Inlägg
Nej det var varken igår eller i förrgår. Det var på vintern 1968. Jag låg i Uppsala som man sa men under våren 1967 tog både pengarna och läslusten slut. Det här med läslusten var ett årligen, eller mera bestämt, vårligen återkommande fenomen. Höstarna var mörka och för mig ointressanta och väl lämpade för studier men under vårarna spirade en massa företeelser inte bara i naturen utan också i mig... Kanske var det hormoner?
Oavsett orsaken - det var ingenting som jag rådde på. Jag borde läsa och jag försökte men koncentrationen var någon annastans. Jag ville ut! Försökte läsa sittande på soffor i parker och liknande men upplevde omgivningen starkare än det innehåll som jag försökte tillägna mig i böcker som man sen skulle tentera av - som det hette, visa att man hade läst och förstått. Det gick inte så bra ihop med mina vårar.
Därför var svaret inte så svårt när min kompis och skolkamrat under sju år, Lennart Blom från Grängesberg, ringde i april 1977. Han vikarerade som lärare på dåvarande Samrealskolan i Grängesberg. En lärare hade blivit sjuk och man behövde en vikarie under någon vecka. Frågan var alltså: Vill du komma och vikariera som lärare nu omgående?
Lite tveksam var jag. Jag var ju lite blyg! Och bland det värsta under min skoltid så långt var när man skulle hålla föredrag. Det ingick i rollen som realskoleelev att då och då, kanske två eller tre gånger under fyra år, hålla ett kortare "föredrag". Det innebara att stå framför klassen med ca. 30 klasskamrater och läraren och berätta något som man egentligen inte hade något intresse av - åtminstone inte att berätta om på det här sättet. Skulle jag nu stå där timme in och timme ut - kanske i veckor?
Men svaret blev JA! Jag gjorde ju ingen nytta i Uppsala utan motivation och inspiration. Och pengarna hade ju tagit slut och en lärarlön på realskolan framstod för en fattig student som ett overkligt överflöd...
Sen var rektor Oskar Bergkvist efter mig så fort jag gjort mina veckor på realskolan. Han behövde en vikarie på Norra skolan i Grängesberg en månad. Kunde jag inte vara snäll och ta det vikariatet? Jo jag var ju snäll så det kunde jag. Och sen blev Valter Tysk, lärare på Västra skolan i Grängesberg sjuk och det var bara några veckor kvar på vårterminen... så jag fortsatte att vara snäll och tog också det vikariatet. Det hela gick bra och när vårterminen var slut fick jag frågan av rektor Bergkvist: Kan du inte stanna som lärare i Grangärde under ett läsår? Vi har bara en lärare där till hösten, Ingrid Lindman, men behöver två. Och det är en liten trevlig skola... Det var det!
Därför bodde jag på vårvintern 1968 i mitt föräldrahem, eller egentligen hos min moster Hanna där min kusin Börje bott på övervåningen men gift sig och fått barn och byggt ett nytt hus.
Men det var alltså vinter 1968 och jag kanske måste nämna en sak till innan vi kommer till det som jag egentligen vill berätta: Under sommaren hade jag arbetat som vaktmästare på Grängesbergs och Grangärde barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där arbetade också många trevliga unga damer bl.a. Kristin från Borlänge. Vår kontakt höll i sig åtmintone en bit in på det nya året 1968.
Desssutom var jag intresserad av ishockey och den här kvällen var det ishockey i Leksand. Min far som också var ishockeyintresserad och tyckte om att åka bil hade lärt mig hur härligt det var att ta en biltur under vintern till Leksands ishockeystadion för att se Leksand vinna över - som allara bäst - Djurgården eller Brynäs eller... förlusterna har jag glömt.
Nu var jag vuxen och lärare med inkomst och jag hade skaffat min första bil, en DKW AU 1000, föregångaren till Audi. Den hade jag fått köpa billigt av pappan till Birgitta, en uppskattad tjej från Västerås som bodde i Styggviken på somrarna...
Så jag hade bil, en träff med Kristin som jag skulle hämta upp i Borlänge och sen en spännande ishockeymatch i Leksand att se fram emot. Vilket lag de spelade mot kommer jag inte ihåg och kanske ishockeyn inte ens var det mest intressanta den kvällen. Jag kände nog att jag hade det väl förspänt och det mesta av vad man kan önska. Jag var förväntansfull. Det enda som det just då var lite smått om var tid!
Men jag startade min DKW högst upp på Malbacken och svängde ner mot byn. Drygt halvvägs nerför backen, före Maj-Britts kurva kände jag att det gick lite för fort. Jag försökte bromsa men det gick inte så bra, det var mycket halt... Före kurvan och in i halva kurvan gick det bra men sen var jag tvungen att inse att det hela inte skulle gå vägen... enda utvägen var att försöka styra mot något som inte var så hårt...
Jag kom igenom nästan hela kurvan innan det var omöjligt att hålla bilen kvar på vägen. Vi hade ju gått över till högertrafik för 4-5 månader sen men min bil ville nu ovillkorligen över till vänstersidan igen. Och där ville den fortsätta ännu mer till vänster och den enda makt jag hade över bilen var att försöka styra in i den höga snödrivan som fanns på vänster sida bakom huset där Anna Wigert då bodde. Farten var fortfarande alldeles för hög men den stoppades snabbt när DKW:n körde in i den höga snödrivan. Snön kastades med stor kraft mot bakväggen på Annas hus. Jag lyckades ta mig ur bilen på höger sida samtidigt som Anna kommit ut ur huset och lugnt frågade: Åcken varä sôm slog säg i vägga?
Det enda som slagit sig i väggen var snön men jag förstår att det hade hörts ordentligt inne i Annas kök och det var inte första gången någon inte klarat att ta kurvan utan att komma in på Annas tomt. Men det hela var bara ett tillbud - utan skador på vare sig personer eller personbil.
Vi hann till Leksand innan matchen startade.
Oavsett orsaken - det var ingenting som jag rådde på. Jag borde läsa och jag försökte men koncentrationen var någon annastans. Jag ville ut! Försökte läsa sittande på soffor i parker och liknande men upplevde omgivningen starkare än det innehåll som jag försökte tillägna mig i böcker som man sen skulle tentera av - som det hette, visa att man hade läst och förstått. Det gick inte så bra ihop med mina vårar.
Därför var svaret inte så svårt när min kompis och skolkamrat under sju år, Lennart Blom från Grängesberg, ringde i april 1977. Han vikarerade som lärare på dåvarande Samrealskolan i Grängesberg. En lärare hade blivit sjuk och man behövde en vikarie under någon vecka. Frågan var alltså: Vill du komma och vikariera som lärare nu omgående?
Lite tveksam var jag. Jag var ju lite blyg! Och bland det värsta under min skoltid så långt var när man skulle hålla föredrag. Det ingick i rollen som realskoleelev att då och då, kanske två eller tre gånger under fyra år, hålla ett kortare "föredrag". Det innebara att stå framför klassen med ca. 30 klasskamrater och läraren och berätta något som man egentligen inte hade något intresse av - åtminstone inte att berätta om på det här sättet. Skulle jag nu stå där timme in och timme ut - kanske i veckor?
Men svaret blev JA! Jag gjorde ju ingen nytta i Uppsala utan motivation och inspiration. Och pengarna hade ju tagit slut och en lärarlön på realskolan framstod för en fattig student som ett overkligt överflöd...
Sen var rektor Oskar Bergkvist efter mig så fort jag gjort mina veckor på realskolan. Han behövde en vikarie på Norra skolan i Grängesberg en månad. Kunde jag inte vara snäll och ta det vikariatet? Jo jag var ju snäll så det kunde jag. Och sen blev Valter Tysk, lärare på Västra skolan i Grängesberg sjuk och det var bara några veckor kvar på vårterminen... så jag fortsatte att vara snäll och tog också det vikariatet. Det hela gick bra och när vårterminen var slut fick jag frågan av rektor Bergkvist: Kan du inte stanna som lärare i Grangärde under ett läsår? Vi har bara en lärare där till hösten, Ingrid Lindman, men behöver två. Och det är en liten trevlig skola... Det var det!
Därför bodde jag på vårvintern 1968 i mitt föräldrahem, eller egentligen hos min moster Hanna där min kusin Börje bott på övervåningen men gift sig och fått barn och byggt ett nytt hus.
Men det var alltså vinter 1968 och jag kanske måste nämna en sak till innan vi kommer till det som jag egentligen vill berätta: Under sommaren hade jag arbetat som vaktmästare på Grängesbergs och Grangärde barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där arbetade också många trevliga unga damer bl.a. Kristin från Borlänge. Vår kontakt höll i sig åtmintone en bit in på det nya året 1968.
Desssutom var jag intresserad av ishockey och den här kvällen var det ishockey i Leksand. Min far som också var ishockeyintresserad och tyckte om att åka bil hade lärt mig hur härligt det var att ta en biltur under vintern till Leksands ishockeystadion för att se Leksand vinna över - som allara bäst - Djurgården eller Brynäs eller... förlusterna har jag glömt.
Nu var jag vuxen och lärare med inkomst och jag hade skaffat min första bil, en DKW AU 1000, föregångaren till Audi. Den hade jag fått köpa billigt av pappan till Birgitta, en uppskattad tjej från Västerås som bodde i Styggviken på somrarna...
Så jag hade bil, en träff med Kristin som jag skulle hämta upp i Borlänge och sen en spännande ishockeymatch i Leksand att se fram emot. Vilket lag de spelade mot kommer jag inte ihåg och kanske ishockeyn inte ens var det mest intressanta den kvällen. Jag kände nog att jag hade det väl förspänt och det mesta av vad man kan önska. Jag var förväntansfull. Det enda som det just då var lite smått om var tid!
Men jag startade min DKW högst upp på Malbacken och svängde ner mot byn. Drygt halvvägs nerför backen, före Maj-Britts kurva kände jag att det gick lite för fort. Jag försökte bromsa men det gick inte så bra, det var mycket halt... Före kurvan och in i halva kurvan gick det bra men sen var jag tvungen att inse att det hela inte skulle gå vägen... enda utvägen var att försöka styra mot något som inte var så hårt...
Jag kom igenom nästan hela kurvan innan det var omöjligt att hålla bilen kvar på vägen. Vi hade ju gått över till högertrafik för 4-5 månader sen men min bil ville nu ovillkorligen över till vänstersidan igen. Och där ville den fortsätta ännu mer till vänster och den enda makt jag hade över bilen var att försöka styra in i den höga snödrivan som fanns på vänster sida bakom huset där Anna Wigert då bodde. Farten var fortfarande alldeles för hög men den stoppades snabbt när DKW:n körde in i den höga snödrivan. Snön kastades med stor kraft mot bakväggen på Annas hus. Jag lyckades ta mig ur bilen på höger sida samtidigt som Anna kommit ut ur huset och lugnt frågade: Åcken varä sôm slog säg i vägga?
Det enda som slagit sig i väggen var snön men jag förstår att det hade hörts ordentligt inne i Annas kök och det var inte första gången någon inte klarat att ta kurvan utan att komma in på Annas tomt. Men det hela var bara ett tillbud - utan skador på vare sig personer eller personbil.
Vi hann till Leksand innan matchen startade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar