Att hitta en gruva med hund

Under min uppväxt i Rävvåla/Saxdalen var det naturligt att det var "gruvhål" lite här och där i naturen. Också på skogen som hör till den gård där jag är född och nu bor fanns det gruvhål. Det var inte gruvor men man grävde och letade malm överallt med förhoppning att hitta mineraler som skulle räcka till för att bli en gruva.

Min morfar, Karl Haag, hade också letat efter malm på sin skog och jag minns att det fanns flera gropar i skogen som man måste vara försiktig med så man inte ramlade ner. De flesta var emellertid grunda och ofarliga men några var djupare.

Någon gång på 1950-talet hade vi i mitt föräldrahem massor med kopparföremål: kastruller, bunkar, byttor, vedkorgar och större kar. Men då hade också den tidens långväga gårdfarihandlare kommit med moderna aluminiumkärl som inte behövde förtennas och som var lätta att hålla rena och som med försäljarnas argument hade en mängd fördelar jämfört med de gamla kopparkärlen.

Min mamma som var, och är en modern kvinna, nu 92 år, lyssnade till nymodighetens vindar och köpte nya kokkärl av aluminium som fungerade bra. En sommar insåg hon att de gamla kopparkärlen som förpassats till logen, där de upptog ett inte oansenligt utrymme, inte längre hade något värde. De nya var ju mycket bättre. Som i många andra hem i närheten beslutade också min mamma att vi skulle göra oss av med de omoderna kopparkärlen. Och med den tidens sophantering var lösningen enkel. Så här kommer en liten rebus:




n





Rätt löst rebus är: Hundgruvan

(För att inte göra rebusen för lätt har vår hund Nikita bott i Saxdalen bara några veckor och gruvan är inte Långfallsgruvan utan Ställbergsgruvan på ett foto från 2000)

Hundgruvan var i min barndom lösningen på dagens problem med grovsopor. Det mesta av nutidens återcyklingsproblematik löstes enkelt i hemmen. Äggskal, växtprodukter och annat som blev över (det var inte så mycket på den tiden) komposterades. Om det blev något över av animaliska produkter som kött? Knappast, men i så fall fick katten en festmåltid. Det behövdes helt enkelt inga sopbilar.

Problemet var det som idag kallas grovsopor. De som bodde i närheten av en sjö hade inga problem. Det var bara att köra ut spisar, trasiga tunnor, uttjänta skottkärror, slädar och liknande på isen under vintern - och vårens issmältning löste problemet. För oss som bodde långt från sjön fanns andra lösningar. I mitt fall var det HUNDGRUVAN.

Boende nästan högst upp på Malbacken fanns ett av de större "gruvhålen" som aldrig blev någon gruva bara några hundra meter bort. Det var på den tiden ett djupt gruvhål, kanske 5-10 m djupt, jag vet inte, för det var vattenfyllt till kanske 3-4 meter under markytan. Jag minns att vi barn hade stor respekt för Hundgruvan. Vi kände på oss att om vi skulle ramla ner var det mycket svårt att ta sig upp. Men vi kände också på oss att den kunde svälja hur mycket grovsopor som helst.

Därför hjälpte jag min mamma att bli av med alla skrymmande kopparkärl. Jag tror att jag körde 10-12 skottkärror lastade med kopparkärl till Hundgruvan och tippade ner lasten i det djupa hålet där allt försvann under vattenytan och var förevigt borta. Det var inte bara jag och min mamma som fraktade "grovsopor" till Hundgruvan, det gjorde alla som bodde på övre Malbacken.

Efter 45 år i excil från Saxdalen och säkert 10-15 ytterligare sen jag besökte Hundgruvan, var jag lite orolig att den inte skulle finnas kvar. Men när jag i år för första gången blev hundägare försökte jag återfinna Hundgruvan. Jag visste ju så väl var den låg. Men de två första försöken, utan hund, misslyckades. Men det tredje försöket, med vår nya hund Nikita, lyckades. Här ses Nikita och Hundgruvan där massor av antika grovsopor finns begravda.