Hemresan från Köln 1960

Min första utlandskörning med nya körkortet: Resan till Köln 1960 har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg här. Men Köln är ju långt bort och hur gick det att ta sig hem till Sverige med det nya körkortet? Det gick bra. Min far och jag delade på körningen och vi kände oss båda mer och mer hemma i den västtyska trafiken.

När vi lämnade Köln åkte vi söderut längs Rhen. Vi körde genom Västtysklands dåvarande huvudstad Bonn som ligger drygt ½ mil söderut och fortsatte ytterligare 5 mil till Koblenz. Där gjorde vi en avstickare längs den vindlande vinfloden Mosel. Ja det är vatten i floden men den kantas hela vägen av gamla slott och vingårdar. Vi åkte upp till Trier, 13 mycket slingrande mil längs floden. Ett minne är hur cyklister besökt sina bagerier på morgonen för att inhandla bröd. De cyklade med färska bröd på pakethållaren. Det som skiljde från svenska förhållanden var att bröden inte var inslagna i en påse utan bara med en liten papperslapp runt på mitten. Resten var utsatt för damm, stänk, väder och vind.

Inte visste jag när vi kom till Trier och hade bara 3 mil kvar till Luxemburgs huvudstad Luxemburg att jag 35 år senare - och under flera år - skulle åka till Luxemburg på möten inom EU. Vi blev medlemmar först 1995 men jag var där också under ett par år tidigare när vi som EG-medlemmar deltog som observatörer. Vi fick då delta i mötena och fick yttra oss men fick inte delta i omröstningar och beslut.

Men den här gången vände vi i Trier, körde tillbaka till Koblenz och sen mot nordost till Kassel och vidare till Wolfenbüttel ett par mil söder om Braunschweig. Där tältade vi vid då Europas största konstgjorda friluftsbad. Dagen efter åkte vi till Braunschweig och tittade på några bunkrar som fortfarande fanns kvar efter andra världskriget. Inge och hennes familj hade bott i Braunschweig innan de flyttade till Köln. Jag tror att det var i Brauschweig vi träffade två dalmasar från Gagnef. De hade orienterat fel och kommit till en gränsövergång till forna Östtyskland. Där fick de vända om. Min far frågade om de talade tyska och de sa att det behövdes inte: Man klarar sig långt på Gagnsmål!

Ett delmål på resan var också Wolfsburg norr om Braunschweig. Vi hade en ganska ny Volkswagen sin gade tillverkats i Wolfsburg. Vi hade en inbjudan att få gå igenom fabriken om vi kom till Wolfsburg. Vid den stora trappan vid ingången till fabriken lärde jag mig vad det tyska ordet Urlaub betyder: Semester. Några vänliga vakter förklarade att fabriken tyvärr var helt stängd för semester så vår inbjudan var inte mycket värd just då.

Vi fortsatte mot Hannover och Hamburg och hittade en tältplats norr om Hamburg. Den var inte helt bekväm eftersom den låg mycket nära både en flygplats och en fiskkonservfabrik. Det var svårt att sova på natten när stora flygplan flög in över oss och det luktade hela tiden fisk, inte färsk fisk utan fiskavfall. Men jag tror vi tältade två nätter där och utforskade Hamburg på dagarna.

Vi hann se Hagenbecks djurpark och vi åkte en rundtur med båt i Hamburgs hamn. Där träffade vi en norsk sjömanspräst som vi tillbringade resten av dagen med. Han visade oss Reeperbahn och ingången till prostitutionsgatan Herberstraße och vi besökte en av de största nöjesrestaurangerna i kvarteret St. Pauli: Zillertal. Hamburg var ju åtminstone på den tiden känt som ett syndens näste.

 

En bild från den stora nöjesrestaurangen Zillertal i St. Pauli i Hamburg

Jag minns inte vilken väg vi åkte hem från Hamburg men jag antar att vi åkte upp till Fredericia på Jyllands ostkust. Vi hade släkt på andra sidan sundet, i Middelfart på Fyn. Jag hade varit där med min familj när jag var i förskoleåldern och en av mina kusiner gifte sig med en danska i Middelfart. Redan då fanns en över 1100 m lång bro över Lilla Belt (byggd 1929-1935). Det var spännande att åka över bron för ett barn.
Det fanns bara en fil för bilar så det var trafikljus som visade om man fick åka eller vänta. Men bredvid det smala körfältet för bilar fanns en dubbelspårig järnväg. Där kunde expresståg köra alldeles bredvid bilarna i hög fart. Det var enda broförbindelsen mellan Jylland och Fyn. Idag finns en ny stor vägbro en bit söder om den gamla Lilla Bältbron. Men bron från 1935 är fortfarande den enda järnvägsbron mellan Fyn och Jylland och tillåter expresståg att köra i 180 km/tim över bron.

Resan hem till Sverige gick utan problem och tillbaka hemma i Saxdalen var jag mycket nöjd med mitt körkort. Jag hade redan fått både stor glädje och nytta av det men jag hade inte behövt visa upp det en enda gång.

Med färskt körkort till Västtyskland

Arton år gammal med färskt körkort var jag inte ovillig att köra bil. Under drygt ett halvår under mitt första läsår på gymnasiet 59/60 hade vi tagit emot en tysk flicka som kom för att bo med oss. Hon hette Inge, var 10 år och kom från Köln i dåvarande Västtyskland. Hon hade en lillasyster som kom till en familj i Orsa. Vi besökte den familjen ett par gånger så att systrarna skulle få träffas och de kom också till Saxdalen en gång.

Inge var trevlig och jag fick träna tyska som jag läst tre år på realskolan och också hade som frivilligt extra språk under första året på gymnasiet. Inge var ett år äldre än min syster Lillemor men de lekte och utvecklade snabbt ett eget språk, en slags korsning mellan tyska och svenska. Min far som aldrig läst tyska var mycket intresserad av att höra Inge berätta om Västtyskland och jag fick träna mig att översätta. Inge hade humor och hon försökte lära min far räkna på tyska men han räknade hela tiden ett, två, tretti och både Inge och min far skrattade hjärtligt varje gång.

På sommaren 1960 hade Inge åkt tillbaka till Köln och vi var bjudna att komma och hälsa på hennes familj. Det blev mitt mandomsprov när det gäller bilkörning. Jag hade aldrig varit längre söderut än till Danmark och min far var inte förtjust i att köra i Västtyskland bl.a. därför att han inte förstod informationen på deras vägskyltar. Min far tyckte annars mycket om att köra bil och han körde genom Sverige och Danmark men sen fick jag köra större delen av vår semestertur i Västtyskland.

Första vägsträckan i Västtyskland var ner till Hamburg. Men vi stannade norr om Hamburg och övernattade på ett Motel, Onkel Toms Hütte. Motell var ganska nytt på den tiden och det var första gången vi låg på motell. Det var spännande och enda besvikelsen var att en vakmästare stängde av TV:n med tyska nyheter som jag gärna ville titta på.

På morgonen andra dagen i Västtyskland skulle jag få köra genom Hamburg. Då fanns ännu ingen Autobahn förbi Hamburg utan genomfarten gick rakt genom staden. Det var spännande men vi hjälptes åt att titta på skyltar och försöka lista ut vart vi skulle köra. Genomfarten gick bra och sen var det Autobahn mot Bremen där vi svängde något söderut mot Köln. Min far körde en del på Autobahn och vi blev stoppade i en trafikkö där det hade hänt en olycka. Vi fick också ett kort motorstopp genom kortslutning från en aluminiumkaffepanna som kom i kontakt med elledningarna under huven. Annars gick allt bra.

I Köln var det en jättebred motorväg som gick i en ring runt staden. Om minnet inte har förändrats sen dess var det en 11-filig motorväg.

Vi kände till adressen till Inges och hennes familjs bostad: Ravens-burger-strasse 80 och på något vis så kom vi rätt. Där kunde vi rada upp oss i soffan för ett familjefoto: Jag hade vuxit ifrån övriga familjen på längden men min far var betydligt bredare än oss andra. Min syster Lillemor var nio år.

Till höger är vi ute i en park på östra sidan av floden Rehn. Min mamma som är höjdrädd tyckte det var obehagligt att åka linbana över den breda floden men allt gick bra. På bilden ses familjen Fricke till vänster (utom sonen Reinhard) Inges mamma Ursula med Inge mellan hennes lillasyster och min min syster Lillemor. Till höger en stolt bilförare mellan sina föräldrar.

Sonen i familjen Fricke, Reinhard, med sina två systrar i en liten skog nära Köln. Reinhard besökte oss i Sverige två gånger efter vårt besök i Köln.

Inge kom tillbaka en gång när hon gift sig som ung. Vi har tyvärr tappat kontakten sen lång tid tillbaka.