torsdag 27 november 2008

Lärare till den nyinrättade fasta småskolan i Räfvåla

Söker du jobb? Är du en skicklig lärare eller lärarinna? Ja i så fall kanske annonsen till vänster kan vara intressant för dig. Kanske du tycker lönen 300 kr per år är för lite? Ja, men fri bostad och ved ingår ju och dessutom läsning bara 8 månader. Det betyder ju fyra månaders semester eller sommarlov som det kallas...

Med dagens varsel och ökande arbetslöshet kanske det ändå är något att tänka på. Men det största problemet i så fall är väl att ansökningstiden med stor säkerhet redan har gått ut.

Annonsen fanns nämligen i Svensk Läraretidning, 21 årgången, 1902, samma år som Räfvåla fick sin andra skola. Annonsen återupptäcktes häromdagen av Lasse Johansson på IT-butiken som vi redan träffat på här i bloggen.

Saxdalens första skola byggdes enligt en uppgift 1859, det stenhus som senare blev Sjöstrands Mekaniska Verkstad, numera Ingemar Jakobssons verkstad och bostad och med den moderna adressen Oxbrovägen 35. Vi äldre tycker ju att det fortfarande är Gamla vägen.

Sveriges riksdag hade 1842 beslutat att allmän och obligatorisk folkskola skulle inrättas i alla socknar på landsbygden och i alla församlingar i städerna. Räfvåla hörde då som nu Saxdalen till Grangärde församling.

Byns befolkning och skolans elevantal ökade och byns första skola blev för liten. Det blev nödvändigt att bygga ytterligare en skola. År 1858 infördes beteckningen småskola för den tidigare folkskolans två första klasser. Lärarna kallades småskollärare och folskollärare och utbildades vid två olik seminarier, småskoleseminarier och folkskoleseminarier.

Genom skolstadgan 1878 blev den obligatoriska skolan 6-årig. I många församlingar och socknar inrättade också en frivillig fortsättningsskola under ytterligare ett eller två år, klass 7 och 8.

Skolan i Räfvåla behövde större lokaler och 1902 var byns andra skola klar att tas i bruk. Två klassrum och lärarbostad ingick i den nya byggnaden som idag är Saxdalens kapell. Det norra av klassrummen användes också som kyrksal.

onsdag 26 november 2008

Läser man Saxdalen blogg från Ystad till Haparanda?

Nej inte helt säkert. Men Saxdalen blogg har inte en lokal läsekrets bara i Saxdalen eller Ludvika kommun. Vi vet att efter 1 september har vi haft en läsare i Haparanda men ingen i Ystad.
Som framgår av kartan är våra läsare utspridda över landet. De läser vår blogg från datorer i 54 "städer" (kommuner) som är markerade i kartan till vänster. Några få "städer" är inte kommuner utan tätorter, t.ex. Uttran och Bromma. Sveriges har idag 290 kommuner.

Som väntat ligger Ludvika kommun högt på vår läsartopp men ligger sedan 1 september på bronsplats efter Stockholm och Borlänge. Göteborg ligger på fjärde plats.

Det kanske är lite överraskande att över fyra procent av de som läser Saxdalen blogg gör det utanför Sverige.

I Indien, USA, Thailand, Frankrike, Danmark, Storbritannien har mer än en person (dator) varit inne på bloggen sedan 1 september och dessutom en läsare vardera i Australien, Turkiet, Tyskland, Norge, Colombia, Japan och Nederländerna.

Om vi rorar oss med att ta ett litet stickprov på ett enda besök på bloggen så kan statistiken visa att besöket gjordes från en dator i Borlänge. Datorn var utrustad med operativstystemet Linux och webbläsaren Firefox version 3.0 och skärmupplösningen 1280x1024 bildpunkter.

Datorn i Borlänge har kommit till Saxdalen blogg när användaren använt sökmotorn Google och sökt på texten "saxdalen blogg". Datorn gjorde det första besöket på bloggen i förrgår men var också in igår och det senaste besöket idag. Det tycker vi är bra, fortsätt så!

Visst år det otroligt hur mycket statistik man kan göra, både intressant och också helt ointressant...

Men sedan räknaren startades 6 augusti har våra bloggsidor läst 12 714 gånger. 3 615 datorer har använts för att besöka bloggen varav 1 994 har gjort mer än ett besök.

Nu får det vara nog med siffror!

söndag 23 november 2008

Ur Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /

Projekt Runeberg 972 (1891-1933)


(Klicka på bilderna för att se dem förstorade)

Vi försöker här i Saxdalen blogg spegla Rävvåla/Saxdalen både nu och under längre eller kortare tid tillbaka i historien. Med tidsperpektivet i Lars-Åkes föregående inlägg - mellan senaste och eventuellt kommande istid - måste det här inslaget betecknas som en purfärsk nyhet!

På bilden till vänster speglas synen på Saxdalens nya skola, byggd 1915 som den beskrevs av folkskollärarare Tore Liljeholm i en artikel i Svensk Läraretidning 1924. En elevs uppsats om skolan känns säkert väl igen av alla som någon gång varit elev i Saxdalens nya skola.
Artikeln börjar i andra spalten vid bilden av Saxdalens skola.

Artikeln är också intressant som ett exempel på resultat inom Projekt Runeberg, http://runeberg.org/ vid Linköpings universitet där man på frivillig grund arbetar med att skapa fria utgåvor av klassisk nordisk litteratur och göra dem öppet och gratis tillgängliga över Internet.

1925 skrev Tore Liljeholm en annan artikel i Svensk Läraretidning. Den här gången gäller det skolresor (till höger). I samma nummer av tidningen finns en artikel om rabatter på tågresor med SJ och andra tågbolag för studieresor och ferieresor.

Obemedlade eller svagt bemedlade elever kunde få stora rabatter på ferieresor som resor till landet under sommaren för barn i städer och troligen också för de resor som förekom från Grangärde kommun till kolonierna på Västkusten.

För studieresor, det vi kallade skolresor, fick alla stora grupprabatter om minst nio elever ingick i gruppen. Då fick en lärar eller lärarinna åka med gratis och vid 10-19 elever fick två lärare eller lärarinnor gratis
resa. "Möjligen medföljande, vetenskapligt bildad fackman får vid taxeringen likställas med lärare".

I Svensk Läraretidning från 1930 framgår av en artikel att Rävåla fortsättningsskola genom Tore Liljeholm beviljats ett skolresestipendium på 75 kr från Svenska Turisföreningen "för
främjandet av skolungdomens sommarvandringar i landets olika delar." Hur de pengarna användes har jag inte lyckats få någon uppgift om men med de stora rabatterna på tågresor kanske det räckte till en resa till Siljansbygden?

lördag 22 november 2008

Det började för 10.000-år sedan !!

För omkring 10.000 år sedan när inlandsisen smälte undan, på grund av den tidens globala uppvärmning, låg fortfarande ett istäcke på kanske 600 - 1.000 meters tjocklek kvar strax norr om vår trakt. Allteftersom isen smälte bildades en jättestor isvattensjö norr om Låsberget och framemot Ölsjön, slutligen bröt den igenom sina fördämmningar kanske någonstans ovanför Rusbodarna.
Vattenmassorna rusade genom dalgången mellan Låsberget och Saxberget, drog med sig stora mängder löst material. Det grövre materialet som sten och grus stannade i trakten av Nävbacken , det finare i form av mosand fortsatte med vattnet ned emot trakten omkring skolan.
I dalgången bildades en djup ravin som vattnet grävde ut ur naturen, den ravinen har vi på vår tid namngett till Vattfallsgropen.


Här en bild tagen av Gustav Fredriksson en vinter i början av 1920-talet just i Vattfallsgropen.
Det var ett populärt utflyktsmål eftersom det bildades imponerande is-vallar på de branta ravinsidorna med höjder uppemot 15-talet meter.
Vintervägen till Olsjön gick även genom Vattfallsgropen, när vattnet frös till fick man en lättframkomlig väg för hästfororna.


Personerna på fotot är från höger C-O Lind, med dottern Ingeborg, frun och mamman Anna, samt till vänster Astrid Fredriksson gift med Gustav Fredriksson som befinner sig bakom kameran.

Astrid och Gustav Fredriksson är föräldrar till Urmakare Lars Fredriksson.
Astrid och Anna är systrar med födelsenamnet Pettersson
Dottern Ingeborg gifte sig senare med Verner Ahlkvist.

Fotot ovan tog jag i mitten av 1950-talet vid Vattfallsgropen då gruvdriften fortfarande var i full gång. Då användes ravinen som ett slammagasin för avfallet från anrikningsverket vid Långfallsgruvan.









I dag ser det ut så här i Vattfallsgropen, nu är hela ravinen åter igenfylld, som det kanske såg ut för 10.000 år sedan.
Nu är det vi skattebetalare som lägger sista handen vid återställandet, genom ditforsling av fyllnadsmassor och rötslam för att skogen skall kunna återta sin marker.
Här har Zinkgruvor och Boliden-bolagen deponerat enorma massor av slam från gruvdriften.
Om man leker med tanken att efter nästa istid kommer alla dessa slammassor att hamna som ett tjockt lager över hela Saxdalens by.
Det blir en gåta för arkeologerna att försöka lösa, hur det kan ligga finmalet gråberg över så stor yta, kanske om 20-30.000 tusen år fram i tiden.
Jag lovar att återkomma med resultat från deras utgrävningar här i bloggen !!!!!
Fakta om issjön och Vattfallsgropen kommer från allvetaren Lars Åhlström.
Hälsningar Lars-Åke Wettercrantz.

fredag 21 november 2008

PRO med Saxdalens Elvis

PRO Saxdalen hade medlemsmöte i Saxdalens Folkets Hus på torsdag eftermiddag. Det var som vanligt en trivsam samvaro med en blandning av formellt medlemsmöte och lättsamma inslag.

Här ses en del av församlingen i djupa funderingar över dagens mötesinnehåll.

Vad bekymrar t.ex. Harry Karlsson närmast kameran? Kanske det är föreningens ekonomi? Eller kan det vara resultatet i den avslutade boule-turneringen?
Ja, i så fall kan det inte gälla hans egen insats i klubbmästerskapet. Där blev han individuell klubbmästare! Nej, det gäller nog resultatet i seriespelet (som Saxdalen blogg har för avsikt att avslöja - på undanskymd plats - och närmare Jul och Nyår när folk är mer upptagna med förberedelser för helgerna än att läsa bloggar).

Men för att återgå till mer angenäma upplevelser så ser vi till höger de glada minerna när det blivit dags för den viktiga kaffestunden. Se bara hur Marianne Jansson från Norrbyn lyser när hon serverar goda smörgåsar till sina föreningskamrater.

Och sen var det det här med Elvis, Saxdalens egen Elvis, Åke Dahlman. Han har en tid försökt ta sig in i PRO men hindrats p.g.a. rådande åldersdiskriminering.

Men den här dagen var han inbjuden att underhålla oss med sin Elvis-show. Det blev som vanligt succé. Och Elvis tycker om att uppträda och han var glad åt den uppskattande min


som hans kollega i Saxdalens manskör visade från sin plats på första parkett.

Av de ivriga applåder Elvis fick är det helt klart att han redan nu - i sin ungdom - reserverat en plats inom PRO Saxdalen, när han lagt sin yrkeskarriär på hyllan - och uppnått behörig ålder.

måndag 17 november 2008

Att hitta en gruva med hund

Under min uppväxt i Rävvåla/Saxdalen var det naturligt att det var "gruvhål" lite här och där i naturen. Också på skogen som hör till den gård där jag är född och nu bor fanns det gruvhål. Det var inte gruvor men man grävde och letade malm överallt med förhoppning att hitta mineraler som skulle räcka till för att bli en gruva.

Min morfar, Karl Haag, hade också letat efter malm på sin skog och jag minns att det fanns flera gropar i skogen som man måste vara försiktig med så man inte ramlade ner. De flesta var emellertid grunda och ofarliga men några var djupare.

Någon gång på 1950-talet hade vi i mitt föräldrahem massor med kopparföremål: kastruller, bunkar, byttor, vedkorgar och större kar. Men då hade också den tidens långväga gårdfarihandlare kommit med moderna aluminiumkärl som inte behövde förtennas och som var lätta att hålla rena och som med försäljarnas argument hade en mängd fördelar jämfört med de gamla kopparkärlen.

Min mamma som var, och är en modern kvinna, nu 92 år, lyssnade till nymodighetens vindar och köpte nya kokkärl av aluminium som fungerade bra. En sommar insåg hon att de gamla kopparkärlen som förpassats till logen, där de upptog ett inte oansenligt utrymme, inte längre hade något värde. De nya var ju mycket bättre. Som i många andra hem i närheten beslutade också min mamma att vi skulle göra oss av med de omoderna kopparkärlen. Och med den tidens sophantering var lösningen enkel. Så här kommer en liten rebus:




n






Rätt löst rebus är: Hundgruvan

(För att inte göra rebusen för lätt har vår hund Nikita bott i Saxdalen bara några veckor och gruvan är inte Långfallsgruvan utan Ställbergsgruvan på ett foto från 2000)

Hundgruvan var i min barndom lösningen på dagens problem med grovsopor. Det mesta av nutidens återcyklingsproblematik löstes enkelt i hemmen. Äggskal, växtprodukter och annat som blev över (det var inte så mycket på den tiden) komposterades. Om det blev något över av animaliska produkter som kött? Knappast, men i så fall fick katten en festmåltid. Det behövdes helt enkelt inga sopbilar.

Problemet var det som idag kallas grovsopor. De som bodde i närheten av en sjö hade inga problem. Det var bara att köra ut spisar, trasiga tunnor, uttjänta skottkärror, slädar och liknande på isen under vintern - och vårens issmältning löste problemet. För oss som bodde långt från sjön fanns andra lösningar. I mitt fall var det HUNDGRUVAN.

Boende nästan högst upp på Malbacken fanns ett av de större "gruvhålen" som aldrig blev någon gruva bara några hundra meter bort. Det var på den tiden ett djupt gruvhål, kanske 5-10 m djupt, jag vet inte, för det var vattenfyllt till kanske 3-4 meter under markytan. Jag minns att vi barn hade stor respekt för Hundgruvan. Vi kände på oss att om vi skulle ramla ner var det mycket svårt att ta sig upp. Men vi kände också på oss att den kunde svälja hur mycket grovsopor som helst.

Därför hjälpte jag min mamma att bli av med alla skrymmande kopparkärl. Jag tror att jag körde 10-12 skottkärror lastade med kopparkärl till Hundgruvan och tippade ner lasten i det djupa hålet där allt försvann under vattenytan och var förevigt borta. Det var inte bara jag och min mamma som fraktade "grovsopor" till Hundgruvan, det gjorde alla som bodde på övre Malbacken.

Efter 45 år i excil från Saxdalen och säkert 10-15 ytterligare sen jag besökte Hundgruvan, var jag lite orolig att den inte skulle finnas kvar. Men när jag i år för första gången blev hundägare försökte jag återfinna Hundgruvan. Jag visste ju så väl var den låg. Men de två första försöken, utan hund, misslyckades. Men det tredje försöket, med vår nya hund Nikita, lyckades. Här ses Nikita och Hundgruvan där massor av antika grovsopor finns begravda.






















söndag 16 november 2008

Sommartorpet finns kvar även om sommaren tagit slut

Och vad hände sedan? Är inte det är en fråga vi ofta ställer oss efter program eller evenemang eller kändisar som man vant sig vid att se på TV eller höra på radio och som vi sen inte ser eller hör av under en tid... Vad hände sedan?


Kommer ni ihåg Ia Lundqvist och Jojje Pettersson? Och sonen August? Och/eller kanske ni kommer ihåg byggnaden på den här bilden?

Jo det är Sommartorpet, idag snöpudrat, där Ia och Jojje och August var huvudpersoner - helt enkelt TV-stjärnor. Årets Sommartorp berörde vår kommun mer än vanligt eftersom ”torpet” 2008 ligger i Björnhyttan. Under veckoslutet har sommartorpet (som ju är en större byggnad än vad vi normalt förknippar med beteckningen torp) åter varit aktuellt - nu inte på TV utan den här gången mer privat och helt utan TV-kameror.


Ia och Jojje bjöd mycket på sig själva under TV-serien och den här veckändan bjöd de dessutom in alla intresserade att komma och titta på sommartorpet som det ser ut idag, att dricka kaffe, titta på en proffsig presentation av historien om sommartorpet i Björnhyttan och att ställa frågor och diskutera – helt enkelt: att vara tillsammans.


Hade de som så många gånger tidigare tagit sig upp till Dalarna från Stockholm för att tillbringa helgen här? Och hur har de det - och var bor de - och vad gör de nu?


Saxdalen blogg kan avslöja att:


  • De inte har åkt hit från Stockholm. De bor nu på ”Sommartorpet” permanent. Torpet fungerar nu också utan att det är sommar!

  • De av allt att döma har det bra, mycket bra! De trivs, de är fortfarande trötta efter de minst sagt intensiva veckorna när TV-programmet spelades in. Men de är lyckliga över att ha fullföljt det stora arbetet med projektet Sommartorpet under den tid som var utsatt. Efter inspelningsveckorna var de helt utschasade men har återfått krafterna och har uppnått det som tidigare bara var en långsiktig dröm: Att restaurera den gamla slaggbyggnaden till ett skick som gör det möjligt att bo på ”Sommartorpet” permanent.

  • En av de förutsättningar som fanns för att slagghuset i Björnhyttan skulle bli årets sommartorp var att Ludvika kommun kunde ordna en dagisplats åt sonen August. Det ordnades snabbt. Tack Ludvika kommun!

  • De arbetar inte lika intensivt som förut med att renovera den del av slaggbyggnaden som inte ingick i Sommartorp-projektet men fortsätter att rusta - dock i betydligt lugnare takt.

  • Jojje har fått arbete som lärare vid Västerbergslagens utbildningscentrum. Ia arbetar delvis med design, har ingen anställning men söker jobb.

  • De känner sig hemma!


Vi besökare fick en personlig och intressant presentation av projektet Sommartorpet. Ia och Jojje bjöd frikostigt på sina personliga erfarenheter och upplevelser under de mycket intensiva veckorna 2008. På frågan om de skulle anta utmaningen att genomföra projektet Sommartorpet om de fick frågan idag svarade de inte ja eller nej... de såg direkt ett mer konstruktivt svar på frågan: Inte göra om det de gjort i år – som det var i år – men gärna som konsulterade rådgivare och kanske i första hand som psykologiskt stöd för den eller de som får och antar utmaningen nästa sommar.


Av de besökandes frågor och reaktioner framgick tydligt att Ias och Jojjes personligheter varit en avgörande orsak till att projektet lyckats så bra. Som tidigare projektledare kan jag bara instämma. Det normala för projet är att de tar mycket längre tid och kostar mycket mer än vad man planerat vid starten. Här fanns inga längre tider. För medias skull var det spikat vad som skulle vara klar när. Det Jojje förmedlade var: De hade ingen tid att fundera och diskutera, de måste arbeta hela tiden för att ha en möjlighet att nå de tidsbestämda målen. Och de gjorde det. Och det lyckades!


Sommartorpet hade dock många oväntade utmaningar som skulle kunnat undvikas med en tidigare start av projektet och längre tid att klargära roller och planering. Men det hela gick i land och Ia och Jojje var också nöjda med det resultat TV producerade. Men både Ia och Jojje betonade att för dem var det arbeter med restaureringen, att nå målen, som var i fokus. Att det dessutom blev ett TV-program var inte deras arbete. Det vanligaste var att deras arbete fick vänta därför att TV behövde spela in sina scener. Men det hela gick framåt så att båda parter var nöjda.


Men vad har det här med Saxdalen att göra? Jo t.ex.


- att Jojje är född i Saxdalen


- att jag är tremänning med hans manna Barbro som precis som jag var född och uppväxt på Malbacken.


- att Ia, Jojje och August nu bor i det hus där min farfar flyttade in för 108 år sedan för att senare flytta till Rävvåla/Saxdalen.


- att två av Jojjes rektorer och arbetsgivare tidigare bott i Saxdalen och båda är gifta med fruar som är födda och uppväxta i Saxdalen.


Men egentligen behövs inga lokaplatriotiska skäl för att vara stolt över den prestation Ia och Jojje gjort genom att ta på sig och genomföra ett så enormt arbete på så kort tid - som de faktiskt gjorde.

Både Björnhyttan och Saxdalen är mitt i världen, där det är nära till allt och anknytningarna – eller som det kallas med en modernare term – nätverken - är naturligare och närmare, mer integrerade, än i många delar av övriga världen. Här följer några interiörbilder från Sommartorpet i november 2008:



















Att det inte fortarande är sommar framgår tydligt av avslutningsbliden från den paus vi hade i presentationen, med kaffe, tårta och kakor. Bilden tagen i befintligt ljus under söndag eftermiddag inne i den timmerbyggnad som tidigare varit bl.a. herrgård och skola. Den breda dubbeldörren ut till gården och "dagsljuset" var vidöppen...

lördag 15 november 2008

Fortsatt bygboom i Saxdalen




En promenad i byn ger belägg för att den tidigare omskrivna nybyggnationen i byn fortsätter på fler fastigheter, dessa med utmärkt sjönära läge !
Herr och fru Bäver jobbar på för fullt de verkar vara mest aktiva på natten (kan det möjligen vara någon form av svartjobb), de fortsätter med sina uppdämningsprojekt i Solskensbäcken.
Vänstra foto ovan visar anläggningen söder om Malbacksvägen, de har åstadkommit en imponerande vattenspegel i bäckravinen strax nedströms branddammen.
På bilden till höger är en något mindre konstruktion avbildad. men även den växer i omfattning hela tiden.
Denna kan ses öster om stora vägen strax innan man kommer till Sörbyn, just i höjd med huset där Oskar Westerberg var verksam med sitt skomakeri en gång i tiden.
Om den här verksamheten fortsätter blir Saxdalen, liksom vår kommunhuvudstad, försedd med ett antal små tjärnar, då kan vi utlysa en "namnsättar" tävling på de olika småtjärnarna !!!!
Hälsningar Lars-Åke

fredag 14 november 2008

Historia omkring ett hus i Verkbacken.

Huset på bilden ovan låg vid, vad vi förr kallade Verkbacken, strax bredvid Rävvåla Hytta.


I dag ungefär vid Oxbrovägen 50, vid infarten till Malmslagarvägen (Momsen), det fanns fortfarande kvar omkring 1950, eftersom jag har minnen av att ha sett det.
Jag minns att en av de sista som bodde där hette Ivar Karlström.

På kartor och i ägarebeskrivningar från 1857 har jag funnit att det då ägdes av Målaren Per Wettercrantz (f.1806 d.1879) det var min Farfars Morfar.


Vidare har Lars Fredriksson berättat för mig att omkring 1915 - 1920 var hans moster Frida Pettersson, senare gift Fredriksson, städslad som piga hos en Wettercrantz just i detta hus.


Enligt min släktforskning bör det ha varit min Farfars Far, Anders Gustaf Wettercrantz(f.1846 d.1927).


Frida berättade för Lars Fredriksson att en lördag kom en gruvarbetare vandrande på väg från Grängesbergs gruvor till sitt hem någonstans vid Skattlösberg. När han kom just här i Verkbacken kom en bil på vägen uppför backen, han hade aldrig förr sett en bil, för att rädda sitt eget skinn hoppade han över en gärdsgård på motsatta sidan av vägen från huset sett.


Nu bar det inte sig bättre än att där fanns en ladugård och gödselstacken låg just vid gärdsgården, han hamnade rakt i denna.


Man kan tänka sig vilken upplevelse det blev av första mötet med en automobil.





I dag ser det ut som på bilden ovan där en gång det lilla huset i Verkbacken låg, med några av mina anfäder som ägare.

En liten historia från en svunnen tid i Rävvåla by.

Med hälsningar Lars-Åke

Om dynamit och smällar

Var var du den 1 februari 1955 kl. 11.08? Det är kanske inte så många som kan svara direkt på den frågan. Jag skulle heller inte kunna göra det om jag inte nyligen läst en bok. Nu vet jag att jag vid den tidpunkten just hade fått matrast. Det var en tisdag och jag gick i 6:e klass i Saxdalens skola. Mina klasskamrater och jag hade passerat brandstationen som låg i skolans källarvåning. Vi var på väg till matbespisningen. När vi kommit ut på planen öster om lärarbostäderna, där vi under sommarhalvåret spelade fotboll på rasterna, hörde vi en ordentlig smäll. Det var ingen påsksmäll eller liknande utan en riktig detonation.

Vi visste inte vad det kunde vara men anade nog att det kunde vara något allvarligt. Det förekom ju olyckor då och då i Saxbergsgruvan och vi var nog alltid oroliga för att något skulle hända där så att någon skulle skadas. Många barn i skolan hade föräldrar som arbetade där och vi skolbarn kände nog de flesta som arbetade vid gruvan. Byn var ju liten.

Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi fick reda på vad som hänt. Men det var dynamitfabriken i Grängesberg som hade exploderat. Det var ingen påsksmäll, det var en stor explosion med en sprängkraft som motsvarade sprängning av 1 400 kg dynamit.

En tjänstgörande ingenjör och en nitroglycerinarbetare befann sig i AB Express-Dynamits hus för tillverkning av glyserin strax innan explosionen. Ingenjören såg att risken för en explosion var stor och de två männen flydde och hann sätta sig i säkerhet innan explosionen inträffade.

Som tur var var det inte bara i Saxdalens skola det var rast. De som arbetade vid dynamitfabriken hade också kafferast och därför krävde den kraftiga explosionen inga liv. Att bara fyra
personer skadades lindrigt berodde nog på att nästan alla i fabriken befann sig i matsalen.

En annan explosion i dynamitfabriken utan personskador inträffade den 2 januari 1927. De sprängämnen som fanns i ett av de tre gelatineringshus som fanns vid fabriken exploderade. Samtliga tre hus förstördes och under ett av dem begravdes 2 700 kg spränggelatin. Det begravda spränggelatinet innebar en stor risk och man började planera för en kontrollerad sprängning av den begravda gelatinmassan. Efter en månad var man klar med planering och säkerhetsarbete.

Den 3 februari 1927 evakuerades större delen av Grängesbergs befolkning med extratåg till Blötberget, Ludvika och Kopparberg. Ett riskfyllt arbete hade föregått försöket att genomföra sprängningen. Spränggelatinet tillsammans med 20 000 kg metylalkohol som prutats in över spränggelatinen antändes elektriskt. Efte några minuter detonerade det hela utan utan att några större skador uppstod. Ett mycket högt och kraftigt sprängmoln höjde sig över området men det hela slutade som planerat. Det var den "Stora skrällen" i Grängesberg.

Sprängämnesinspektören Gottfr. von Feilitzen fick 5 000 kr och flera arbetare vid dynamitfabriken fick en extra månadslön som gratifikation för det riskfyllda arbete de utfört.

Den intressanta bok jag läst och som fick mig att minnas var jag var 1 februari 1955 har titeln "Dynamit och dynamitgubbar". Författare var Algot Larsson materialförvaltare och trotjänare, anställd vid AB Express-Dynamit 1914-1953. Boken som är väl värd att läsas trycktes på Nerikes Allehandas Tryckeri, Örebro 1963. Förlagsuppgift saknas.


Tyvärr slutade inte alla sprängolyckor vid Grängesbergs dynamitfabrik, AB Express-Dynamit, utan allvarliga personskador eller dödsfall. Vid en explosion den 27 maj 1926 i en tillverkningslokal där man pressade och slog in dynamiten fick sex personer, fem kvinnor och en man sätta livet till. Det var den allvarligaste olyckan under AB Express-Dynamits historia.

Jag kände själv en fläkt av den historiens vingslag när AB Express-Dynamits sista VD civilingenjör Sven Sandgren tillträdde sin tjänst i Grängesberg 1 april 1958. Han kom från ett tidigare jobb i Karlstad. Jag skulle inte ha en aning om det här om inte hela hans familj flyttat med till Grängesberg. Men det gjorde den - flyttade med - och det gjorde i sin tur att jag från mitten av vårterminen i årskurs 3 till realexamen året efter fick nöjet att sitta bredvid en ny, trevlig klasskamrat - högst upp på fjärde våningen, längst bak i klassrummet. Hon kom från -
Ack Värmeland du sköna och Sola i Karlstad.

torsdag 13 november 2008

Okända mannen KÄND

Nu har vi fått namn på karlen som står framför dansbanan i Rävvåla Folkets Park.
Maj-Britt kände genast igen honom, och det är:
Manne Ahlkvist från Malbacken i Rävvåla.
Nu väntar jag på fler bilder från den fina parken, så att bildsamlingen runt Folkets Hus kan ytterligare kompletteras.
Hälsningar Lars-Åke

onsdag 12 november 2008

Folkets Park Rävvåla


I anslutning till föregående inlägg från Ola, kommer här den (hitills) enda existerande bilden från Folkets Park, fotograferad omkring 1929 - 1930.
Är av stort intresse att namnge personen på fotot, samt att få möjlighet att låna, för kopiering, ytterligare bilder från Parken.
Jag kommer själv ihåg hur fint den var uppbyggd, med kraftfulla stensättningar längs med grusgångarna, kaffeservering, skjutbana, tombola-kiosk mm.
Den stora dansbanan kräver ett eget kapitel, där flygeln stod kvar på scenen hela sommaren, som vi "illbattingar" inte kunde hålla oss ifrån, trots det blev man ingen Bengt-Emil.
Skriv till: wett@vvk.se
Hälsningar Lars-Åke

tisdag 11 november 2008

Efterlysning: Har du någon bild från Saxdalens Folkets Park?

Inom den pågående studicirkeln om Saxdalen har vi fått kännedom om en mängd gamla foton från byns historia. Vi får också frågor som gäller Rävvåla/Saxdalen. En fråga som vi hittills inte kan ge en tillfredsställande uppfattning om med bildbevis är: Hur såg det ut i Saxdalens Folkets Park?

Vi har hittills en enda bild från parken och dessutom med en enda person som vi dessutom inte känner igen. Vi fortsätter letandet efter bilder och vi kommer på olika sätt att försöka få hjälp av personer som kan identifiera de människor som finner avbildade.

Andra uppgifter som vi efterlyser: Historisk information om fastigheter, gårdar och stugor i Rävvåla/Saxdalen. Vi är intresserade av bilder men också av information om personer som har bott i husen och om husen, när de byggdes, vem byggde? Kanske finns det gamla dokument om lagfart, lån, priser på byggmateriel m.m.

Har du någon information att bidra med – tveka inte att ringa mig på tel. 0240 – 310 38 eller skicka e-post till olahagfall@gmail.com

Tack på förhand hälsar,
Ola

måndag 10 november 2008

Arrendator Sjöstrands auktion i Räfvåla 1902

Under restaurering av en väderbiten södervägg på Runnbergsgården hösten 2008 hittades bl.a. några protokoll från auktioner hållna i Räfvåla eller dess närhet runt sekelskiftet 1800/1900. Där finns uppgifter om varje köpare, var han bodde, vad han köpte - med pris på varje artikel och summa att betala för varje köpare.

Vid den aktuella Sjöstrands-auktionen ropade 34 köpare in olika föremål till ett sammanlagt värde av 286 kronor och 60 öre.

Som en en jämförelse kan nämnas att värdet av 1 krona år 1902 enligt konsumentprisindex motsvarar ett värde av 53 kronor och 7 öre i 2008 års penningvärde.

Här ett litet utdrag ur auktionsprotokollet från 1902:

Sammandrag
öfver
Arrendatorn Erik Sjöstrands
Auktion
hållen i Räfvåla den 17 Mars 1902
att betalas den 17 Maj samma år.


några exempel

Köpare 1: Barbos And. Andersson, Räfvåla (köpte bl.a.)
  • 1 Hacka 2 spadskaft 0,05 (fem öre)
  • 1 Rätpinnharf 0,55
  • 1 Smedtång 0,10

Köpare 3: C. E. Fredriksson, Rönningfallet
  • 2 st hackor 0,05
  • 1 st Hacka 0,05
  • 2 st Fotogenkannor 2 Borrar 0,05
  • 1 barkspade 0,55

Köpare 6: Gustaf Vetterkrantz, Räfvåla
  • 2 st Hackor 0,10
  • 1 Säng 3.00

Köpare 7: C. Joh. Rosen (gjorde inköp för 189,55 bl.a.)
  • 1 Tröskverk 63,25
  • 1 Åkerharf 5,55
  • 1 Järnplog 6,25
  • 1 Sele 5,80
  • 1 par Skaklar 0,35
  • 1 Släde 3,60
  • 1 Slipsten 6,10
  • 1 butt 0,45
  • 1 Bått 20.00
  • 1 Segel 0,50

söndag 9 november 2008

Måndag kväll i Saxdalens Kapell.




Vi är några äldre, yngre och några "återvända", Saxdalsbor som varje måndagskväll träffas i Saxdalens Kapell, och i cirkelform eller som en diskussionsklubb berättar och minns om de tider som varit i Rävvåla.
Meningen med det hela är att det skall utmynna i någon form av dokumentation, som följande generationer kan ta del av, man ser att mycket av det "gamla" börjar på att suddas ut, i samband med de naturliga generationsväxlingar som sker.
Gamla kartor och fotografier studeras, alltid kommer det fram någon synpunkt eller ett namn som många inte " har en aning om", det finns gårdsnamn och namn på platser som har fallit bort.
Som tur är har vi tillgång till en levande uppslagsbok som bistår med årtal, ibland även datum, till händelser och tilldragelser i byn ända tillbaka på 17- och 1800- talet, man förundras över Lars Åhlströms minneskapasitet.
Nu är det söndag kväll och jag ser redan fram emot måndagskvällen.
Hälsningar Lars-Åke

Vid Saxdalens Mini Livs. Del 10

Nu är det hjul vid Saxens strand !

Nu är frågetecknen vid Saxen strandens fina parkerings- och rastplats uträtade till utropstecken.

Saxdalens byalag har i dagarna passat in sista pusselbiten i sitt tredimensionella pussel.

Som ett minnestecken från den tiden Långfallsgruvan gick på högvarv har ett linhjul från gruvhissen monterats upp på ett stativ vid stranden, det pryder verkligen sin plats.

I dessa jultider kanske man får ha en liten "önskelista", någon form av dokumentation i anslutning till nämnda hjul kan kanske vara på sin plats, ( det kanske är på gång) !

Hälsningar Lars-Åke

torsdag 6 november 2008

Nytt olyckstillbud på Malbacken - på grund av lärarbrist

Nej det var varken igår eller i förrgår. Det var på vintern 1968. Jag låg i Uppsala som man sa men under våren 1967 tog både pengarna och läslusten slut. Det här med läslusten var ett årligen, eller mera bestämt, vårligen återkommande fenomen. Höstarna var mörka och för mig ointressanta och väl lämpade för studier men under vårarna spirade en massa företeelser inte bara i naturen utan också i mig... Kanske var det hormoner?

Oavsett orsaken - det var ingenting som jag rådde på. Jag borde läsa och jag försökte men koncentrationen var någon annastans. Jag ville ut! Försökte läsa sittande på soffor i parker och liknande men upplevde omgivningen starkare än det innehåll som jag försökte tillägna mig i böcker som man sen skulle tentera av - som det hette, visa att man hade läst och förstått. Det gick inte så bra ihop med mina vårar.

Därför var svaret inte så svårt när min kompis och skolkamrat under sju år, Lennart Blom från Grängesberg, ringde i april 1977. Han vikarerade som lärare på dåvarande Samrealskolan i Grängesberg. En lärare hade blivit sjuk och man behövde en vikarie under någon vecka. Frågan var alltså: Vill du komma och vikariera som lärare nu omgående?

Lite tveksam var jag. Jag var ju lite blyg! Och bland det värsta under min skoltid så långt var när man skulle hålla föredrag. Det ingick i rollen som realskoleelev att då och då, kanske två eller tre gånger under fyra år, hålla ett kortare "föredrag". Det innebara att stå framför klassen med ca. 30 klasskamrater och läraren och berätta något som man egentligen inte hade något intresse av - åtminstone inte att berätta om på det här sättet. Skulle jag nu stå där timme in och timme ut - kanske i veckor?

Men svaret blev JA! Jag gjorde ju ingen nytta i Uppsala utan motivation och inspiration. Och pengarna hade ju tagit slut och en lärarlön på realskolan framstod för en fattig student som ett overkligt överflöd...

Sen var rektor Oskar Bergkvist efter mig så fort jag gjort mina veckor på realskolan. Han behövde en vikarie på Norra skolan i Grängesberg en månad. Kunde jag inte vara snäll och ta det vikariatet? Jo jag var ju snäll så det kunde jag. Och sen blev Valter Tysk, lärare på Västra skolan i Grängesberg sjuk och det var bara några veckor kvar på vårterminen... så jag fortsatte att vara snäll och tog också det vikariatet. Det hela gick bra och när vårterminen var slut fick jag frågan av rektor Bergkvist: Kan du inte stanna som lärare i Grangärde under ett läsår? Vi har bara en lärare där till hösten, Ingrid Lindman, men behöver två. Och det är en liten trevlig skola... Det var det!

Därför bodde jag på vårvintern 1968 i mitt föräldrahem, eller egentligen hos min moster Hanna där min kusin Börje bott på övervåningen men gift sig och fått barn och byggt ett nytt hus.

Men det var alltså vinter 1968 och jag kanske måste nämna en sak till innan vi kommer till det som jag egentligen vill berätta: Under sommaren hade jag arbetat som vaktmästare på Grängesbergs och Grangärde barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där arbetade också många trevliga unga damer bl.a. Kristin från Borlänge. Vår kontakt höll i sig åtmintone en bit in på det nya året 1968.

Desssutom var jag intresserad av ishockey och den här kvällen var det ishockey i Leksand. Min far som också var ishockeyintresserad och tyckte om att åka bil hade lärt mig hur härligt det var att ta en biltur under vintern till Leksands ishockeystadion för att se Leksand vinna över - som allara bäst - Djurgården eller Brynäs eller... förlusterna har jag glömt.

Nu var jag vuxen och lärare med inkomst och jag hade skaffat min första bil, en DKW AU 1000, föregångaren till Audi. Den hade jag fått köpa billigt av pappan till Birgitta, en uppskattad tjej från Västerås som bodde i Styggviken på somrarna...

Så jag hade bil, en träff med Kristin som jag skulle hämta upp i Borlänge och sen en spännande ishockeymatch i Leksand att se fram emot. Vilket lag de spelade mot kommer jag inte ihåg och kanske ishockeyn inte ens var det mest intressanta den kvällen. Jag kände nog att jag hade det väl förspänt och det mesta av vad man kan önska. Jag var förväntansfull. Det enda som det just då var lite smått om var tid!

Men jag startade min DKW högst upp på Malbacken och svängde ner mot byn. Drygt halvvägs nerför backen, före Maj-Britts kurva kände jag att det gick lite för fort. Jag försökte bromsa men det gick inte så bra, det var mycket halt... Före kurvan och in i halva kurvan gick det bra men sen var jag tvungen att inse att det hela inte skulle gå vägen... enda utvägen var att försöka styra mot något som inte var så hårt...

Jag kom igenom nästan hela kurvan innan det var omöjligt att hålla bilen kvar på vägen. Vi hade ju gått över till högertrafik för 4-5 månader sen men min bil ville nu ovillkorligen över till vänstersidan igen. Och där ville den fortsätta ännu mer till vänster och den enda makt jag hade över bilen var att försöka styra in i den höga snödrivan som fanns på vänster sida bakom huset där Anna Wigert då bodde. Farten var fortfarande alldeles för hög men den stoppades snabbt när DKW:n körde in i den höga snödrivan. Snön kastades med stor kraft mot bakväggen på Annas hus. Jag lyckades ta mig ur bilen på höger sida samtidigt som Anna kommit ut ur huset och lugnt frågade: Åcken varä sôm slog säg i vägga?

Det enda som slagit sig i väggen var snön men jag förstår att det hade hörts ordentligt inne i Annas kök och det var inte första gången någon inte klarat att ta kurvan utan att komma in på Annas tomt. Men det hela var bara ett tillbud - utan skador på vare sig personer eller personbil.

Vi hann till Leksand innan matchen startade.

tisdag 4 november 2008

Mysteriet med linhjul och fundament vid Saxen på väg att lösas?

Fem månader efter en rundtur i Barcelona slog det mig plötsligt att jag i början av juni sett två likadana linhjul som det som så mystiskt har legat på olika ställen vid Saxens strand sedan ett par månader tillbaka - som i väntan på att bli monterat och använt.

Den tredje juni ville Ronaldinho - eller Dinho som vi
kompisar
kallar honom - lattja lite med trasan på Las Ramblas (den berömda huvudgatan i Barcelona) innan vi åkte upp till Camp Nou, FC Barcelonas hemmaarena.

Dinho skulle visst lämna ett par matchtröjor med nr. 10 till materialförvaltaren för Massi att ta över. Dinho var ju på väg till Milan månaden efter för att skriva på för Gre-No-Li:s gamla klubb FC Milan. Han hade just fått en miljon euro i förskott och skulle få 20 till när han skrivit under kontraktet...

Men nu var det ju linhjulet jag skulle berätta om... jo när vi tog linbanan upp till berget
Montjuïc till materialförvaltaren såg jag två likadana linhjul: Ett där vi startade och ett där vi landade. Tyvärr tog jag ingen bild av de spanska linhjulen men här är tre bilder som är tagna mellan linhjulen:

Ovan till vänster ett fundament som stod närmast ett av linhjulen. Ovan till höger en bild tagen ungefär mitt emellan linhjulen och här bredvid till höger en närbild på en av de "tunnor" som gled fram och tillbaka mellan linhjulen. Tunnorna var betydligt större än de som Lissle Daniel åkte med på linbanan mellan Långfallsgruvan och Rävvåla på den tiden den gamla linbanan fanns kvar i vår hemby.

Så när jag den 23 oktober på eftermiddagen kom på min gamla klasskam
rat Rolf Persson från Stälpet i färd med att smygsvetsa fast muttrarna på de kraftiga bultar som förankrar det stabila stålfundamentet i den betongkonstruktion som till större delen ligger under markytan - ja då blev det för mig uppenbart att här skulle det komma att bli stora påfrestningar på materialet.

Jag lät blicken vandra över vägen och upp längs dalen mot verkdammen - då kunde jag lätt föreställa mig samma bild som i Barcelona. Men berget var nu Saxberget i stället Montjuïc och fotbollsspelaren var Rolf Persson i stället för Ronaldinho. Rolf och jag har också spelat många framgångsrika matcher i skolturneringar på Furuliden och i Grängesberg.

Jag kunde tydligt för min inre syn se de moderna tunnorna glida upp och ner från Saxberget till den vindkraftverkspark som själklart driver också linbanan.

Den 31 oktober drabbades jag emellertid av tvivel (se Lars-Åkes inlägg från denna bittra morgon).
Kunde det vara så att det inte skulle bli en modern korglift till Saxberget utan en gammaldags släplift???

Men trots att det skulle bli betydligt billigare men släplift och att vi behöver spara in på allt som går så lutar det nog mer åt en korglift i alla fall. Annars ligger ju fundamentet på fel sida av Saxenvägen och då måste vägen i så fall dras om!

Ja, nu vet jag varken ut eller in... Jag tror vi måste vänta ytterligare och se vilken lösning det blir. Men att fundamentet hör till det linhjul som ännu ligger en bit ifrån och att fundamentet är väl förankrat känner jag mig dock ganska säker på. Jag såg ju med egna ögon att Rolf var noggrann med svetsningen.

lördag 1 november 2008

Första halvan av Saxdalens konstrunda en angenäm blandning av form, färg och musik

Lördagens Konstrunda i Saxdalens folkets hus hade fyra huvudinslag. Låt oss vara artiga och börja med det mest långväga inslaget, Annettes Glasverk, ända från Avesta. Ja men ändå inom Dalarnas gränser. Det är inte svårt att vara artig i det här fallet. Annettes Glasverk var det som slog emot en med kraft och värme när man tagit sig upp till huvudvåningen i Folkets hus.

Jag vet att jag inte är ensam om att imponeras av den dekorativa uppsättning glas... jag har sett många utställningar med glas... men det hära var inte bara glas!

Det var form och färg - och glas - i en kombination som gjorde ett mycket starkt intryck. Och frågan är om det inte var en ideal utställningsplats med lördagens vita snö och starka solljus som reflekterades och kom in genom de stora fönstren.

Ljuset gav glaskompositionerna en självklar glans och de framstod verkligen som konstverk.
Annett som heter Eriksson i efternamn arbetar i en taknik som kallas Fusing o Slumping där glasskivor bränns ihop i två steg, först i högre temperatur och i ett andra steg i formar och i något lägre temperatur.


Nästa attraktion i bokstavsordning var en Fotoutställning i två delar. Grängesbergs Fotoklubb ställde ut bilder från Saxdalens Dag 2008. Den andra delen av fotoutställningen gällde gamla bilder från Saxdalen som skannats in av Lars-Åke Wetterkrantz i ett arbete inom Rävvåla kulturföreing för att bevara ljud och bilder från Saxdalen.

Du som har äldre bilder, bildalbum eller ljudinspelningar från Rävvåla/Saxdalen: Vi vill gärna låna dem och kopiera av dem! Skicka e-post till den här bloggen eller ring Lars-Åke 311 93 eller Ola 310 38. Vi lånar och kopierar av dem och du får tillbaka dem.

Den tredje attraktionen i dagens program var 16 målningar av konstnärinnan Vikgoria Gylling (1900-1968) som bodde och verkade i Grängesberg och Saxdalen. Med undantag av en målning som tillhör Cassels donation i Grängesber var tavlorna lånade från Algy Nilssons samling i Grängesberg. Algy har under lång tid köpt konstverk av Viktoria Gylling på auktioner eller på annat sätt. Han har ett 60-tal konstverk av Viktoria Gylling.


Två målningar av Viktoria Gylling

Sist men inte minst framträdde Saxdalens välkända manskör med ett omväxlande program, som vanligt under takthållare Roger Broberg.

Till den sista körsången för dagen fick kören förstärkning av en kommande generation och vem vet, kanske Saxdalens manskör håller på att utvecklas till en blandad kör?


Konstrundan i Saxdalens folkets hus arrangeras av Rävvåla Kulturförening och Studie-förbundet Vuxenskolan.

Programmet fortsätter imorgon, söndag, kl. 11-17 med samma utställningar och med musik av Gullabergs kl. 14.30.