Ett par lokala tidningsnotiser från 1903

För mig är det spännande att leta efter lokala nyheter i gamla tidningar. En tacksam källa är tidningen Dalpilen som gavs ut i Falun från 1853 till 1926. Kungliga biblioteket i Stockholm, KB, har digitali- serat tidningen som kan läsas på Internet. Här ett smakprov från det 110 år gamla numret daterat den
27 februari 1903: 
  

Webbadressen till sökformuläret för de digitaliserade tidningarna är:

  

http://magasin.kb.se/searchinterface/search_newspaper.jsp 

  

Man kan använda sökord eller fri text och välja vilken tidning man vill söka i. Det finns ett 25-tal tidningar. Sökning efter "Räfvåla" i alla tidningar ger t.ex. 184 träffar, "Rävåla" ger 135 träffar och Rävvåla, (den senaste officiella stavningen av ortnamnet), ger 57 träffar. 

     

Resultatet av varje sökning blir en lista med miniatyrbilder av de sidor som innehåller den sökta texten samt länkar till varje sida som innehåller texten. Bilden kan sedan förstoras till önskad grad och förflyttas i höjd- och sidled på bildskärmen. Prova gärna!

Sanningen om Rävålingarna kryper fram

Äntligen får vi Rävvålingar/Saxdalingar lite upprättelse. I långliga tider har vi ju - som det nu verkar på felaktiga grunder - haft rykte om oss att vara våldsamma och försvara våra inhemska kvinnor med näbbar och klor - eller snarare enligt sägnen - med knytnävar och knogjärn.

Jag måste i ärlighetens namn bekänna att jag i denna blogg själv delvis bidragit till att sprida denna missuppfattning. Ett par läsare bekräftade rykten om Rävvålpojkarnas beteenden eller snarare om andras rädsla för det som kanske bara var en fördom - och ingen kom med invändningar.

Efterforskningar i den tidigare refererade dagstidningen Dalpilen ger nu vid handen att det - åtminstone understundom - var så att det tvärtom var Rävvålingarna som var de goda och särskilt skötsamma personerna...

Lördagen 26 februari 1920 kunde man nämligen i Dalpilen läsa den förskräckliga händelsen som några Rävvålaynglingar råkade ut för: (klicka på artikeln för att kunna läsa den!)

Om jag hädanefter av några okända personer efter vägen mot Björnhyttan tillfrågas om jag är från Rävvåla kommer jag att svara nekande! Visserligen är det delvis en lögn men jag har ju bara bott här i 23 år och varit borta från byn i 45 år och det blir ju ändå bara en nödlögn...

Ett svårare olyckstillbud 1904

Saxdalen blogg försöker hålla sig à jour både med det som händer nu och det som kommer att hända i framtiden i vår del av världen. En hel del studier görs också på sådant som hänt tidigare, det som nu är historia.

Den som läste tidningen Dalpilen tisdagen den 18 oktober 1904 kunde läsa följande artikel:

....Ett svårare olyckstillbud, som dess bättre aflöpte ganska lindrigt, inträffade i lördags i Grängesbärg.
....Tvänne med malm lastade »20-tonningar» hade, förmodligen genom förbiseende vid växling, från ett bispår för malmtransport kommit in på Frövi-Ludvika järnvägs hufvudspår, och voro, innan något kunde göras för deras hindrande, med full fart på väg norrut till Ludvika. Banan har nämligen en god lutning år sagda håll. Man kan göra sig en föreställning om den hastighet vagnarne innehade, då deras färd Grängesbärg-Björnhyttan-Gonäs-Ludvika, tog en tidsrymd av endast 8 à 10 minuter.
....Telegram om hvad som komma skulle afsändes omedelbart till Ludvika, där man också lyckades vidtaga nödvändiga åtgärder för olyckors undvikande.
....Det ofrivilliga och oförberedda extra tåget ändade slutligen sin färd en km. norr om Ludvika station.
....Ingen människa skadades; däremot blefvo ett tiotal järnvägsgrindar fullständigt ramponerade.

Det kan vara intressant att jämföra innehållet i ovanstående tidningsartikel med en tågtidtabell för sträckan Grängesber- Ludvika. Tidtabellen gällde 1936, 32 år efter det beskrivna olyckstillbudet. Klicka på tidtabellen för att se den förstorad.

Om man från tidtabellen räknar ihop gångtiden från Grängesberg till Ludvika var den 36 minuter 1936. Samma sträcka avverkades av de skenande malmvagnarna på 8-10 minuter. Det säger en del om hur fort det gick.

Orsaken till att vagnarna skenade var enligt en artikel i Järnvägshistoriskt Forum att den träpinne som lagts på rälsen för att hindra vagnarna från att rulla iväg inte klarade trycket från den 40 ton tunga lasten.

Innan tillbudet 1904 hade en allvarlig incident inträffat redan när järnvägen Grängesberg-Björnhyttan-Blötberget-Gonäs-Ludvika byggdes. Ett helt tåg skenade då i Grängesberg och rullade med hög fart mot Blötberget... hur det olyckstillbudet avlöpte återkommer vi till i ett senare inlägg.

En klar höstdag och ett örnnäste

Örnnäste har nog för många svenskar en negativ klang. Man tänker kanske i första hand på Kehlsteinhaus, den 50-årspresent som Adolf Hitler fick av sitt nationalsocialistiska parti 1939, till vänster. (Klicka på bilderna för att se dem förstorade).

"Örnnäste" är annars ett giltigt svenskt ord enligt Svenska Akademins ordlista, SAOL. Det ligger mellan "Örnnäsa" och "Örnperspektiv" i ordlistan. Och örnperspektiv har man säkert från denna denna 1834 meter höga bergstopp.

För den som är intresserad av litteratur och film kanske Örnnästet har en mindre negativ klang. Alistair MacLean skrev både krigsthrillern Where Eagles Dare och manuset till filmen med samma namn. Smarta förläggare översatte titeln till svenska Örnnästet för att den skulle associeras med Hitlers Örnnäste. Hitler var ju förvisso en större kändis än Alistair MacLean.

Utsikt från Saxberget har vi saxdalingar annars läst om i många kåserier av Bengt Emil Johnson i Dalademokraten. Och även om höjden inte kan jämföras med Kehlsteinhaus så visst ger Saxberget också ett fågelperspektiv trots att örnförekomsten är liten.

Från Sörbyn i Saxdalen kan man kika upp mot Saxbergets topp och om man justerar kikarens fokus på verandan kan man se det här nästet... Då har man fokus på familjen Hahnes egna örnnäste.

Till vänster kan man därifrån se Väsman bakom Malbacken - om man tittar lite norrut.



Blickar man längre söderut kan man se Blötberget med gruvlaven och sjön Glaningen.


Andra blickfång är Snöklinten, t.v. och nedan till höger Björnhyttans avfallsanläggning.






Ludvika med Lyviken och ABB syns här till vänster och i bakgrunden vindkraftverken ovanför Smedjebacken.
Utsikten över gårdarna i Sörbyn är vacker:

Ett par fiskehistorier som man kanske borde tala tyst om

Förutom några förseelser som felparkeringar och ett par fortkörningar så har jag väl varit en ganska laglydig person. När jag nu nått mogen ålder har jag emellertid ett par lättare kriminella belastningar som visserligen inte har oroat mig speciellt mycket men som kanske bör avslöjas för att inte begränsa och tynga min fortsatta mognad.

Båda lagvidrigheterna handlar om fiske, närmare bestämt kräftfiske och ännu närmare bestämt tjuvfiske av kräftor. De två episoderna inträffade i början av 50-talet och i början av 60-talet, en tid då kräftor var detsamma som svenska flodkräftor.

Vid det första tillfället var jag 8-10 år gammal. Brottet begicks ganska långt hemifrån, ca. två mil (av spaningstekniska skäl vill jag inte precisera avståndet närmare), så jag kunde inte ta mig dig själv. Jag fick hjälp, av två nära släktingar. Båda är visserligen döda i dag men jag vill ändå inte avslöja några namn. Jag kan bara nämna att ledaren för hela utflykten var min farfar och den återstående personen var farfars ende son.

Vi startade resan norrut ca. en mil och tog sedan av mot väster... ett par hundra meter före nuvarande Vårdcentralen. Nu erinrar jag mig ett uttryck som tydligen förr var vanligt i Grangärde kyrkby: "Lagen går till Långvasselbron". Det får mig att inse att det kanske inte ens var något lagbrott! Vi var ju klart på andra sidan även om det var ganska nära...

Det vi skulle fånga i skydd av kvällens mörker var ju flodkräftor men det visste vi ju inte. För oss fanns det ju bara kräftor och möjligen havskräftor om man varit på Öddö. Och någon riktig flod var det ju inte, nej en å som Dan Andersson vandrat längs många gånger och talat om i flera texter. Men nu blir jag osäker på vilken av åarna vi fiskade vid - var vid Pajso... eller var det Burån? Ja det kan väl kvitta för det var i alla fall varken Mörtån eller Gänsån eftersom vi aldrig gick över någon å.

För dig som lovar att inte berätta det för någon och tycker att den här beskrivningen är aningen förvirrande kan jag låta dig titta på en karta som kanske förklarar bättre än ord vad det är jag vill säga. Men om bilföraren hade haft för hög fart vid gränsövergången till laglöst land kunde vi ha hamnat i både Roskmora och Svenskfallet trots att vi befann oss i Finnmarkstrakter. Men vi kom ju dit vi skulle och vad hände där?

Jo min äldsta släkting som var en idog fiskare (åtminstone sedan 5-årsåldern då han flyttade till Björnhyttan och fiskade i både ån och kanalen) hade med sig både kräftburar, kräfthåvar, mört och linor att sänka ner och dra upp redskapen med. Vi övriga fick uppmaningen att vara så tysta som möjligt, att helst hålla oss inne i skogen och inte vid ån. Vi parkerade bilen undanskymd i skogen och vi skulle var beredda på att lämna allt huvudstupa om någon kontrollant skulle visa sig...

Det var spännande hela tiden. Jag tyckte flera gånger att jag hörde steg eller röster eller såg skuggor... förstås av någon kontrollant. Men vi fortsatte och fick den ena kräftan efter den andra som vi bar upp till ett par hinkar i skogen. Jag tror att vi var där i flera timmar innan vi var trötta och nöjda att åka hem. Det blev faktiskt en del kräftor och inga böter eller förlorade fångstredskap som jag visste var resultatet av en ovälkommen inspektion. Men jag är säker på att det mesta av spänningen var att det var något förbjudet. Annars kanske jag hade tröttnat tidigare.

De nyfångade kräftorna hälldes i en butt - ena halvan av ett isärsågat plåtfat - med vatten som ställdes mellan mina farföräldrars stuga och deras jordkällare. Dagen efter kokade min farmor som var mycket duktig kokerska de nyfångade kräftorna. Det var säkert en delikatess även om jag inte uppskattade kräftor på den tiden. Idag äter jag dem med förtjusning och ibland gärna med de drycker Albert Engström ansåg att dessa djur kräver. För visst är det väl så att en skiva kalkon eller en skinkskiva är all ära - men en kräftskiva, det är någonting helt annat!

Kanske jag borde ha delat upp det här inlägget i två? Blir det annars kanske för långt... men de som varken tycker om fiske eller kräftor har säkert redan slutat läsa.

Så för er andra ska jag berätta om ett ganska annorlunda kräftfiske ungefär 10 år efter det första. Jag hade hunitt komma upp i 20-årsåldern d.v.s. det hände inte mycket längre än 45 år tillbaka i tiden och jag får vara särskilt försiktig med att skydda mina medbrottslingars identitet och integritet. däremot erkänner jag direkt att vi var vid Olsjön, alltså också nu västerut från Saxdalen.

Låt oss först titta på rollistan i detta drama. Jag hade den här gången inte mindre än tre medbrottslingar. Vi var ett tillfälligt team med jämn könsfördelning. Låt oss kalla oss M A H O. Hela brottet hade planerats med mycket kort förberedelse men vi tyckte själva att det var ett vattentätt projekt som skulle innebära minimalt arbete och låg risk. Förberedelserna bestod i att O och H införskaffade ett okänt antal moderna kräftmjärdar, ca. 10 styck, kräftbete, någonting att äta och någonting att dricka, troligen kall varmkorv, korvbröd och läsk och/eller pilsner.

Expeditionen startade med bilfärd, Nävbacksvägen förbi Rusbodarna till Västra Låsberget. Det var en varm sommarkväll men vi hade också filtar och varma kläder för en sval natt ifall kräftorna inte skulle hålla oss varma. Vi agnade de splitternya mjärdarna och spred ut dem på en ganska lång strandremsa med linor upp på land. Vi hade ju ingen båt. Eftersom det var mjärdar skulle de sköta sig själva. En titt då och då för att se om mjärdarna blivit fulla eller om betet tagit slut var allt som behövdes.

Vi gjorde det bekvämt för oss i grässluttningen ner mot sjön och började vår väntan. Efter kanske en halvtimme gjorde vi en första kontroll att allt var som det skulle. Det visade sig att det var kräftkö in i de flesta av mjärdarna och vi drog slutsatsen att vi inte borde göra något annat än att vänta och hålla oss ifrån stranden ganska länge för att inte störa kräftornas strävan att ta sig in i våra mjärdar. Det här var en helt annan fångsmetod än vid mitt första kräftfiske och tydligen mycket effektivare. Vi försökte fördriva tiden och hade det nästan långsamt. Rädslan för vakter var dessutom obefintlig.

Jag gissar att det var ett par timmar senare som vi ansåg att nu borde tillräckligt med kräftor haft tillfälle att ta sig in i mjärdarna, så det var bara att ta upp fångsten och åka hem. Helt oförklarligt visade sig den första mjärden helt tom... Vi förstod ingenting - det var ju flera kräftor där när vi kontrollerade tidigare. Och minerna blev inte bättre ju fler mjärdar vi tog upp. Alla var tomma! Snart förstod vi orsaken. De två sista varven av den spiralfjäder som spände ut buren när den användes hade inget nät mellan sig. Öppningen skulle användas när man vittjade buren. Igenom springan mellan de första två varven skulle man hälla ut fångsten. I vattnet skulle de två fjädervarven hållas ihop av en hake som kunde fällas över för att hålla ihop dem. Det var haken i hela misslyckandet.

Vi hade sett många kräftor vid första inspektionen och då fanns fortfarande mycket bete kvar så vi antog att det varit betydligt fler som passerat genom mjärdarna för alla beten var uppätna och de öppna burarna tomma. Det var troligen min sista kräftfångst.

En undran för dig som läst så här långt: Jag har hört många gånger att lagen inte sträcker sig norr om Grängesberg om man fortsätter mot Saxdalen eller till och med att den tar slut när man åkt under viadukten mitt emot Spendrups. På andra sidan Långvasselbron tar ju lagen slut igen enligt talesättet i Grangärde. Frågan är då hur långt lagens arm sträcker sig från Långvasselbron räknat, i riktning mot Grängesberg... Det är ju av stort intresse för oss som bor i Saxdalen.

Sommartorpet finns kvar även om sommaren tagit slut

Och vad hände sedan? Är inte det är en fråga vi ofta ställer oss efter program eller evenemang eller kändisar som man vant sig vid att se på TV eller höra på radio och som vi sen inte ser eller hör av under en tid... Vad hände sedan?

Kommer ni ihåg Ia Lundqvist och Jojje Pettersson? Och sonen August? Och/eller kanske ni kommer ihåg byggnaden på den här bilden?

Jo det är Sommartorpet, idag snöpudrat, där Ia och Jojje och August var huvudpersoner - helt enkelt TV-stjärnor. Årets Sommartorp berörde vår kommun mer än vanligt eftersom ”torpet” 2008 ligger i Björnhyttan. Under veckoslutet har sommartorpet (som ju är en större byggnad än vad vi normalt förknippar med beteckningen torp) åter varit aktuellt - nu inte på TV utan den här gången mer privat och helt utan TV-kameror.

Ia och Jojje bjöd mycket på sig själva under TV-serien och den här veckändan bjöd de dessutom in alla intresserade att komma och titta på sommartorpet som det ser ut idag, att dricka kaffe, titta på en proffsig presentation av historien om sommartorpet i Björnhyttan och att ställa frågor och diskutera – helt enkelt: att vara tillsammans.

Hade de som så många gånger tidigare tagit sig upp till Dalarna från Stockholm för att tillbringa helgen här? Och hur har de det - och var bor de - och vad gör de nu?

Saxdalen blogg kan avslöja att:

• De inte har åkt hit från Stockholm. De bor nu på ”Sommartorpet” permanent. Torpet fungerar nu också utan att det är sommar!

• De av allt att döma har det bra, mycket bra! De trivs, de är fortfarande trötta efter de minst sagt intensiva veckorna när TV-programmet spelades in. Men de är lyckliga över att ha fullföljt det stora arbetet med projektet Sommartorpet under den tid som var utsatt. Efter inspelningsveckorna var de helt utschasade men har återfått krafterna och har uppnått det som tidigare bara var en långsiktig dröm: Att restaurera den gamla slaggbyggnaden till ett skick som gör det möjligt att bo på ”Sommartorpet” permanent.

• En av de förutsättningar som fanns för att slagghuset i Björnhyttan skulle bli årets sommartorp var att Ludvika kommun kunde ordna en dagisplats åt sonen August. Det ordnades snabbt. Tack Ludvika kommun!

• De arbetar inte lika intensivt som förut med att renovera den del av slaggbyggnaden som inte ingick i Sommartorp-projektet men fortsätter att rusta - dock i betydligt lugnare takt.

• Jojje har fått arbete som lärare vid Västerbergslagens utbildningscentrum. Ia arbetar delvis med design, har ingen anställning men söker jobb.

• De känner sig hemma!

Vi besökare fick en personlig och intressant presentation av projektet Sommartorpet. Ia och Jojje bjöd frikostigt på sina personliga erfarenheter och upplevelser under de mycket intensiva veckorna 2008. På frågan om de skulle anta utmaningen att genomföra projektet Sommartorpet om de fick frågan idag svarade de inte ja eller nej... de såg direkt ett mer konstruktivt svar på frågan: Inte göra om det de gjort i år – som det var i år – men gärna som konsulterade rådgivare och kanske i första hand som psykologiskt stöd för den eller de som får och antar utmaningen nästa sommar.

Av de besökandes frågor och reaktioner framgick tydligt att Ias och Jojjes personligheter varit en avgörande orsak till att projektet lyckats så bra. Som tidigare projektledare kan jag bara instämma. Det normala för projet är att de tar mycket längre tid och kostar mycket mer än vad man planerat vid starten. Här fanns inga längre tider. För medias skull var det spikat vad som skulle vara klar när. Det Jojje förmedlade var: De hade ingen tid att fundera och diskutera, de måste arbeta hela tiden för att ha en möjlighet att nå de tidsbestämda målen. Och de gjorde det. Och det lyckades!

Sommartorpet hade dock många oväntade utmaningar som skulle kunnat undvikas med en tidigare start av projektet och längre tid att klargära roller och planering. Men det hela gick i land och Ia och Jojje var också nöjda med det resultat TV producerade. Men både Ia och Jojje betonade att för dem var det arbeter med restaureringen, att nå målen, som var i fokus. Att det dessutom blev ett TV-program var inte deras arbete. Det vanligaste var att deras arbete fick vänta därför att TV behövde spela in sina scener. Men det hela gick framåt så att båda parter var nöjda.

Men vad har det här med Saxdalen att göra? Jo t.ex.

- att Jojje är född i Saxdalen

- att jag är tremänning med hans manna Barbro som precis som jag var född och uppväxt på Malbacken.

- att Ia, Jojje och August nu bor i det hus där min farfar flyttade in för 108 år sedan för att senare flytta till Rävvåla/Saxdalen.

- att två av Jojjes rektorer och arbetsgivare tidigare bott i Saxdalen och båda är gifta med fruar som är födda och uppväxta i Saxdalen.

Men egentligen behövs inga lokaplatriotiska skäl för att vara stolt över den prestation Ia och Jojje gjort genom att ta på sig och genomföra ett så enormt arbete på så kort tid - som de faktiskt gjorde.

Både Björnhyttan och Saxdalen är mitt i världen, där det är nära till allt och anknytningarna – eller som det kallas med en modernare term – nätverken - är naturligare och närmare, mer integrerade, än i många delar av övriga världen. Här följer några interiörbilder från Sommartorpet i november 2008:

Att det inte fortarande är sommar framgår tydligt av avslutningsbliden från den paus vi hade i presentationen, med kaffe, tårta och kakor. Bilden tagen i befintligt ljus under söndag eftermiddag inne i den timmerbyggnad som tidigare varit bl.a. herrgård och skola. Den breda dubbeldörren ut till gården och "dagsljuset" var vidöppen...

Stenen på åkern

I södra Saxdalen på östra sida av vägen mot Grängesberg, finns en sten uppställd med en krona samt årtalet 1710 inhugget. Lämningar i åkermarken kan tyda på att vägen mot Björnhyttan gick vid denna sten.

Längre söderut i höjd med "Brattjämna" en bit upp i skogen, finns ytterligare stenar med samma inskriptioner, dessa är placerade vid den gamla vägen mot Björnhyttan, tyvärr håller denna väg på att helt försvinna, skogen återtar sina domäner.

Tänk om dessa stenar kunde förmedla något om det som varit, de har leget där i snart 300 år, och restes under Kung Karl XII tid, som regerade 1697 - 1718.

Titta till vänster och se stenen nästa gång ni åker till Ludvika.

Min farfar flyttade in i årets TV-sommartorp år 1900

Min farfar, Karl Fredriksson, var född i Ramsberg i Örebro län 1895. När han var fem år flyttade hans föräldrar och många syskon in i den vitkalkade slaggbyggnad i Björnhyttan som blir årets sommartorp.

En enda gång åkte jag förbi slaggbyggnaden med min farfar. Han beskrev huset som en usel bostadsmiljö, kallt och fuktigt och allmänt ogästvänligt. Jag antar att farfar som hela livet var mycket fiskeintresserad trivdes bättre utomhus än inomhus i Björnhyttan. Han fiskade i ån och i kanalen som lär ha gått från Grängesberg till Björnhyttan. Om någon vet mer om den är jag intresserad av att få information om kanalen och också om slaggbyggnaden.

Farfars familj flyttade senare till Saxdalen, dåvarande Rävvåla. Jag vet ännu inte hur länge de bodde i Björnhyttan.

Intressant åtminsone för mig är att en av de nya ägarna till huset är son till min tremänning Barbro Jakobsson som hon hette som ogift. Hon bodde på Malbacken, ett par hundra meter från mitt föräldrahem .