Bremyra (Bredmyran), en stuga som inte finns längre

Under min skolgång i Saxdalen fanns utanför byn en stuga som jag har flera minnen ifrån men som inte längre finns kvar. Högst upp på Malbacken där jag bodde kunde man fortsätta en skogsväg som gick ungefär två kilometer längre in i skogen. När jag var liten var det den enda bilväg som fortsatte bortanför Malbacken. Det var en väg som jag var bekant med tidigt. Det var den vägen vi gick en bit längs när jag vallade kor.

Det fanns då ingen bilväg ner till Styggviken som det gör idag. Bremyra, som det hette för oss eller Bredmyran som det heter på kartan var en plats som från början var en slags världens ände för mig. Det fanns en lockelse och spänning i Bredmyra. Jag var aldrig rädd för att gå dit men det tog nog några år i min barndom innan jag gick så långt på egen hand.

I Bredmyra fanns en stuga. Den var på något sätt inbjudande för ett barn som jag. Stugan var liten och påminde om små stugor i sagor eller bilder som på något sätt tilltalar barns behov av fantasieggande verklighetsflykt... Den känsla jag har idag av mina första minnen av Bremyrstugan är att den var som ett stort pepparkakshus eller stor mysig lekstuga. Jag tyckte att den var både liten och fin.

Jag vet inte hur ofta jag var där innen jag började skolan men det var säkert flera gånger och för det mesta med mina föräldrar. Jag minns att vi ibland fick gå till Bredmyra för att hämta korna när de inte kommit till grinden där vi skulle hämta dem på kvällen. Det fanns ett par inägor, åkrar i närheten av Bredmyrstugan. De tillhörde ägare i Saxdalen och de var åtminstone delvis inhägnade. Men korna kunde ibland komma in "bakifrån" och säkert beta sig mätta innan det var stängt för dem att fortsätta åt det håll som var hemåt...

Om Hildur Haglund med sin mycket kraftiga röst ropat på korna (det var en upplevelse att höra) från grinden utan att korna kom - ja då var det bara att ta en promenad till Bredmyra. Korna brukade då stå instängda och fick ledas ut "bakvägen" för att kunna följa med hem.

Marken bortanför grinden tillhörde på den tiden Billeruds AB och jag kände det som en oändligt stor skog.

I den spännande stugan bodde också folk. Familjen Larsson, mor, far och så småningom fyra barn. Jag blev bekant med barnen och lekte sen ganska ofta med de två äldsta syskonen Bo och Laila. Det var spännande att vara i Bredmyra och leka. Jag hade alltid kvar den där känslan att det var långt bort... Det fanns ingenting längre bort när jag var liten. Och det var ett mysigt litet hus. Ett kök och ett rum. Det fanns ingen elektricitet utan stugan lystes upp med fotogenlampor. Det var ju ingen modern bostad men för mig en plats dit man kunde "fly från den förhandenvarande verkligheten" som min lärare i Svenska på gymnasiet i Ludvika sa när han skulle definiera "romantik".

Bremyrstugan blev för länge sen obebodd och revs. Jag har letat efter något foto på den i mina gamla kakskrin men inte hittat något. Men som tur är har jag den fina teckning som min granne och släkting "Jakopes Klas", Klas Jakobsson, ritade 1951 sittande i sin trehjuliga cykel. Klas var en skicklig tecknare och han åkte nog många gånger till Bremyra. Han hade fått ledgångsreumatism och var bunden vid sin trehjuling som han drev fram genom en hävstång på höger sida.

Klas var stark men klarade inte att veva sig uppför Malbacken. Han väntade ofta på oss skolbarn vid Rättar-Kalles längst ner i Malbacken. När vi kom från skolan fick han alltid hjälp uppför backen. Men till Bremyra och tillbaka kunde han ta sig själv. Och det var tur för annars kanske vi inte hade haft någon bild av den gamla Bremyrstugan.