måndag 26 januari 2009

Musikminne från Grängesberg

Någon gång i början av 1950-talet, kanske -52 eller -53, har jag ett musikaliskt minne som satt sig fast under alla år i medvetandet.
På lördag eftermiddag tog jag ibland trampcykeln och åkte ned till Nils Persson "Grus-Nisse", han hade då kört färdigt sina gruslass till gruvorna i Grängesberg, för denna veckan, man arbetade även på lördagen på den tiden.
För det mesta brukade han tvätta sin nya personbil på lördagseftermiddagen, han hade en ny VOLVO-PV 444, röd till färgen, med gangsterkeps över vindrutan och vita däcksidor. De vita däcksidorna var han särskilt noga med och putsade dem med sandpapper, och där fick man hjälpa till att gnugga. Så även denna lördag.
Nisse frågade om jag ville följa med honom till Grängesberg på kvällen för att se och lyssna på en grupp från Amerika.

Hem snabbt som den, och tigga pengar till inträde och förmodligen klädbyte också, det gick tydligen bra för jag fick åka PV-444 till Grängesberg.
Uppträdandet var i Parken på den öppna estraden till höger strax ovanför ingången, för sittplats skulle man lösa ytterligare en biljett, det kanske blev för mycket för Nisse, vi stod utanför längst bak uppe på slänten.
Gruppen som uppträdde var ingen mindre än DELTA RHYTHM BOYS , obekant för mig vid detta tillfälle, Nisse var något av en spelman med sitt dragspel, så han kände förmodligen till gruppen.
De sjöng ett antal visor bl.a
"Fliickåårna i Smoouuland" med flera.
Nu fäller Nisse det yttrande som etsat sig fast i minnet allt sedan dess: "Tänk att få se såna världsartister här i Grängesberg".
Detta har följ mig hela tiden och alltid "poppat" upp så fort jag hör den här gruppen, ja ja tänk vilka minnen, mera än 50 år gamla.
Så här såg i alla fall gruppen ut på den tiden.



Hälsningar Lars-Åke Wettercrantz

lördag 24 januari 2009

Minnen från semestersommaren 1955

Från början av 1950-talet när mina föräldrar skaffat bil hade vi under många år en bilsemester kombinerat med att min far gick en fortbildningskurs. Kurserna brukade vara under augusti månad och min far som då arbetade på kommunalkontoret i Grängesberg hade inget emot att ha augustisemester. Dessutom hade hans chef alltid semester i juli och min far kunde inte ta semester samtidigt.

1955 var en av de här somrarna och det året var fortbildningen förlagd till Helsingborg. Vi bodde i tält och jag minns när vi anlände till tältplatsen vid Råå Vallar, fem kilometer söder om Helsingborg på Öresunds östra strand. Det var en solig men blåsig dag. Vi tyckte vi kom i god tid på eftermiddagen men det visade sig att det vi trodde var de bästa tältplatserna, i en av de många sandgroparna som gav lite skydd mot vinden, de var alla upptagna.

Vi fick nöja oss med en plats högre upp, mer utsatt för vinden men med en underbar utsikt över Öresund och över till Helsingör och Danmark. Vi hade vår lilla folkvagn och ett för den tiden stort tält. Jag tror att vi den sommaren hade två luftmadrasse och två s.k. tältsängar som man satte ihop av rör och en botten av canvas eller markisväv som man spände upp mellan två sidorör. Vi satte upp tältet ett par meter bredvid bilen och från framkanten av tältet hade vi ett vindskydd eller regnskydd som kunde spännas upp mellan tältet och bilen. Där fick vi plats med vårt campingbord med fyra stolar och vi kunde laga vår mat på ett tvålågigt gasolkök.

Hela arrangemanget var som en dröm för ett barn: Ett slags miniatyrhem med små, primitiva men fungerande grejer som gjorde att man kunde leva ett bekvämt semesterliv långt hemifrån.

Ett par timmar efter vår ankomst till kampingplatsen i Råå började det mulna på. Mörka moln kom in från Öresund och plötsligt och oväntat befann vi oss i ett ordentligt spöregn. Vi tog skydd i tältet och det gick ingen nöd på oss. Men regnet var både intensivt och ihärdigt och efter en tid blev det i stället problem för våra grannar som kommit tidigare och kunnat lägga beslag på de gropar som skyddade mot vinden. Groparna började fyllas av vatten som rann ner från de högre sandkullarna. Ja det var sand i hela området men skyfallet var så kraftigt att sanden inte hann suga upp vattnet som bildade stora rännilar som rann ner och fyllde sandgroparna mer och mer.

Vattnet steg och många tält fick snabbt vatten ett par decimeter över tältbotten. Det blev ett skådespel att se alla genomvåta människor som rev tält och flyttade dem upp på någon höjd i stället för i groparna. Allt var vått och tälten var inte bara genomvåta. Vattnet var blandat med sand till en gegga som inte var trevlig att ha på tälten och alla grejer som måste tas ut och flyttas. Och det regnade fortfarande kraftigt.

Sen upphörde regnet ungefär lika plötsligt som det börjat men då kändes nog semestern som halvt förstörd för de "lyckliga" som lyckats lägga beslag på de vindskyddade groparna på Råå Vallar. Slumpen gjorde att vi den gången fick en av de bästa tältplatserna även om vi trodde tvärt om. Sen hade vi inga obehag av vistelsen i Råå utan allt förflöt väl.

Min far var på kurs i Helsingborg på dagarna och min mamma och syster och jag badade och solade och hade det bra på campingplatsen med sin långgrunda sandstrand som var en utmärkt badplats för barnfamiljer.

En stor händelse i Helsingborg den sommaren var den stora utställningen H55. Den pågick från 10 juni till 28 augisti 1955. Det var en internation utställning för arkitektur, bostad, formgivning och konstindustrins produkter. Utställningen hölls på den stora vågbrytaren Parapeten, 800 m lång och 30 m bred. Parapeten byggdes i god tid till H55 nämligen 1892. På Parapeten byggdes för utställningen tre stora paviljonger.

Till vänster en bild från Parapeten med H55, 1955. Alla tre paviljongerna revs efter H55 men en av dem återuppbyggdes till den senare utställningen H99, 1999 på en annan plats på Parapeten.

Det finns mycket att säga om H55 men det som vår familj uppskattade mest av allt stort och imponerande var

den mängd kända artister som uppträdde på H55. Två uppträdanden kommer jag särskilt väl ihåg: Trumpetaren Ernie Englund och det danska magiker-paret Truxa.

Här ovan till höger en bild från den paviljong som återuppbyggdes till utställningen 1999.

Ernie Englund, trumpetare som föddes i Chicago 1928 av svenska föräldrar som utvandrat från Härnösand. Han spelade redan som 16-åring i Les Browns storband, kom till Sverige 1952 och blev mycket uppmärksammad efter en spelning på Nalen. Han spelade sen med Arne Domnerus och Carl-Henrik Norins orkestrar men återvände inom ett år till USA. 1953 var Ernie Englund tillbaka i Sverige efter ett erbjudande från Simon Brehm att få spela i hans orkester.

När vi såg Ernie Englund på H55 i Helsingborg hade han en egen orkester. Samma år spelade han in flera skivor. Han hade under mitten av 50-talet nått upp till att vara den mest betalda orkester som turnerade i våra folkparker. Hans största hit i Sverige är väl Gotländsk sommarnatt som spelades in 1960. Ernie Englund var i slutet av 60-talet åter i USA en period men kom tillbaka som militärmusiker i Sollefteå under 1970-talet. Han flyttade senare till Gotland. Ernie Englund dog före jul 2001.

Truxa, egentligen Erik Bang, dansk illusionist, tankeläsare och allmän underhållare född 1919. Han trollade redan som ung och blev professionel trollkonstnär när han var 20 år. Under en turné med Cirkus Scott i Sverige sågs han av sin blivande hustru Gulli född 1925 i Linköping i publiken. Hon blev hans fru och pertner och de uppträdde tillsammans i många år. Artistnamnet Truxa kom till 1946.

Under H55 var nog paret Truxa på sin topp som artister Truxa var en av de första TV-stjärnorna både i dansk och svensk television. Dansk television började med provsändningar 1953 där paret Truxa medverkade. I Sverige började testsändningar från Tekniska högskolan 1955. De medverkade i mer än 100 TV-program och var under lång tid ett av de mest eftertraktade underhållningsartisterna både i Sverige och Danmark. Truxa blev berömda för många spektakulära nummer. Han körde bil med förbundna ögon och med en polis vid sin sida. Han förutsade rätt tipsrad en vecka innan tipsmatcherna spelades.

På H55 uppträdde paret bl.a. med sitt berömda tankeläsarnummer där hon hade föremål från publiken som han inte kunde se men han listade ut vad det var på ett för publiken obegripligt sätt. Truxa var ett fascinerande par och en stor upplevelse att se. Erik "Truxa" Bang dog 1996 och hans fru Gulli 1997.

tisdag 20 januari 2009

Liten återblick och ett exempel på en av många positiva upplevelser

Nu har jag varit tillbaka i Saxdalen i ett år och fem månader. Tiden som pensionär i Saxdalen har inte varit långsam och tråkig. Tvärtom har den varit fylld med intressanta återseenden men också av nya inspirerande kontakter och upplevelser.

En av de positiva företeelserna i mitt nya liv är medlemskapet i Rävvåla kulturförening. Runnbergsgården och de personer som ställer upp med arbete och engagemang för att bevara och utveckla denna unika kulturyttring har inspirerat mig och gett mig nya, viktiga perspektiv på vad som är viktigt och oviktigt.

Jag vill ge ett exempel på en oväntad och positiv upplevelse som medlem i Rävvåla kulturförenings styrelse. Vi var medarrangörer i 2008 års Konstrunda i Grangärdebygden, ett arrangemang som startade från en idé från två av de Saxdalingar som är inblandade i det mesta av föreningsliv, initiativ och arbete för Saxdalen: Roger Broberg och Kerstin Byström. Jag hoppas återkomma senare i bloggen med en presentation av dem och av andra personer som betytt och betyder mycket för Saxdalen.

Förra årets konstrunda hade fyra huvudinslag: Saxdalens manskör, fotoutställning och målningar av Viktoria Gylling. De tre delarna var mycket uppskattade. Det fjärde inslaget som var helt okänt för de flesta av oss var också det som direkt blev ett slags succé.

Flera personer har efter konstrundan frågat mig om Annetts Glasverk. Varifrån kom hon och vet du var hon ställer ut? Jag har bara kunnat hänvisa till hennes visitkort som jag tog från hennes utställningsbord och visade i mitt blogginlägg om Konstrundan. Men idag fick jag ett e-brev från Annette Eriksson som hon heter. Hon talade om att hon kommer att vara med på en Hantverksdag på Räfsnäsgården i Ludvika den 31/1 2009 kl 10-16.

Så till alla som frågat: Där kan ni se hennes unika glaskonst. Vi var många som var imponerade på Konstrundan.

Här ett foto av Annettes glaskonst från Konstrundan 2008 i Saxdalens Folkets Hus.
Adressen till hennes webbplats är: http://annettsglasverk.se/

måndag 12 januari 2009

Spår av en musiker i Saxdalens Folkets Park

Jag fortsätter att imponeras av den musikaliska mångfald och kvalitet som vi har och har haft runt omkring oss i nuvarande Ludvika kommun. En av våra idoga musiker, Thore Johansson från Björkås i Grängesberg avled under 2008.

Jag har fått förmånen att ta del av flera orkesterbilder som han samlade på sig under åren och hans Förteckning över de spelningar jag gjort sedan den 30 maj 1942. Förteckningen sträcker sig över 18 år fram till 1960.

Thore var dessutom kassör i Hagbergs orkester från oktober 1946 till november 1954 med intäkter och kostnader redovisade i en kassabok med ett öres noggrannhet. Thore Johansson spelade tenorsaxofon och klarinett i många orkestrar. Till vänster ses Thore med sin tenorsax.


Men hur var det då med Saxdalens Folkets Park? Jo, där spelade Thore den 15 maj 1943 med Rolf Erikssons kvartett. Kanske var det hans första spelning i byn. Det är i alla fall den första anteckningen om Rävåla i den nämnda föreckningen. Byn hade då fortfarande sitt tidigare namn och anteckningen lyder: Rävåla F-Park 15-5, 15 kr. 15 kr var troligen Thores gage för den spelningen. Den 24 juli var orkestern tillbaka i Rävåla. Den här gången hade Thores gage stigit till 16:25.
Thore låg i ”lumpen” i Karlsborg 1944-45 och hann där i omgivningen göra 61 spelningar, de flesta med 9-mannabandet ”Swingers”.

Thore Johansson spelade från 1946 - 1955 med Hagbergs orkester vilket redovisas i den efterlämnade "spellistan" och kassaboken. Däremot finns där inga anteckningar om tiden före 1946. Enligt en artikel i Ludvika Tidning spelade Thore dessförinnan i Sam Samssons orkester.

Från tiden med Sam Samsons orkester finns också ett foto på orkestern med Thore i vattnet utanför Tylösand.
Detta foto är dock taget betydligt senare men Sam Samson spelade sammanlagt tio säsonger på Tylösands havsbad.
På bilden till höger:
Grängesbergs- födde Sam Samsons orkester 1950 i havet men nära land, utanför Tylösand: Från vänster: Arne Bill, Tore Forslund, Sam Samson, Ingemar Glanselius, "Plösa" Forsberg och Thore Johansson.

Men kom inte Thore Johansson tillbaka till Rävåla efter 1943? Jo 1946 var han tillbaka i Rävåla (gamla) Folkets Hus: 16 mars, 21 och 30 april med Hagbergs 6-mannaorkester från Grängesberg. Gaget var då 16, 12 respektive 20 kronor. 7 juli spelade Thore och Hagbergs orkester i Rävåla Folkets Park och på nyårsafton åter i Rävåla Folkets Hus.

Om man tittar på den ekonomiska redovisningen av nyårsaftonens spelning så fick orkestern 150 kr. Därav gick 140 kr till gage, 6 kr till resan och 1 kr till telefon. Kassabehållningen blev 3 kr.

1947 spelade Hagbergs i Rävåla 5 april och deras sista pelning där för året skedde 6 december.

1948 kom både Thore Johansson och Hagbergs orkester tillbaka men nu inte till Rävåla! Vid nyårsskiftet 47/48 skiftade också byn namn från Rävåla (Räfvåla, Rävvåla) till Saxdalen. Men 3 juli spelade Hagbergs orkester åter i Saxdalens Folkets Park.

1949 inträffade Thores enda Saxdals-spelning 9 april.
Sen dröjde det till 1951 innan Thore spelade i Saxdalen igen. Men i juli det året var det en dubbelspelning i Saxdalen 14-15 juli.

1952 på sommaren var det dags igen: 26 juli spelning i Saxdalens Folkets Park.

Från 16 mars 1946 till 12 februari 1955 spelade Thore Johansson med Hagbergs orkester.

Drygt fyra månader 1955, 14 maj - 17 september, spelade sen Thore med Philips orkester.

Thores förteckning över spelningar sträcker sig till början av 1960 men inga fler besök i Saxdalen finns noterade.
Ett foto från 1950? visar Thore Johansson med Sonya Hedenbratt på Rotundan i Liseberg (till vänster).

Sam Samson flyttade till Göteborg 1935 för att börja spela på danssalongen Wauxhall. Han hade då en av Sveriges populäraste dansorkestrar. Sam Samson anställde inför Göteborgsstarten Helsingborgsmusikern Malte Johnson.

Efter två år på Wauxhall flyttade Sam Samson till Stockholm med sin orkester och Malte Johnson tog över med egen orkester på Wauxhall. Malte Johnson kom sedan 1944 till Liseberg och Rotundan där han spelade i 15 år. Han gjorde skivinspelningar med bl.a. Sonya Hedenbratt, Gunnar "Silja-bloo" Nilsson, Harmony Sisters, Olavi Virta, Ulla Sjöholm och Delta Rhythm Boys. Under den här tiden besökte Thore Johansson Sam Samsons orkester i Tylösand och Rotundan på Liseberg som framgår av bilden.

Ett exempel på hur Malte Johnsons orkester lät på den tiden kan vi höra här i signaturen Sweetness.

fredag 9 januari 2009

Nu är Julen slut - men är tomtarna kvar?

Under min skoltid i Rävvåla/Saxdalen var jag många gånger lycklig över att ha farmor och farfar så nära skolan. När det var kallt på vintern låg jag gärna över hos farmor och farfar. Det var ju då bara fem minuters väg till skolan i stället för två kilometer från Malbacken.

På vintern - före jul - var det också spännande att ligga över i kökssoffan hos farmor och farfar. Soffan stod framför fönstret som vette mot Saxberget. Det var nog mest farfar som då ofta pratade om att han sett ljus på Saxberget - det var underförstått att det kunde vara tomtens ljus... Jag spanade många gånger och jag tror jag tyckte mig se något ljus ibland men var aldrig riktigt säker. Det var spännande för mig när jag var liten att tomten kanske redan var där. Det kunde vara ganska långt före jul har jag för mig och det hela pågick sen ända tills julen var över.

Det blev lite problem före jul när jag lekte med mina kamrater hemma på Malbacken, Kjell, Bernt och Jan-Olov. Både dom och deras föräldrar var på det klara med att tomten höll till på Österfalla som vi sa. Därifrån kom deras tomte och jag blev lite osäker på var jag skulle tro på. Men jag anpassade mig nog till att det fanns två tomtar, en Saxbergstomte och en Österfallstomte.

Häromdagen blev jag lite osäker igen: Förr i tiden var ju tomten eller tomtarna och alla ljus försvunna när julen var över. Men när jag nu går ut med hunden på kvällen ser jag förutom Venus, aftonstjärnan, som lyser klar över Saxberget också flera klara röda ljus högst upp på Saxberget. Jag såg dem före jul men då var det väl ganska naturligt att de fanns där men nu är ju julen slut och ljusen är ändå kvar?

Och förr var det bara ett ljus - och så svagt så jag tror att jag aldrig såg det riktigt... Nu är det flera stycken och stora, röda ljus! Är det så att det nu har blivit flera tomtar som slagit sig ner på Saxberget och stannar året runt? Jag såg ingenting av det här förra julen, första julen sedan jag flyttat tillbaka till Malbacken. Och var har dom fått tag i så skarpa lyktor? Dom lyser ju skarpare än aftonstjärnan!

Ja det finns så många nymodigheter och konstigheter så man vet många gånger inte vad man ska tro. Men lite nyfiken blir man ju på hur det kommer att bli framöver...

måndag 5 januari 2009

En stor jazzupplevelse i Ludvika

Musik har varit ett huvudintresse sedan jag var ganska liten. I Olas blogg skrev jag nyligen om en musikupplevelse när jag såg Louis Armstrong i Idrottshuset i Örebro. Men det har funnits högklassisk musik också på närmare håll. Jag blev tidigt intresserad av jazzmusik. Min mamma spelade jazzlåtar på pianot. Själv tror jag att också radion skapade jazzintresset tidigt. Vi hade inga grammofonskivor och ingen skivspelare under min yngre barndom.

Min mormor var djupt religiös och medlem i en pingstförsamling.
1955 startade pingströrelsen IBRA radio som sände program på kortvåg från Tanger. Mormor fick en ny radio med kortvågsbanden och jag hjälpte henne att ställa in radion när det var sändning på kvällstid. Det var inte alltid så lätt att få god mottagning från Tanger så jag brukade börja ställa in radion 15-20 minuter innen programmet började. Då hittade jag också tyska kortvågssändare som hördes betydligt bättre. Många av dem sände en tysk storbands-dansmusik som åtminstone var besläktad med jazz. Det blev också en ingång till mitt jazzintresse.

På somrarna arbetade jag flera år med olika sommarjobb i Grängesberg, Saxdalen och Sunnansjö. En sommar när jag arbetade med anläggning av kommunalt vatten- och avlopp på Malbacken fick jag reda på att den amerikanske jazzlegenden (ja då var han ju ännu ganska ung) Quincy Jones skulle spela med sin orkester i Ludvika Folkets park. Som jazzälskare var det ingen tvekan.

När jag slutat arbetet den kvällen tog jag taxi till Ludvika för att se och höra Quincy Jones orkester live. Jag tror inte jag talade om för någon av mina kompisar. De skulle inte ha förstått. Jag var ganska ensam jazzdiggare hemma i byn. Men i Grängesberg hade jag flera kompisar som skulle ha förstått.

Det är nog inte många gånger i mitt liv jag åkt taxi ensam och privat. Men den här resan har jag aldrig ångrat. Lite av vad jag såg och hörde kan du se om du klickar på länken här under. Melodin som spelas på videon är Quincy Jones Soul Bossa Nova som kom på skiva 1962, samma år som jag tog studenten i Ludvika och flyttade till Uppsala. Videon börjar så att man kan tro att man är på Hjalmars kafé... Där fanns ju Saxdalens enda Jukebox!


http://www.youtube.com/watch?v=fCKInUi05fg

fredag 2 januari 2009

Bremyra (Bredmyran), en stuga som inte finns längre

Under min skolgång i Saxdalen fanns utanför byn en stuga som jag har flera minnen ifrån men som inte längre finns kvar. Högst upp på Malbacken där jag bodde kunde man fortsätta en skogsväg som gick ungefär två kilometer längre in i skogen. När jag var liten var det den enda bilväg som fortsatte bortanför Malbacken. Det var en väg som jag var bekant med tidigt. Det var den vägen vi gick en bit längs när jag vallade kor.

Det fanns då ingen bilväg ner till Styggviken som det gör idag. Bremyra, som det hette för oss eller Bredmyran som det heter på kartan var en plats som från början var en slags världens ände för mig. Det fanns en lockelse och spänning i Bredmyra. Jag var aldrig rädd för att gå dit men det tog nog några år i min barndom innan jag gick så långt på egen hand.

I Bredmyra fanns en stuga. Den var på något sätt inbjudande för ett barn som jag. Stugan var liten och påminde om små stugor i sagor eller bilder som på något sätt tilltalar barns behov av fantasieggande verklighetsflykt... Den känsla jag har idag av mina första minnen av Bremyrstugan är att den var som ett stort pepparkakshus eller stor mysig lekstuga. Jag tyckte att den var både liten och fin.

Jag vet inte hur ofta jag var där innen jag började skolan men det var säkert flera gånger och för det mesta med mina föräldrar. Jag minns att vi ibland fick gå till Bredmyra för att hämta korna när de inte kommit till grinden där vi skulle hämta dem på kvällen. Det fanns ett par inägor, åkrar i närheten av Bredmyrstugan. De tillhörde ägare i Saxdalen och de var åtminstone delvis inhägnade. Men korna kunde ibland komma in "bakifrån" och säkert beta sig mätta innan det var stängt för dem att fortsätta åt det håll som var hemåt...

Om Hildur Haglund med sin mycket kraftiga röst ropat på korna (det var en upplevelse att höra) från grinden utan att korna kom - ja då var det bara att ta en promenad till Bredmyra. Korna brukade då stå instängda och fick ledas ut "bakvägen" för att kunna följa med hem.

Marken bortanför grinden tillhörde på den tiden Billeruds AB och jag kände det som en oändligt stor skog.

I den spännande stugan bodde också folk. Familjen Larsson, mor, far och så småningom fyra barn. Jag blev bekant med barnen och lekte sen ganska ofta med de två äldsta syskonen Bo och Laila. Det var spännande att vara i Bredmyra och leka. Jag hade alltid kvar den där känslan att det var långt bort... Det fanns ingenting längre bort när jag var liten. Och det var ett mysigt litet hus. Ett kök och ett rum. Det fanns ingen elektricitet utan stugan lystes upp med fotogenlampor. Det var ju ingen modern bostad men för mig en plats dit man kunde "fly från den förhandenvarande verkligheten" som min lärare i Svenska på gymnasiet i Ludvika sa när han skulle definiera "romantik".

Bremyrstugan blev för länge sen obebodd och revs. Jag har letat efter något foto på den i mina gamla kakskrin men inte hittat något. Men som tur är har jag den fina teckning som min granne och släkting "Jakopes Klas", Klas Jakobsson, ritade 1951 sittande i sin trehjuliga cykel. Klas var en skicklig tecknare och han åkte nog många gånger till Bremyra. Han hade fått ledgångsreumatism och var bunden vid sin trehjuling som han drev fram genom en hävstång på höger sida.

Klas var stark men klarade inte att veva sig uppför Malbacken. Han väntade ofta på oss skolbarn vid Rättar-Kalles längst ner i Malbacken. När vi kom från skolan fick han alltid hjälp uppför backen. Men till Bremyra och tillbaka kunde han ta sig själv. Och det var tur för annars kanske vi inte hade haft någon bild av den gamla Bremyrstugan.