Min tid som väderobservatör i Uppsala

Är det sommar nu eller hur är det? Frågan är inte helt lätt att svara på. Vi brukar ju räkna juni, juli och augusti som sommarmånader. Och i så fall är det sommar! Mer tveksamt blir det om man ser till SMHI:s definition av sommar: Den tid när dygnsmedeltempera- turen stadigvarande är över +10° Celsius. Det är väl mer tveksamt om vi i så fall kan säga att det är sommar.
 
Samtidigt har vi ju alltid så stora förvänt- ningar på sommaren. Kanske ska vi titta på en bild jag tog från Malbacken mot Saxberget den 9 februari i år. Det är ju ändå en viss skillnad jämfört med idag.
 
Vi svenskar pratar nog mer än de flesta om väder. Kanske är det för att vi inte har så mycket att prata om som man har i andra länder? Men det är knappast för att vi har sämre eller bättre väder än på andra platser på vår jord.
 
När det är sommar vill nog de flesta av oss ha 20-25 grader på eftermiddagarna. Går det upp mot 30 eller över så tycker vi det är för varmt. 1998 var jag i Indien,  i New Delhi,  i maj. Det var 47 grader officiell temperatur. Jag klagade inte. Det var en utmaning. Och jag klarade mig bra även om det var varmt! "Motgiftet" mot värmeslag var att dricka varmt - gärna grönt te - och att ha någon huvudbonad.
 
När det regnar kan vi ju i Sverige ändå gå ut utan att tveka. Det behövs t.ex. bara ett paraply för att hålla sig torr. Jag arbetade också i Guyana, ett tropiskt land i Sydamerika under två perioder. Det regnade där också. Men att gå ut med paraply där var omöjligt. Ett stadigt svenskt paraply skulle förstöras direkt och om det mot förmodan höll skulle man knappast orka hålla det uppe. Jag hämtades varje dag med bil från hotellet och hade 5-6 meter från hotellentrén till bilen. Det fanns inte en chans att springande ta sig till bilen utan att bli genomvåt. Men det torkade snart när man kom in.
 
Det kanske bästa med väder är att det aldrig är likadant. År från år varierar det, dag för dag. Mitt första arbete i Sydafrika startade i januari d.v.s. mitt i deras sommar (motsvarar juli hos oss). Innan min kompis och jag flög ner till Johannesburg förberedde de svenskar som vi hade kontakt med därnere att det skulle vara varmt när vi kom fram, 25-30 grader - i januari. Men när vi landade i Johannesburg var det 8 grader!
 
Jag har sällan frusit så mycket som första natten i Pretoria där vi bodde på en bergkam, Falcons Crest, där den kalla vinden blåste rakt igenom det oisolerade huset. Det kan inte ha varit långtifrån nattfrost! Men det blev varmt senare - och det blir det nog här också.
 
Som svensk har jag förstås alltid varit intresserad av väder och under min studietid i Uppsala kostade jag på mig arbetet att läsa meteorologi parallellt med mina "ordinarie" ämnen. Meteorologiska institutionen var en liten trevlig institution i Observatorieparken. Det var inte så många föreläsningar utan gick att kombinera med mina beteendeveten- skapliga studier.
 
Egentligen hade jag tänkt läsa bara halva kursen i meteorologi som bestod av mätningslära. Den var intressant och det kanske mest intressanta var att vi studenter fick tjänstgöra som väderobservatörer. Det innebar att man var tredje timme, dygnet runt, skulle läsa av alla meteorologiska instrument som fanns på institutionen och föra in resultaten i observationsböcker. Det var en process som var ganska tidsödande och man fick räkna med åtminstone en timme per observationstillfälle.
 
På natten var det inte alltid så trevligt att gå upp och gå till institutionen för att göra observationerna men vi arbetade i par så man var aldrig ensam. Då, i mitten av 60-talet, hade vi ingen datorhjälp utan använde de meteorologiska instrumenten och tabeller och diagram för att räkna ut de slutliga resultaten. Vi var inte så många i kursen så varje kursdeltagare fick vara väderobservatör under några veckor under en termin.
 
Ett trevligt inslag i utbildningen var en studieresa till de närmaste storflygplatserna: Arlanda och Bromma. Det var säkert enda gången i mitt liv som jag fick komma upp i trafikledartornen på de två flygplatserna. I första hand tittade vi på de väderradarsystem som fanns men vi fick också se hur flygtrafikledningen fungerade.
 
I den andra delen av utbildningen, väderleks- lära och väderprognoser hade vi bl.a. en på den tiden känd TV-meteorolog, Artturi Similä (1963-1974) som lärare. Han var då docent vid institutionen. Men mest känd blev han för att han var en av pionjärerna inom svensk TV. Han gjorde väderprognoser när vi bara hade en TV-kanal så alla äldre TV-tittare har sett honom. Hans specialområde var långsiktiga väderprognoser.
 
En annan tidig TV-meteorolog var Leo Rannalet (1958-1971). Han arbetade inte på Uppsala universitet men hans mamma var institutionssekreterare på statistiska institutionen (där jag också studerade) och var den som skötte all pappersexercis med oss studenter vid institutionen.

En länk till ett potpurri med kända TV-meteorologer kan du se  här.  
 
Jag är fortfarande intresserad av väder!