Fänrik Hagfall och en idrottsframgång vid Vättern

Det var sommar och det var 1966. För mig innebar det min andra sommar inom svenska armen. Sommaren 1962 tillbringade jag vid infanteriet, I20 i Umeå. Nu var det fråga om utbildning inom Svea Trängregemente i Linköping. Jag hade tänkt bli tandläkare när jag mönstrade och fick specialtjänst. Det innebar tre 2½ månads intensivutbildning i Umeå där vi fick lära oss krypa, skjuta, bära, springa och en del annat som kan vara nyttigt att kunna i krig. Om jag inte skulle fullfölja min tandläkarutbildning hade jag en alternativ underofficersutbildning, 15 månader vid I13 i Falun.

Vi var ett härligt gäng nykläckta studenter som fick ett eget specialkompani i Umeå 1962. Vi hade det inte långtråkigt. Vi fick samma utbildning som min alternativutbildning men på 2½ månad i stället för 15. Vi hade bra befäl och vi "maskade" inte utan lärde oss det vi skulle så snabbt vi kunde och alla var nöjda.

Andra sommaren 1966 var det ren sjukvårdsutbildning. Vi blev inte placerade i Linköping utan vid Hästholmens skjutfält vid Vätterns strand norr om Ödeshög. Skjutfältet tillhörde artilleriet. Vi var ungefär 200 "intagna", alla med specialtjänst som blivande läkare, tandläkare, präster, ingenjörer. Här var ingen lyx. Vi packade in oss i två stora, mörka träbaracker fyllda med tvåvåningssängar.

Vi hade teori en vecka och veckan efter var vi ute på övning. Nu behövde vi inte krypa, springa och cykla. Vi fick kvittera ut bilar, lastbilar, bussar, traktorer, sjuktransportbilar och vi hade stora bekväma tält, elaggregat, diseldrivna elverk och många bekvämligheter.

Det fanns en hel del "hyss" bland oss värnpliktiga. Den person som var ansvarig för skjutfältet var en Styckjunkare Baerentz. Gradbeteckningen fanns då inom Artilleriet och motsvarade Fanjunkare inom Armen. Styckjunkaren hade inte så mycket med oss beväringar att göra men påpekade ibland felaktigheter i klädsel eller annat. Ett inte ovanligt svar på tillrättavisningen var då: Javisst styckmästare! Vi tillhörde ju trängtrupperna och tyckte oss inte behöva känna till udda gradbeteckningar inom artilleriet.

Eftersom Baerentz var ansvarig för anläggningen som bestod av enbart tätt byggda trähus var hans stora käpphäst den branddamm som fanns inom anläggningen. En tändsticka skulle säkert kunna sätta hela anläggningen i brand på några minuter.

En morgon gick ryktet: Bearentz hav har försvunnit! Någon hade dragit ur proppen i Baerentz hav så att allt vatter runnit ut.

Själv gjorde jag inga allvarligare hyss men när jag fick reda på att man kunde få en extra dag permission om någon nära anhörig fyllde år grämde jag mig över att jag missat en permission när min mamma fyllde 50 veckan före. Jag skulle ha kunnat lifta hem på fredag.

Jag tvekade lite men gick in till vår kompanichef, kaptenen vars namn jag glömt. Jag sa att min mamma skulle fylla 50 år på lördag och jag anhöll om permission den dagen. Kaptenen granskade mig skarpt och jag var rädd för att min begäran skulle avslås men kaptenen funderade en kort stund och sa sen att om jag såg till att sköta min utbildning så skulle jag få ledigt den dagen.

Jag fick lifta hem till Dalarna på fredag kväll, egentligen en vecka för sent för min mors födelsedag.

Veckan efter var en speciell vecka på skjutfältet. Vi hade individuell fälttävlan, en mångkamp med bl.a. pistolskjutning, hinderlöpning och handgranatkastning, Sista grenen var orientering. Jag hade en sådan dag som mina arbetskarmater på SCB i Örebro troligen skulle beteckna som en dag med Ola-flyt. Det mesta gick bra för mig utan att jag egenligen behövde anstränga mig. Inför sista grenen låg jag tvåa.

Vi kördes ut till Omberg som låg bara några kilometer norrut från skjutfältet. Där skulle den avslutande orienteringen genomföras. Vi fick starta i den ordning vi låg hittills i resultatlistan. Jag fick starta ungefär en minut efter ledaren. Jag hade ju orienterat i Saxdalens IF med Knut Ottoson som ledare. Det hade jag nytta av nu. Jag hade lärt mig läsa kartan och orientera bra men jag var aldrig någon bra löpare.

Nu sprang jag så mycket jag kunde och hittade kontrollerna ganska snabbt. Men det bar iväg ner mot Vätterstranden och näst sista kontrollen var nere vid vattnet. Sista kontrollen var högst uppe på Omberg, inte långt bort fågelvägen men det var ett stup emellan. Alternativet var att springa en avsevärd omväg.

Jag hade ett viktigt vägval: Jag var inte så bra löpare och skulle troligen forlora tid mot ledaren om jag valde att springa den långa vägen. Men jag var också höjdrädd och visste inte om det ens var möjligt att ta sig uppför bergssidan. Men jag valde att klättra!

Omberg är en förkastningsbrant som stupar brant ner mot Vättern. Den här platsen tror jag brukar kallas Predikstolen.

Det var tungt att klättra uppför branten och nör jag kom upp på platån var jag rädd att jag varit för försiktig så att jag förlorat för mycket tid. Men jag fortsatte att springa mot den sista kontrollen som var några hundra meter in på platån. Jag såg kontrollen på långt håll och bredvid kontrollen stod kaptenen. Jag sprang fram till kontrollen och när jag skulle stämpla mitt kort såg jag att stämpeldynan var oöppnad! Då förstod jag att jag gjort rätt vägval och att den tidigare ledaren nu låg efter mig.

Kaptenen kom fram och tog i hand och sa: Gratulerar Hagfall! Som pris för min seger fick jag en fin Orreforsvas. Jag hade en känsla av att kaptenen misstänkte att jag bluffade med min permission men att det var förlåtet i om med klättringe upp på Omberg och segern i den individiella fälttävlan.

Kuriosa: Min militära karriär upphörde i och med att vi muckade från Hästholmen. Något problem i den militära bokföringen gjorde att jag några år senare blev kallad att inställa mig på Norrtälje lasarett för att arbeta där som kirurgassistent. Det var enligt planen om jag läst minst ett år på tandläkarhögskolan och avlagt odontologie kandidatexamen. Jag meddelade att jag inte hade börjat studera på tandläkarhögskolan och fick då till svar att jag då skulle avvakta inkallelse till civilförsvaret.

Den inkallelsen kom inte heller utan jag får vara nöjd med att jag slutade som fänrik efter fem månaders militärutbildning och en klättring uppför Ombergs stup.