måndag 27 december 2010

Julminnen från början av 1930-talet

Jag fick e-post till jul från min f.d. svärfar från Slogåsen/Blötberget, numera bosatt i Örebro. Han har tidigare bidragit med erfarenheter som rapporterats i denna blogg. Den här gången berättade han minnen från sin barndom. Jag tycker brevet är intressant som en dokumen- tation av ett barns upplevelse av julen i början av 1930-talet. Brevet följer här något avkortat: 

"Mina starkaste Julminnen är från fyra/fem års åldern. Mammas matlagning veckor i förväg sedan grisen hade slaktats. Hon kokade, stekte och malde kött, stoppade korv, gjorde pölsa, och gjorde en pressylta med grissvål runt i kärlet och alla delikatesser inuti. Den ställdes ut i snön för avsvalning och för att få fasthet. Skinkan var
brun och stor med en rosett instucken.
 
Farsan och jag hade tidigt i december dragit skinnet av spillångan sedan den fraktats hem från affären fastsurrad på fars sparkstötting när han gått hem från arbetet. Han hade sågat upp de närapå metern långa torkade fiskkardavren i två diss (han kallade decimetern så) långa stycken.
 
Då satt jag och far och med varsin hovtång och drog skinnet av alla bitar som sedan lades i en trätunna med saltat vatten som skulle läggas i blöt för att den skulle vara klar till Jul. Fiskskinnet sparades och det klipptes upp till frimärksstora bitar och lades i burkar med lock – det var klarskinnen till kaffet som kokades varje dag.
 
När juldagarna närmade sig övergick kötthan- teringen till bak och knäckkokning. Nu skulle julgransgrisar, tomtar, kärringar och gubbar formas av pepparkaksdegen, gräddas och ställas undan för målning med sockersträngar. Saffransbrödet var viktigt för mammorna som bjöd varann på kaffe i mellandagarna när männen gått till sina arbeten.
 
Men julförtäringens viktigaste del kom dan före dan och det var knäckkokningen som var en spännande historia för en fyraårig pojke som ofta fick bli smakråd för att avgöra om knäcken börjat hårdna i kokningen, då skulle de vita mandelsmulorna hällas i kastrullen och så en nypa vaniljesocker. Men så började balanserandet när alla tillsnurrade pappersstrutar skulle fyllas. Mamma hade ställt upp dem i en stor järnskopa - som brukade användas för vattenösande ur kopparhinken som stod längst in på diskbänken - och hällde den sega knäcksträngen i varje strut. Det gick ofta fel när strängen missade och strutarna ramlade omkull då blev det att göra om proceduren under mammas förtret. Jag försökte hjälpa till och hålla i strutarna men jag fick ofta het knäcksmet på fingrarna som gav blåsor. Min uppgift var annars att sticka i små trästickor i struten innan knäcken stelnat, stickorna var min tillverkning som jag gjort med morakniven av vedträn som stod i vedbäraren intill spisen.
 
När mat, bak och godis var lagat kom utsmyck- ningen, det var rött och grönt kräppapper som skulle klippas i decimeterbreda band och hängas från taklampan mitt i taket till hörnen i både kök och rum. Innan den klipptes så skulle en röd och en grön rulle rullas ut och läggas på golvet och sedan placeras på varann och rullas samman igen och så klippas, det gav det extra effekt när girlangen tvinnades och fixerades med häftstift.
 
Nu skulle julbonader upp och granen klädas. Granen brukade far och jag gemensamt leta på i skogen bakom åkern några dagar före Jul ibland blev det långa snöpulsningar innan vi hittade rätta granen. En träfot spikades fast det var inte vanligt med någon vattenburk som granens stam skulle ställas i på den tiden utan mamma brukade linda på en gammal trasa mest för att skydda golv och mattor för grankåda. Julgranssakerna hade mamma med från Amerika och de var ovanliga prydnader som mina kompisar, mest grannflickorna var väldigt intresserade av. Dessa hade mamma i en låda inställd högst upp i en skrubb intill spismuren. En ljusstake som jag fortfarande har i min ägo stod mitt på bordet. Den hade far ropat in på någon auktion i Gonäs.
 
Julaftondet var ingen afton – det var ingen dag – den hade varken början eller slut – den hade man med sig från morgon till kväll alla dagar under hela hösten. En ensam pojke på Slogåsen förstärkte denna dag till något som ropade, glödde, förbereddes, uppammades och längtades till.
 
Någon adventskalender fanns inte utan jag gjorde streck på ett papper sista månaden. Det var långa dagar som sniglade sig fram för en fyraåring och som idealiserades ytterligare av tillmälen som ”är du inte snäll så får du inga julklappar”! Det var ett hot som användes som tillhygge för att göra en pojke lydig.
 
Det fanns ingen Kalle Anka på Julafton på den tiden inte ens en radioröst förrän längre in på trettiotalet när Farbror Sven kom in i mitt liv. Sången skötte mamma om och det var många sånger hon sjöng som hon hade tecknade i sina anteckningsböcker.
 
Men en person var viktigare än tomten - hon var egentligen min tomte då – det var ”Farmor i Heea”! Det var alltid hon som satte pricken över i på Julaftonen! När hon mjölkat sina kor och separerat mjölken - hon var änka och  ensam- försörjare - bytte hon om och tog en fotvandring i snön med julklappar och grädde och några ägg i väskan. 
 
Det var en tre kilometer lång vandring i mörker och snö uppför Svartbäcksbackarna. Jag satt i stugvärmen och höll på att förgås i längtan att hon skulle komma snart till det väl dukade julbordet och julklappssäcken som stod gömd i skrubben. Jag gläntade på köks-gardinen oupphörligt för att ur mörkret se om hon skulle uppenbara sig! Minuter blev timmar och timmar till år jag höll på att förgås! 
 
Så hör jag något ljud i farstun och gläntar på dörren och där står hon snöig med famnen full av tygväskor. Jag skriker av glädje ”tamme jackan vat ä fajmoj!” Ett uttryck som användes årligen i samtalen om julen och släktens förstfödda barnbarn som inte ens lärt sig tala rent.
 
Min första riktigt minnesvärda julklapp var ett leksakståg. Ett lok som drogs upp med fjäder och så en liten och sist en större vagn som gick runt på järnvägen en halvmeter i diameter. Så fantastiskt så otroligt så lycklig jag var! Någon dag senare kom Edvin och gav mig en gul raerserbil som drogs upp och som också hade lampor som lyste.
 
Arne på Slogåsen var så lycklig och vian i spjället var också borta under julen. Vian, det var björkriset som användes som uppfostringsredskap på den tiden."
                          ---- o ---- o ----

Ett stort tack till Arne för den här julskildringen från 1930-31. Den visar på många skillnader från vårt just avslutade julfirande 80 år senare. Ett par förklaringar för den som inte har åldern inne eller som inte är helt bevandrad i geografin runt Blötberget/Slogåsen:
 
Heea där Arnes farmor bodde var Gonäsheden, mellan Blötberget/Slogåsen och Gonäs.

Farbror Sven var en legendarisk radioman, faktiskt dalmas från början och född i Malung. Läs mer om Sven Jerring här.

Bloggens läsare tillönskas en bra avslutning på 2010 och ett Gott Nytt År 2011!

Bloggaren Ola

lördag 25 december 2010

En bilderbok för vuxna

Tomten kom med en Julbok! Den heter inte Karl-Bertil Danielssons Ljug. Nej, det var hans tidigare bok från långt tillbaka i tiden, närmare bestämt från december förra året. Annars var väl den titeln lättare att associera till Jul. Bertils senaste bok har den dubbeltydiga titeln "Knäppt i Ludvika" som inte så lått kan kopplas enbart till jultider.
 
Jag satte rubriken "En bilderbok för vuxna" på det här inslaget men boken är inte på något sätt barnförbjuden. Det är bara det att för ungdomar så är många av bilderna från en tid innan de var födda. Men bilderna kan förstås vara mycket intressanta ändå. Men troligen har boken mest att ge oss som kanske börjar glömma hur många födelsedagar vi passerat. Då blir det många upplevelser av typ: "Ja visst ja så där såg det ut där..." och  "Inte minns jag att det fanns en kiosk där!"
 
Vi som har som hobby att samla gamla foto- grafier har ett stort pro- blem:
 
Hur får man tag i folk som kan identifiera personer på gamla bilder?
 
Det har Bertil löst på det sätt det alltid borde göras, att anteckna när man tagit foton var och vilka personer som finns med på fotot.
 
En spännande bok och en liten skattkammare för oss som är intresserade av hembygd och hur det var "förr i tiden". Och även om bokens text är viktig så finns det mest intressanta mellan raderna...

fredag 24 december 2010

God Jul-hälsning till alla

Nu är det jul! Vi i Saxdalen har fått erfara att det är midvinter, idag -19 grader men vi är förskonade från de snömängder man fått i södra och östra delen av landet. Men riktig julstämning är det när man tittar ut...
Vårt äldsta äppelträd, Oranie, prytt med naturlig julesnö




Utsikt över frostig lövskog med Saxberget i bakgrunden


Min närmaste kära under helgen, tiken Nikita!






































Härifrån kommer hälsningen: Malbacksvägen 45 i Saxdalen


Till alla vänner och besökare till Saxdalen blogg vill jag tacka för tiden från nyår fram tills det vände. Dagen har redan blivit en minut längre sedan vintersolståndet även om solen fortfarande är uppe mindre än sex timmar per dygn hos oss. Men ökningen kommer bara att gå fortare och fortare...
 
Så om ni tycker att det är mörkt och kallt, misströsta inte! Det är mindre än tre månader till vårdagjämningen när dag och natt är lika långa, 12 timmar vardera. Och sen kommer midsommar när vi nästan inte har någon natt.
 

God fortsättning!
önskar Ola

torsdag 23 december 2010

Betlehem i Grangärde

Det lackar mot jul igen. Det betyder att vi snart kommer att fira jul med olika traditioner. När julen väl är här har det väl slutat lacka och frågan är när lackandet börjar. Första advent? Ja det har jag aldrig fått veta.
 
För min egen del har det blivit en ny liten tradition. Jag har deltagit i ett slags julspel, en Betlehemsvandring i kyrkan i Grangärde. Det här var tredje året som jag hade rollen som skattskri- vare vid Betlehemsvandringen som i år anordna- des för femte året i rad.
 
Betlehemsvandringen har pågått i tre dagar, två dagar för skolbarn och en dag för allmänheten. Över 300 besökare gjorde vandringen genom Grangärde kyrka som fått dekor och utstyrsel för att likna Betlehem. Det hela är en fri tolkning av bibelns berättelse om Jesu födelse. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Kamel med sin kameldrivare
Redan utanför kyrkan träffar besö- karna på både männi- skor och djur som inte finns där i vanliga fall.

På bilden ovan syns en kamel med ägare på väg att möta besökarna. Några fåraherdar finns också utanför kyrkan med sina får och när barn och vuxna närmar sig kyrkan möts de också av änglar som sjunger. Vandrarna tas där om hand av ledsagare som följer dem på hela vandringen genom kyrkan/Betlehem.
 
Skomakarens stånd
Längs Raka gatan träffar vandrarna på stånd med hantverkare och försäljare. Till höger ses en skomakar med sina verktyg och läder. Stickerska och tygförsäljare var grannar till skomakaren.
 
Änglar i skyn
Lite längre fram längs gatan hördes sång ifrån skyn. Det var små änglar som sjöng. De hade landat i det som vi brukar kalla predikstolen. Här stannade vandrarna gärna till för att lyssna till den vackra sången.
 
I slutet av Raka gatan luktade det gott av nybakat bröd. Doften kom från Betlehems bageri där besökarna gärna tog en ny paus och också fick någonting att äta.

Ett spännande stopp blev det vid Betlehems världshus. Längs vägen hade vandrarna hört talas om en gravid kvinna som ridit på en åsna och som sökte härbärge. Kunde hon finnas här? Världshus- värden sov men vaknade så småningom och talade om att det var fullt på världshuset och att kvinnan fortsatt längre ner efter gatan. 
 
Bakom kemelparke- ringen hördes också sång från ett stall där vandrarna tittade in. Inne i stallet fanns flera personer, också de tre män i vackra kläder som det berättats om längs vandringsvägen.

De var klädda i vackra sidenkläder och sjöng och berättade om sin vandring för att hitta en konung som skulle födas. De hade följt en stjärna i flera dagar och nätter och blivit ledda hit. 

Och där låg det nyfödda barnet - i en krubba. Men som vi ser på bilden längst ner har mannan Maria tagit upp gossen i sin famn medan pappa Josef sitter på andra sidan av krubban. Ovanför krubban lyser en stjärna... kan det vara den som ledde de tre vise männen hit? Här slutar i alla fall Betlehemsvandringen och historien som den berättar om.

tisdag 21 december 2010

Vintersolstånd, månförmörkelse och kallt

Det är den 21 december och snart midnatt och midvinter- nattens köld är hård: -24 grader högt upp på Malbacken brukar betyda -30 nere i byn. Det är kallare än genom- snittligt men det är förstås mitt i vintern.

För mindre än en halvtimme sedan, kl. 23.28 inträffade vintersolståndet. Jag undrar om den mekaniska modell av solsystemet med solen, jorden och månen som fanns i Saxdalens skola när jag gick där - finns den kvar? Det kallades Tellurium.

Tellurium
Jag minns inte exakt hur det såg ut men det var ganska likt telluriet till vänster. Jag tror att det var en foto- gen- eller spritlam- pa i mitten (solen) och en reflektor som kastade ljuset mot "jorden". Med en vev kunde man få jorden att rotera runt sin axel och "månen" att rotera runt jorden. Hela axeln mellan solen och  jorden/månen roterade också långsamt runt solen.

Tellariet gav på ett lättfattligt sätt en förklaring till varför vi har natt och dag, vinter och sommar, solförmörkelse och månförmörkelse. Det hela var som en spännande leksak.

Men tillbaka till verkligheten: Idag gick solen upp 09.03 och ner 14.52. Dagslängd: 5 timmar 49 minuter, årets kortaste dag. Dagen är den dag på året när en tänkt jordaxel genom Nordpolen lutar som mest från solen. Men nu vänder det! Under ett halvt år, ända fram till midsommar kommer jorden att snurra så att nordpolen kommer att luta alltmer mot solen. Visst är det härligt?
 
Till råga på allt har vi idag också haft en total månförmör- kelse. Det inträffar när jorden befinner sig mellan solen och månen så att månen kommer helt i jordens skugga. Så var det också idag men det var inte så lätt att se då månen var bara ett par grader över horisonten och gick ner innan förmörkelsen var över.
 
Men där ser man, det händer saker hela tiden. Det är inte bara vädret och temperaturen som ändras. Det händer annat också. Och redan under första veckan efter nyår, den 4 januari, kommer det en ny astronomisk händelse: en partiell solförmörkelse. Solen går då upp kl. 09.04 och då skymmer månen redan en hel del av solen. Solförmörkel- sen är som störst kl. 09.38 då månen skymmer ca. 4/5 av solens yta. Då har solen stigit till knappt 2 grader över horisonten. Kl. 11.00 då solen hunnit upp till knappt 6 grader över horisonten är solförmörkelsen över.

Under hela solförmörkelsen är solen lågt över horisonten och i sydöstlig riktning. Man bör helst befinna sig högt och ha fri sikt mot sydöst för att kunne se solförmörkelsen.
 
VARNING: Det är stor risk att förstöra eller skada synen om man tittar mot solen. Man måste vara extremt försiktig och aldrig titta direkt mot solen utan riktigt skydd. Det räcker inte med solglasögon!!! Svetsglasögon kan användas med försiktighet. Vid molnigt väder kan man eventuellt se förmörkelsen genom molnen. Men var försiktig! Synen kan vara bra att ha kvar också efter den 4 januari.
 
Nästa partiella solförmörkelse på våra trakter inträffar 20 mars 2015.

söndag 19 december 2010

Vi har mycket musik i Saxdalen, byn det sjunger om. Det har speglat sig också här i Saxdalen blogg. För mig är musik ett huvudintresse och jag tycker om all slags musik, också klassisk musik. Vi hade ju en klassisk tenor i vårt Folkets hus för drygt en vecka sen, Raymond Björling. Musik kan få mig att rysa, få gåshud och få tårarna att rinna, den kan ge mig mycket starka känslor av njutning.
 
En operasångerska som bjudit mig på den typen av känslor är Jackie Evancho. Om ni inte känner till henne kan det bero på att hon är så ung. Lyssna på videon här under och blunda och försök att gissa hennes ålder från hennes sång- röst. Jag kan garantera att ni gissar fel.
 

Den här videon har setts av "bara" 270 000 YouTube-besökare. Det beror på att den version av inspelningen jag valt är i Full HD-kvalitet. Samma inspelning men i den lägre upplösning, som i TV-sammanhang kallas HD Ready, har setts av över 2 230 000 tittare och det finns 2 300 videos med Jackie Evancho på YouTube.

Ja hon är bara 10 år gammal men redan operasångerska - världens yngsta. Jag har presenterat Jackie Evancho i min andra blogg, Olas blogg.  Den som vill höra henne sjunga duett med den kända (och fem gånger äldre) operasångerskan Sarah Brightman i den bloggen: Klicka här.

söndag 12 december 2010

Andra rockkonserten med The Cadillac Band i Saxdalens Folkets Hus

Den har varit över i några dagar nu, den andra och årets sista rockkonserten med The Cadillac Band i Saxdalens Folkets Hus. Jag var lite rädd att det enbart skulle kännas som en repris på den förra bejublade konserten men så blev det inte. Den här hade flera nya musiker och innehållet var ännu mer omväxlande än förra gången.

Hela kvällen genomsyrades av stor spelglädje och humor. Möjligen hajade publiken till när Raymond Björling antydde att han tänkte inleda med de två första akterna ur Rigoletto - ja, hör själva:



Den här konserten hade annonserats som Stor Jul show och Raymond Björling bjöd också på en känd julsång ur sin och sin farfars repertoar som tenorer: O helga natt, se och lyssna på den här.

Joe Esposito, (Klicka för förstoring)




En som varken spelade eller sjöng men som hade mycket att berätta under kvällen var Elvis Presleys närmaste vän och arbetskamrat från deras första möte under militärtjänst i Västtyskland till Elvis död: Joe Esposito.



Kan skepparkransen på bilden ovan tillhöra en Lasse Dahlkvist-kopia från trakten av Feskekörka i Göteborg och som på somrarna brukar spela dansmusik på Brännö brygga? Nej, nej, nej! Det är en av de stora inom USA-rocken, BB Cunningham som egentligen är basist men som är flexibel och i The Cadillac Band spelar piano och sjunger.
 
Vi kan inte visa hela kvällens framträdanden men vi gör som The Cadillac Band gjorde under kvällen: Vi öser på med lite mer rock-musik...




 
Alicia Helgesson har varit med i bandet sedan 2006.
 


Vår egen SaxdaleElvis har just blivit medlem i The Cadillac Band efter att ha deltagit e en veckas turné med bandet.



Alla verkade mycket nöjda med kvällen, både bublik och de som uppträdde. Men frågan är om inte Åke Dahlmnan, SaxdalsElvis ändå var den som var allra lyckligast. Han är ju den som ligger bakom de två konserter som The Cadillac Band bjudit oss på under hösten. Se hans tack till publiken här:

tisdag 7 december 2010

Smått och gott från Saxdalen

Saxdals-Elvis har kommit riktigt i ropet. Hela veckan från i går måndag till och med söndag deltar han i en turné med Cadillac Band  och många gamla rock-legender. För oss saxdalingar infaller höjdpunkten på lördag kväll när det blir stor gala i Saxdalens Folkets Hus. Länk till TCBs The Cadillac Band på webben finns här.
 
Åke Dahlman, som han heter privat, har många järn i elden och i fredags blev han uppmärksammad i lokalpressen som Ludvika kommuns första brandbussförare. Ja, Åke är ju en riktig viking och kör ofta under helgerna båt- bussar med masar och kullor till Viking Lines terminal vid Stadsgårds- kajen i Stockholm.  Den här fredagen blev han riktigt het i ludvikatrafiken när en brand utbröt i bussens motorrum.
  
Resan med den bussen slutade vid Mossplan innan några passagerare stigit på. En ersättningsbuss sattes in och resan till Stockholm kunde fortsätta. Den här veckan åker Åke i stället turné-buss. Det har ju också sina risker. Fråga sångkollegan Björn Skifs som råkade ut för en kollision med sin lastbil med instrument i en rondell i Borlänge i veckan.
 
Nya hastigheter. När Elvis kommer tillbaka till Saxdalen gäller nya hastighetsgränser som vi inte riktigt hunnit vänja oss vid. När vi kommer in i Saxdalen från söder är vi vana vid att sakta ner till 70 km/tim men nu får vi bromsa ännu lite mer tills vi kommer ner till 60. Men den hastigheten kan vi sedan hålla ända ner till Saxenkiosken. Fortsätter man sen förbi kiosken ut på Storfars raka blir det 80 km/tim.
 
För oss som ska upp på Saxenvägen från Malbacken är det här en klar försämring, särskilt i vinterväglag. Det tar inte många sekunder för en bil som kommer fram ur kurvan vid Elim-kapellet innan den är framme vid Malbacksvägen. I vinterväglag tar det också flera sekunder att komma igång i uppförsbacken från Malbacksvägen och få upp någon fart på Saxenvägen.
 
Julklappstips. Ännu finns det några biljetter kvar till rock- konserten på lördag. Likaså finns det fortfarande exemplar kvar av den 100-sidiga specialskriften:
RÄVVÅLA-SAXDALEN genom tiderna .
Båda kan köpas i Saxenkiosken.
  
En annan julklapp kan vara den senaste utgåvan, Nr 41 av GRÄNGE - årsskrift för hembygdsintresserade 2010.

lördag 4 december 2010

Idrottshuset i Örebro

Vad har Idrottshuset i Örebro med Saxdalen att göra? Kanske inte mycket men för mig personligen har Idrottshuset varit som ett nav dit jag kommit flera gånger också innan jag flyttade till Örebro 1992.
 
Idrottshuset i Örebro
Första gånger jag besökte Idrottshuset var för att se och höra en jazzkonsert med Louis Armstrong. Jag har skrivit om den resan i Olas blogg: Klicka här
 
Nästa gång jag åkte till Idrottshuset i Örebro var några år senare. Då åkte jag och en skolkamrat på realskolan i Grängesberg med Grängesbergs Damhandbollslag till Örebro. De spelade en match där. Om jag minns rätt var det en söndag när vi varit i Gränges Folkets Park och dansat på lördag. Där fick vi nog vår första kontakt med damhandboll. Om vi blev bjudna att följa med eller om vi fick tillåtelse att följa med minns jag inte.
 
Hur var den resan? Jo, den var trevlig och trång. Ett helt damhandbollslag plus min kompis och jag i en folkvagnsbuss. Men vi kom både dit och hem helskinnade.
 
Som lärare vid Uppsala universitet fick jag åka till Örebro för att undervisa i Idrotts- huset! Ämnet var inte idrott utan statistik. Örebro hade ingen högskola ännu men Uppsala universitet bedrev undervisning i mindre skala i några lokaler i Idrottshuset. Kursen jag hade ingick i det som då kallades 1 betyg i pedagogik, numera 20 poäng.

Första gången jag besökte Idrottshuset sedan jag flyttat till Örebro var när det anordnades Svenskt mästerskap i latin- amerikansk dans. Då var jag där som åskådare.
 

Senast jag var i Idrottshuset var i juni 2007 när min sambos yngsta dotter Valentina tog examen vid Engelska skolan i Örebro. Här en bild från examensceremonin inne i Idrotts- huset. Klicka på bilderna för förstoring!


Här ses vi nedanför ingången till Idrotts- huset efter skolavslutningen. Valentina med den engelska examenshatten.

måndag 29 november 2010

Skolresan till Oslo fortsätter

Andra resdagen vaknade vi upp där vi hade somnat kvällen innan: På Ingesunds musikfolkhögskola utanför Arvika. 
  
Klicka på bilderna för förstoring!
Vi hade nu bara några kilometer till norska gränsen vid Eda som 1955 också hade tullhuset kvar. Det 18 meter höga Fredsmonumentet (bakom oss skolresenärer) hade byggts 1914 men det nya freds- och radiolandet Morokulien bildades inte förrän 1959, fem år efter vår skolresa. Läs om Eda, Fredsmonumentet, Morokulien och mycket annat i den fylliga Edaguiden här.  

Vi var nu på väg i högertrafiken och hade 12 mil kvar till vårt resmål, Norges huvudstad Oslo. Vi skulle leta på våra övernattningslogement som bestod av lärosalar i llergata skole. Det var ingen nybyggd skola, tvärtom en mycket anrik skola som måndag 10 januari 2011 firar sitt 150-års jubileum. En första llergata skole byggdes redan 1826 när huvudstaden hette Christiania, hade 16000 invånare och var Norges näst största stad. 
  
Den llergata skole som vi bodde på betecknas som Oslo kommuns första moderna folkskola. Och nästa 17 maj kommer llergata skole att gå  som skola nr två i 17 maj-tåget. Det vittnar om en hög status. Skolan ligger ganska centralt i Oslo vid den röda punkten med A på kartan. Slottsparken syns längst upp till vänster och Oslo Sentralstasjon nere till höger på kartan. Oslos huvudgata Karl Johan går från Slottet ner till Sentralstasjon. 

Karta över centrala Oslo
Men hur var det att gå på llergata skole? Ja det har jag hittat ett vittnesmål om från NRK, Norges SR och STV. Lillebjørn Nilsen, stadsbarn som fick åka ut på landet på sommarkoloni där han mest längade hem till mamma och llergata skole:



Men hur var det för oss som hade sovsalarna just på llergata skole? Jo vi trivdes nog bra på golvet i storstadsskolan. Enda lilla nackdelen med logementet var att det låg en fiskkonservfabrik i närheten av skolan och att lukten därifrån inte var så god. Men på dagarna var vi ute och lärde känna en hel del av Oslo. 
 
Lizzy gjorde följande anteckning vid bilden av flickornas sovsal: "Alla är trötta efter en lång dag med många roliga minnen".  
  
Vi låg inte på latsidan under våra dagar i Oslo. Vi hann klättra upp i gamla Holmenkollens hoppbacke med en vidunderlig utsikt. Vi hann åka ut till Bygdøy och se både Thor Heyerdahls Kontiki-flotte och det gamla vikinga- skeppet från 800-talet. Och vi hann ströva runt en hel del i Oslo stadskärna.
 
Vädret i Värmland hade varit bra hela tiden men i Oslo fick vi en riktig regndag när vi bl.a. gick igenom Vigelandsanlegget i Frognerparken.
 
För det mesta var hela klassen ute på olika begivenheter i Oslo tillsammans men en dag fick vi göra egna utflykter i små grupper. Några kompisar och jag tog en trikk (spår- vagn) och åkte så långt den linjen gick utanför staden. Vi kom till en idrottsplats. Det pågick inga tävlingar eller större aktiviteter där men vi hade gjort vår alldeles  egna lilla resa. 

 
På fjärde dagen var det sen dags för hemresa. Vi fyllde bussen med våra små pack- ningar och oss själva och det var ett nöjt och glatt gäng som åter ställde kosan mot Saxdalen. Det syns väl på bilden? Som sig bör hade vi några extra vuxna med på resan förutom vår lärare. Hjalmar Liss kompis Sven Björk, också en riktig friluftsmänniska, fanns med och också Svens far, Johan Björk.  
 
Karin Rådberg följde med som sällskap i flickgruppen. Alla passade bra in i skolklassen och vi hade trevligt tillsam- mans. Ett minne jag har av Johan Björk var när vi körde genom Värmland. Han och sonen Sven satt framför mig och en skolkamrat. De hade vänt sig om och pratade med oss som satt bakom. Då sa Johan helt lugnt utan att titta framåt: "När vi kommit förbi nästa kurva kan ni titta till höger. Där har jag bott när jag arbetade här". Jag hade just tänkt att Johan kan väl inte ha en aning om var vi är? Han kanske aldrig har varit så här långt från Saxdalen. Men där fick jag svar på min tanke. Och både Johan och Sven var mycket spännande att prata med. Så både barn och vuxna trivdes på Osloresan.
 
Under den sista bilden från bussen antecknade Lizzy:
"Avskedet är nära. Sista gången klassen är tillsammans under samma magister. Fyra års skoltid tillsammans är slut. En lycklig tid".

lördag 27 november 2010

Bara en jazzlänk

På vår skolresa har vi kommit ungefär halvvägs och sover nu skönt på Ingesunds folkhögskola. För mig betyder Ingesund alltid musik och vi har redan lyssnat på värmländskan Monica Zetterlund i förra inlägget. När vi övernattade i Ingesund var hon inte någon av mina favoriter. Hon hade nämligen inte blivit upptäckt ännu! 
  
Visserligen hade hon debuterat lokalt i sin pappa "Sik-Bengt" Nilssons orkester 1952, tre år innan vi övernattade på Ingesund. Det var på Barnens Dag i Hagfors, och Monica var ju bara barnet, 15 år gammal. Men upptäckten av den senare storstjärnan gjordes på Nalen i Stockholm 1957 där Monica deltog i en sångtävling. Sen gjorde Monica Zetterlund en storartad karriär. Läs gärna hela hennes imponerande biografi här. 
  
I publiken på Nalen fanns två stora orkesterledare: Danske storbandsledaren Ib Glindemann och Arne Domnerus. Båda blev helt förtjusta när de fick se och höra Monica Zetterlund sjunga. Hon kom också att sjunga i båda orkesterledarnas orkestrar. 
 
En annan stor jazzmusiker som blev så förtjust i Monica Zetterlunds sång att han väldigt gärna ville komma över från USA för att spela in en skiva med henne var pianisten Bill Evans. 
  
Historien kort: Bill Evans hade komponerat en jazzvals kallad Waltz for Debby. Den gavs ut på skiva 1956. Beppe Wolgers  skrev en svensk text till den "Monicas vals" för Monica Zetterlund. Den spelades in 1963 med Monica och Georg Riedels orkester. Den inspelningen fick Bill Evans höra och han kom till Stockholm med sin trio för att spela in Waltz for Debby med Monica Zetterlund. 
 
Hela inspelningen gjordes på fyra timmar den 23 augusti 1964. Resultatet blev en skiva som Monica Zetterlund betraktade som en av sina bästa och som av många jazzkritiker betecknas som den bästa jazzskiva som någonsin spelats in i Sverige. 
  
Den videolänk som jag nämner i inläggets rubrik finns längst ner på sidan. Den råkar också visa en trio med Bill Evans och Monica Zetterlund med Waltz for Debby! Men det är inte från inspelningen i Stockholm utan senare, i oktober 1966 och Köpenhamn.

Innan ni klickar på de två orden längst ner i inlägget vill jag bara skjuta in en några rader text till, nämligen:

Tage Danielssons hyllningsdikt till Monica Zetterlund: 
 
Det eviga                                                     
  
En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund.
En jazzpaschas,
en sång som hejdar sej, till hälften hunnen,
och drar den där när Fröding satt på dass.
En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
Men märk det vemodsdraget över munnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz."


                             Monicas vals

tisdag 23 november 2010

Vår skolresa till Oslo 1955: Värmland

Många elever i Rävvåla/Saxdalens skola har åkt på skolresor. Själv fick jag uppleva en skolresa med buss till Oslo 1955 när jag gick i 6:e klass. Vår lärare Hjalmar Liss var från Gagnef och hade många kontakter. Han kände en busschaufför någonstans uppe i Dalarna som ställde upp som chaufför för vår resa. Jag minns ingenting om kostnaden och hur resan finansierades men kostnaderna hölls säkert minimala. 
  
Jag har många minnen från resan men inga foton. Som tur är hade jag en klasskamrat som har ett album med flera bilder och anteckningar från skolresan. Vi får tacka Lizzy för bilderna i det här inlägget.  
 
( Klicka på bilderna om du vill se dem förstorade) 
  
Redan kl. 700 avgick vår buss från  Saxdalens skola. Det var måndag den 13 juni 1955.
   
Den flaggprydda bussen är redo för avfärd och vår skolklass - kanske lite morgontrötta - men förväntansfulla elever har tagit plats. Och utanför bussen en liten föräldraskara, möjligen lite orolig: "Dom är ju bara barn". Men en klassresa till utlandet i mellanstadiet på 50-talet. Det var inte fy skam.  
  
Lägg märke till den långa dass-längan bakom bussen. Antagligen hade vi blivit uppmanade att gå dit innan bussen startade. Det var ingen turistbuss så den saknade toalett. Men det var mycket skog längs vägen till Oslo så toalett har jag inget minne av att vi saknade. Hjalmar Liss var en stor friluftsmänniska och vi i klassen var vana vid att vistas i skog och mark, både vinter och sommar.  
  
Kosan ställdes västerut och efter att ha passerat Fredriksberg var vi snart inne i Ack Värmeland du sköna...



Värmland har och har haft många kända kulturpersoner. Monica Zetterlund som sjöng här var en. Och den här första dagen på vår skolresa skulle vi få se den geografi i verkligheten som vi läst om i skolan. Vi skulle också få bekanta oss med flera kända värmländska platser och personer innan vi korsade den norska gränsen.  

Först besökte vi Selma Lagerlöfs Mårbacka och också hennes grav på Östra Ämterviks kyrkogård (bilden). 
 
Här har vi förflyttat oss till Rottneros med den impone-rande parken och herrgården som varit förebild för Ekeby i Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.  
 
Hjalmar Liss hade gjort som  Monica Zetterlund sjöng i visan: Han hade tagit sig en mö från Värmland. Historien om hur värmländskan Karin Wirén blev dalkullan Karin Liss har jag berättat i ett tidigare inlägg här.  
  
Nu var vi i Värmland och då var det naturligt att besöka Karins hem och mor i Glava i Arvika.  På bilden Syns Karin Liss längst till höger med sin snart ett-åriga dotter Gudrun i famnen. Karins mamma står bredvid.  
  
Det här blev dagens sista besök. Det började bli kväll och en en lång och intensiv lektion i geografi, historia, litteratur och andra ämnen började göra oss trötta. Ett ämne som vi inte sett eller hört något om under dagen var musik. Men med sitt stora kontaktnät hade Hjalmar Liss också sett till att vi skulle få se något som har med musik att göra: Ingesunds musikfolkhögskola.  
  
Skolterminen var slut och det fanns många lediga bäddar i internatskolan. Där fick vi övernatta innan vi åkte den sista lilla vägsträckan i Sverige nästa dag.

söndag 21 november 2010

Våra bygder i ord och bild. 1899-1908

Under ovanstående rubrik och tidsperiod gav Bärgslagsposten (som det stavades då) i Lindesberg ut en serie häften om vår bygd.  

Saxdalen blogg har i ett tidigare inlägg försökt belysa det rykte som vår bys befolkning haft tidigare - och vem vet - kanske fortfarande har. Läs detta tidigare inslag här. Det ger inte någon fördelaktig bild av Rävvålingar. Ett annat blogginslag, ett tidningsurklipp, antydde att det kanske inte alltid var Rävvålingar som var bovarna i fråga om bråk och slagsmål, se inslaget  Sanningen om rävålingarna kryper fram. 
 
Skriften i titeln över den här artikeln ger tyvärr åter stöd för en mer negativ bild av Rävvålas invånare. Men låt oss se vad den aktuella skriften säger om byn och dess befolkning: 
 
       "Räfvålas innebyggare hade i forna tider ej det bästa rykte om sig. Till följd av byns isolerade läge och ringa beröring med andra mänskor, samt möjligen även då rådande allmänt armod hade under tidernas lopp hos Räfvålaborna utvecklats en viss ensidighet, som tyvärr gav sig uttryck i vildhet och råhet. Nidingsdåd och skadegörelse å annans egendom voro ej sällsynta och till och med så sent som för något årtionde tillbaka ansågs det nästan förenadt med fara för lif och egendom för en främling att efter mörkrets inbrott färdas genom Räfvåla, och säkert var, att under ofvannämda förhållanden ingen fick passera alldeles oantastad. Lyckligtvis har under de senaste åren en storartad förändring till det bättre inträdt, tack vare de arbeten för folkets upplysning och förädling, som utförts af såväl folkskolan som nykterhetsorganisationerna, så att för närvarande torde Räfvåla icke i något afseende stå efter andra platser i kultur- sträfvande och bebyggarna här vara ett framgångsfolk så godt som något annat.  

       Byns största högtid tycktes af ålder hafva varit "Mickelsmässan" = första söndagen i Oktober, ty ännu i dag betraktas det vanligen som ett stort sabbatsbrott att arbeta såväl föregående lördag som påföljande måndag.  

       Räfvåla har för närvarande omkring 600 invånare och nästan hvarje familj har sin egen bostad, hvartill äfven hör ett större eller mindre jordområde. Den s. k. egnahemsidén kan därför sägas vara af ålder genomförd på denna plats, ehuru endast ett fåtal mera besutna hemmansägare funnits. Trots denna förmån af ett "eget hem" har dock i allmänhet Räfvålafolkets ekonomiska lott varit allt annat än afundsvärd. Jorden, som är karg och obördig, har icke kunnat föda bygdens talrika befolkning och möjligheten till erhållande af arbetsförtjänst har varit begränsad till hvad som kunnat fås vid bruket och under skördetiden hos de få större jordbrukare, som funnits. Någon nämvärd hemslöjd har icke förekommit, hvarför ofta en stor del af de mer eller mindre "orkeslösa" för sitt uppehälle icke haft annan utväg än att uppsöka bättre lottade trakter och vädja till den allmänna barmhärtigheten.  
       Men de senare årens ökade tillgång till god arbetsförtjänst såväl inom byn som vid de närbelägna gruffälten Grängesbärg och Blötbetet har äfven den allmänna välmågan i betydlig mån höjts. De gamla grå kojorna hafva så småningom försvunnit och nya, trefliga bostäder, målade i den traditionella röda färgen med vhita knutar, ha intagit deras plats. Dock en brist, och denna därtill ganska stor, vidlåder ännu nästan enhvar af dessa i öfright så trefliga hem, nämligen frånvaron af planteringar och trädgårdsan- läggningar. Men kommer blott den dag, då inträsset för denna viktiga sak vaknat och varje hem står omgifvet af sin välskötta trädgård, skall Räfvåla te sig som ett "litet paradis" på jorden. Låtom oss hoppas, att den dagen snart randas!

fredag 19 november 2010

Musiksoaré i Saxdalens Folkets Hus

Ja visst är det tätt emellan evenemangen i vårt Folkets Hus men det här aktuella är det redan för sent att få biljetter till. Saken är den att den här Musik - Soarén gick av stapeln redan 1953. 
 
(Däremot fanns det fortfarande i går några biljetter kvar till "Jul-Rocken" den 11 december, men det var inte många...)

Klicka två gånger på bilderna för förstoring!

Lars-Åke Wettercrantz som hittat den här annonsen hittade också en bild av musikanterna: 
 
Jag tror att jag känner igen sex av de musikaliska, från vänster: Karl Johan Haag, okänd, musikkonsulent Åke Bengtsson, Tage Sterner, Bengt Emil Johnson (sittande), okänd, Nils Norstedt, Gustav Rosén, okänd. Meddela gärna om jag har fel eller om ni känner igen någon av de ej namngivna! 

Ett trevligt tidningsreportage avslutar historien om

 
 Ett musikinslag från Saxdalen år 1953,
byn som det fortfarande sjunger om!

onsdag 17 november 2010

Spår efter en musiker...

Jag har tidigare i bloggen berättat om Spår av en musiker i Saxdalens Folkets Park. Det inlägget handlade om Grängesbergsmusikern Thore Johansson vars noggrant protokollförda spelningar jag kunde följa från 1942 till 1960. 

Under Allhelgonahelgen träffade jag under det som i år kallades Kulturrundan en annan välkänd lokal musiker, Folke E Larsson och hans fru Kajsa. Han är ju - mig helt ovetande - också konstnär. Därför var han den här helgen i Saxdalens Folkets Hus i två roller: Som konstnär och som musiker. 

Vi fick en mycket bra kontakt och hade mycket att tala om. När vi skildes på söndag kväll hade jag fått två CD och fått låna en med inspelningar som Folke gjort (den jag fick låna var ett original utan kopior). Dessutom fick jag låna en musikhistorisk skatt: Folke E Larssons anteckningsbok "Mitt Liv Som Dansmusiker 1942-1970". 

Boken är på 46 A4-sidor med en stor mängd information. Den är som en historiebok. Jag har läst den några kvällar och njutit och jag har ännu inte kommit till slutet. 

 Men det jag egentligen ville berätta i det här inlägget var att Folke och jag talades vid på telefon efter Kulturrundan och han berättade att han blivit så inspirerad av de två dagarna i Saxdalen att han börjat arbeta på en tavla som han vill skänka till Saxdalens Folkets Hus!  

Tavlan är färdig och ser ut så här: 
 
  Klicka på bilden för förstoring (1 eller 2 gånger) 
 
Folke har kallat tavlan "SAXDALEN; BYN DET SJUNGER OM" och det är ett namn som vi saxdalingar förstår mycket väl.  
 
Vi tackar Folke E Larsson för hans konstverk och hoppas få se och höra mera av honom i Saxdalen också i framti- den. Många av hans konstnärliga alster kan beskådas i hans blogg: http://www.folke-e-larsson.blogspot.com/ 
 
Vi tackar så mycket för musiken och konsten under Kulturrundan och naturligtvis speciellt för den fina donationen.