Julminnen från början av 1930-talet

Jag fick e-post till jul från min f.d. svärfar från Slogåsen/Blötberget, numera bosatt i Örebro. Han har tidigare bidragit med erfarenheter som rapporterats i denna blogg. Den här gången berättade han minnen från sin barndom. Jag tycker brevet är intressant som en dokumen- tation av ett barns upplevelse av julen i början av 1930-talet. Brevet följer här något avkortat: 

"Mina starkaste Julminnen är från fyra/fem års åldern. Mammas matlagning veckor i förväg sedan grisen hade slaktats. Hon kokade, stekte och malde kött, stoppade korv, gjorde pölsa, och gjorde en pressylta med grissvål runt i kärlet och alla delikatesser inuti. Den ställdes ut i snön för avsvalning och för att få fasthet. Skinkan var

brun och stor med en rosett instucken.
 
Farsan och jag hade tidigt i december dragit skinnet av spillångan sedan den fraktats hem från affären fastsurrad på fars sparkstötting när han gått hem från arbetet. Han hade sågat upp de närapå metern långa torkade fiskkardavren i två diss (han kallade decimetern så) långa stycken.

 
Då satt jag och far och med varsin hovtång och drog skinnet av alla bitar som sedan lades i en trätunna med saltat vatten som skulle läggas i blöt för att den skulle vara klar till Jul. Fiskskinnet sparades och det klipptes upp till frimärksstora bitar och lades i burkar med lock – det var klarskinnen till kaffet som kokades varje dag.
 

När juldagarna närmade sig övergick kötthan- teringen till bak och knäckkokning. Nu skulle julgransgrisar, tomtar, kärringar och gubbar formas av pepparkaksdegen, gräddas och ställas undan för målning med sockersträngar. Saffransbrödet var viktigt för mammorna som bjöd varann på kaffe i mellandagarna när männen gått till sina arbeten.
 

Men julförtäringens viktigaste del kom dan före dan och det var knäckkokningen som var en spännande historia för en fyraårig pojke som ofta fick bli smakråd för att avgöra om knäcken börjat hårdna i kokningen, då skulle de vita mandelsmulorna hällas i kastrullen och så en nypa vaniljesocker. Men så började balanserandet när alla tillsnurrade pappersstrutar skulle fyllas. Mamma hade ställt upp dem i en stor järnskopa - som brukade användas för vattenösande ur kopparhinken som stod längst in på diskbänken - och hällde den sega knäcksträngen i varje strut. Det gick ofta fel när strängen missade och strutarna ramlade omkull då blev det att göra om proceduren under mammas förtret. Jag försökte hjälpa till och hålla i strutarna men jag fick ofta het knäcksmet på fingrarna som gav blåsor. Min uppgift var annars att sticka i små trästickor i struten innan knäcken stelnat, stickorna var min tillverkning som jag gjort med morakniven av vedträn som stod i vedbäraren intill spisen.
 

När mat, bak och godis var lagat kom utsmyck- ningen, det var rött och grönt kräppapper som skulle klippas i decimeterbreda band och hängas från taklampan mitt i taket till hörnen i både kök och rum. Innan den klipptes så skulle en röd och en grön rulle rullas ut och läggas på golvet och sedan placeras på varann och rullas samman igen och så klippas, det gav det extra effekt när girlangen tvinnades och fixerades med häftstift.
 

Nu skulle julbonader upp och granen klädas. Granen brukade far och jag gemensamt leta på i skogen bakom åkern några dagar före Jul ibland blev det långa snöpulsningar innan vi hittade rätta granen. En träfot spikades fast det var inte vanligt med någon vattenburk som granens stam skulle ställas i på den tiden utan mamma brukade linda på en gammal trasa mest för att skydda golv och mattor för grankåda. Julgranssakerna hade mamma med från Amerika och de var ovanliga prydnader som mina kompisar, mest grannflickorna var väldigt intresserade av. Dessa hade mamma i en låda inställd högst upp i en skrubb intill spismuren. En ljusstake som jag fortfarande har i min ägo stod mitt på bordet. Den hade far ropat in på någon auktion i Gonäs.

 
Julafton – det var ingen afton – det var ingen dag – den hade varken början eller slut – den hade man med sig från morgon till kväll alla dagar under hela hösten. En ensam pojke på Slogåsen förstärkte denna dag till något som ropade, glödde, förbereddes, uppammades och längtades till.
 

Någon adventskalender fanns inte utan jag gjorde streck på ett papper sista månaden. Det var långa dagar som sniglade sig fram för en fyraåring och som idealiserades ytterligare av tillmälen som ”är du inte snäll så får du inga julklappar”! Det var ett hot som användes som tillhygge för att göra en pojke lydig.
 

Det fanns ingen Kalle Anka på Julafton på den tiden inte ens en radioröst förrän längre in på trettiotalet när Farbror Sven kom in i mitt liv. Sången skötte mamma om och det var många sånger hon sjöng som hon hade tecknade i sina anteckningsböcker.

 

Men en person var viktigare än tomten - hon var egentligen min tomte då – det var ”Farmor i Heea”! Det var alltid hon som satte pricken över i på Julaftonen! När hon mjölkat sina kor och separerat mjölken - hon var änka och  ensam- försörjare - bytte hon om och tog en fotvandring i snön med julklappar och grädde och några ägg i väskan. 

 

Det var en tre kilometer lång vandring i mörker och snö uppför Svartbäcksbackarna. Jag satt i stugvärmen och höll på att förgås i längtan att hon skulle komma snart till det väl dukade julbordet och julklappssäcken som stod gömd i skrubben. Jag gläntade på köks-gardinen oupphörligt för att ur mörkret se om hon skulle uppenbara sig! Minuter blev timmar och timmar till år jag höll på att förgås! 

 

Så hör jag något ljud i farstun och gläntar på dörren och där står hon snöig med famnen full av tygväskor. Jag skriker av glädje ”tamme jackan vat ä fajmoj!” Ett uttryck som användes årligen i samtalen om julen och släktens förstfödda barnbarn som inte ens lärt sig tala rent.

 

Min första riktigt minnesvärda julklapp var ett leksakståg. Ett lok som drogs upp med fjäder och så en liten och sist en större vagn som gick runt på järnvägen en halvmeter i diameter. Så fantastiskt så otroligt så lycklig jag var! Någon dag senare kom Edvin och gav mig en gul raerserbil som drogs upp och som också hade lampor som lyste.
 

Arne på Slogåsen var så lycklig och vian i spjället var också borta under julen. Vian, det var björkriset som användes som uppfostringsredskap på den tiden."

                          ---- o ---- o ----

Ett stort tack till Arne för den här julskildringen från 1930-31. Den visar på många skillnader från vårt just avslutade julfirande 80 år senare. Ett par förklaringar för den som inte har åldern inne eller som inte är helt bevandrad i geografin runt Blötberget/Slogåsen:
 
Heea där Arnes farmor bodde var Gonäsheden, mellan Blötberget/Slogåsen och Gonäs.

Farbror Sven var en legendarisk radioman, faktiskt dalmas från början och född i Malung. Läs mer om Sven Jerring här.

Bloggens läsare tillönskas en bra avslutning på 2010 och ett Gott Nytt År 2011!

Bloggaren Ola