En drömmares vandring

I dag blev det en dagstur till Örebro. Eftersom dagarna är korta den här årstiden blev det inte så lång tid i den gamla kex-staden. Då jag bott i Örebro i 15 år hade jag inga problem att hitta sysselsättning medan min sambo Ana Maria besökte tandhygienist och hårfrisörska.

En plats jag gärna åker till i Örebro är Wadköping. En mörk och ruggig dag som idag är bokantikvariatet LEXICA ett mysigt tillhåll för ett par timmar. Där hittade jag idag fyra köpvärda böcker som alla handlar om Dalarna. Den ena var "I Dan Anderssons fotspår". Då kom jag att tänka tillbaka på en episod som hände för ganska länge sen, närmare bestämt 1957.

Jag var på hemväg från skolan och gick uppför Malbacken. I "Maj-Britts kurva" kom Maj-Britt själv ut mot mig och frågade vem som hade dött uppe hos oss? Jag förstod ingenting men blev förstås orolig. Jag hade ju inte varit hemma sen i morse.

- Jo dom åkte i en bil och var sorgklädda... far din och Bengt Ek var med och dom hade svarta hattar...

Jag skyndade mig hem med hjärtat i halsgropen och sprang in och frågade om någon hade dött? Min mamma lugnade mig. Ingen hade dött.

Filmteamet som höll på att spela in filmen om Dan Andersson i Skattlösberg hade ringt till min far på kommunalkontoret i Grängesberg och frågat om det fanns fyra herrar som kunde ta ledigt några timmar och ställa upp som statister vid inspelningen. Jag vet inte vilka de andra var men min far och Bengt Ek ställde upp. De skulle bära kistan som Dan Andersson beskrivit i dikten "En spelmans jordafärd". De första två stroferna beskriver...

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden säj böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta brist på husrum och bröd. —
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. —
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.

Det var inget lätt extraknäck min far hade gett sig in på. Han var ganska överviktig vid den här tidpunkten och de fyra männen fick bära kistan med en 80-kilos säck i flera timmar. Det hela skulle ju vara realistiskt och det var omtagningar och omtagningar. Min far var ordentligt utmattad när han kom hem från Skattlösberg.

Ni kanske såg filmen En drömmares vandring (1957) med Jarl Kulle och Margit Carlqvist, Inga Landgré, Olof Thunberg, Georg Rydeberg, Bengt Ek och Harry Hagfall i övriga ledande roller? Jag gjorde det och blev besviken över att man knappt kunde urskilja något av de fyra bärarnas ansikten. Flera timmars slitsamt bärande resulterade i några otydliga skuggbilder av fyra män och en kista på väg över finnmarken...

Vi fick aldrig några bilder från inspelningen men jag har en bild i familjealbumet där en av de lokala skådespelarna finns med: min far och den som var lika förvånad över vad som hänt som jag blev: Maj-Britt:

Från vänster: Bertil Hahne med sonen Rolf, Harry Hagfall, Ingrid Hagfall med sonen Ola, Mauritz Andersson, Inga-Lisa Andersson med dottern Lizzi och Maj-Britt Hahne.

Bilden är tagen flera år före den aktuella filminspelningen (1957) och inte heller i Skattlösberg. Jag gissar att det är på Stackarberget men är inte säker.