onsdag 25 november 2009

Jag känner mig både stolt och generad...

Jag vill börja med att rikta ett varmt tack till de två företagen Radiotjänst i Kiruna AB och Sveriges Television AB (STV).

Ett personligt tack vill jag rikta till Stina Ekblad, vår uppskattade finlandssvenska skådespelerska som tog ledigt från Dramaten för att hoppa in som extra nyhetsankare på SVT för min skull. Så jag är glad att mitt förhållande till Finland är gott.

Stina: Jag har varit både i Helsingfors, Tammerfors och Torneå och färjat flera gånger till Åland, Åbo och Nådendal. En finsk tango uppenbarade sig i mitt huvud under en nattvandring i Tammerfors. En av mina bästa skolkamrater, Markku, kom också från Finland.

En svensk kompis skickade nedanstående länk till mig. Han hade hittat den på Internet. Klicka på den:

Och Tackfilmen går till... SAXDALEN!

Ja, vad ska man tycka? Jag har ju väntat på att någon från Postkodlotteriet skulle ringa på dörren. Men pengar är ju inte allt och att stå i rampljuset är väl en dröm för de flesta. Eller?

För en stund drabbades jag nog lite av hybris, storhetsvansinne men det gick snabbt över. Jag började fundera på andra storheter som t.ex. Aksel Sandemose, han med Jantelagen som har 10 bud (plus ett 11:e tilläggsbud). Jantelagens första bud slog emot mig snabbt följt av ytterligare nio:


1. Du ska inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

De här påminnelserna tog mig tillbaka till att få fötterna på jorden. Lite speciellt hårt tog jag det tionde budet. Har jag förspillt en stor del av mitt liv på att vikarera som lärare på Samrealskolan, Östra skolans högstadium, Västra skolan och Norra skolan (samtliga i Grängesberg), Kyrkbyns skola i Grangärde och Uppsala universitet? I Uppsala var jag i alla fall behörig lärare men vad hjälper det nu? Dessutom fick jag ju (som jag såg det då) förmånen att arbeta utomlands i flera omgångar - i huvudsak med pedagogiska insatser. Var det förspillda biståndspengar?

Men jag har väl ändå på något sätt gjort rätt för mig:
Jag har ju betalat TV-licensen...

måndag 23 november 2009

Vi ses väl i Grenge på lördag?

Jag fick en inbjudan till en vernissage idag. Det är inte varje dag jag får det. Och absolut inte från en släkting! Och allra helst inte från en släkting som jag inte visste om att jag är släkt med - förrän i förrgår...

Ja det här börjar kanske bli rörigt men vi tar en sak i taget:

Vernissagen i fråga är nu på lördag 28 november.
Platsen är Grengehuset i Grangärde.
Vernissagör är den tidigare kände rädd-aktören på Ludvika (både gamla och nya) Tidning: Bertil Danielsson.

Men släktingen då? Jo jag informerades i förrgår om att denne Bertil Danielsson hade en farfars far som hette Daniel och bodde i Kyrkbyn. Där bodde också min mormors moster Sara Lisa och hon var gift med Daniel.

Först i förrgår fick jag reda på det här släktskapet när jag fick en annan inbjudan. En ny och efterlängtad bok om Östanbjörka är klar för publicering. Det är Bengt Östberg från byn som forskat och sammanställt by- och släkthistoria och bildmaterial om Östanbjörka. Bengt och jag lär också vara släkt genom min mormor som var från Östanbjörka. Den boken ska jag läsa långsamt och ingående!

Men tillbaka till vernissagen: Förutom fler bilder på den kände gårdfarihandlaren Per Arvid Björk (som på affischen ses sitta vid sitt stambord på Nyhammars konditori) kan vi säkert förvänta oss bilder av andra lokala kändisar som vi träffat och har minnen av. En del kanske kommer på visningen.

Och vilka andra kan tänkas komma dit? Ja alla Grenge-bor, d.v.s. alla som bor i forna Grangärde kommun och socken. Att Grängesberg hör dit hörs ju men också alla i Ludvika. Ludvika växte och blev en avknoppning från gamla Grangärde församling, först som kapellförsamling under Grangärde och senare som egen församling. Så om det inte vore så sent på hösten kanske vi kunde få se kyrkbåtar från Lyviken lägga till vid slaggbyggnaderna vid Bysjön... men, nej det är nog bättre att ta bilen. Och Säfsingarna hör ju också hit. I vilket fall är alla säkert välkomna oavsett fortskaffningsmedel.

tisdag 17 november 2009

Barndomsminnen från Norrbyn

Som förskolegrabb och också som skolpojke på Malbacken kändes Norrbyn som ganska långt borta.

Ändå var jag inte så sällan i Norrbyn genom kontakten med två Norrbyfamiljer som dessutom bodde grannar. Mest var jag hos Lindéns.
Klicka på bilderna för förstoring!
Min morbror Elis Haag var sedan jag var ganska liten sambo med Gerda Spets, född Lindén. Alla skolbarn kände Gerda eftersom hon arbetade i skolbespisningen. I huvudbyggnaden hos Lindéns bodde då Gerdas bror Tor med sin Fru Anna och barnen Yngve och Ingemar. Pojkarna var några år äldre än jag men vi sågs ju i skolan och som sagt hemma hos Lindéns.

På bilden ovan syns från vänster min mamma Ingrid Hagfall, Anna Lindén, Tor Lindén, Marianne Budell (dotter till Gerda), min far Harry Hagfall, Gerda Spets och min morbror Elis Haag. Var bilden är tagen bet jag inte. Om någon känner igen sig vore jag tacksam för att få reda på det. Bilden bör vara tagen runt 1950.

I det hus som ligger upp mot vägen på det som var Lindéns tomt bodde Tors och Gerdas far. Huset var ett garage eller tidvis verkstad på nedre planet med en liten bostadslägenhet på överplanet. Huset såg nästan exakt ut som det gör idag. När jag fick följa med Elis och Gerda till Gerdas far var vi alltså uppe på garaget som vi kallade det.

"Gubben Lindén" hade bara ett öga. Det fanns personer med ett öga som jag träffat förut men de brukade ha ett porslinsöga, en ögonprotes. Gubben Lindén hade ingen protes. Han hade en bomullstuss instoppad i ögonhålan. Han tog ut den och bytte ut den varje dag och han dränkte in den nya bomullen med någon vätska.

I början tyckte jag att det såg obehagligt ut och jag tyckte synd om gubben Lindén. Men jag vande mig snabbt och tyckte sen inte att det var något konstigt.

Jag låg över flera gånger på garaget när vi hälsat på Gerdas far och det blev sent.

Jag har ett annat foto - troligen från samma tid och kanske samma plats. Här syns från vänster Tor Lindén, Anna Lindén, Gerda Spets, Ola Hagfall, Marianne Budell, Ingrid Hagfall, Elis Haag och Harry Hagfall. Platsen känner jag inte igen. Är det samma område som den översta bilden är tagen ifrån?

Gården söder om Lindéns kallade vi Erik Jaans. Ja jag har sett ordet stavas med två a någon annanstans. Det är lite ovanligt men det uttalas som två a-ljud, båda betonade. Där bodde Rut som min kusin Börje Andersson hade hittat och friade hos. Ruts far Axel hade ett öra och kallades ettöringen. Jag tyckte det var konstigt att två karlar bodde grannar där den ena hade ett öga och den andra ett öra.

Jag fick följa med Börje till Erik Jaans då och då och ibland tog vi ekan därifrån och rodde över sjön till Smedtorpet. Där kunde vi ligga flera timmar på filtar och njuta i solen, äta bullar och bada. Stranden var stenig men gräsbacken var bekväm. Det var som vid många gamla boställen: Gräset växte inte högt utan blev en inbjudande gräsmatta utan att det klipptes.

Från Smedtorpet hade man utsikt över hela Saxen, från Ullnäsnoret till Slamhavet som då fanns i sjöns södra ände. Smedtorpet var också vändplatsen när jag landmetade tillsammans med mina fiskeintresserade kompisar, Kjell och Bernt Persson och Jan-Olov Jakobsson. Vi gick säkert ett par gånger i veckan från Stackerbergslandet till Smedtorpet och tillbaka för att meta abborre.

För det mesta fick jag följa med min mamma till Lindéns eller till Erik Jaans en eller ett par gånger varje sommar. Där fanns bryggor som låg lågt över vattnet och de var utmärkta platser att skura mattor på.

Så även om Norrbyn var långt borta så var jag dit många gånger under min barndom.

måndag 16 november 2009

Ett möte på Västkusten som misslyckades

Det måste ha varit på 50-talet. Min far hade skaffat bil och min kusin Börje hade skaffat bil. Både mina föräldrar och Rut och Börje tyckte om att semestra på Västkusten. Jag minns inte exakt vilket år det var men jag minns att båda familjerna planerade att åka till Västkusten och vi bestämde att träffas där nere.

Mötesplatsen var en en dal på Sotenäset några mil från Uddevalla. Jag tror att vi skulle träffas i Amundsdalen. Problemet var att när vi väntat säkert ett par timmar och ingen Börje med familj dykt upp blev vi förstås oroliga. Vi träffades aldrig som planerat den gången.

Problemet visade sig senare vara att det går två vägar nästan ner till havet. De slutar på ett avstånd från 300-400 m från varandra. Den andra dalen är Hästedalen. På något sätt hade vi tagit två olika avtagsvägar ner till havet och eftersom de inte nådde ihop så såg vi inte varandra. Vi hade varit där båda familjerna men med ett litet avstånd emellan, i var sin dal.

Amundsdalen norr om den stora bergsklippan och
Hästedalen söder om. (Klicka på bilden för förstoring)

Det blev en besvikelse förstås. Börje var ju min äldre kusin och min idol och vi hade alla sett fram emot mötet. Idag är det lite svårt att tänka sig att två familjer kör drygt 40 mil för att träffas och sen missar varandra med ett par hundra meter. Idag vore det naturligt att använda mobiltelefonen om man inte hittar varandra. Men då fanns ännu inte den möjligheten.

söndag 15 november 2009

Hur går det för Saxdalen blogg?

Den här bloggen har nu varit igång sen 30 mars 2008 när jag skrev mitt livs första blogginlägg med rubriken "Välkommen". Det har hittills blivit 237 inlägg med varierande innehåll. Svaret på frågan i rubriken är jag inte rätt person att svara på. Det är ni 20 041 som besökt vår blogg sedan 6 augusti förra året.

Men för mig är det överraskande att så många besökt Saxdalen blogg. Det är ju en mycket lokal blogg även om många inslag handlar om både hela Sverige och andra länder.

Internationalisering är ett ord som ibland används som en målsättning. Saxdalen blogg har inte haft något mål att bli stor internationellt men en annan räknare för bloggen som startades 18 oktober 2008 visar att vi har haft besökare från 35 länder sedan oktober förra året.

Saxdalen blogg har haft besökare från alla länder som är gröna på den här kartan och grönast är förstås Sverige. Vi behöver bara en besökare från Grönland för att "förgröna" kartan betydligt!

Statistiken visar att mer än hälften av besökarna till Saxdalen blogg "kommer direkt" till bloggen. De har bloggen som en favorit i sina bokmärken eller skriver in bloggens adress direkt i webbadressfältet, 27 % kommer via någon sökmotor på Internet, de flesta via google och 18 % kommer från någon webbplats med länk till Saxdalen blogg.

De vanligaste sökorden för att komma från en sökmotor (google) till bloggen är "saxdalen blogg" och "saxdalen".

Var tar man vägen efter att ha läst i Saxdalen blogg? De flesta går via länken till länklistan med Saxdalsinslag. Näst vanligast är att använda väderlänken till vädret i Saxdalen och tredje vanligaste alternativet är att gå till vädret för Malbacken. Det är väl vi bönder som är intresserade av det...

Som jag ser det finns det hittills ingen anledning att lägga ner Saxdalen blogg med motiveringen att det inte är någon som läser den.

Själv är jag lite osäker på om jag skrivit för mycket "internationellt" i Saxdalen blogg? Jag har ju en annan blogg Olas blogg som jag hittills skrivit alldeles för lite i och som är tänkt som mer internationell. Skulle jag ha skrivit inlägg som nu kommit i Saxdalen blogg där istället? Kom med synpunkter!!!

Ingenting går upp mot den information vi får direkt från våra läsare. Statistik är en sak men hur användbar den är är en annan sak.

Jag kan t.ex. nu se att den senaste besökaren av de 80 som hittills besökt oss idag sitter på Tyresö, Stockholms län, har ett Teliasonera abbonemang, använder Internet Explorer version 8.0, operativsystemet Vindows Vista med en skärmupplösning av 1280x1024. Han/hon tillbringade alldeles nyss 6 minuter 4 sekunder på Saxdalen blogg.

Det kan väl vara intressant? Men era direkta kommentarer är värda mycket mer. Hör av er med synpunkter, önskemål... ja vad som helst!

fredag 13 november 2009

Snart jul både i Saxdalen och Bogotá

Det lackar mot jul. Vad betyder det? En ålderdomlig betydelse av lacka är: närma sig (om tid) eller lida (mot). Den betydelsen har vi i "lacka mot jul".

Men jag hittade en annan ålderdomlig betydelse av "lacka" som säkert har använts i gamla Rävvåla. Det gäller ordet "lacka" som har med bergsbruk, hyttor och masugnar att göra. I Svenska akademins ordbok (SAOB) hittade jag följande rader:


1) motsv. LACKA v., 1: slagg; i sht om slagg som icke avrinner efter hand, utan i stället avtappas först sedan större kvantiteter bildats.
SCHULTZE Ordb. 2614 (c. (1755).
GARNEY Masmäst. 13 (1791).
JernkA 1853 s. 123.
[2]

2) motsv. LACKA v., 2: lackning; ss. för- led i ssgr.
SAMMANSÄTTNINGAR: Ssgr (numera knappast br. utom i -LÖPA;, metall.):
(2) LACK-BRÄNNING. malmrostning var­vid malmen lacklöper.
JernkA
1874, s. 3.
(1) LACK-HÅL. (†) öppning i masugn varigenom slag­gen o. den flytande tackjärnsmassan avtappas.
HIÄRNE Berghl. 457 (1687).
(1) LACK-HÄLL, r. l. f. l. m. horisontal tackjärnshäll utanför härdspången vid smälthärd med ändamål att hindra kolen i härden från att falla ut på golvet, äv. använd som arbetsbord vid smältans bearbetning. JernkA 1823, s. 120.
Därs. 1889, s. 352.
(2) LACK-LÖPA, v.
== LACKA, v.~ 2. BlBergshV 13: 9 1687. VetAH
1770 s. 1. Brännas .. (vissa malmer) för hårdt, så at de lacklöpa, eller blifva til ytan slagg-lupne, så kunna de sedan blifva mera hårdbokade, än förut- GARNEY Masmäst. 230 (1791).
2NF
15: 54 1911.
(1) LACK-STAD l.. (†) härdspång i vallonsmide;, äv.: främre begränsningen av härden.
RINMAN JärnH 395 (1782).

När det lackar mot jul är vi vana att det också är snö att vänta. Så är det ju i Saxdalen men inte överallt i världen. Ta t.ex. Bogotá där min sambo Ana Maria har bott ganska länge. Det finns mycket som är lika i Bogotá och Saxdalen men också mycket som är olika.

Både Bogotá och Saxdalen ligger i dalar. Skillnaden är att dalbotten i Bogotá ligger 2 650 m över havet. Furuliden, Saxdalens idrottsplats ligger 175 m över havet.

En annan skillnad är att Saxdalen ligger 667 mil norr om ekvatorn. Vi har bara ca. 330 mil till Nordpolen medan Bogotá bara ligger 50 mil norr om ekvatorn.

De här skillnaderna gör att temperaturen under året varierar mycket mellan Bogotá och Saxdalen. Tyvärr hittade jag inga exakta temperaturkurvor för Saxdalen utan vi får jämföra de två ländernas huvudstäder, Bogotá i Colombia och Stockholm i Sverige:










Temperaturkurvorna visar de genomsnittliga månadstempera- turerna. De röda kurvorna visar genomsnittet av dygnets högsta temperaturer under varje månad medan de blå kurvorna visar snittet av dygnens lägsta temperaturer.

Det typiska för Bogota är: Små årstidsvariationer, dygnsmedeltemperaturen är 13-14 grader året om. Den höga höjden gör att värmeutstrålningen nattetid blir stor liksom skillnaden mellan dag- och nattemperaturen. På dagen blir det runt 20 grader och på natten ner mot 5-8 grader i genomsnitt per månad. Högsta dygnstemperaturen under en månad varierar mellan 23 och 28 grader, motsvarande lägsta temperatur är -3 till -7 grader.

Det blev mycket siffror men jag får skylla på min yrkesbak- grund med 25 år som universitetslärare i statistik och 15 år som statistiker vid Statistiska centralbyrån. Så jag har sett siffrorna 0 till 9 otaliga gånger.

Klicka på bilderna för förstoring!
Trots närheten till ekvatorn händer det då och då att det blir hagelstorm i Bogota. Här en bild från mars 2006.

Byn Saxdalen är omgiven av bergen Saxberget, Stackarberget och Låsberget. Bogotá ligger på en platå på västra sidan av Andernas östligaste bergskedja. Man kan åka linbana upp till Monserrate, en bergskyrka med omgi- vande marknad och fantastiska utsiktspunkter. Låt oss ta oss upp!

Ana Maria har här parkerat vår lama på parkeringsplatsen vid linbanestationen 2 690 m över havet. Vi promenerar över gatan och tar korgen uppför berget till 3 100 m höjd.


Sen promenerar vi upp till kyrkan och till marknaden ovanför på 3 200 m över havet. Vi är nu 1 100 m högre än Kebnekaises topp!

I motluten på den här höjden känns det att man inte är anpassad till Bogotás höjd ännu. Det tar några dagar.

Redan från linbanekabinen får vi en enastående utsikt över Bogotá. Se bara...

Det dröjer väl lite innan linbanan till Saxberget är i drift igen men vi vet att det nedersta linhjulet är på plats och enligt rykten kommer en lina också inom okänd tid att kopplas till hjulet. Vi har också hört rykten om att en fårfarmare i byn har vissa planer på att också skaffa lamadjur? Ryktet har dock inte bekräftats.

Ifrån Bogotás centrum ser deras Saxberg ut så här. Det är väl vissa skillnader men också stora likheter. Om ni besöker Bogotá så är en tur upp på Monserrate värt besväret, särskilt idag när det finns linbana. Enligt gammal sed gick de rättrogna katolikerna de många hundra trappsteg som då var enda alterna- tivet för att kunna besöka helgedomen på Monserrate.

I Saxdalen har alla kyrkliga byggnader legat mycket mer lättillgängliga och så är det än idag.

lördag 7 november 2009

Berlinmuren byggdes mellan Mockfjärd och Kybäcksheden

Många historiker anser att Berlinmuren började byggas den 12 augusti 1961 mellan Öst- och Västberlin. Sen är man oense om orsakerna till murens tillkomst. När det gäller politik så är det ju för det mesta så att allt beror på hur man ser det. Jag håller med om tidpunkten men inte om platsen. För mig personligen började Berlinmuren byggas mellan Mockfjärd och Kybäcksheden!

Min far var intresserad både av ishockey och av att köra bil. Den kombinationen förorsakade många resor till favoritlaget Leksands hemmamatcher. När vädret var bra - inga förväntade snöproblem - tog vi genvägen över skogen från
Kybäcksheden till Mockfjärd både på vägen upp och senare på väg hem på kvällen.

Just den här resan berodde mest på att vi hade besök av två ungdomar från Köln i Västtyskland. De hade aldrig sett en ishockeymatch och min far tog chansen att visa dem. Efter hemvägen, mellan Mockfjärd och Kybäcksheden (nära sjöarna Malingarna), blev det nyheter på bilradion. Den största nyheten under den sändningen var just att östtyskarna börjat bygga Berlinmuren.

Våra gäster blev förstås mycket intresserade och oroliga och ville veta allt som rapporterades. Vad skulle hända nu? Vi lyssnade på alla nyheterna och jag översatte så mycket jag hann till tyska.

Idag vet vi. Berlinmuren blev kvar i nästan 20 år, till januari 1990. Det fanns många historiska händelser i Berlin under murens tid. Vi kanske minns tal från flera inflytelserika statsmän som besökte Berlin under murens tid: bl.a. USA:s presidenter Kennedy och Reagan och Sovjetunionens president Gorbatjov.

Det kanske mest citerade uttalandet är President Kennedys bevingade ord: Ich bin ein Berliner, jag är en berlinare. Det slog mig att det kanske var tur för honom att han var i Berlin och inte i Hamburg. "Jag är en hamburgare" skulle kanske ha blivit mindre bevingat...


Till vänster Berlinmuren 1963 med John F. Kennedy som besökare. 1990 försvann muren och också gränserna mellan Öst- och Västtyskland då de båda staterna återförenades till Förbundsrepubliken Tyskland. Berlin blev åter huvudstad för hela den nya tyska staten.

Vi kan inte längre lyssna till vår utrikeskorrespondent Göran Byttner från Bonn. Hans röst har tystnat och Bonn är inte längre huvudstad. Bonn var emellertid huvudstad ett år efter Tysklands återförening och Tysklands regering fanns kvar i Bonn till 1999. Efter det regering och de flesta departement flyttat till Berlin har Bonn idag kvar sex departement.

fredag 6 november 2009

En drömmares vandring

I dag blev det en dagstur till Örebro. Eftersom dagarna är korta den här årstiden blev det inte så lång tid i den gamla kex-staden. Då jag bott i Örebro i 15 år hade jag inga problem att hitta sysselsättning medan min sambo Ana Maria besökte tandhygienist och hårfrisörska.

En plats jag gärna åker till i Örebro är Wadköping. En mörk och ruggig dag som idag är bokantikvariatet LEXICA ett mysigt tillhåll för ett par timmar. Där hittade jag idag fyra köpvärda böcker som alla handlar om Dalarna. Den ena var "I Dan Anderssons fotspår". Då kom jag att tänka tillbaka på en episod som hände för ganska länge sen, närmare bestämt 1957.

Jag var på hemväg från skolan och gick uppför Malbacken. I "Maj-Britts kurva" kom Maj-Britt själv ut mot mig och frågade vem som hade dött uppe hos oss? Jag förstod ingenting men blev förstås orolig. Jag hade ju inte varit hemma sen i morse.

- Jo dom åkte i en bil och var sorgklädda... far din och Bengt Ek var med och dom hade svarta hattar...

Jag skyndade mig hem med hjärtat i halsgropen och sprang in och frågade om någon hade dött? Min mamma lugnade mig. Ingen hade dött.

Filmteamet som höll på att spela in filmen om Dan Andersson i Skattlösberg hade ringt till min far på kommunalkontoret i Grängesberg och frågat om det fanns fyra herrar som kunde ta ledigt några timmar och ställa upp som statister vid inspelningen. Jag vet inte vilka de andra var men min far och Bengt Ek ställde upp. De skulle bära kistan som Dan Andersson beskrivit i dikten "En spelmans jordafärd". De första två stroferna beskriver...

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden säj böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta brist på husrum och bröd. —
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. —
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.


Det var inget lätt extraknäck min far hade gett sig in på. Han var ganska överviktig vid den här tidpunkten och de fyra männen fick bära kistan med en 80-kilos säck i flera timmar. Det hela skulle ju vara realistiskt och det var omtagningar och omtagningar. Min far var ordentligt utmattad när han kom hem från Skattlösberg.

Ni kanske såg filmen En drömmares vandring (1957) med Jarl Kulle och Margit Carlqvist, Inga Landgré, Olof Thunberg, Georg Rydeberg, Bengt Ek och Harry Hagfall i övriga ledande roller?
Jag gjorde det och blev besviken över att man knappt kunde urskilja något av de fyra bärarnas ansikten. Flera timmars slitsamt bärande resulterade i några otydliga skuggbilder av fyra män och en kista på väg över finnmarken...

Vi fick aldrig några bilder från inspelningen men jag har en bild i familjealbumet där en av de lokala skådespelarna finns med: min far och den som var lika förvånad över vad som hänt som jag blev: Maj-Britt:


Från vänster: Bertil Hahne med sonen Rolf, Harry Hagfall, Ingrid Hagfall med sonen Ola, Mauritz Andersson, Inga-Lisa Andersson med dottern Lizzi och Maj-Britt Hahne.

Bilden är tagen flera år före den aktuella filminspelningen (1957) och inte heller i Skattlösberg. Jag gissar att det är på Stackarberget men är inte säker.

tisdag 3 november 2009

Konstrundan 2009 i Saxdalens Idrottshall


Hallå!
Som vi annonserat här i bloggen deltog Saxdalen traditionellt i Konstrundan i Allhelgonahelgen som anordnades i Ludvika kommun. I år fick besökarna bege sig till Idrottshallen vid Saxdalens skola.

Årets upplaga av konstrundan i Saxdalen överträffade mina förväntningar med råge och många av besökarna höll med. Ulf Holms fågelholk här uppe till vänster får illustrera den positiva överraskningskänsla årets Konstrunda gav.

Det var ett blandat program ur många synpunkter: bildkonst, skulptur, bildspel med gamla och nyare bilder från Saxdalen och dessutom i år blandat med många musikinslag.
Utställningen hade också en annan bredd: En utställare från Saxdalen, en från övriga kommunen och en från Moskva (även om hon hu bor i både Stockhom och Saxdalen).

Allt höll en hög klass och blandat med möjligheten att mingla med kända och okända, ta en "kaffe å duppa" i det lilla kaféet blev hela föreställningen succéartad. Det hela varade ju dessutom i två dagar.

Låt oss se ett litet urval av vad som fanns runt väggarna i Idrottshuset dessa konstens dagar:

Direkt till vänster när man kom in i den stora salen, Gunnar Perssons målningar, med motiv från trakten. Konkret konst med livliga färger och motiv som ganska många besökare kunde känna igen. (Klicka på bilderna för att se dem förstorade")











På norra väggens långsida hittade vi en äkta Rävvåling, nåja bortsett från 29 dagar har han varit bosatt i Saxdalen hela sitt liv: Ulf Holm.

Eftersom jag varit borta från Saxdalen mellan 1962 och 2007 kände jag inte till alla Ulfs konstnärliga anlag. Jo, jag visste förstås att han bidragit alltmer i Valborgsfirandet i Saxdalen med den snögubbe som vi är så stolta över, en tradition som importerats genom Käthy Karlsson som kom till Saxdalen för många, många år sedan från Schweitz. Ulf både målar och täljer och särskilt hans originella, täljda träskulpturer fick många beundrande blickar: Kan han sånt också? Ja definitivt!










På den östra väggen hängde vår mest "internationella" utställare Irina (Ira) Batalow en del av sina härliga akvareller. Jag vet att alla saxdalingar som jag pratade med var förtjusta i hennes "Runnbersgård" men också hennes övriga målningar föll alla jag hann prata med i smaken.

Visst är det konstigt. Jag har bott granne med Ira i över två år - på hennes fritid - sedan jag flyttade tillbaka hem 2007 och ändå kände jag inte alls till hennes konstnärliga kapacitet. Född och med en omfattande konstnärlig utbildning i Moskva bor hon med sin familj i Stockholm sedan 1990 men är sen flera år fritidsbosatt på Malbacken, 240 meter från min bostad!


Innehållet i de två dagarnas konstvisning är för stort för att få plats i ett inlägg i Saxdalen blogg. Musiken var ett inslag som engagerade publiken och vi måste förundra oss över hur en by med 615 invånare (enligt SCB 2005) kan presentera så god och varierande musikalisk underhållning.

Saxdalingarna är ju en grundsten i Saxdalens musikliv och de får här presentera flera timmars musikalisk underhållning. Vi behöver återkommer med ett ytterligare musikaliskt blogginlägg från Konstrundan i Allhelgonahelgen i Saxdalen 2009 för att visa ytterligare en del av all musik som vi fick uppleva.




Bildspel ska vi också återkomma till. De flesta besökare av Konstrundan blev stående ganska länge framför det bildspel som visade bilder från Saxdalen förr och nu. Vi planerar att låta alla intresserade komma till någon av våra samlingslokaler för att se bilder från Saxdalen. Vi behöver hjälp med att känna igen motiv och människor som finns på gamla fotografier.

Om du har gamla fotografier från Rävvåla/Saxdalen eller vår närmaste omgivning, kontakta Lars-Åke Vetterkrantz eller Ola Hagfall. Om vi får låna bilderna kan vi skanna in dem i våra datorer utan att skada bilderna. De kan då bli värdefulla bidrag till skrivningen av Rävvåla/Saxdalens historia!

Konstrundan i Saxdalen 2009 arrangerades av Rävvåla Kulturförening och Studieförbundet Vuxenskolan.