lördag 28 februari 2009

Öddö-episod i Norge

Under tre somrar i början av 60-talet arbetade jag på barnkolonierna på Öddö, två somrar som vaktmästare på Grängesbergs- och Grangärde barnkolonier och en sommar som lekledare på Grangärde barnkoloni.

Under den andra sommaren åkte jag tillsammans med en annan lekledare, Per Hillervik, under ett veckoslut till Ludvika och tillbaka till kolonierna. På Öddö fick vi dagligen en poststsäck från posten i Strömstad. Postsäcken kom med första båten från Strömstad till Blötebogen på morgonen. En morgon hände det att postsäcken - som alltid hittills varit svensk - var norsk!

Den norska postsäcken blev en klenod. Vi hade flera postsäckar på lager så vi behöll den norska postsäcken. När Per Hillervik och jag gjorde veckoslutsresan till Dalarna tog vi med den norska postsäcken med en del saker som vi kunde behöva under resan.

Under återfärden från Ludvika till Strömstad valde vi att ta den kanske kortaste och för oss mer intressanta vägen som innebar att man mellan Ed och Strömstad gjorde ett kortare besök i vårt grannland Norge. När vi passerade den norska gränsen skämtade vi om att det kanske inte var så bra att vi råkade ha en norsk postsäck i bilens bagageutrymme. Men vi hoppades naturligtvis att ingen skulle bry sig om det.

Efter bara några kilometer innanför den norska gränsen blev vi stoppade av en norsk polispatrull. Vi anade att vi skulle få stora problem med att förklara hur en svensk bil kunde ha en norsk postsäck i bagageluckan... Polisen undersökte bilen invändigt och beordrade oss sedan att öppna bagageluckan. De tittade runt och lyfte på alla saker som fanns där - inklusive den norska postsäcken. Vi var beredda på det värsta... men poliserna stängde babageluckan och sa bara att vi kunde fortsätta.

Vi frågade varför de hade stoppat oss och de förklarade att de var ute efter narkotika efter något tips. Men vi var inte intressanta för den norska polisen och var mycket lättade när vi fortsatte mot Sverige med den norska postsäcken i bagageutrymmet. Säcken blev sedan mycket populär för förvaring i olika sammanhang, ungefär som en sjösäck för en sjöman...

fredag 27 februari 2009

Rävvåla Föreläsningsförening

En historik

Redan som barn var blev jag medveten om att det fanns föreningar i Rävvåla-Saxdalen - många föreningar.

Min far var med i flera styrelser med olika befattningar. Han var ganska ofta på föreningsmöten eller hade vi besök hemma som gällde föreningar och föreningsarbetet.




Föreningarna var troligen viktiga
för samhällets utveckling på olika sätt. En del föreningar tillkom för att förbättra servicen för de boende i byn. Det var t.ex. en lysförening som säkert reducerade kostnaden för service som annars skulle ha fått köpas men som genom det ideella arbetet i föreningen klarade samma service till lägre kostnad.



Andra föreningar bidrog till den allmänna trivseln som t.ex. Folkets Hus- föreningen.

Här har vi exempel på en förening som bidrog till folkbildningen: Rävvåla Föreläsningsförening.

Föreningens historia har tecknats av min föreningskollega i Rävvåla Kulturförening Per Åke Åhlström. Den är värd att läsas av flera. Håll till godo!

onsdag 25 februari 2009

Saxdalen PRO segrade!

Vi har ju talat lite tyst om resultatet i den senaste bouleserien för Saxdalen PRO men det är nu historia, det var ju förra året. Och det nya årets första kraftmätning som ägde rum i dag blev en stor framgång för Saxdalen PRO. Den här gången gällde det inte boule. Nej snön ligger ju decimeterdjup över våra boule-banor. Nej den här gången gällde det annan spänst och precision: Veteranvetartävling.

Det var PRO Sunnansjö och PRO:s samorganisation i Ludvika kommun som arrangerade finalen mellan kommunens PRO-föreningar. Frågetävlingen där sju föreningar deltog var förlagd till Tallmogården i Sunnansjö. Segrande lag blev Saxdalen med trion Anita Broberg, Ingrid Johansson och Mona Runkvist.

Om det var en medveten taktik eller mera en slump vet vi ännu inte men Saxdalsflickorna gick ut hårt och hade redan i "halvtid" dragit ifrån närmaste konkurrent med tre poäng. Vi vet ju alla hur riskabelt det kan vara att i tävlingssammanhang gå ut för hårt men Saxdalslaget visade sig hålla måttet genom samtliga 12 frågor och segrade med 30 poäng före tvåorna Ludvika, Nyhammar och Säfsen, alla på 27 poäng. Grängesberg, Gonäs-Blötberget och Sunnansjö deltog också i tävlingen men nådde inte ända fram.

Styrelsen för PRO Saxdalen har nu ett stimulerande jobb framför sig att lägga upp taktiken inför nästa etapp i den riksomfattande tävlingen: Distriktsfinalen för Dalarna 14 april. Det gäller ju både att peppa flickorna i vårt lag och hjälpa till med stimulerande hjärn-gympa.

Saxdalen blogg var tyvärr förhindrad att närvara vid den stora drabbningen men vi kommer säkert att få tillfälle att återkomma till framgången - förhoppningsvis också med bilder. Tills vidare får vi gratulera vårt vinnande lag och önska lycka till i kommande drabbningar.

Könsfördelningen blev ju minst sagt något ojämn i vårt lag men det har ingenting med könsdiskriminering att göra! Det var ju så att de tre bästa resultaten i den lokala uttagstävlingen i Saxdalen skulle bilda lag för vidare kvalificeringar. Och det visste vi ju redan: Kvinnor kan!

tisdag 24 februari 2009

Vintern är härlig också i våra dagar

Förra inlägget var en tillbakablick till hur jag uppfattade riktiga vintrar när jag var barn. Men nu bor jag ju åter i ett riktigt vinterlandskap. Och häromdagen fick jag en påminnelse om det vinterlandskap som ligger på andra sidan om byn Saxdalen, ja till och med bortanför Långfallsgruvan om den funnits kvar. Rolf Pålsson skickade ett par färska vinterbilder från Ranmossen.

Idag går det varken gruvbuss eller linbana till platsen där Långfallsgruvan låg. Det gjorde det en gång i tiden. Men idag finns leder utmärkta för vandring och skidåkning så ingen ska behöva gå eller köra vilse även om man aldrig förut besökt mossen.

Inte heller behöver man börja spåra från Långfalla som det var förut när man kom med skidor. Idag finns leder med färdiga spår och det är bara att följa leden och njuta av utsikten.

Gruvan på Saxberget slutade att producera malm 1988 men nu, 20 år senare, finns en ny produktion som man kan se av den nedre bilden. Saxberget bidrar nu åter till vårt välbefinnande genom de 12 senast byggda vindkraftverk som finns i området.


Så här i sportlovstider kan vi vara särskilt glada åt den fina vinter vi har, fin vit snö och inte alltför kallt. På Fjällberget-Saxberget finns ju dessutom möjligheter att åka skidor både på längden och utför.

Om vi njuter av det nu så kommer säkert våren snart. Årstiderna och naturens otroliga skiftningar är något som bara vi som bor långt från ekvatorn kan glädjas åt.

Jag hörde för några år sedan ett telefonsamtal till ett av våra då så populära radioprogrammen "Ring så...". Det var en dam uppväxt på Västkusten men nu bosatt på Hawaii, USAs yngsta delstat i Stilla havet. Hon efterlyste någon som kunde byta lägenhet med henne under några veckor. Hon stod inte ut längre med att inte ha några årstider. Men det har vi. Och nog är det väl lite svårt att tänka sig att det är bara fyra månader till midsommar när man tittar på Rolfs bilder från Ranmossen. Men visst skulle man väl kunna stå ut några veckor på Hawaii.

fredag 20 februari 2009

Vinter i min tidiga barndom

Det är inte bara i vinter som det är snö och kallt. Det var än vanligare när jag var liten. Och vi utnyttjade vintern till friluftsliv i olika former. Skidåkning var ett vanligt fritidsnöje. Mina föräldrar åkte ofte skidor med mig och jag har hittat flera bilder i våra kakburkar med foton från 40-talet och framåt. På bilden till höger är jag på väg till ett av de vanligaste utflyktsmålen: Min morbror Elis gamla fäbodstuga i Mässan dit vi ofta ställde färden, både vinter och sommar.

Elis ägde inte stugan, han arrenderade den. Stugan ägdes av en av Sunnansjöbönderna och var en av deras gamla fäbodar i Mässan. När jag var liten var tyvärr fäbodlivet i Mässan ett avslutat kapitel och de stugor som fanns kvar, och fortfarande finns kvar, används enbart som fritidshus eller arrenderades ut. Det låg flera gamla fäbodstugor i rad. De låg en bit upp från sjön och det gick en stig mellan stugorna.

Här har mamma och jag nått fram till fäbostugan och jag får min belöning, en kopp varm choklad på verandan. Det smakade gott och skidturen fick sin belöning. Ibland öppnade vi dörren och gick in i stugan också på vintern men det var fuktigt och kallt och kändes inte mysigt att vara därinne som det gjorde på sommaren. Och vinterdagarna var korta och det tog lång tid att värma upp timmerstugan även om man eldade i spisen.

Till höger mina föräldrar framför en annan fäbodstuga som jag inte minns vilken det var. Jag minns inte den här bilden men jag fick då och då knäppa ett kort med min pappas kamera. Han fotograferade ganska mycket och vi gjorde ett mörkrum i källaren där vi framkallade både filmer och kontaktkopior. Vi köpte också en byggsats till en förstoringsapparat som jag monterade ihop och vi kunde sen göra förstoringar från både småbildsfilm och 6 x 9 cm film som var det vanliga formatet ganska länge.

söndag 15 februari 2009

Ofrivilligt vinterbad i branddammen i Oxbrobäcken

Under skoltiden i Saxdalen brukade jag sällan gå raka vägen hem efter skolan. Jag dröjde mig gärna kvar hos någon kompis efter vägen. Ibland hittade vi på olika sysselsättningar efter vägen, ibland kanske lite hyss. En vårvinterdag efter skolan var jag på väg ner mot Oxbron med spark. Jag tror att min granne och lekkamrat på Malbacken Kjell Persson var med men jag är inte säker. Däremot är jag säker på att Lennart Larsson från Sörbyn var med.

Lennart och jag fick ett infall att åka över isen på den branddamm som då låg alldeles ovanför Oxbron. Det var ju vinter men det var strömt vatten under isen och det bar sig inte bättre än att isen började knaka. Lennart åkte först på sin spark och jag efter och när det började knaka försökte jag sparka på för att komma över fort till andra sidan. Men det var för sent. Lennart hann upp på land men isen under mig sprack och jag sjönk ner.

Som tur var var dammen då ganska grund. Jag antar att den en gång varit betydligt djupare men sediment hade väl avlagrats och minskat bottendjupet. Jag var inte så långt från land på andra sidan - mot Johnssons affär till - när jag sjönk ner och kunde gå på botten in till land. Vattnet stod över knäna och jag blev ordentligt rädd.

Det var ju kallt och jag borde naturligvis ha gått in till farmor och farfar för att torka innan jag gick hem. Det var ju bara 100 meter dit. Men jag skämdes och ville inte visa hur dum jag varit. Så jag gick varken till farmor och farfar eller hem. Nej, jag följde med Lennart Larsson hem och stannade tillräckligt länge där så att mina våta byxor hann torka. Men jag gick aldrig mer över isen på branddammen vid Oxbrobäcken..

lördag 14 februari 2009

En typisk skoldag vårvintern 1950

Under småskolan, årskurs 1 och 2, och folkskolan, årskurs 3-6 fanns åtskilliga tillfällen till skidåkning. Många dagar under vintern blev vi uppmanade att ta skidorne med till skolan för någon utflykt med klassen. Bodde man då högst upp på Malbacken var det normalt skidåkning till skolan som gällde och sen hem igen efter skoldagens slut.

Hösten 1951 började jag i folkskolan, i tredje klass. Vi hade en ny lärare, Hjalmar Liss från Gagnef. Han var en riktig friluftsmänniska och det blev många utflykter av olika slag men på vintern mest skidturer upp på Saxberget och på höjderna och myrarna bakom Saxberget. Vissa dagar hade vi heldagsutflykt med medhavds smörgåsar och varm mjölkchoklad. Andra dagar var det halvdagsutflykt när vi kunde få matsäck från matbespisningen.

Ibland åkte vi för egen maskin uppför Saxberget men för det mesta fick vi åka med
Ludvigsson som körde Gruvbussen från byn till Långfallsgruvan. Då hade vi avverkat den tyngsta backen utan att anstränga oss. Turen gick sedan för det mesta till Ranmossen och den höglänta terrängen däromkring. Jag vet att vi inte att vi försökte få se orrspel när vi var där uppe hela skolklassen. Vi fick inte plats i den koja som vi gömde oss i tills dagsljuset kom. Tjäderspel har jag däremot ett minne av att vi försökte få se i större grupper. Men med hela klassen kom vi nog ofta för sent efter gryningen. På vårvintern, från slutet av mars tog Hjalmar Liss gärna med mindre grupper av intresserade föräldrar och barn till Ranmossen där han hade byggt kojor för att kunna se orrspel och därefter smög man sig runt för att kunna se tjäderspel. Då åkte vi bil till Långfallsgruvan och åkte sen skidor upp till kojorna innan det blev ljust.

Det hela var mycket spännande för en skolpojke men de första gångerna tyckte jag det var alldeles för kallt för att klä av sig på överkroppen och byta underkläder när man kommit fram till kojan. Men man blev snart varm och det var säkert nödvändigt att ersätta de svettiga undertröjorna med torra efter skidturen uppför från Långfallsgruvan. Hade man tur kunde man se orrar som spelade nära kojan men ibland såg man inte så mycket om fåglarna höll till längre bort med sitt spel.

När det sen blivit ljusare brukade jakten på tjäderspel ta vid. Då gällde det att springa fram några steg mot den spelande fågeln under den så kallade sisningen då fågeln inte hörde stegen. Innan sisningen hördes ett klunkande ljud som startade långsamt men sen blev snabbare innan det övergick i sisning.

När hela klassen var på utflykt var annars ett av de stora nöjena att leta på något av de ganska höga jakttorn som fanns på myrområdet. För det mesta minns jag att det var tjockt snötäcke och de modigaste, själv var jag höjdrädd, hoppade från ganska hög höjd ner i snön. Korvgrillning förekom också och korv med bröd smakar ju alltid bra ute i naturen. Jag minns inte om vi åkte med gruvbussen ner från Långfalla någon gång men jag tror att vi för det mesta tog oss ner till skolan själva längs gamla gruvvägen. Så skidutflykter gjorde vi flera gånger per termin och de som var intresserade kunde följa med på orr- och tjäderspel helt gratis. Jag ser i nutida annonser att det vanligen kostar ett par tusen kronor att följa med på utflykter för att se detta naturens under..

Från Malbacken är ju Saxberget ganska långt bort men hade man åkt skidor till skolan var man ju redan vid bergets fot. Men en dagsutflykt till Saxberget och Rannmossen blev ändå en ganska bra utflykt om man lägger till fyra kilometers skidåkning till och från skolan. När jag gick i femte och sjätte klass hade min far skaffat bil och jag fick ofta skjuts till skolan på morgonen. Då blev det lite mindre träning.

Naturligtvis var vi för det mesta i skolan och arbetade med våra olika skolämnen men utflykter var ganska vanliga under hela skolåret.

Historia är inte alltid för mycket länge sen

Historia var inte direkt mitt favoritämne i skolan. Det verkade ju då så långt tillbaka i tiden allt man läste om. Det kändes som i en värld så fjärran från den tid vi lever i att man hade svårt att se sambandet mellan nutid och historia. Delvis är det väl åldern som gör att man så småningom får ett annat perspektiv på det som hänt och det som händer nu. Ens egen livserfarenhet gör förr eller senare 100 år till en gripbar tidsenhet. Det kanske var då farfar och farmor, morfar och mormor föddes eller kanske de föddes tidigare. Som barn var 100 år en ofattbart lång och oöverskådlig tidsenhet.

Samtidigt skjuts historien ihop. Själv har jag bott långt utanför Saxdalen i 45 år och bara under den tiden har en hel del inträffat som nu är historia. Ta t.ex. Hyreshuset nedanför Folkets Hus i Saxdalen. Det fanns inte när jag flyttade 1962 och det fanns inte när jag flyttade tillbaka 1007. Men det har funnits där. Det vet vi alla som någon gång under senare tid har varit i Saxdalen. Men Hyreshuset i Saxdalen är historia även om det inte är längesen det stod där och det bodde människor i huset. Så här såg huset ut.


Bilden är tagen i mars 1996 från Folkets Hus-backen och är lånad av Signe och Nestor Arvidsson. Det är också deras bil som står utanför huset. Så det här är en bild av historien, något som inte finns längre även om det inte är så längesen.

Ett annat hus som också är historia är det här: Gamla tranformatorhuset på en bild tagen i mars 1996. Också den här bilden lånad av Nestor och Signe Arvidsson.

Man kan ju fråga sig hur historien kommer att döma dem som förpassat dessa två byggnadet till historien. När det gäller hyreshuset är det naturligtvis kortsiktiga ekonomiska skäl som motiverade rivningen men frågan är vad det kostar om man när nästa högkonjunktur kommer ska bygga en liknande byggnad. Vi kommer ju att behöva bostäder i framtiden också, också utanför städerna om vi ska ha en levande landsbygd. Och Saxdalen är ju en tätort, ingen ödebygd.

I fråga om Transformatorhuset är det väl knappast ekonomi som är huvudskälet till att det revs. Att låta byggnaden stå kvar hade inte varit stärskilt dyrt. Jämfört med det kulturella värder som inte ens går att återskapa torde det ha varit väl värt de pengarna. Men kanske båda rivningarna ska skyllas på tidsandan.

Tanken på några av Strindbergs rader är inte avlägsen:

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

tisdag 10 februari 2009

Saxbergets andra storhetstid, nu med nya namn

Saxberget, för mig ett fascinerande berg som funnits i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas. Som återvändare till min födelsegård ser jag det nu igen dagligen. Från Malbacken har det alltid avtecknat sig som högt och ståtligt och när man ser det höst uppifrån Malbacken framstår Saxdalen verkligen som en djup dal och berget som ett högt berg - på andra sidan.

Kanske är det så att skolbarnen i Saxdalen idag upfattar Saxberget bara som ett berg. Under min uppväxt tror jag att alla vi barn i Saxdalen kände att Saxberget var det som möjliggjorde den tidens Saxdalen. Ludvigsson som körde Gruvbussen kunde vi se flera gånger per dag nere i byn och ibland åkte vi med Gruvbussen till Långfallsgruvan för någon utflykt upp mot Saxberget området "bakom", väster om Saxberget.

Jag skulle tro att det var väldigt få elever i Saxdalens skola på 40- och 50-talet som inte hade någon i familjen, nära släkting eller granne som inte arbetade i Långfallsgruvan. Det fanns liksom under skinnet att det här var en viktig del av byns försörjning.

Det hela började 1879 när Skarp Jakob upptäckte malmfyndigheten vid Långfalla på Saxberget. Men det dröjde av olika orsaker innan fyndigheten kunde börja utvinnas. Men brytning i större skala som så småningom igång och fortsatte till 1988. Under gruvperioden had Saxdalen sin blomstringsperiod och Saxberget sin första storhetsperiod.

Idag, 2009 är gruvdriften för länge sen slut i Saxberget men en ny storhetstid har förmodligen börjat: Vindkraft. På Saxberget och omgivande berg har under 2007 och 2008 byggts 17 vindkraftsverk. De har redan blivit en del av den naturliga utsikt vi har från hela Saxdalen och också från platser ganska långt ifrån vindkraftsverken.

När man som jag har sett de nya tornen och vingarna under ca. ett halvår känns de bekanta. De finns ju där varje dag och varje natt, man ser de röda ljusen i tornens toppar. Då börjar det kännas konstigt att de inte har några namn. När jag ska beskriva för min fars kusin som bor längs Oxbrovägen vilket vindkraftverks som stod stilla igår kväll så är det inte så lätt. Våra iakttagelser är ju från helt olika utgångspunkter och jag ser många fler verk från Malbacken än vad man gör från den delen av Oxbrovägen. Tänk om vi hade ett namn på varje vindkraftverk - hur lätt det skulle vara att tala om vilket kraftverk jag menar.

Eftersom jag läst meteorologi och arbetat i Sydamerika och varit intresserad av de tropiska stormar (engelska: hurricanes) så är det naturligt för mig att tänka så här: Över Atlanten, norr om ekvetorn har vi stadiga vindar, den s.k. nordostpassaden. Det gör att en segelbåt kan segla från Kanarieöarna till Barbados i Västindien på 3-4 veckor.

Barbados är en av de östligaste öarna i Karibien, ett område som under juni-november varje år drabbas av hurricanes (på svenska ofta orkaner) som ställer till allt större skada i Västindien, Mellanamerika och USA. I Miami, Florida finns ett "Orkancentrum" som kartlägger vindar och utvecklingen av tropiska stormar i Atlanten och östra Stilla havet.

Men vad har det med Saxberget att göra: Jo de flesta triousja cykloner böjer av åt höger och fortsätter i mer eller mindre försvagad form upp över USA och sen ut över Atlanten mot Europa. Många tropiska stormar kan registreras som ökade vindstyrkor när de når norra Europa och Saxberget. Det betyder att våra vindkraftverk kommer att få en extre vindpust en tid efter Karibiens och USA:s trpiska stormat. Men på Saxberget är det tämjda krafter som inte orsakar några katastrofer.

Så hur skulle vi kunna kalla våra vindkraftverk på Saxberget med omnejd? Jo för Atlanten (inklusive Västindien) finns en på förhand bestämd lista på de namn som de tropiska cyklonerna ska ges. För den som är mer intresserad av hur hela maskineriet fungerar, se kommande inslag i Olas blogg.

Kort om listan: Den är i bokstavsordning, första tropiska stormen har ett namn som börja på A, nästa börjar på B osv. I ursprungslistan finns en del typiskt amerikansk-engelska namn som inte har någon motsvarighet i svenskan. Dess har ersatts av svenska namn. Varannat år börjar listan med ett manligt namn och året efter med ett kvinnligt.

Namnet på de fem första vinkraftverken byggda 2007 vid Fjällberget blir (de amerikanska namnen inom parentes):


1. Andrea
2. Bertil (Berry)
3. Cecilia (Chantal)
4. Daniel (Dorian)
5. Erika (Erin)

Namnet på de 12 vinkraftverken byggda 2008 vid Saxberget blir:


6. Artur (Arthur)
7. Berta (Bertha)
8. Christoffer (Cristobal)
9. Dorotea (Dolly)
10. Edvard (Edouard)
11. Frida (Fay)
12. Gustav
13. Hanna
14. Isak (Ike)
15. Josefin (Josephine)
16. Karl (Kyle)
17. Laura

På det här sättet ska vi som ser vindkraftverken dagligen, och alla andra, lättare kunna förklara vilken vindsnurra vi menar.

För mig är det luftledningarna som stör bilden, inte vindkraftverken.

söndag 8 februari 2009

Både njutbara och lärorika håltimmar i gymnasiet i Ludvika

Under min gymnasietid vid Högre allmänna läroverket i Ludvika som det så pampigt hette fanns det en hel del "tom" tid: raster, håltimmar, lunchraster och inte minst väntan på bussen hem till Saxdalen. Det var för det mesta ASEA-bussen. Så dagarna blev ganska långa från det man sprang hemifrån tills man kom hem på kvällen. Det fanns alltså en hel del tid som inte var lektionstid. Den tiden var inte alltid tråkig och värdelös, tvärtom innehöll den en del av pärlorna under gymnasietiden.
 
Bland de mest uppskattade stunderna var när man fick tid att slinka in på Domus skivavdelning som då öppnat. En av mina bästa skolkompisar Lennart Blom från Grängesberg var jazzintresserad som jag själv och vi tillbringade åtskilliga timmar under gymnasietiden med lurar som såg ut som telefonlurar och som det strömmade härlig musik ur: Basie, Modern Jazz Quartet, Oscar Peterson, Quincy Jones... Jag tror att vi utvecklade både vårt jazzkunnande och vår jazzsmak ganska mycket tack vare Domus.


Ja det var förstås inta bara Domus förtjänst. Det fanns speciellt två viktiga personer inblanade också. Den ena åkte med samma morgonbuss som jag till Ludvika på morgonen. Hon steg på i Gonäs, hon hette Monika Glemmert och hon arbetade på Domus skivavdelning tillsammans med en annan tjej som inte åkte på bussen och som jag kanske därför har glömt namnet på. De var alltid tillmötesgående när vi kom och ville lyssna på olika jazzplattor. Lennart och jag måste ha lyssnat på flera hundra, kanske flera tusen jazzlåtar som tjejerna lade på skivspelarna och bytte ut. Vi köpte också en del skivor, men förstås efter mycket ingående provlyssningar...
  
Traditionell storbandsjazz slukade vi ganska obehindrat från början men jag minns första gången jag hörde en skiva med John Coltrane på sopransax. Det var en utmaning som jag först hade svårt att smälta men som senare kom att höra till mina absoluta favoriter. För mig har den musiken, Coltrane 1961, många gemensamma drag med en så annorlunda musik som den klassiska indiska ragan. T.ex. Ravi Shankar eller den konsert som jag hörde i New Delhi 1998 som bygger på tusenåriga traditioner...
 
Ingen av de två musikslagen är speciellt lätt musik men för mig mycket fascinerande. Lyssna här på My Favourite Things från inspelningen som gjordes 1961...
 

fredag 6 februari 2009

Ett par fiskehistorier som man kanske borde tala tyst om

Förutom några förseelser som felparkeringar och ett par fortkörningar så har jag väl varit en ganska laglydig person. När jag nu nått mogen ålder har jag emellertid ett par lättare kriminella belastningar som visserligen inte har oroat mig speciellt mycket men som kanske bör avslöjas för att inte begränsa och tynga min fortsatta mognad.

Båda lagvidrigheterna handlar om fiske, närmare bestämt kräftfiske och ännu närmare bestämt tjuvfiske av kräftor. De två episoderna inträffade i början av 50-talet och i början av 60-talet, en tid då kräftor var detsamma som svenska flodkräftor.

Vid det första tillfället var jag 8-10 år gammal. Brottet begicks ganska långt hemifrån, ca. två mil (av spaningstekniska skäl vill jag inte precisera avståndet närmare), så jag kunde inte ta mig dig själv. Jag fick hjälp, av två nära släktingar. Båda är visserligen döda i dag men jag vill ändå inte avslöja några namn. Jag kan bara nämna att ledaren för hela utflykten var min farfar och den återstående personen var farfars ende son.

Vi startade resan norrut ca. en mil och tog sedan av mot väster... ett par hundra meter före nuvarande Vårdcentralen. Nu erinrar jag mig ett uttryck som tydligen förr var vanligt i Grangärde kyrkby: "Lagen går till Långvasselbron". Det får mig att inse att det kanske inte ens var något lagbrott! Vi var ju klart på andra sidan även om det var ganska nära...

Det vi skulle fånga i skydd av kvällens mörker var ju flodkräftor men det visste vi ju inte. För oss fanns det ju bara kräftor och möjligen havskräftor om man varit på Öddö. Och någon riktig flod var det ju inte, nej en å som Dan Andersson vandrat längs många gånger och talat om i flera texter. Men nu blir jag osäker på vilken av åarna vi fiskade vid - var vid Pajso... eller var det Burån? Ja det kan väl kvitta för det var i alla fall varken Mörtån eller Gänsån eftersom vi aldrig gick över någon å.

För dig som lovar att inte berätta det för någon och tycker att den här beskrivningen är aningen förvirrande kan jag låta dig titta på en karta som kanske förklarar bättre än ord vad det är jag vill säga. Men om bilföraren hade haft för hög fart vid gränsövergången till laglöst land kunde vi ha hamnat i både Roskmora och Svenskfallet trots att vi befann oss i Finnmarkstrakter. Men vi kom ju dit vi skulle och vad hände där?

Jo min äldsta släkting som var en idog fiskare (åtminstone sedan 5-årsåldern då han flyttade till Björnhyttan och fiskade i både ån och kanalen) hade med sig både kräftburar, kräfthåvar, mört och linor att sänka ner och dra upp redskapen med. Vi övriga fick uppmaningen att vara så tysta som möjligt, att helst hålla oss inne i skogen och inte vid ån. Vi parkerade bilen undanskymd i skogen och vi skulle var beredda på att lämna allt huvudstupa om någon kontrollant skulle visa sig...

Det var spännande hela tiden. Jag tyckte flera gånger att jag hörde steg eller röster eller såg skuggor... förstås av någon kontrollant. Men vi fortsatte och fick den ena kräftan efter den andra som vi bar upp till ett par hinkar i skogen. Jag tror att vi var där i flera timmar innan vi var trötta och nöjda att åka hem. Det blev faktiskt en del kräftor och inga böter eller förlorade fångstredskap som jag visste var resultatet av en ovälkommen inspektion. Men jag är säker på att det mesta av spänningen var att det var något förbjudet. Annars kanske jag hade tröttnat tidigare.

De nyfångade kräftorna hälldes i en butt - ena halvan av ett isärsågat plåtfat - med vatten som ställdes mellan mina farföräldrars stuga och deras jordkällare. Dagen efter kokade min farmor som var mycket duktig kokerska de nyfångade kräftorna. Det var säkert en delikatess även om jag inte uppskattade kräftor på den tiden. Idag äter jag dem med förtjusning och ibland gärna med de drycker Albert Engström ansåg att dessa djur kräver. För visst är det väl så att en skiva kalkon eller en skinkskiva är all ära - men en kräftskiva, det är någonting helt annat!

Kanske jag borde ha delat upp det här inlägget i två? Blir det annars kanske för långt... men de som varken tycker om fiske eller kräftor har säkert redan slutat läsa.

Så för er andra ska jag berätta om ett ganska annorlunda kräftfiske ungefär 10 år efter det första. Jag hade hunitt komma upp i 20-årsåldern d.v.s. det hände inte mycket längre än 45 år tillbaka i tiden och jag får vara särskilt försiktig med att skydda mina medbrottslingars identitet och integritet. däremot erkänner jag direkt att vi var vid Olsjön, alltså också nu västerut från Saxdalen.

Låt oss först titta på rollistan i detta drama. Jag hade den här gången inte mindre än tre medbrottslingar. Vi var ett tillfälligt team med jämn könsfördelning. Låt oss kalla oss M A H O. Hela brottet hade planerats med mycket kort förberedelse men vi tyckte själva att det var ett vattentätt projekt som skulle innebära minimalt arbete och låg risk. Förberedelserna bestod i att O och H införskaffade ett okänt antal moderna kräftmjärdar, ca. 10 styck, kräftbete, någonting att äta och någonting att dricka, troligen kall varmkorv, korvbröd och läsk och/eller pilsner.

Expeditionen startade med bilfärd, Nävbacksvägen förbi Rusbodarna till Västra Låsberget. Det var en varm sommarkväll men vi hade också filtar och varma kläder för en sval natt ifall kräftorna inte skulle hålla oss varma. Vi agnade de splitternya mjärdarna och spred ut dem på en ganska lång strandremsa med linor upp på land. Vi hade ju ingen båt. Eftersom det var mjärdar skulle de sköta sig själva.
En titt då och då för att se om mjärdarna blivit fulla eller om betet tagit slut var allt som behövdes.

Vi
gjorde det bekvämt för oss i grässluttningen ner mot sjön och började vår väntan. Efter kanske en halvtimme gjorde vi en första kontroll att allt var som det skulle. Det visade sig att det var kräftkö in i de flesta av mjärdarna och vi drog slutsatsen att vi inte borde göra något annat än att vänta och hålla oss ifrån stranden ganska länge för att inte störa kräftornas strävan att ta sig in i våra mjärdar. Det här var en helt annan fångsmetod än vid mitt första kräftfiske och tydligen mycket effektivare. Vi försökte fördriva tiden och hade det nästan långsamt. Rädslan för vakter var dessutom obefintlig.

Jag gissar att det var ett par timmar senare som vi ansåg att nu borde tillräckligt med kräftor haft tillfälle att ta sig in i mjärdarna, så det var bara att ta upp fångsten och åka hem. Helt oförklarligt visade sig den första mjärden helt tom... Vi förstod ingenting - det var ju flera kräftor där när vi kontrollerade tidigare. Och minerna blev inte bättre ju fler mjärdar vi tog upp. Alla var tomma! Snart förstod vi orsaken. De två sista varven av den spiralfjäder som spände ut buren när den användes hade inget nät mellan sig. Öppningen skulle användas när man vittjade buren. Igenom springan mellan de första två varven skulle man hälla ut fångsten. I vattnet skulle de två fjädervarven hållas ihop av en hake som kunde fällas över för att hålla ihop dem. Det var haken i hela misslyckandet.

Vi hade sett många kräftor vid första inspektionen och då fanns fortfarande mycket bete kvar så vi antog att det varit betydligt fler som passerat genom mjärdarna för alla beten var uppätna och de öppna burarna tomma. Det var troligen min sista kräftfångst.

En undran för dig som läst så här långt: Jag har hört många gånger att lagen inte sträcker sig norr om Grängesberg om man fortsätter mot Saxdalen eller till och med att den tar slut när man åkt under viadukten mitt emot Spendrups. På andra sidan Långvasselbron tar ju lagen slut igen enligt talesättet i Grangärde. Frågan är då hur långt lagens arm sträcker sig från Långvasselbron räknat, i riktning mot Grängesberg... Det är ju av stort intresse för oss som bor i Saxdalen.

onsdag 4 februari 2009

Vinter men också sommarminnen

En envis förkylning har följt mig till och från sedan juldagen. Och vintern gör ibland att man är glad att få vara inomhus. Men vintern har ju också sin tjusning. Vår hund Nikita ser dock till att jag får frisk luft varje dag. Däremot har det inte blivit några vandringar med kameran som jag tänkt. Men visst är vintern fin. Här två bilder tagna från vår balkong och veranda för några dagar sedan. (Klicka på bilderna för att förstorade bilder).

Men snön på träd och luft- ledningar hindrar ju inte tankarna från att gå tillbaka till gångna somrar.

Som när jag i början av maj 2006 gick förbi Stackar- berget där man förut hade utsikt över hela Saxdalen, Saxen och Saxberget.

Nu är skogen på väg upp och skymmer redan stora delar av utsikten. I två gluggar såg jag två områden som varit centrala i Saxdalens historia.

I gluggen vi ser till vänster har mycket förändrats under åren. När jag växte upp (40- och 50-talet) var jag ofta vid Slam- havet, det avfall från Långfallsgruvan som orenat släpptes ut i Saxen tills det fyllt en stor del av sjöns södra del.

Där fanns då fortfarande järnvägsvallen där man kört ut sligvagnar och tippat i de pråmar som sedan drogs av en ångbåt över Saxen, genom Ullnäsnoret och vidare till Ludvika.

Bryggan där båtarna lade till fanns också kvar och ett pumphus som låg på den stenläggning som byggts mot vattnet. I bilden ovan låg tidigare både en hytta och ett anrikningsverk. Hit gick en linbana från Långfallsgruvan ner till anrikningsverket. Linhjulet som monterades upp förra sommaren framför Saxenkiosken är kanske den mest påtagliga lämningen efter den tidiga bergshanteringen. Hela området har sanerats och piffats upp betydligt och vi kan se sommaren an med tillförsikt. Då kommer Saxenstranden att vara ett attraktivt område och badplats.

Den andra bilden från Stackar- berget visar däremot ett avsnitt av byn som inte förändrats så mycket under tidens gång. Den senaste stora förändringen var väl när det som då kallade Nya vägen byggdes, numera Saxenvägen och den del som ofta kallas Storfars raka.

På bilden ses tre av de centrala bondgårdarna som fanns i byn: Storfars närmast, ner mot vattnet bakom Stora sten och
till vänster i sluttningen: Neregårds. Båda gårdarna är välbevarade och i gott skick. Den tredje gården i mitten längst upp mot skogen: Oppigårds har däremot förfallit under många år.