Inlägg
I ett tidigare inlägg har jag nämnt att jag hade släkt i Danmark och att vi körde över Lilla Bältbron på väg hem från Tyskland 1960. Det var inte första gången jag åkte över Lillebæltsbron som den heter på danska. Jag var där redan när jag var fem eller sex år, 1947 eller 1948 och åkte då flera gånger över bron. Ändå var jag inte den förste svensk som tog mig över Lilla Bält. Den 30 januari 1658 gick t.ex. Karl X Gustav i spetsen för de svenska trupper som tågade över isen som då låg tjock över Lilla Bält. Men hur kunde jag vara i Danmark så tidigt?
Förklaringen var att min kusin Stig Haag som bodde i Stockholm hade träffat en förtjusande dansk kvinna Aase som också bodde i Stockholm. Tycke uppstod och det resulterade i att min familj blev inbjuden till bröllop i Middelfart på Fyn, den lilla stad där Lilla Bältbron har sitt östra brofäste. I andra änden av bron ligger staden Fredericia på Jylland.
Resan till Danmark gick med tåg via Stockholm där vi stannade ett par dagar. Dagen före avresan till Malmö och Danmark blev vi bjudna av släktingar att åka till Hagaparken och Koppartälten i Solna.
Vi gick runt där och tittade i flera timmar och som enda barnet blev jag rikligt matad med allt ett barn önskar sig av läsk, godis, glass och andra onyttigheter. Det smakade bra då men visade sig sen förstöra min resa med nattåget från Stockholm till Malmö.
Koppartälten i Hagaparken byggdes 1787-1790 på updrag av Gustav III. Ett av tälten brann sedan 1953 men återuppbyggdes. (Klicka på bilden för förstoring)
På kvällen var det dags att gå ombord på nattåget mot Malmö. Min mamma var en duktig sömmerska och hon hade sytt en ny blå pyjamas till min Danmarksresa. Vi hann inte åka långt med tåget innan jag började må illa. Det är enda gången jag blivit tågsjuk. Det var säkert inte tåget som gjorde mig sjuk utan all glass och sötsaker jag ätit i Hagaparkan.
Jag spydde ner min fina pyjamas som inte kunde användas förrän den blev tvättad. Men vi kom fram till Malmö tidigt på morgonen och där vidtog en spännande båtresa över Öresund till Köpenhamn. Vi åkte med den stora vita tågfärjan M/S Malmöhus. Den såg inte ut som en färja eftersom den var byggd så att tågen bara kunde köra mobord i aktern och köra av båten samma väg. Färjan backade alltid in till den kaj där tågen körde på och av.
Resan Malmö-Middelfart innebar två ganska långa turer med tågfärja: Malmö-Köpenhamn till Själland och från Korsör till Nyborg över Stora Bält till Fyn. På den tiden fanns ingen av broarna över Öresund och Stora Bält. Färjorna var stora, långsamma båtar och eftersom danskarna är förtjusta i mat och dryck så fanns flera restauranger ombord. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag inte åt så mycket efter natten på tåget.
Det jag minns särskilt väl var alla damer som rökte - det var inte så vanligt i Sverige på den tiden. Och flera rökte cigarr - stora cigarrer. Åtminstone en del restauranger hade fullständiga rättigheter och det var också vanligt att man åt och skålade med danska snapsar även om resan gjordes på förmiddagen.
Framme i Köpenhamn satt vi åter på tåget som tog oss de ungefär 11 milen till Korsör. Sen blev det ny tågfärja över Stora Bält till Nyborg och och sist en ungefär åtta mil lång tågtur till målet för resan: Middelfart.
Jag blev mycket väl omhändertagen i Middelfart och hade ingen aning om att danskarna egentligen hade haft skäl att "ge igen" för all skada och förnedring de utsatts för av svenskarna 1657. Svenska trupper behärskade hela Gylland men behövde inta det danska fortet Frederiksodde som låg på Gylland, där Fredericia nu ligger, för att kunna föra över svenska armen till Fyn.
Stormningen lyckades för svenskarna som bara förlorade 58 soldater plus 188 sårade. Danskarna förlorade 1100-2300 i dödade och 2300 tillfångatagna soldater.
Svenskarna låg lika illa till som i fotbollsmatchen mot Danmark i söndags. Då borde svenskarna ha besegrat Danmark för att kunna ta sig till Sydafrika. 1657 måste svenskarna inta Frederiksodde för att kunna ta sig över Lilla Bält och kunna ta sig hem. De lyckade då men inte i söndags. 1657 högg svenskarna grymt ner de danska soldaterna medan de tyska legosoldater som fanns i den danska styrkan togs tillfånga för att kunna användas i Sveriges fortsatta strider.
Det var på ett hår svenska förflyttningen över Lilla Bälts is lyckades året därpå. Isen brast på ett ställe och två skvadroner försvann i vattnet. Men merparten tog sig över och Sverige intog hela Fyn och så småningom fick Sverige sin seger genom freden i Roskilde 1658.
Den här danska förlusten är något som danskarna inte gärna talar om. Och när jag var i Danmark märkte jag inga negativa yttringar mot oss svenskar. De hade då fullt upp med att smälta de oförätter och de kusliga minnena de hade av den tyska invationen i landet som bara låg att par år tillbaka i tiden. De visade stolt upp de små kratrar som fanns här och där efter nerskjutna tyska flygplan och de berättade om hur de gömt och grävt ner vapen inne i hus och trädgårdar. Andra världskriget fanns i mycket färskt minne och gamla slag för nästan 300 år sedan verkade vara glömda.
Det var spännande och skrämmande för en liten grabb att komma så nära kriget. Jag hade frågat min far under slutet av världskriget var kriget var någonstans. Han sa att det var långt, långt borta, på andra sidan havet. Efteråt tror jag att han menade östfronten men det var ju sant att kriget också var på andra sidan Öresund.
Förklaringen var att min kusin Stig Haag som bodde i Stockholm hade träffat en förtjusande dansk kvinna Aase som också bodde i Stockholm. Tycke uppstod och det resulterade i att min familj blev inbjuden till bröllop i Middelfart på Fyn, den lilla stad där Lilla Bältbron har sitt östra brofäste. I andra änden av bron ligger staden Fredericia på Jylland.
Resan till Danmark gick med tåg via Stockholm där vi stannade ett par dagar. Dagen före avresan till Malmö och Danmark blev vi bjudna av släktingar att åka till Hagaparken och Koppartälten i Solna.
Vi gick runt där och tittade i flera timmar och som enda barnet blev jag rikligt matad med allt ett barn önskar sig av läsk, godis, glass och andra onyttigheter. Det smakade bra då men visade sig sen förstöra min resa med nattåget från Stockholm till Malmö.
Koppartälten i Hagaparken byggdes 1787-1790 på updrag av Gustav III. Ett av tälten brann sedan 1953 men återuppbyggdes. (Klicka på bilden för förstoring)
På kvällen var det dags att gå ombord på nattåget mot Malmö. Min mamma var en duktig sömmerska och hon hade sytt en ny blå pyjamas till min Danmarksresa. Vi hann inte åka långt med tåget innan jag började må illa. Det är enda gången jag blivit tågsjuk. Det var säkert inte tåget som gjorde mig sjuk utan all glass och sötsaker jag ätit i Hagaparkan.
Jag spydde ner min fina pyjamas som inte kunde användas förrän den blev tvättad. Men vi kom fram till Malmö tidigt på morgonen och där vidtog en spännande båtresa över Öresund till Köpenhamn. Vi åkte med den stora vita tågfärjan M/S Malmöhus. Den såg inte ut som en färja eftersom den var byggd så att tågen bara kunde köra mobord i aktern och köra av båten samma väg. Färjan backade alltid in till den kaj där tågen körde på och av.
Resan Malmö-Middelfart innebar två ganska långa turer med tågfärja: Malmö-Köpenhamn till Själland och från Korsör till Nyborg över Stora Bält till Fyn. På den tiden fanns ingen av broarna över Öresund och Stora Bält. Färjorna var stora, långsamma båtar och eftersom danskarna är förtjusta i mat och dryck så fanns flera restauranger ombord. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag inte åt så mycket efter natten på tåget.
Det jag minns särskilt väl var alla damer som rökte - det var inte så vanligt i Sverige på den tiden. Och flera rökte cigarr - stora cigarrer. Åtminstone en del restauranger hade fullständiga rättigheter och det var också vanligt att man åt och skålade med danska snapsar även om resan gjordes på förmiddagen.
Framme i Köpenhamn satt vi åter på tåget som tog oss de ungefär 11 milen till Korsör. Sen blev det ny tågfärja över Stora Bält till Nyborg och och sist en ungefär åtta mil lång tågtur till målet för resan: Middelfart.
Jag blev mycket väl omhändertagen i Middelfart och hade ingen aning om att danskarna egentligen hade haft skäl att "ge igen" för all skada och förnedring de utsatts för av svenskarna 1657. Svenska trupper behärskade hela Gylland men behövde inta det danska fortet Frederiksodde som låg på Gylland, där Fredericia nu ligger, för att kunna föra över svenska armen till Fyn.
Stormningen lyckades för svenskarna som bara förlorade 58 soldater plus 188 sårade. Danskarna förlorade 1100-2300 i dödade och 2300 tillfångatagna soldater.
Svenskarna låg lika illa till som i fotbollsmatchen mot Danmark i söndags. Då borde svenskarna ha besegrat Danmark för att kunna ta sig till Sydafrika. 1657 måste svenskarna inta Frederiksodde för att kunna ta sig över Lilla Bält och kunna ta sig hem. De lyckade då men inte i söndags. 1657 högg svenskarna grymt ner de danska soldaterna medan de tyska legosoldater som fanns i den danska styrkan togs tillfånga för att kunna användas i Sveriges fortsatta strider.
Det var på ett hår svenska förflyttningen över Lilla Bälts is lyckades året därpå. Isen brast på ett ställe och två skvadroner försvann i vattnet. Men merparten tog sig över och Sverige intog hela Fyn och så småningom fick Sverige sin seger genom freden i Roskilde 1658.
Den här danska förlusten är något som danskarna inte gärna talar om. Och när jag var i Danmark märkte jag inga negativa yttringar mot oss svenskar. De hade då fullt upp med att smälta de oförätter och de kusliga minnena de hade av den tyska invationen i landet som bara låg att par år tillbaka i tiden. De visade stolt upp de små kratrar som fanns här och där efter nerskjutna tyska flygplan och de berättade om hur de gömt och grävt ner vapen inne i hus och trädgårdar. Andra världskriget fanns i mycket färskt minne och gamla slag för nästan 300 år sedan verkade vara glömda.
Det var spännande och skrämmande för en liten grabb att komma så nära kriget. Jag hade frågat min far under slutet av världskriget var kriget var någonstans. Han sa att det var långt, långt borta, på andra sidan havet. Efteråt tror jag att han menade östfronten men det var ju sant att kriget också var på andra sidan Öresund.
En bild med min kusin och hans danska fru, från vänster: min morbror Elis Haag, min mamma Ingrid Hagfall, Gerda Spetz, min kusin Sten Haag och hans danska fru Aase. Bilden tagen i Stockholm men inte i samband med Danmarksresan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar