Barndomsminnen från Norrbyn

Som förskolegrabb och också som skolpojke på Malbacken kändes Norrbyn som ganska långt borta.

Ändå var jag inte så sällan i Norrbyn genom kontakten med två Norrbyfamiljer som dessutom bodde grannar. Mest var jag hos Lindéns.

Klicka på bilderna för förstoring!

Min morbror Elis Haag var sedan jag var ganska liten sambo med Gerda Spets, född Lindén. Alla skolbarn kände Gerda eftersom hon arbetade i skolbespisningen. I huvudbyggnaden hos Lindéns bodde då Gerdas bror Tor med sin Fru Anna och barnen Yngve och Ingemar. Pojkarna var några år äldre än jag men vi sågs ju i skolan och som sagt hemma hos Lindéns.

På bilden ovan syns från vänster min mamma Ingrid Hagfall, Anna Lindén, Tor Lindén, Marianne Budell (dotter till Gerda), min far Harry Hagfall, Gerda Spets och min morbror Elis Haag. Var bilden är tagen bet jag inte. Om någon känner igen sig vore jag tacksam för att få reda på det. Bilden bör vara tagen runt 1950.

I det hus som ligger upp mot vägen på det som var Lindéns tomt bodde Tors och Gerdas far. Huset var ett garage eller tidvis verkstad på nedre planet med en liten bostadslägenhet på överplanet. Huset såg nästan exakt ut som det gör idag. När jag fick följa med Elis och Gerda till Gerdas far var vi alltså uppe på garaget som vi kallade det.

"Gubben Lindén" hade bara ett öga. Det fanns personer med ett öga som jag träffat förut men de brukade ha ett porslinsöga, en ögonprotes. Gubben Lindén hade ingen protes. Han hade en bomullstuss instoppad i ögonhålan. Han tog ut den och bytte ut den varje dag och han dränkte in den nya bomullen med någon vätska.

I början tyckte jag att det såg obehagligt ut och jag tyckte synd om gubben Lindén. Men jag vande mig snabbt och tyckte sen inte att det var något konstigt.

Jag låg över flera gånger på garaget när vi hälsat på Gerdas far och det blev sent.

Jag har ett annat foto - troligen från samma tid och kanske samma plats. Här syns från vänster Tor Lindén, Anna Lindén, Gerda Spets, Ola Hagfall, Marianne Budell, Ingrid Hagfall, Elis Haag och Harry Hagfall. Platsen känner jag inte igen. Är det samma område som den översta bilden är tagen ifrån?

Gården söder om Lindéns kallade vi Erik Jaans. Ja jag har sett ordet stavas med två a någon annanstans. Det är lite ovanligt men det uttalas som två a-ljud, båda betonade. Där bodde Rut som min kusin Börje Andersson hade hittat och friade hos. Ruts far Axel hade ett öra och kallades ettöringen. Jag tyckte det var konstigt att två karlar bodde grannar där den ena hade ett öga och den andra ett öra.

Jag fick följa med Börje till Erik Jaans då och då och ibland tog vi ekan därifrån och rodde över sjön till Smedtorpet. Där kunde vi ligga flera timmar på filtar och njuta i solen, äta bullar och bada. Stranden var stenig men gräsbacken var bekväm. Det var som vid många gamla boställen: Gräset växte inte högt utan blev en inbjudande gräsmatta utan att det klipptes.

Från Smedtorpet hade man utsikt över hela Saxen, från Ullnäsnoret till Slamhavet som då fanns i sjöns södra ände. Smedtorpet var också vändplatsen när jag landmetade tillsammans med mina fiskeintresserade kompisar, Kjell och Bernt Persson och Jan-Olov Jakobsson. Vi gick säkert ett par gånger i veckan från Stackerbergslandet till Smedtorpet och tillbaka för att meta abborre.

För det mesta fick jag följa med min mamma till Lindéns eller till Erik Jaans en eller ett par gånger varje sommar. Där fanns bryggor som låg lågt över vattnet och de var utmärkta platser att skura mattor på.

Så även om Norrbyn var långt borta så var jag dit många gånger under min barndom.

Våren, våren? Hur ser det ut på sjön?

Här på Malbacken där vi haft mildväder flera dagar och snön sjunker ihop och försvinner ser det ut som långt på väg mot en vår. Men på andra sidan dalen där Saxberget har skuggat påminner det mer om senvinter. Hur ska man egentligen kunna avgöra om våren kommit till Saxdalen? Tecknen visar ju så olika.

Med vår goda utsikt från Malbacken ska vi försöka beskriva vårens framfart. Jag tänkte nyss gå ut med hunden men då hade det börjat regna så jag skjuter det en aning på framtiden men utsikten att regnet ska upphöra är inte stor. Det allra mesta av snön på gården har smält med den olägenheten att det på en stor yta som inte hålls ihop av gräs är det vad vi med ett lokalt ord kallar "träckut". I vårt lokala språk, åtminstone mitt hemspråk på Malbacken har ju träck ingenting med avföring att göra utan betecknar jord, särskilt finkornig jord som mo, mjäla eller lera som blivit så våt att den inte håller att gå på. Ja så är det idag på hela den parkeringsplats där vi annars kan ställe åtminstone fyra bilar. I dag har vi tillfälligt parkerat där vi har gräs under hjulen.

Det är ju ett vårtecken? Förut var det ju snö och is under hjulen. Men kanske det finns någon neutral plats i Saxdalen som bättre kan visa om vi är på vinter- eller sommarhalvåret. Kanske det i så fall skulle vara sjön Saxen?

Saxen kan ju se ut så här... och i så fall är det sommar. Jag minns den härliga känslan att då ro den lättrodda ekan på Saxens stilla vatten.

Det gjorde vi ofta när vädret var fint och mamma inte skurade mattor. Det var också en vanlig sommarsyssla att vi åkte till Erik Jáans, ja det uttalas så, för att de hade en brygga som stack ut några meter i vattnet så att vattnet stod över bryggan längst ut. Det var en idealisk plats att skura mattor på.

Men Saxen kan också se ut så här:

För den petige som känner igen sig överallt i omgivningen kanske det här inte är Saxens is vi ser utan Väsmans? Något som tyder på det senare är att det är en storfiskare inom släkten (Harald Jakobsson) som fått gäddan och han och hans brödet fiskade nog betydligt mer i Väsman än i Saxen.

Men om det här är Väsman så är säkert snön och isen likadan på Saxen! Och då ser vi den klara skillnaden mellan sommar och vinter. Men riktigt när det slår över från vinter till sommar är inte alltid så här klart. Dessutom har vi ju årstiden vår som det nu handlar om. Ja där har jag en betydligt aktuellare bild från i förrgår:

Ett av de nyfödda lammen i Evi Anderssons fårhus i Sörbyn vågar sig, trots snön som finns kvar på baksidan, ut för att möta VÅREN! De flesta lamm var då redan födda, bara ett par återstod. Och det var två dagar sedan och allt går ju så fort nu på våren...