fredag 23 november 2012

Saxdalen blogg har haft över 70 000 besök

För några dagar sedan passerade räknaren som jag har påkopplad för att se antalet besök på Saxdalen blogg ett nytt magiskt antal: 70 000. Det är inget världsrekord men med tanke på det ganska snäva geografiska område som bloggen vänder sig till får man nog vara nöjd. Var läser man Saxdalens blogg?

De 500 senaste besökarna fördelade efter land
454 av de 500 senaste besö- karna fanns i Sverige. Men 46 besök kom från 12 andra länder. USA och de nor- diska länder- na har en liten trogen läsarkrets. Annars finns en spridning med tillfälliga besökare från hela världen.

Tittar man på den statistik som har den mest detal- jerade indelningen är det fördelningen på internetle- verantör. Det förkortas ISP därför att så mycket av internet är på engelska. På svenska är ISP en förkort- ning av Inspektionen för strategiska produkter men i den svengelska datavärlden betyder ISP Internet Service Provider se Internetleverantör. 
 
Att Saxdalen blogg är av övervägande lokalt intresse är tydligt. Av de 500 senaste bloggbesöken förmed- lades 178 av Teliasonera Ab i Ludvika. De fem största internetleverantörerna framgår av nedanstående tabell. De 500 besöken förmedlades av 119 olika leverantörer.
 
För att undvika onödiga misstankar om att Saxdalen blogg skulle ha kunnat erhålla otillbörliga ekonomis- ka bidrag eller annat stöd från USA:s beväpnade styr- kor i Europa (den fjärde största leverantören) vill jag på förhand dementera varje sådan tanke och beteckna den som fullkomligt ogrundad. 

De fem största internetleverandörerna av de senaste 500 besöken
Den enda svenska leverantör i tabellen som finns utanför Dalarna är från Flen. Jag blev orolig att det hade samband med en förfader som jag hittat i Flen i Floda församling, Gagnefs kommun. De nio bloggbe- sök som finns på tabellens sista rad var dock från ett annat Flen - i Södermanland. Jag återkommer med information om min anfader högst upp på Flenberget, bara några kilometer utanför gränsen till vår gamla Grangärde socken. 

onsdag 21 november 2012

Min morfars och mormors familj

Här en bild som redan visats en gång tidigare i Saxdalen blogg. Mina morföräldrar Carl och Mia Haags hela familj med tre pojkar och tre flickor. Se bilden förstorad här.
 

Den här gången vill jag berätta lite mer om den här grenen av mina närmaste förfäder.

Centrumpersonen på bilden sitter i mitten på trädgårdssoffan. Det är min mamma Ingrid Elisabet Hagfall, född 1916. När bilden togs hette hon fortfarande Haag i efternamn. Sen gifte hon sig med min far och fick efternamnet Fredriksson. Ännu senare, i början av 1950-talet,  tog vi efter- namnet Hagfall. Med undantag för en en period i Stockholm och de sista åren på Solgärdet i Sunnansjö bodde hon hela tiden på Hagfallstorpet där hon föddes. Nästa vecka är det ett år sedan mamma dog, 95 år gammal.


Min mormor Julia Maria (Mia) Haag, född Pettersson i Östanbjörka, Grangärde 1875. Hon sitter bredvid min mamma på fotot. Hennes mamma var lärarinna och mormor gick i Enbackens skola, på kullen bakom dagens OK i Grangärde. Hon gick till och från skolan, ungefär en halvmil per dag. På vintern kunde det vara snö lika högt som hennes ben var långa. Mormor berättade att flickorna på den tiden hade långa kjolar men inga underbyxor. Man kan tänka sig hur kallt det var att ta sig fram på en oplo- gad skolväg en dryg halvmil per skoldag. Mormor dog 1967, 92 år gammal. Hon lärde mig spela "Tryggarekan" på gitarr när jag var fyra år. Det kändes också tryggt för mig att komma hem från skolan. Mormor var ju alltid hemma liksom min mamma tills jag var i tonåren. Mormor var starkt religiös och pingstvän. När jag hjälpte henne att leta efter Ibra Radio, den frireligiösa radiosän- deren som då sände från Tanger i Nord- afrika blev jag jazzfrälst. Bredvid Ibra (alltså radio, inte himovic) på kortvågsskalan fanns tyska radiostationer som sände storbandsmusik och dansmusik.


På andra sidan om min mamma sitter min morfar Carl Haag. Honom träffade jag tyvärr aldrig. Han dog 1941, året innan jag föddes. Han var född och bodde hela sitt liv på Hagfallstorpet. Han var gruvarbetare och gick varje arbetsdag över skogen till Blöt- berget för att arbeta i gruvan. Det blev mer än en mils vandring per dag utöver arbets- skift på 12 timmar, på lördagar sex.
Sen bröt han mark och gjorde stenmurar för att få mer åker med mat åt två fjällkor, gris och höns, sådde och skördade. Familjen var självförsörjande när det gäller potatis, rovor, mjölk grönsaker och en hel del kött. Morfar tyckte mycket om sötsaker. När någon påpekade att han strödde för mycket socker på gröten sa morfar att det var omöjligt: Det kunde aldrig kunde bli för mycket socker. Kanske det bidrog till att morfar blev mycket senil innan han dog?

Äldst i syskonskaran var min moster Hanna Haag, gift Andersson. Hon står längst ut till höger på bilden. Hanna var duktig i skolan och hon ville gärna fortsätta studera. Hennes skollärare var upp till mina morför- äldrar och försökte övertala dem att låta Hanna  studera. Svaret blev blankt nej. Morfar talade om att Hanna behövdes hemma. Hon var äldsta barnet och fick ett stort ansvar att hjälpa till att ta hand om sina yngre syskon, hemmet och hushållet. Hanna kom ockkså att hjälpa många mammor som skulle föda, bl.a. min mamma som födde mig under krigsvintern 1942 när inga bilar kunde ta sig uppför Malbacken. Hanna förlöste mig och också många andra barn. Hon blev en biträdande barnmorska som hjälpte till när vår ordinarie barnmorska i Rävvåla behövdes på flera ställen samtidigt. Hon fick också arbeta på sjukstugan i Grängesberg. Där fick hon förtroendet att assistera doktor Sundell som betrodd kirurgassistent.


Bredvid Hanna, bakom mormor, står min morbror George. Han bodde i Stockholm när jag blev född men flyttade tillbaka till Saxdalen innan han dog. Vi hade lite kontakt.

Morbror Elis står bredvid Hanna. Vi hade en hel del angenäm tid tillsammans och han spelade piano och hade en fäbodstuga i Mässan. Därifrån har jag många trevliga minnen. Elis arbetade en tid i Stockhom men bodde annars i Rävvåla/Saxdalen hela sitt liv. Jag tror att Elis fick en motorcykel av mina morföräldrar för att han inte skulle emigrera till USA. 
 
Det gjorde däremot min yngsta morbror Martin. Han enigrerade till Chicago och kom aldrig tillbaka till Sverige.
   
Längst ut till vänster står min moster Ester. Hon flyttde till Stockholm och gifte sig med Anders Andersson. Min familj besökte dem ett par gånger per år när jag var liten. När Ester trivdes gnuggade hon sina fötter mot mattan på golvet. De hade en tjock matta under sitt biblioteksbord. Ester slet ut mattan så att det blev hål i den. Ester och hennes man Anders var alltid här på som- rarna och hjälpte till med slåtter och höbergning. Anders hade inga stora krav. Han sa alltid: Jag äter allt som är lagat utom gamla skor.

Det här är en mycket kort beskrivning av min mor och hennes föräldrar och syskon. Jag är tacksam mot dem och känner mig priviligierad över att få bo på Hagfallstorpet under min ålderdom.

söndag 11 november 2012

Folke E Larsson, ett lokalt fenomen

Musik har alltid varit viktig i mitt liv. Redan som liten hade jag mycket musik runt omkring. Min mormor spelade religiösa sånger på gitarr och min mamma spelade jazz och schlagers på piano. Jag hade en släkting Gösta Haag som var musiker och som hade orkester och spelade både i Ludvika och Stockholm.

Ett musikernamn som jag hörde nämnas många gånger var Folke Larsson. Konstigt nog hade jag inte träffat Folke Larsson eller Folke E Larsson innan jag blivit pensionär. Men  för två år sedan träffade jag Folke och hans fru på Konstrundan i Saxdalens folkets hus. Lite av hans pianospel för två år sedan kan du se och höra här. Men sedan dess har Folke utvecklat sina två talanger, musiken och konsten och låter dem mötas. Här improviserar Folke på pianot till sina egna teckningar. Musikern Folke E Larsson möter tecknaren Folke E Larsson: 

fredag 9 november 2012

Så kunde det gå när sollampan var på

r jag var liten hade vi kor i ladugården på Hagfallstorpet. Nu håller mina släktingar på att göra om utrymmet till stall. En dag när jag tittade in i det blivande stallet påmindes jag om en episod när vi hade en liten kätte för de kalvar som föddes i ladu- gården.

Det har var i slutet av 1950-talet och min moster Hanna och hennes man Johan skötte korna. Vid den här tiden hade det kommit en nymodighet - solljus- lampan - som jag tror blev ganska populär. Också mina föräldrar köpte en solljuslampa. Det här var alltså långt före solariernas tid men syftet var det- samma. Johan köpte också en solljuslampa. Han provade den och ville sola både ansiktet och över- kroppen.

De här lamporna var mycket effektiva och i bruksan- visningen stod att man skulle börja sola kort tid. Jag har för mig att det var tre minuter första dagen och sedan kunde dosen öka med någon minut per dag.
 
Johan hade alltså satt sig framför solljuslampan och knäppt på den. Hanna hade också hört om hur den skulle användas och tyckte att han solade sig längre än lämpligt. Men Johan tyckte inte att det kändes som att solljuset från lampan "tog" något vidare så han ökade på tiden så att det skulle bli något resultat.

Resultatet blev att Johan brände sig riktigt ordentligt. Han var illröd från midjan och uppåt och han hade ont och det sved. Hur länge han solat mins jag inte men att det var betydligt längre än rekommenderat var helt klart.

Samtidigt råkade det ha kommit ett tillskott i ladu- gården och det fanns en ganska nyfödd kalv i kalv- kätten. Johan var den som matade kalven och gav den mjölk. Det hände sig inte bättre än att Johan stod med en hink mjölk framför kalven som fick dricka ur hinken. Då hände det som inte fick hända Johans solbränna: Kalven tryckte nosen mot Johans midja och skjöt ihop det solbrända skinnet som ett dragspel - från midjan ända upp till halsen...

Skräddar Johan Andersson
Det tog lång tid innan Johan kände sig bekväm med sin kropp igen. Jag minns inte om han använde sol- ljuslampan igen men han brände i alla fall inte upp sig en gång till.
 
Johan Sigfrid Andersson född 1898 kallades Skräddar Johan även om han aldrig var skräd- dare. Det var däremot hans far Johan August Andersson född 1848 i Rångedala socken, Elfsborgs län. Han flyttade till Rävåla och gifte sig med Matilda Runnberg född 1856. De blev Skräddar Johans föräldrar.

tisdag 6 november 2012

En doft av sommaren

Sommaren är definitivt slut för i år men minnet av den finns kvar. Den som har svårt att minnas sommarens dofter kanske kan locka fram minnena lättare genom att titta på Johannes Graafs senaste film som heter just En doft av sommaren.
 
 
Har du en långsam internetkoppling så att filmen hackar: Klicka på "kugghjulet" under filmbilden och välj en lägre kvalitet. För att se filmen i helskärmsläge: Klicka på "ramen" till höger under filmbilden.

I och med den här filmen har Johannes fullbordat filmerna om dofter från de fyra årstiderna. Här är länkar till filmerna om de övriga årstidernas dofter:

En doft av hösten
En doft av våren
En doft av vintern 
 
 Vi tackar Johannes och önskar lycka till med ännu många bra filmer.
 
Fler filmer av Johannes Graaf kan ses här på YouTube.
  

söndag 4 november 2012

Sevärd, hörvärd och välbesökt Kulturrunda i Saxdalen

Av tradition anordnas under allhelgonahelgen en kulturrunda i Ludvika kommun. I Saxdalen firades traditionen under lördag och söndag i Saxdalens folkets hus. Det här var den åttonde kulturrundan i Saxdalen. Många konstformer var representerade bland de utställda objekten.
 
Redan i entréhallen mötte besökarna ett verk i fyra delar av den namnkunnige Ludvika-konstnären 
Frans Van Bruggen: 
 
Frans Van Bruggen: SKY SCAPES














Målningarna är från årets sommar och visst känner vi igen och minns det tunga vädret i somras.

I den mindre salen kunde man ta del av finare trä- hantverk där nyckelharporunder byggnad visades i olika stadier, från obearbetade trästycken till färdiga, spelbara instrument. Hit kunde man också återvända om kaffesugen satte in. Åtskilliga kannor kaffe och nybakat bröd serverades under de två dagarna.

I stora salen såg det ut så här. Till vänster en lång tillfällig, dubbelsidig "konstvägg" och till höger kafé- möblerade sittgrupper. Där kunde kaffe och saft intas och publiken kunde se bildspel med gamla bilder från Rävvåla/Saxdalen som projicerades  på ena väggen.
 
Stora salen med dubbelsidig konstvägg och kafémöblerade sittgrupper
Anita Jakobsson hade med sina egentillverkade dockor förvandlat scenen till ett giganstiskt dockskåp:










Två av de yngre utställarna var
 
Lina Karlsson, Stockholm. Digital grafik och olja.

 









Cornelia Batalow, Stockholm. Foto.










Till de sköna konsterna hör ju också musik. Och vad är mer naturligt på en kulturrunda i Saxdalen, byn det sjunger om, än att lyssna till levande musik. Här kom de yngsta deltagarna i årets kulturrunda fram, Saxdalens skolorkester. Under ledning av sina entusiastiska musiklärare och orkesterledare Roger Broberg och Janne Wallman ska vi lyssna till deras inledningsnummer som helt lämpligt hämtats från Grangärde finnmark och Dan Andersson.
 


Dan Anderssons dikt Jag väntar tonsatt av Gunnar Turesson.
 
Vi kryper lite närmare in på orkestern och lyssnar till nästa  nummer Vem kan segla förutan vind av Evert Taube...
 


Efter skolorkestern sjöng och spelde trubaduren Per Åke Åhlström. Eftersom han och jag delade på försäljningsbordet med böcker och CD-skivor hade jag inte möjlighet att filma och fotografera Åke när han sjöng.
  
Årets kulturrunda i Saxdalen var välbesökt och publiken stannade ganska länge och verkade nöjda med vad de fick se och höra.

lördag 3 november 2012

Film från Låsberget

Det är inte varje dag man hittar en film om och från Låsberget på Internet. Men idag gjorde jag det.

När jag var liten hade vi grannar som tidigare hade bott på Låsberget. Familjen kallade Klotens och jag trodde att de hade kommit från Kloten men det trodde inte min far.

Klot-familjen hette Andersson i efternamn. August, Gerda och yngste sonen Anders var våra grannar från det jag föddes och  under en del av min uppväxt. Jag har skrivit en gång tidigare om familjen här. Två barn Kalle och Ulla var utflugna och bodde på andra ställen i byn. Anders var grovarbetare och mycket stark. Han kallade sig själv Världens starkaste man. Han visade sin styrka många gånger men aldrig på något negativt sätt men stark var han.

Jag var stolt över att bli arbetskamrat med August. Vi vallade kor tillsammans med två andra ko-ägare. Jag vallade min mosters två fjällkor. Jag fick betalt 10 öre för att ta korna till en grind över Bredmyrvägen, nedanför Rönningfallet. På kvällen hämtade vi korna vid grinden och jag tjänade 10 öre till. När min moster slutat med djurhållningen hämtade jag mjölk hos August och Gerda. Det gav också 10 öres förtjänst varje mjölkdag och det var mycket kortare att gå.
 
Klicka på filmen här under så startar den!


För att se filmen på hela bildskärmen: För markören över den svarta kanten under bilden och klicka på den lilla "fyrklövern" till höger på fältet. För att återgå till mindre bild tryck på ESC. Om filmen hackar: klicka på HD så kopplas den höga upplösningen av och filmen flyter på bättre.
 
Jag hörde August och Gerda prata mycket om att de bott i Låsberget men jag minns inte att de berättade något om hur det var där. Den här filmen sätter igång min fantasi och jag tänker på "Klotens" när jag ser den. Låsberget är ett ganska stort berg och södra delen har räknats till Rävvåla/Saxdalen och norra delen till Sunnansjö.

Sunnansjöbönderna hade fäbodar på Låsberget och i Mässan söder om Väsman. Ofta fick korna beta på Låsberget i början av sommaren och flyttades sen till Mässan. Troligen började Rävvåla, numera Saxdalen som en fäbod till Sunnansjö.