En tidig intervju, kanske en av de första i världen som spelats in och bevarats. Som studerande i Uppsala från 1962 ingick i utbildningen i Sociologi att lära sig intervjua och sedan att tillämpa det i verkliga under- sökningar. Den första undersökning jag deltog i gällde intervjuer i Märsta. Det var innan Arlanda var en storflygplats. De första start och landningarna gjordes 1960 med ett fåtal primitiva byggnader på flygplatsen. Vi skulle ta reda på hur befolkningen i Märstaområdet såg på den kommande storflygplatsen. 

Jag påmindes om mina egna intervjuer när jag hittade en tidigt gjord intervju på Internet. Intervjun gjordes 1904 med Peter Wickblom från Alfta i Hälsingland. Han berättar om sin resa till USA dit han utvandrade år 1846. 



Resan till Amerika 1846. Intervjun som text

"Då ja for frå Amerika... vart sjömännen villad av en fiskarbåt å tänkte de var en fyrbåk å for bortikok... så skeppe törna omkring. Ovanför de braka, så vattne forsa in i lastluckan ongefär spjällock.. Å vi tell å pumpa. Å då kom kvinnerna å jämra sej å gret å sa de (hostning) öka. Oj, oj. En sjöman på tolv år, han stanna av. Ingenting e loss. Men kärringa! Du föstår inte, sa han. Nä, fast far min e gammal å che, så låter Gud oss komma i lann, eller hur pappa? Jo, visst kommer vi te lann, sa ja. Å vi tell å pumpa. Vi va många starka kära. Pumpa en femton minuter på man. Så rätt som de e börja de minska. Å vi pumpa läns, (hostning). Å de e trolit att skeppe (hostningar) täte, så de stige å lääke. Så kom de en, en lursbåt å tog oss te England. Te Kove... Va vi inne på docka där, å va där i sju vecker, innan vi... kunna fära säger av. Skulle tro ja va tjugoen vecker på skeppe.

De e den tredje april 1904. Ja e född den... 14 februari 1810, så ja e nittifyra år å nåra månader."

Peter Wickblom

Se hela hemsidan från helahalsingland.se där mer information finns. 
 
Själv har jag ingen speciell koppling till Hälsingland men jag är intresserad av utvandringarna också från vår hemtrakt. En morbror till mig utvandrade på 20-talet till Chicago. Peter Wickblom bosatte sig i Bishop Hill en bosättning som grundades av en svensk, Erik Jansson som var med i en pionjärgrupp av utvandrare från Sverige. Han var predikant och född i Biskopskulla mellan Enköping och Uppsala och grundade Bishop Hill som är en översättning av hans födelsesocken. Både Chicago och Bishop Hill ligger i Illinois ca. 20 mil från varandra. Storleken skiljer dock. Chicago har idag ca. 2,5 miljoner invånare jämfört med 127 personer i Bishops Hill. Många svenskar utvandrade till trakten.
 

Biskopskulla har jag passerat otaliga gånger när jag arbetade på Uppsala universitet. Vi hade universitets- kurser i ett stort område runt om i Svealand och södra Norrland t.ex. i Gävle, Västerås, Örebro, Eskilstuna, Fagersta, Falun och Borlänge. Jag kände mig nog lite som en kringresande predikant när jag gång på gång passerade infarten till Biskopskulla.

Var ligger Saxdalen?

Det mesta beror ju på hur man ser det. Många tycker nog att Saxdalen ligger avsides, långt från det mesta och på kanten av Finnmarken med de nästan obegränsade ytor av ren vildmark: stora skogar, myrmarker och vilda djur som breder ut sig där.

Det här ger ibland den där känslan av att man är vid världens ände. Vi masar och kullor kan föreställa oss att en stock- holmare härifrån bara kan se en enda oas och ljuspunkt: Säfsen! Om man tar sig igenom fyra mil obygd finns ju där ett litet turistparadis - än så länge inbäddat i djup snö.

Jag vill direkt dementera eventuellt kommande påståenden med innebörden att jag skulle ha något emot stockholmare! Vi har många tidigare stockholmare som grannar här i byn och det det är väl bara att ge dem erkännandet att de har flyttat åt rätt håll: Från Stockholm till Saxdalen och inte tvärt om. Tack för att ni valt rätt riktning!

Men från den där känslan av att bo i "världens ände" som också vi urålders rävvålingar kan känna ibland så kan perspektivet helt plötsligt ändras. Som idag när jag gick ut på verandan på förmiddagen och blickade upp mot en blå himmel mellan det vita snötäcket och de långa ispilar som pekar ner från verandataket - då såg jag ett moln lika vitt som snötäcket. Det var inte ett gammaldags naturligt moln utan ett långt, smalt, modernt moln - utsläpp från ett jetplan. (Ett klick på någon av bilderna och du kan se den förstorad).

Här ses den vita bandet: Svansen som jetplanet lämnat efter sig. Den består av den vattenånga som planets avgaser innehåller och som på den här höjden frusit till iskristaller.

Nyfiken som jag är gick jag in till datorn för att ta reda på vilket flygplan det var som lämnat detta spår. Där kunde jag se en karta med aktuell lufttrafik över Dalarna och lite mer.

På kartan syns det flygplan som passerat Saxdalen för några minuter sedan. Det är markerat med röd färg och hade redan hunnit till Elverum i Hedmark Fylke i Norge. Det ligger 206 km från Vattentornet på Malbacken - fågelvägen. Och det var den väg flygplanet tog.

På kartan visas SAS flight 945 från starten på Arlanda till Elverum. Den ljusa färgen indikerar lägre flyghöjd och den lila är den högsta. När kartbilden togs var flyghöjden 10 500 m och hastigheten 680 km/tim.

Den här bilden av flygplanet fick jag på min datorskärm tillsammans med alla data under flygplansbilden.

Flygplanet hade startat från Arlanda (ARN) och var på väg till O'hare (ORD) i Chicago, USA.

Då slog det mig att Saxdalen inte ligger så avsides utan mitt i centrum av världens lufttrafik. Jag bor 1 km under raksträckan från Arlanda till USA!

Nu minns jag att jag blev förvånad första gången jag flög till USA. Jag hade förväntat mig att flyga ut över Västkusten och sen västerut men efter starten på Arlanda flög vi över - Dalarna. Jag tittade på jordgloben efteråt och förstod att det var rätt väg. Men då såg jag det hela från ett annat håll, uppifrån.

Därför slog det mig - ungefär som det slog Nils Ferlin att hans tak var en annans golv - att lugna Saxdalen också ligger mitt i världens trafik. Tänka sig att hundratals personer varje dag passerar en kilometer över våra huvuden. Och vi är nästan omedvetna om det, tar det bara som avlägsna små, normala ljud ungefär som när vädret gör att det är "vällt" som vi säger - så att ljuden hörs långt som från bilar på Brattjämna eller förr i tiden från tågen som passerade Björnhyttan och Blötberget.

Nils Ferlins INFALL (ur Barfotabarn (1933))

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Men visst är det bra att man kan se saker på olika sätt och få infall, få olika perspektiv på tillvaron och sig själv. Och lugnet och en härlig natur har vi i Saxdalen oavsett perspektiv.

Var var du 22 november 1963?

Om jag fick frågan idag skulle jag på rak arm inte kunna ge något svar alls. Så antar jag att det är för de flesta som var födda åtminstone några år före den här dagen. Men om någon frågar: Var var du den dag president Kennedy mördades? Då antar jag att vi är ganska många som minns var vi var när vi fick reda på den historiska händelse som inträffade denna dag. Hur är det med dig?

Själv minns jag mycket tydligt: Det var min tredje termin som student vid Uppsala universitet och andra terminen som jag studerade ämnet sociologi. I den utbildningen ställde vi som studerande upp som intervjuare i en stor sociologisk under- sökning i Märsta. Sociologi är en vetenskap som studerar mänskliga relationer och processer på individ- grupp- och samhällsnivå.

Men vad var det då som var så intressant i Märsta? Jo saken var den att man sedan 1943 utrett och diskuterat var Stockholms nya internationella flygplats skulle byggas. Start- och land- ningsbanorna på Bromma flygplats var för korta för de nya flygplanstyper som bl.a. skulle trafikera flyglinjerna till andra sidan Atlanten. Det behövdes en ny storflygplats. Alternativ stöttes och blöttes tills frågan blev akut när SAS skulle få den första leveransen av flygplans- typen Douglas DC-8 1959 (se bilden). Då behövdes längre landningsbanor på en ny storflygplats.

Ett riksdagsbeslut fattades 1957 om att anlägga två stycken start- och landningsbanor vid Halmsjön, en 3 300 m lång bana 1 i nord-sydlig riktning och en 2 500 m lång bana 2 som gick i riktning ost-väst. Året efter utlyste veckotidningen Året Runt en namntävling för den nya storflygplatsen. Inget av de inlämnade förslagen valdes.

I stället antogs en modifiering av ett förslag från ortnamns- forskaren Lars Hellberg. Redan under 1300-talet hade området kallats provincia Aarland = åkerlandets område. Det slutliga namnet blev Arlanda eller officiellt Stockholm-Arlanda Flygplats som invigdes av kung Gustav VI Adolf 1 juni 1962. Redan kl. 00.15 den dagen lyfte ett SAS-plan med destination USA med bl.a. Greta Garbo som passagerare.

Här kommer jag och den undersökning vi var inblandade i från Uppsala universitet in i bilden. Vad händer med en liten tätort med knappt 3 000 invånare när man förlägger Sveriges huvud- stads storflygplats dit som nära granne? Självklart kunde man förvänta sig en snabb förändring av det lilla samhället, befolk- ningsmässigt, med kommunikationer och överhuvud taget snabba och stora förändringar.

Det var i den här lilla tätorten jag tillbringade 22 november 1963 och varje vardag under 2-3 veckor under november. Den 22 var en fredag och jag kom hem ganska sent med tåget till Uppsala. Att intervjua är ett ganska ansträngande arbete särskilt som orutinerad intervjuare. Det fanns så många regler att hålla reda på. Man måste vara på alerten hela tiden så efter en arbetsdag var man ganska trött.

Tore Liljeholms (känd skollärare i Rävvåla/Saxdalen under lång tid) fru hade ordnat ett rum åt mig hos en väninna när jag kom till Uppsala för att studera hösten 1962. Den här kvällen kom jag hem sent till mitt hyresrum i Kåbo i Uppsala. Jag satte på radion och ville nog bara koppla av. Då kom nyheten: President John F. Kennedy mördad!




Intervjuundersökningen fortsatte och USA fick en ny president Lyndon B. Johnsson. Och Arlanda utvecklades från två startbanor, ett trafikledartorn och några baracker till den storflygplats det är idag.

Arlanda hade under september i år 8 778 landningar. Antalet passagerare var under samma månad 1 440 297. Märstas befolkning ökade på fem år från knappt 3 000 år 1960 till 10 000 och nådde 1990 uppe i 20 000. Det kändes intressant att vara med i en snabb utveckling. Då visste jag inte att jag skulle komma tillbaka till Arlanda på studiebesök i trafikledartornet några år senare som meteorologistuderande.

Flygturer med två kända svenska piloter

Min första flygtur tog jag för länge sedan. Jag minns inte vilket år det var men det var i folkskoleåldern. Jag gissar att jag var 10-11 år. En av Sveriges mest kända flygare Albin Ahrenberg besökte Saxen med sitt flygplan med pontoner. Han lade till vid bryggan vid Slamhavet och gjorde uppstigningar med passagerare som ville betala en slant för äventyret.

Min kusin Börje var med nere vid bryggan och han frågade om jag vill flyga. Jag hade blandade känslor, lite rädd var jag och borde jag inte ha mina föräldrars tillåtelse? Men det var ju också mycket spännande.

Flera personer stod i kö för att få flyga och jag bestämde mig inte förrän flygplanet gjort ett par uppstigningar och kommit tillbaka välbehållet. Men för varje gång flygplanet landat och lade till vid bryggan blev jag mer och mer övertygad om att jag borde ta chansen att få flyga för första gången. Så jag tackade ja.

Vi klättrade upp i planet, Börje och jag och jag tror att Sven Graaf också var med. Det var plats för en passagerare bredvid piloten och två eller tre i baksätet.

Starten var skakig på Saxens vågor och det var ett öronbedövande dån från pontonerna. Men när farten ökade och vi lyfte över vattenytan blev det både stabilare och tystare. Motorljudet var ganska högt men det var väl som det skulle vara. Det jag var mest rädd för var nog att motorn skulle stanna. Men vi steg högre och högre och fick en fin utsikt över byn och sjöarna runt omkring. Allt gick bra och efter några cirklar runt Saxen gick vi in för landning norrifrån.

Jag var lite knäsvag när jag klättrade ner till bryggan men lättad och stolt och glad över att jag hade flugit i ett flygplan. Det var en stor händelse på den tiden. Flygplan var så spännande. Och varje gång min familj åkte till Stockholm för att hälsa på släkt och vänner ville jag åka ut till Bromma flygplats för att titta på de stora DC3:or som startade för att flyga över Atlanten.

Mina föräldrar åkte också gärna till Bromma. Min far flög aldrig och min mamma som fyller 93 om en dryg vecka har inte haft några större önskemål om att få blyga.

Albin Ahrenberg blev känd för många pionjärinsatser inom flyget men kanske mest för att han 1931 hittade en meteorologisk forskargrupp som saknats sedan flera månader på Grönland. Ahrenberg kunde återvända till Sverige som hjälte och blev utnämnt till kapten inom flottan av dåvarande statsministern Karl Gustaf Ekman.

Den andra kända piloten som jag flugit med var mindre känd för sina luftfartsbedrifter än för sina bedrifter på skjutbanan. Om jag säger att han var dalmas, deltog i sju olympiska spel, vann fyra olympiska medaljer (en guld, två silver och en brons) att jag flög med honom från Arlanda till Cherles de Gaulle i Paris - ja då finns ingen annan att välja mellan än Ragnar Skanåker.

På resan till Paris satt Ragnar Skanåker visserligen inte vid spakarna, han hade just hunnit fram till Arlanda i tid för att hinna med det tidiga morgonplanet till Paris. Han hade kört bil hela natten från Småland när planet från Växjö blivit inställt.

Men Ragnar Skanåker var inte bara en sjusärdeles pistolskytt, han var säkert en lika sjusärdeles flygare när han som frivillig deltog bland de svenska stridsflygare som ställde upp i FN:s insatser för att få slut på kriget i Kongo i början av 1960-talet.

Men den här gången var det inget stridsflygplan och Ragnar var inte pilot utan satt bredvid mig på sittplats A1, längst fram till vänster. Jag hade plats A2. Både Ragnar och jag och den tredje kvinnan - som jag tyvärr glömt namnet på - på främre raden var trötta den tidiga morgonen och sa alla att vi skulle sova till Paris. Men vi började prata och med Ragnar Skanåker i stolen bredvid fick ingen av oss en blund i ögonen. Jag har skrivit om den här flygningen i min andra blogg här.

Ragnar var på väg till Atlanta, jag var på väg till Guyana och tjejen närmast gången var på väg till Dubai. Ragnar klarade inte att kvala in till nästa OS men nu har han kvalat in till ett fortsatt liv med sin tidigare fru Anna. De förlovade sig härom dagen och Ragnar tänker säkert fortsätta att skjuta amors pilar men siktar inte på något ytterligare OS.

Att flyga med Ragnar Skanåker var säkert en större upplevelse när han satt i stolen bredvid än om han suttit vid spakarna. Han är en mycket fascinerande person. Jag lyckönskar honom i hans kommande äktenskap där jag vet att han kvalat in till en topplacering.

Min tid som väderobservatör i Uppsala

Är det sommar nu eller hur är det? Frågan är inte helt lätt att svara på. Vi brukar ju räkna juni, juli och augusti som sommarmånader. Och i så fall är det sommar! Mer tveksamt blir det om man ser till SMHI:s definition av sommar: Den tid när dygnsmedeltempera- turen stadigvarande är över +10° Celsius. Det är väl mer tveksamt om vi i så fall kan säga att det är sommar.
 
Samtidigt har vi ju alltid så stora förvänt- ningar på sommaren. Kanske ska vi titta på en bild jag tog från Malbacken mot Saxberget den 9 februari i år. Det är ju ändå en viss skillnad jämfört med idag.
 
Vi svenskar pratar nog mer än de flesta om väder. Kanske är det för att vi inte har så mycket att prata om som man har i andra länder? Men det är knappast för att vi har sämre eller bättre väder än på andra platser på vår jord.
 
När det är sommar vill nog de flesta av oss ha 20-25 grader på eftermiddagarna. Går det upp mot 30 eller över så tycker vi det är för varmt. 1998 var jag i Indien,  i New Delhi,  i maj. Det var 47 grader officiell temperatur. Jag klagade inte. Det var en utmaning. Och jag klarade mig bra även om det var varmt! "Motgiftet" mot värmeslag var att dricka varmt - gärna grönt te - och att ha någon huvudbonad.
 
När det regnar kan vi ju i Sverige ändå gå ut utan att tveka. Det behövs t.ex. bara ett paraply för att hålla sig torr. Jag arbetade också i Guyana, ett tropiskt land i Sydamerika under två perioder. Det regnade där också. Men att gå ut med paraply där var omöjligt. Ett stadigt svenskt paraply skulle förstöras direkt och om det mot förmodan höll skulle man knappast orka hålla det uppe. Jag hämtades varje dag med bil från hotellet och hade 5-6 meter från hotellentrén till bilen. Det fanns inte en chans att springande ta sig till bilen utan att bli genomvåt. Men det torkade snart när man kom in.
 
Det kanske bästa med väder är att det aldrig är likadant. År från år varierar det, dag för dag. Mitt första arbete i Sydafrika startade i januari d.v.s. mitt i deras sommar (motsvarar juli hos oss). Innan min kompis och jag flög ner till Johannesburg förberedde de svenskar som vi hade kontakt med därnere att det skulle vara varmt när vi kom fram, 25-30 grader - i januari. Men när vi landade i Johannesburg var det 8 grader!
 
Jag har sällan frusit så mycket som första natten i Pretoria där vi bodde på en bergkam, Falcons Crest, där den kalla vinden blåste rakt igenom det oisolerade huset. Det kan inte ha varit långtifrån nattfrost! Men det blev varmt senare - och det blir det nog här också.
 
Som svensk har jag förstås alltid varit intresserad av väder och under min studietid i Uppsala kostade jag på mig arbetet att läsa meteorologi parallellt med mina "ordinarie" ämnen. Meteorologiska institutionen var en liten trevlig institution i Observatorieparken. Det var inte så många föreläsningar utan gick att kombinera med mina beteendeveten- skapliga studier.
 
Egentligen hade jag tänkt läsa bara halva kursen i meteorologi som bestod av mätningslära. Den var intressant och det kanske mest intressanta var att vi studenter fick tjänstgöra som väderobservatörer. Det innebar att man var tredje timme, dygnet runt, skulle läsa av alla meteorologiska instrument som fanns på institutionen och föra in resultaten i observationsböcker. Det var en process som var ganska tidsödande och man fick räkna med åtminstone en timme per observationstillfälle.
 
På natten var det inte alltid så trevligt att gå upp och gå till institutionen för att göra observationerna men vi arbetade i par så man var aldrig ensam. Då, i mitten av 60-talet, hade vi ingen datorhjälp utan använde de meteorologiska instrumenten och tabeller och diagram för att räkna ut de slutliga resultaten. Vi var inte så många i kursen så varje kursdeltagare fick vara väderobservatör under några veckor under en termin.
 
Ett trevligt inslag i utbildningen var en studieresa till de närmaste storflygplatserna: Arlanda och Bromma. Det var säkert enda gången i mitt liv som jag fick komma upp i trafikledartornen på de två flygplatserna. I första hand tittade vi på de väderradarsystem som fanns men vi fick också se hur flygtrafikledningen fungerade.
 
I den andra delen av utbildningen, väderleks- lära och väderprognoser hade vi bl.a. en på den tiden känd TV-meteorolog, Artturi Similä (1963-1974) som lärare. Han var då docent vid institutionen. Men mest känd blev han för att han var en av pionjärerna inom svensk TV. Han gjorde väderprognoser när vi bara hade en TV-kanal så alla äldre TV-tittare har sett honom. Hans specialområde var långsiktiga väderprognoser.
 
En annan tidig TV-meteorolog var Leo Rannalet (1958-1971). Han arbetade inte på Uppsala universitet men hans mamma var institutionssekreterare på statistiska institutionen (där jag också studerade) och var den som skötte all pappersexercis med oss studenter vid institutionen.

En länk till ett potpurri med kända TV-meteorologer kan du se  här.  
 
Jag är fortfarande intresserad av väder!