Rävvålpojkarnas stridslystnad bekräftad

I förra inlägget nämnde jag en företeelse som jag inte visste om det bara var en skröna eller om det fanns någon substans bakom. Det gällde sägner om "spänningen mellan Rävvåla och andra byar", hur män eller ynglingar utifrån riskerade att åka på stryk om de cyklade genom Rävvåla. Bara ett par dagar efter publiceringen av förra inlägget hade jag fått två klargörande brev från barn till fäder som varit modiga nog att ändå cykla till Rävvåla och där träffat Rävvålflickor.  

  Den ene mannen (låt oss kalla honom Sven eftersom han hette så) bodde i Grängesberg. Han berättade för sin dotter Inger (som numera bor i Strängnäs) att... jag citerar Inger: Beträffande det Du skrivit i dag om "spänningarna" mellan Grängesberg och Rävvåla kan jag bekräfta att pojkarna i Rävvåla säkert ville ha sina flickor för sej själva. Min egen pappa Sven bodde i Grängesberg och mamma i Rävvåla. Dom har berättat att han för att komma fram till Rävvåla fick ta omvägen via Björnhyttan och över Ljungåsen för att inte få stryk. Dom lär ha lurpassat någonstans i skogen ovanför "Sörbyn". 
 
Den andre modiga mannen, från Blötbergstrakten, hade tagit sig till den gamla dansbanan som då låg på kullen ovanför badplatsen vid Nya dammen. Jag citerar sonen som blev ett resultat av dansen: Där mamma mött min far första gången, det var på dansgolvet 1924/25. Han hade varit mycket rädd för stryk när han följt mamma en bit på väg hem mot Rusbodarna, ty hemmapojkarna ville ha sina flickor ifred. 
 
Från de två breven finns inga klara bevis för att våld har förekommit men däremot verkar det ställt utom allt rimligt tvivel att rädslan hos båda båda cyklisterna varit både verklig och stor. Men för de båda paren som ligger bakom de två vittnesmålen slutade det hela lyckligt. Båda paren gifte sig och fick två barn vardera. Det ena paret bosatte sig i Norrbyn i Rävvåla och det andra på Slogåsen. Den typ av mod som de två männen uppvisade är väl det vi idag kallar civilkurage.