n kom till byn

Sveriges första reguljära TV-sändningar startade 15 september 1956. Då fanns bara en sändare, Nacka-sändaren utanför Stockholm. En av TV-pionjärerna i den här trakten var Sune Holm i Grängesberg. Han byggde sin egen TV-mottagare och han började också sälja TV-apparater. Min far som alltid var intresserad av ny teknik skaffade ofta nya produkter tidigare än de flesta.

Problemet var att det är ganska exakt 20 mil fågelvägen mellan Nacka och Saxdalen och sändningarna var inte alls avsedda att täcka et så stort område. Men det hindrade inte att man vid speciella tillfällen kunde ta emot sändningen från Nacka så att man både kunde höra och se en bild men för det mesta med dålig kvalitet.

Det fordrades också en stor antennanläggning för att det över huvud taget skulle gå att se något. Valfred Eriksson, Sme-Valle köpte en TV och monterade en 12 meter hög mast med två stora "grindar" över varandra i toppen. Storleken på antennerna berodde inte på avståndet från Nacka utan på att de första TV-sändningarna sändes på så låga kanaler. Varje antenn var ungefär 1,6-1,8 x ca. 2 meter. Masten monterades med fästen utanpå skorstenen.

Min far pratade med Sune Holm och fick löfte om att få låna en TV för att prova. Sune var ju också intresserad av att få reda på hur pass bra det gick att se TV på olika platser. Så någon gång i närheten av Julen 1957 fick vi hem en TV-mottagare, en tolv meter hög mast och två stora antenner att sätta i toppen på masten.

Jag var ganska höjdrädd och jag minns att jag var rädd de första gångerna jag klättrade uppför stegen - ja för att få så bra bild som möjligt var det nödvändigt att vrida på masten så att den kom i bästa läget. Det gick till så att jag lättade på mastfästena med en skiftnyckel så att det gick att vrida antennmasten. Sen ropade jag ner genom skorstenen: Nu kan jag vrida, säg till när det är bra bild... och sen vred jag... sakta, sakta fram och tillbaka. När jag hörde att bilden verkade vara den bästa fixerade jag antennen. Men för det mesta hade jag just skruvat fast antennen när jag hörde genom skorstenspipan: Nej nu är det sämre igen...

Vi hade ibland dikrektkontakt med Valle och Hugo Eriksson per telefon och rapporterade hur bilden var. Det här var ett klart pionjärstadium.

Programutbudet var heller inte stort. Ett par, kanske tre timmars sändning på kvällen. Men en kväll skulle det bli ishockey! Vi umgicks ofta med Klas, Greta och Leif Rosén och den kvällev var de uppbjudna för att få se en ishockematch på TV. Men det var ingen lyckad TV-kväll. Det enda vi såg var några svaga diagonala streck som vandrade över den den snöande bilden. Det var knappast någon signal alls. Vi hörde ett ljud under kvällen: Någonting slog sig i sargen. Vad det var, en klubba eller spelare? Ja det visste vi inte.

Den TV kvällen var kanske den som fick min far att på allvar börja tänka på att lämna tillbaka TV-apparaten. Men det blev inget beslut förrän den 26 januari 1957. Då var min far på väg hem från arbetet i Grängesberg. Han tyckte att vår lilla folkvagn gick bättre än vanligt och han njöt av att köra i vinterlandskapet. Men vägen var hal och han förlorade kontrollen över bilen, klarade en sladd men nästa blev för svår... Han körde av vägen, voltade flera gånger innan han blev liggande nedanför slänten. Som tur var var han helt oskadad, klagade bara över lite stelhet. Och jag hade tur som inte åkte med för på höger sida var taket nertryckt ända till sätet. Men i den stunden tog våra TV-planer slut för den gången. Nästa investering skulle bli i en ny bil, inte i en TV-apparat.

Året efter, 1958, såg jag "riktig" TV i Stockholm. Vi hälsade på släktingar där och det var fotbolls-VM. I Stockholm snöade det inte på bilden - man såg allt tydligt. Den match jag såg på TV var inte VM-finalen mellan Sverige och Brasilien - nej den såg jag på Råsunda fotbollsstadion. Min far och jag stod på kortläktaren bakom det brasilianska målet där Sverige gjorde 1-0. Men Sverige förlorade till sist med 2-5 men det var ändå en minnesvärd händelse.

lördag 27 december 2008

Gamla glasplåtar




I flera fotoalbum som jag haft förmånen att få låna har den här bilden funnits med, jag har tänkt att det här kanske är en av de första bilderna av Rävvåla Folkdanslag som finns.
Den är fotograferad tidigt eftersom inte Grangärdedräkten ännu finns, var och en har tydligen sin egen dräkt kanske från sin egen hembygd.
Jag kan identifiera några i alla fall, längst till höger står spelman Alfred Falk, vid hans sida står Einar Haag med sin fru framför i gräset.
Jag fick låna en kartong med glasplåtar av Mikael Eriksson vid Olles, som han funnit i ett uthus, dessa härrör med all säkerhet från David Spjut som var en hängiven fotograf.
Bland dessa glasplåtar hittade jag orginalplåten till denna bild, denna är numera överförd till modernare media. Besök gärna: http://www.vvk.se/ där finns ett helt album med bilder tagna av David Spjut.




Det här lilla söta barnet fanns även med bland nämnda glasplåtar, titta på den ovanliga modellen av barnvagn, med skottkärrefattning för transporteringen av barn och vagn.

Det hela är inte mindre kurriost eftersom barnet är Åke Runnberg.


Vidare bland glasplåtarna hittade jag denna fina vy över Saxen mot Stor Fars och Neregårds även med "Storsten", tagen från Stackarberget.
Som jag tidigare nämnde besök: www.vvk.se för att se mera gamla bilder från Rävvåla.
Med varma helghälsningar Lars-Åke W

fredag 26 december 2008

Att resa till Örebro och min fars första bil

Den första Örebroresa jag kommer ihåg var någon gång på 40-talet. Min morbror Elis Haag hade varit dräng på Nyttorps gård, Ervalla utanför Örebro. Han arbetade då åt lantbrukaren Paul Olsson och hans far. Vår familj hade ingen bil på den tiden. Vi åkte tåg till Örebro. Där hämtade Paul oss med bil. För mig var det en upplevelse både att åka tåg och bil. Och dessutom tog Paul som var en mycket vänlig och barnkär person oss med till Stora holmen i Svartån där jag blev bjuden på en rundtur i det minitåg som då fanns där.

Sen blev det en ganska lång biltur till Nyttorp där vi stannade hela dagen. På den tiden var det en ganska stor händelse att åka så långt och hem igen på en dag. Idag åker man från Saxdalen till Nyttorp på drygt en timme med bil.

Jag är ganska säker på att Pauls bil vid min första resa till Örebro inte var en Volkswagen. När han hälsade på i Saxdalen en tid senare hade han emellertid en sådan. Jag minns att vi tyckte det var ett konstigt fordon. Den såg ju inte ut som en bil tyckte man då - den hade delad bakruta och ingen motorhuv! Men den gick att köra och så småningom vande man sig vid bildtypen som blev allt vanligare.

Min fars första bil blev efter en tid en begagnad Volkswagen - också den med delad bakruta och utan motorhuv. Men den hade en barnkammare bakom baksätet där min syster Lillemor kröp ner så fort vi skulle ut och åka. Hon hade täcken och kuddar där och sov gott så fort bilen startade.

Första dagen med bilen var en stor dag. Det var julskyltningdag när Yngve Nykvist med fru kom med bilen från Grangärde. Hugo, deras son och numera blomsterhandlare i kyrkbyn var inte född än. Båda familjerna skulle åka till Ludvika tillsammans för att titta på julskyltning. Sedan skjutsade min far paret Nykvist till Grangärde och vi fortsatte tillbaka till Saxdalen.

Det var en kall vinterdag - jag vill minnas omkring -20 grader. Det fanns ingen fläkt i den modellen av Volkswagen så det var svårt att hålla rutorna rena. Men när vi kom hem var vi så lyckliga över den "nya" bilen. Min far föreslog att vi skulle ta en extra tur till Grängesberg. Jag kan inte minnas att någon i vår familj någonsin hade några invändningar när min far föreslog en biltur. Och det föreslog han många gånger i framtiden.

Yngve Nykvist hade instruerat min far om allt som man skulle behöva veta för att köra bilen. På den tiden fanns ingen bensinmätare men det fanns en reservtank på fem liter bensin om man vred om ett vred nere vid golvet längst fram i bilen, den hade ju ingen kardan och den vanliga balk som vi senare varit vana vid. Det var ju en luftkyld svansmotor som satt mitt över bakaxeln.

Bilen gick så bra, tills vi kört över järnvägen i norra "Berget" och Selldéns affär. Strax efter: Då stannade motorn helt plötsligt.

Min far blev inte orolig för Yngve hade talat om att det inte var så mycket bensin kvar men att man kunde köra minst fem mil till om man fick bensinstopp och sen "vred på" reservtanken. Problemet var att Yngve troligen tankat i tid en längre tid för när min far försökte vrida ner vredet till häger (reservtank) gick det inte! Vredet satt fast i uppåtriktat läge och gick inte att vrida.

Jag minns det som i en dröm: Min far traskade iväg mot Grängesberg för att köpa bensin. Det var kallt och det dröjde länge... men jag var ju ändå så glad åt vår bil! Efter lång väntan kom far tillbaka med en reservdunk i handen. Ingen av bensinmackarna i Grängesberg, IC (numera OK) eller Shell var öppna. Men jag tror att han hade lyckats ringa till Gräs som hade en bensinmack vid utfarten mot Örebro, mitt emot Lomberget. Jag vet inte om macken var öppen eller om Gräs öppnade den för att lösa vår prekära situation.

Jag minns att min far sa när han kom tillbaka att Gräs hade sagt att han hoppades att han fått en ny kund den kvällen. Och vi tankade där när vi tog någon tur åt det hållet. Jag kommer ihåg att jag uppskattade Annika, bensinmacksinnehavarens dotter när vi senare blev parallellklasskamrater på realskolan i Grängesberg. Hennes far hade hjälpt oss ur en verklig knipa.

Med bensin i bilen var det sen inga problem att köra vidare men jag tror inte vi tog någon längre tur innan min far hade kunnat fylla full igen - och vredet till reservtanken fixades snart så att det fungerade.

Om min andra minnesvärda Örebroresa kan du läsa här.

måndag 22 december 2008

Har du sett tre kameler på väg till Saxdalen?

För drygt en vecka sedan hade jag nöjet att delta i en Levande Betlehemsvandring i Grangärde kyrka. Tillsammans med två andra medlemmar i Rävvåla kulturförening ingick jag i det ganska stora antal frivilliga som behövs för att besätta alla roller i ett spel av den här storleken. Det här var tredje året i rad som Betlehemsvandringen genomfördes och jag var en av debutanterna det här året.

Efter två möten med "skrivbordplanering" var det dags för ett slags generalrepetition i Grangärde kyrka. Som det ska vara vid generalrepetitioner så var det lite rörigt, alla letade efter sina dräkter och de massor av tillbehör som behövdes.

Sen kom föreställningarna: En dag för skolbarn och därefter den stora föreställningen för allmänheten. Som det ska vara vid juletid (i Sverige) var det blixtrande vinter utanför kyrkan. En fåraherde vaktade sina får utanför ingången och ljus var tända och en särskild stjärna lyste över kyrkans ingång. Änglar välkomnade vandrarna med sång.

De som vandrade in i Betlehem kände kanske inte igen sin gamla kyrka: Där var en lång gata som från en svunnen tid... Men innan de besökande fick fortsätta måste de skattskriva sig... Som bilden visar var skattskrivaren just nu inte bakom sin pulpet (eftersom han också var den här bloggens fotograf...) men inga skattesmitare kom in i Betlemem.

Efter skattskrivningen kom vandrarna först till torget där de bjöds något att äta eftersom många hade vandrat en lång väg. Sen låg Långa gatan i Betlehem framför dem med olika stånd med allt vad Betlehems hantverkare bjöd. En ledsagare följde vandrarna och berättade den ursprungliga historien.

Här en skomakare vid sin läst. En av hantverkarna längs Långa gatan. Änglasång följde vandrarna hela vägen.

Bröd har alltid varit en viktig vara och en obligatorisk vandrigspaus var vid Betlehems bageri.

Hela vandringen ledsagades av guider som berättade historien och ledde vandrarna till de olika sevärdheterna i Betlehem.

Vandrare som tillfrågades längs vägen upprepade budskapet att en man med sin gravida hustru ridande på en åsna hade passerat. Dessutom talades om tre män på kameler som ridit förbi...

Det enda oroande budskap de vandrande fick under sin vandring var när de passerade Betlehems värdshus. Där var värdshusvärden inte vänlig när de knackade på. Han hade inte fått sova eftersom många knackat på och stört hans s.ömn under natten.

Han var ganska ohövlig till att börja med. Men när han vaknat till bad han om ursäkt och förklarade att värdshuset var fullbelagt och att den havande kvinna på en åsna hade fortsatt längre fram. En stjärna och tre kameler ledde de vandrande vidare.

Änglar följde de vandrande med sång hela vandringen och under stjärnan vid ingången till ett stall var det särskilt mycket änglar...

Vandrarna fick varsitt ljus för att kunna se i det mörka rummet. Väl därinne såg de de tre vise männen, Josef och Maria och den person som det hela handlade om, det lilla Jesusbarnet liggande i en krubba. Men det var mörkt och vi kan knappast se, men höra de tre vise männen sjunga för barnet.
.
Efter sången lyste stjärnan upp rummet så att vi tydligt kan se Maria med barnet och de tre vise männen i sina färgranna kläder.

Det lilla barnet sov sen sött i sin krubba oberörd av alla de vandrare som passerade förbi.

Så här i Juletider händer ju så mycket - man vet inte alltid vad som är dröm och verklighet men Betlehemsvandringen i Grangärde kyrka var definitivt både verklig och en verklig upplevelse. Så Saxdalen blogg är beredd på eventuella rapporter om kameler eller tre män i vackra dräkter som varken är från vår tid eller vår trakt. Om ni ser något som kan sättas i samband med det som beskrivits i det här inlägget: Skriv omedelbart ett e-brev (klicka på olahagfall@gmail.com) och berätta!
Det är väl knappast troligt att ni ser en havande kvinna på en åsna. Nedkomsten hade ju redan skett när vandringen i Grangärde kyrka var fullbordad. Men å andra sidan var det någon i Grangärde som sa att det hela inte skulle inträffa förrän på torsdag. Ja, man vet ju aldrig så här i juletider...

torsdag 18 december 2008

En liten notis

Saxdalen blogg försöker vara aktuell och spegla det mesta som händer både i Saxdalen och åtminstone i den närmaste omgivningen. Vissa händelser får mer utrymme än andra av olika skäl. Det här inlägget känns inte särskilt angeläget vare sig för mig som bloggare eller för mina föreningskamrater i PRO Saxdalen eller för mina lagkamrater i föreningens boule-lag. Ja, jag kan ju bara tala för mig själv förstås men det är en känsla jag har.

Därför kommer inlägget väldigt sent men med hänsyn till våra besökare på bloggen har jag försökt lägga in det i närheten av Lucia då jag vet att de flesta börjar bli väldigt upptagna före Jul och kanske inte har tid att läsa bloggar. Då vill man ju inte få folk att slösa tid på något om man har viktigare saker att tänka på. Kanske jag då måste motivera varför det här inlägget överhuvud taget existerar: Det är enbart för att stilla mitt samvete! Att fly från den förhandenvarande verkligheten skulle dessutom kunna inverka menligt på mina och mitt lags insatser i nästa års turnering.

För den som ännu inte klickat på bilden av tidningsnotisen och läst vad det handlar om kan jag bara lugnande säga: Det är inte så viktiga nyheter! Och egentligen är det ju inte ens nyheter...

För den som läst hela texten förstorad kan jag komma med följande bortförklaring:
Vi vann första matchen och det gjorde att vi underskattade våra motståndare under resten av turneringen.
Och dessutom hade vi otur, flera gånger. Att vår placering blev missvisande framgår också av resultatet av vårt klubbmästerskap - idel hemmasegrar - både i lag och individuellt.

Så vi ser med stor tillförsikt fram emot nästa års turnering med vår individuelle klubbmästare
(se hans segrande stil på bilden ovan) Harry Karlssons kommentar om serieresultatet i färskt minne: Vi har i alla fall inte sämre resultat i år än förra året, så det kan ju bara bli bättre!

tisdag 16 december 2008

Rävvålpojkarnas stridslystnad bekräftad

I förra inlägget nämnde jag en företeelse som jag inte visste om det bara var en skröna eller om det fanns någon substans bakom. Det gällde sägner om "spänningen mellan Rävvåla och andra byar", hur män eller ynglingar utifrån riskerade att åka på stryk om de cyklade genom Rävvåla. Bara ett par dagar efter publiceringen av förra inlägget hade jag fått två klargörande brev från barn till fäder som varit modiga nog att ändå cykla till Rävvåla och där träffat Rävvålflickor.  

 
Den ene mannen (låt oss kalla honom Sven eftersom han hette så) bodde i Grängesberg. Han berättade för sin dotter Inger (som numera bor i Strängnäs) att... jag citerar Inger:
Beträffande det Du skrivit i dag om "spänningarna" mellan Grängesberg och Rävvåla kan jag bekräfta att pojkarna i Rävvåla säkert ville ha sina flickor för sej själva. Min egen pappa Sven bodde i Grängesberg och mamma i Rävvåla. Dom har berättat att han för att komma fram till Rävvåla fick ta omvägen via Björnhyttan och över Ljungåsen för att inte få stryk. Dom lär ha lurpassat någonstans i skogen ovanför "Sörbyn". 
 

Den andre modiga mannen, från Blötbergstrakten, hade tagit sig till den gamla dansbanan som då låg på kullen ovanför badplatsen vid Nya dammen. Jag citerar sonen som blev ett resultat av dansen: Där mamma mött min far första gången, det var på dansgolvet 1924/25. Han hade varit mycket rädd för stryk när han följt mamma en bit på väg hem mot Rusbodarna, ty hemmapojkarna ville ha sina flickor ifred. 
 

Från de två breven finns inga klara bevis för att våld har förekommit men däremot verkar det ställt utom allt rimligt tvivel att rädslan hos båda båda cyklisterna varit både verklig och stor. Men för de båda paren som ligger bakom de två vittnesmålen slutade det hela lyckligt. Båda paren gifte sig och fick två barn vardera. Det ena paret bosatte sig i Norrbyn i Rävvåla och det andra på Slogåsen. Den typ av mod som de två männen uppvisade är väl det vi idag kallar civilkurage.

måndag 8 december 2008

Blötberget - en granne som kommit närmare

Blötberget har aldrig varit så långt från Saxdalen. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om min morfar som under lång tid arbetade i Blötbergets gruva och varje arbetsdag gick till gruvan och tillbaka hem över skogen. På den tiden var det naturligt att gå långa vägar till arbetet och i många fall fanns inga alternativ.

Samtidigt tyckte jag när jag växte upp i Saxdalen på 40-talet att Blötberget låg långt bort. Det var ju både en annan kommun och en annan socken. Idag bor vi i samma kommun och det får oss nog att känna att avståndet minskat. Idag är det heller inget avstånd att tala om när man åker med bil till Blötberget på 10 minuter.

Det har ju i vissa fall förekommit spänningar mellan Rävvåla/Saxdalen och Blötberget. Och det gällde inte bara Blötberget utan också t.ex. Grängesberg. Det lär ju ha varit så en gång i tiden att män drog sig för att åka till eller igenom Rävvåla/Saxdalen därför att man riskerade att åka på stryk. I värsta fall är det sant. Och i så fall får vi hoppas att det är historia och ingenting som kan inträffa igen.

En viss antagonism har väl alltid funnits mellan grannbyar med det positiva utbytet har förhoppningsvis varit betydligt större. Det har ju också varit vanligt med äktenskap över bygränserna och i många fall var väl orsakerna till skärmytslingar just att Rävvålingarna/Saxdalingarna ville ha sina kvinnor för sig själva.

Men det här inlägget har inte kommit till för att på något sätt klaga på Blötberget och blötbergare. Nej tvärtom! Det här inlägget beror på att jag hittat en utmärkt hemsida om Blötberget som Blötbergets hembygdscirkel lagt upp på Internet. Den är värd att läsas av andra än blötbergare, både av oss Rävvålingar/Saxdalingar och många andra. Ta del av text och bilder som beskriver Blötberget både i dåtid och nutid. Klicka på bilden här under för att komma till hemsidan eller om du redan har klickat på länken i det här stycket så är du redan där...


torsdag 4 december 2008

Moréns, ett strävsamt par i Styggviken

Om man som jag - gärna låter sig berättas om gamla tider och hur människor levde och hade det förr i tiden kan man - också som jag - bli alltmer förundrad över hur strävsamma människorna var och hur de kämpade för att klara sin egen försörjning och att dessutom ofta ta hand om stora barnkullar.
  
Jag vill berätta lite om en släkt som jag hade ganska mycket kontakt med som barn/ungdom: Moréns.
 
I år har jag åter träffat tre kusiner som också visat sig vara intresserade av gamla tider och de har delat med sig av minnen och bilder av sina mammor, mostrar och morbror och morföräldrar.
 
Naimy och Gunny, två systrar och barnbarn till paret Johan och Augusta Morén som tidigare bodde i Styggviken och deras kusin Birgitta från Västerås har bidragit med bilder och information till det här inslaget. (Inom parentes vill jag tillägga att Birgitta var ett av de "stadsbarn" som kom till Rävvåla/Saxdalen på somrarna och fick oss infödingar att känna att: Nu är sommaren här!)
 
Klicka på bilderna för förstoring!
Om vi börjar med Styggviken: Den ligger på öster sida om sjön Saxen, norr om Stackar- berget och Malbacken. Det har funnits bofast befolkning i Styggviken sedan slutet av 1700-talet.
 
Där låg ett par mindre gårdar och i huset som syns på bilden här ovan föddes Johan Morén 16 mars 1888. Johan hade tre syskon Lydia, Klas och Joel. Deras far hette Ludvig Ersson.
 
Som vuxen arbetade Johan som expedit i J.L. Runnbergs gårdsaffär. På Runnbergsgården arbetade då också pigan Augusta Holm som kommit ända från Stjärnsund utanför Hedemora där hon var född 1883. Som det ofta hände sig också på den tiden uppstod tycke och 1912 ringde bröllopsklockorna. Johan och Augusta Morén bildade familj och flyttade in i den lilla stuga, bagarstugan, som då låg vid bäcken 100 meter söder om Runnbergsgården.

 
Året efter, 1913 föddes deras första barn Bertil och 1914 barn nr. 2: Anna-Lisa. Stugan vid bäcken var mycket liten och när parets tredje barn Brita föddes 1916 hade Johan och Augusta flyttat in i det ganska nybyggda Missionshuset i Rävvåla där Johan arbetade som vaktmästare.
 
När Johans far dog 1918 tog Johan och Augusta över gården i Styggviken och flyttade dit. Sonen Lars föddes också 1918, dottern Lena 1920 och det yngsta barnet (nr. 6) Stina 1922.
 
Augusta och Johan Morén
Nu hade Johan skiftarbete i Långfallsgruvan. Det var en lång väg att gå, minst sex kilometer morgon och kväll. På sommaren rodde han över Saxen och gick sedan upp till Långfalla. På vintern när isen bar gick han över Saxen. Annars fick han gå antingen söderut över Malbacken eller norrut över den södra träbron över Ullnäsnoret. När det var vinter fanns ingen plogad väg på öster sidan av Saxen utan det var bara att pulsa i snön.
 

Augusta födde sex barn och var hemma och skötte gården med två mjölkkor och gris, ingen elektricitet och vatten fick hon bära från brunnen. När barnen kom i skolåldern hade de också en lång skolväg.
 

En granne till mig har berättat att Augusta var mycket mån om sina barn och att hon många gånger gick före barnen genom skogen, över Malbacken och ner till skolan för att trampa upp ett spår i snön så att det inte skulle vara så tungt för barnen att gå. På väg hem gick hon förbi hos mina grannar, Finngårds Kalles, högst upp på Malbacken för att vila. Hon var då helt uttröttad men fick vila en stund och dricka en kopp kaffe innan hon gick tillbaka över skogen till Styggviken.
 
När barnen gick över isen till skolan stod Augusta ofta nere vid sjön och följde dem med blicken tills de var säkert över på andra sidan. En annan av mina grannar har berättat att barnen ibland åkte spark eller gick över isen även när den var tunn så Augustas oro var inte obefogad.
 
Men barnen växte upp och här ser vi fem av Moréns barn som vuxna utanför huset i Styggviken. Sonen Lars dog redan som barn.
 
Från vänster: Bertil, Lisa, Brita, Lena och Stina utanför huset i Styggviken.



Barnen flyttade ut allteftersom de blev vuxna och på 1940-talet byggde Johan och Augusta ett hus i Saxdalen och flyttade till byn. Huset som idag har adressen Omvägen 10 ligger bara 100 meter från den lilla bagarstugan vid bäcken där Johan och Augusta bildade familj 30 år tidigare. Johan Morén dog 1957 och Augusta 1959. Idag är också alla deras barn bortgångna.
 
När Johan och Augusta flyttat till Saxdalen blev Lena och Stina ägare till Styggviken som då blev sommarställe för Johan och Augustas barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
 
Idag ägs Moréns gård i Styggviken av Stinas dotterdotter Johanna Holst Eriksson.


Här ovan ett foto av Moréns gård i Styggviken år 2000.
 
Ett stort tack till kusinerna Naimy Olsson, Gunny Runnberg (Grängesberg) och Birgitta Eriksson (Västerås) samt mina grannar Ruth Andersson och Astrid Björn för den information och de minnen som de delat med sig av.