Minnet av en tidig, egen ljudinspelning

Min far Harry var mycket fascinerad av teknikens utveckling. Det gjorde att han ganska ofta var intresserad av att skaffa t.ex. nya verktyg, helst motordrivna, eller vitvaror som skulle underlätta hushållsarbetet.

Det måste ha varit i slutet av 1940-talet när jag första gången hörde en privat ljudinspelning. Det var hos "frisörskan", Ingrid, som hade frisering på övervå- ningen i det som idag är Elimkapellet. Min gissning är att Ingrid var den första privatperson som skaffade en egen inspelningsapparat i byn. Ingrid var i så fall en pionjär i ljudsammanhang.
  
Rullbandspelaren som kom så småningom hade jag inte sett eller hört talas om då. Den apparat Ingrid hade var rullbandspelarens föregångare trådspelaren som spelade in ljudet på en tunn metalltråd.

Trådrulle till magnefonen

Jag minns inte vilket företag som tillverkat Ingrids trådspelare men en gissning är svenska Luxor i Motala som från 1947 och några år framåt sålde många trådspelare under namnet Magnefon.

Men tillbaka till min far som också hörde talas om inspelningsapparater. Och något år efter trådspela- rens lansering kom också rullbandspelare för privat- bruk. Min far var inte sen att låna hem en Grundig bandspelare från Sune Holm i Grängesberg. Vi testade den och det blev snabbt ett köp.
 
Ett av mina första minnen av bandspelaren var ett besök på Hagfallstorpet av våra släktingar Einar Haag och hans far Johan. Johan som allmänt kallades "Kusken"  var bror med min morfar Karl Haag.
 
Både Kusken och hans son var duktiga och mycket underhållande berättare. När vi hade startat bandspelare berättade far och son om en eposod när en av byns rörmokare, Otto Fahlborg, installerade centralvärme i den snickerifabrik som Einar Haag hade och som låg på öster sida av Gladmansvägen vid Fäbacken.
 
Otto var också en stor humorist och hade trots mogen ålder många hyss för sig. När installationen var klar skulle pannan proveldas och värmesystemet testas. Otto, Ejnar och Kusken stod alla framför pannan där elden tagit sig ordentligt och veden sprakade. Då ropar plötsligt Otto: "Spring Ejnar!"

Kanske kände Ejnar Otto så bra att han förstod att uppmaningen var ett av Ottos många hyss. Men trots att uppmaningen riktats till Ejnar var det hans far, Kusken, som tog till apostlahästarna för att skynd- samt sätta sig i säkerhet. Alla runt köksbordet på Hagfallstorpet skrattade hjärtligt åt berättelsen och det gjorde vi sedan varje gång vi spelade upp bandet.
 
Tyvärr var det så i bandspelarens barndom att vi inte sparade inspelningar som gjordes. En stor nyhet och fördel med bandspelaren var ju att man kunde använda samma band om och om igen och spela över gamla inspelningar med nya. Nackdelen var förstås att de tidigare inspelningarna raderades.
 
Men den här inspelningen hade vi kvar ganska länge och lyssnade på och skrattade åt. Men så småningom spelades berättelsen över, något som jag beklagar djupt idag. Att kunna höra berättelsen idag skulle vara värt mycket.

Några minnen från min farfars båt

Farfar o farmor och morfar o mormor är nog viktiga personer för alla barn som växer upp och som har förmånen att ha far- och morföräldrarna i livet och helst nära. Själv träffade jag aldrig min morfar. Han dog ett år innan jag föddes. Men de övriga tre levde tills jag var vuxen. De var alla mycket älskade och uppskattade personer under min barndom.

Min farfar och farmor bodde mitt emot Arnold Johnsons, numera Bengt Emil Johnsons, bostadshus. Jag var ofta hos mina farföräldrar. På somrarna var ett av nöjena med farmor och farfar att åka ut i deras båt.

Farfar var mycket intresserad av fiske. Vi fiskade både i bäckar i finnmarken och i Väsman. Farfar hade varit båtägare innan jag föddes. Tre rävvålingar: Einar Haag, Verner Ahlkvist och min farfar byggde tillsammans en båt, Trion och en sommarstuga vid Sandbäcken i Mässan.

När jag var liten var Trion borta men min farfar hade köpt en annan båt. Jag var med till Grangärde när vi hittade den båt som blev farfars efterträdare till Trion. Trion hade en motor byggd av grannen, det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Motorn från Trion hade bevarats och blev också motor i farfars nya båt.

På bilden, gissningsvis från 1949, finns farfar, farmor, min mamma och jag när vi lägger ut från bryggan vid Slamhavet, där badstranden mot norr nu finns. Framför båtens för fanns då den banvall och utbyggnad som gjorde att man tidigare kunde köra ut malmvagnar som tippades i pråmar som bogserats in till tipplatsen.

Nu användes bryggan bara för mete eller som på bilden som tilläggplats för båtar.

En utflykt med farfars nya båt var till Norra gården eller "nôrr gårn" som vi kallade den, norr om Ullnäsgården. Det var inte något bostadshus där men det kallade ändå gård. Vi strandmetade men fick inte så många napp. Farmor som var en utmärkt kokersta hade alltid med sig något gott att äta och dricka och utflykterna var alltid som en god pick-nick. Farfar fick några abborrar men de var inte så stora. Det var en lugn dag och det verkade också lugnt med napp på våra spön.

Det var ganska tvärdjupt på platsen och jag hade kastat ut med flötet högt upp på reven. Ingen hände så jag tänkte ta in kroken för att kontrollera att masken var i ordning. Då kändes det som att jag hade fått bottennapp. Men det rörde sig lite och efter en stund kunde jag dra in en stor braxen (på rävvålmål: en brax) till stranden. Den gjorde inget motstånd utan lät sig släpas sakta i vattenytan in till stranden. Den var som död. Farfar hjälpte mig nog att få upp den på land.

En annan gång åkte vi ut på Sandreven, mellan Flintuddarna och Morhagen. Där ute där man skulle tro att det var mycket djupt var det mindre än två meter ner till botten. Sandreven var enligt min farfar en samlingsplats för fisk. Vi metade länge, för mig var det en evighet men vi fick inte något napp. Till sist gav farfar upp, startade båtmotorn och vi styrde därifrån.

Jag minns inte om det var den gången eller en annan gång som vi kom från Väsman norr om Flintuddarna med destination Sunnansjö. I vilket fall som helst, farfar var mycket vaksam och styrde båten söder om ön Stärtan. Han höll ut från Stärtans södra udde - men för lite. Vi körde hårt på ett skär.

På den tiden fanns inga sjömärken utan det gällde att veta var skären fanns. Min farfar visste mycket väl att det fanns ett skär lång utanför Stärtans sydspets men den gången missbedömde han avståndet. Det hela avlöpte väl utan större skador på båten. Men att gå på grund eller gå på ett skär med en båt, stor som liten är en obehaglig upplevelse.

När jag många år senare arbetade som vaktmästare på Tallmogården en sommar åkte jag några gånger båt till jobbet. Då var jag noga med att hålla ut från skären söder om Stärtan.