Om dynamit och smällar

Var var du den 1 februari 1955 kl. 11.08? Det är kanske inte så många som kan svara direkt på den frågan. Jag skulle heller inte kunna göra det om jag inte nyligen läst en bok. Nu vet jag att jag vid den tidpunkten just hade fått matrast. Det var en tisdag och jag gick i 6:e klass i Saxdalens skola. Mina klasskamrater och jag hade passerat brandstationen som låg i skolans källarvåning. Vi var på väg till matbespisningen. När vi kommit ut på planen öster om lärarbostäderna, där vi under sommarhalvåret spelade fotboll på rasterna, hörde vi en ordentlig smäll. Det var ingen påsksmäll eller liknande utan en riktig detonation.

Vi visste inte vad det kunde vara men anade nog att det kunde vara något allvarligt. Det förekom ju olyckor då och då i Saxbergsgruvan och vi var nog alltid oroliga för att något skulle hända där så att någon skulle skadas. Många barn i skolan hade föräldrar som arbetade där och vi skolbarn kände nog de flesta som arbetade vid gruvan. Byn var ju liten.

Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi fick reda på vad som hänt. Men det var dynamitfabriken i Grängesberg som hade exploderat. Det var ingen påsksmäll, det var en stor explosion med en sprängkraft som motsvarade sprängning av 1 400 kg dynamit.

En tjänstgörande ingenjör och en nitroglycerinarbetare befann sig i AB Express-Dynamits hus för tillverkning av glyserin strax innan explosionen. Ingenjören såg att risken för en explosion var stor och de två männen flydde och hann sätta sig i säkerhet innan explosionen inträffade.

Som tur var var det inte bara i Saxdalens skola det var rast. De som arbetade vid dynamitfabriken hade också kafferast och därför krävde den kraftiga explosionen inga liv. Att bara fyra personer skadades lindrigt berodde nog på att nästan alla i fabriken befann sig i matsalen.

En annan explosion i dynamitfabriken utan personskador inträffade den 2 januari 1927. De sprängämnen som fanns i ett av de tre gelatineringshus som fanns vid fabriken exploderade. Samtliga tre hus förstördes och under ett av dem begravdes 2 700 kg spränggelatin. Det begravda spränggelatinet innebar en stor risk och man började planera för en kontrollerad sprängning av den begravda gelatinmassan. Efter en månad var man klar med planering och säkerhetsarbete.

Den 3 februari 1927 evakuerades större delen av Grängesbergs befolkning med extratåg till Blötberget, Ludvika och Kopparberg. Ett riskfyllt arbete hade föregått försöket att genomföra sprängningen. Spränggelatinet tillsammans med 20 000 kg metylalkohol som prutats in över spränggelatinen antändes elektriskt. Efte några minuter detonerade det hela utan utan att några större skador uppstod. Ett mycket högt och kraftigt sprängmoln höjde sig över området men det hela slutade som planerat. Det var den "Stora skrällen" i Grängesberg.

Sprängämnesinspektören Gottfr. von Feilitzen fick 5 000 kr och flera arbetare vid dynamitfabriken fick en extra månadslön som gratifikation för det riskfyllda arbete de utfört.

Den intressanta bok jag läst och som fick mig att minnas var jag var 1 februari 1955 har titeln "Dynamit och dynamitgubbar". Författare var Algot Larsson materialförvaltare och trotjänare, anställd vid AB Express-Dynamit 1914-1953. Boken som är väl värd att läsas trycktes på Nerikes Allehandas Tryckeri, Örebro 1963. Förlagsuppgift saknas.

Tyvärr slutade inte alla sprängolyckor vid Grängesbergs dynamitfabrik, AB Express-Dynamit, utan allvarliga personskador eller dödsfall. Vid en explosion den 27 maj 1926 i en tillverkningslokal där man pressade och slog in dynamiten fick sex personer, fem kvinnor och en man sätta livet till. Det var den allvarligaste olyckan under AB Express-Dynamits historia.

Jag kände själv en fläkt av den historiens vingslag när AB Express-Dynamits sista VD civilingenjör Sven Sandgren tillträdde sin tjänst i Grängesberg 1 april 1958. Han kom från ett tidigare jobb i Karlstad. Jag skulle inte ha en aning om det här om inte hela hans familj flyttat med till Grängesberg. Men det gjorde den - flyttade med - och det gjorde i sin tur att jag från mitten av vårterminen i årskurs 3 till realexamen året efter fick nöjet att sitta bredvid en ny, trevlig klasskamrat - högst upp på fjärde våningen, längst bak i klassrummet. Hon kom från -
Ack Värmeland du sköna och Sola i Karlstad.