Inlägg
Kanske jag ska precisera vad jag menar med mark i det här sammanhanget? Jag menar inte den tyska jorden, marken - eller backen som vi säger i Saxdalen. Nej, jag hade långt tidigare än när jag första gången satte min fot på tysk jord erfarenheter av tysk mark: den tyska valutan Mark.
Mark har varit en germans beteckning för valuta sedan 1100-talet och har haft en minst sagt skakig historia. För egen del kom jag inte i kontakt med mark förrän jag var några år gammal på 1940-talet. Min farfar hade det inte alltid så lätt att försörja sig och sin familj. Han berättade att han redan som fem-åring frös i den kalla slaggbostad hans familj flyttade till i Björnhyttan år 1900. Där verkade de enda positiva upplevel- ser han hade var när han fick gå och meta i ån och i kanalen.
Senare flyttade familjen till Rävvåla men det var svåra tider. Min farfar arbetade tidvis i gruvan i Blötberget dit han cyklade vinter och sommar, när det var möjligt. Han hade särskilda vinterdäck på sin cykel. Blötbergsgruvan var ingen stabil arbetsgivare. Permitteringar var vanliga.
Nödhjälpsarbeten, den tidens arbetsmarkansåtgärder, bidrog tidvis till försörjningen. De dåliga tiderna ledde därför till att flera arbetslösa i Rävvåla nappade på möjligheten att få ett stabilt arbete för en tid på Spetsbergen i Norra ishavet.
Farfar arbetade i en gruva som drevs i svensk regi mellan 1917-1925. Jag vet inte när min farfar var på Spetsbergen men det måste ha varit i det här tidsintervallet. Hur länge han var där vet jag inte heller men i en bok om Sveagruvan (Jakobsson & Kellerman, LTs förlag 1979) har jag läst om att två år var en vanlig kontraktstid. Lönen för en underjordsarbetare kunde vara 700 kr per månad. Om detta gällde t.ex. 1921 motsvarade det förra året 13 867 kr i månaden.
Jag läste om att ett förslag till anställda var att skicka hem pengar två gånger per månad. Rekryteringen gällde i första hand gifta män.
Arbetsförhållandena på Spetsbergen var inte särskilt bra. Det var en kolgruva. Lönen var individuellt ackord och lastningen var mycket svår eftersom gruvorten hade låg takhöjd. Men jämfört med nödhjälpsarbeten i Sverige kanske det inte var sämre i Sveagruvan.
Jag gissar att min farfar skickade hem pengar från Spetsbergen varje månad. I vilket fall som helst lyckades min farmor spara ihop pengar till en hustomt tills min farfar kom tillbaka från Spetsbergen. Visserligen var min farmor en erkänt ekonomisk person men hon kunde troligen inte ha sparat ihop den summan från egna inkomster. Hon hade också min far att sköta om och försörja under tiden.
Jag föddes långt efter min farfars arbete på Spetsbergen. Mitt största minne av Spetsbergen var att min farfar från Spets- bergen hade med sig mängder av tysk valuta, Mark. Det här var på 1920-talet och valutan kallade sedan 1870 talet riksmark. Min farfar hade flera skokartonger med tyska sedlar och jag minns att det var mycket höga valörer, väldigt många nollor på värdestämplarna.
Jag fick leka med sedlarna och det verkade som om ingen såg något värde i dem. Jag tror att min farfar hade någon förhopp- ning att de inte skulle vara värdelösa när han köpte dem men jag vet inte säkert. Jag har för mig att farfars sedlar hade "överstämplade" nollor. Den tyska inflationen var som störst i oktober 1923 då markens köpkraft halverades på 3,7 dagar. Min farfar har säkert köpt sina marksedlar efter den tidpunkten, eller i värsta fall strax före.
Här ses en tysk sedel tryckt 1922. Den hade då valören "Ettusen mark". Efter orginal- trycket har den tryckts över med valören "En miljard mark".
För mig var det konstigt att leka med så "värdefulla" sedlar och jag kunde inte förstå att de var helt värdelösa.
Den tyska hyperinflationen på 1920-talet trodde väl många var den sista hyperinflationen i världen. Alla borde förstå att man inte kan skapa värden bara genom att trycka fler sedlar.
Men då trodde man fel! En av mina största anti-idoler, Zimbabwes president och diktator lyckades så sent som 2008 med bedriften att leda landet till en inflation som halverade köpkraften hos den då existerande Zimbabwe-dollarn på 24,7 timmar. Den valutan finns ej kvar. Den hade inget värde. På bilden ses en sedel med valören Etthundra trillioner Zimbabwe-dollar, en etta med 14 nollor efter. Den blev inom kort helt värdelös.
För min farfar och farmor verkar dock arbetet på Spetsbergen ha lett till att en dålig ekonomi fick en klar vändning. Trots sjukdomar som troligen delvis orsakats av dåliga levnadsförhållanden levde de - som jag minns det - ett bra liv men tyvärr kortare än om de haft bättre förutsättningar tidigare i livet.
Mark har varit en germans beteckning för valuta sedan 1100-talet och har haft en minst sagt skakig historia. För egen del kom jag inte i kontakt med mark förrän jag var några år gammal på 1940-talet. Min farfar hade det inte alltid så lätt att försörja sig och sin familj. Han berättade att han redan som fem-åring frös i den kalla slaggbostad hans familj flyttade till i Björnhyttan år 1900. Där verkade de enda positiva upplevel- ser han hade var när han fick gå och meta i ån och i kanalen.
Senare flyttade familjen till Rävvåla men det var svåra tider. Min farfar arbetade tidvis i gruvan i Blötberget dit han cyklade vinter och sommar, när det var möjligt. Han hade särskilda vinterdäck på sin cykel. Blötbergsgruvan var ingen stabil arbetsgivare. Permitteringar var vanliga.
Nödhjälpsarbeten, den tidens arbetsmarkansåtgärder, bidrog tidvis till försörjningen. De dåliga tiderna ledde därför till att flera arbetslösa i Rävvåla nappade på möjligheten att få ett stabilt arbete för en tid på Spetsbergen i Norra ishavet.
Farfar arbetade i en gruva som drevs i svensk regi mellan 1917-1925. Jag vet inte när min farfar var på Spetsbergen men det måste ha varit i det här tidsintervallet. Hur länge han var där vet jag inte heller men i en bok om Sveagruvan (Jakobsson & Kellerman, LTs förlag 1979) har jag läst om att två år var en vanlig kontraktstid. Lönen för en underjordsarbetare kunde vara 700 kr per månad. Om detta gällde t.ex. 1921 motsvarade det förra året 13 867 kr i månaden.
Jag läste om att ett förslag till anställda var att skicka hem pengar två gånger per månad. Rekryteringen gällde i första hand gifta män.
Arbetsförhållandena på Spetsbergen var inte särskilt bra. Det var en kolgruva. Lönen var individuellt ackord och lastningen var mycket svår eftersom gruvorten hade låg takhöjd. Men jämfört med nödhjälpsarbeten i Sverige kanske det inte var sämre i Sveagruvan.
Jag gissar att min farfar skickade hem pengar från Spetsbergen varje månad. I vilket fall som helst lyckades min farmor spara ihop pengar till en hustomt tills min farfar kom tillbaka från Spetsbergen. Visserligen var min farmor en erkänt ekonomisk person men hon kunde troligen inte ha sparat ihop den summan från egna inkomster. Hon hade också min far att sköta om och försörja under tiden.
Jag föddes långt efter min farfars arbete på Spetsbergen. Mitt största minne av Spetsbergen var att min farfar från Spets- bergen hade med sig mängder av tysk valuta, Mark. Det här var på 1920-talet och valutan kallade sedan 1870 talet riksmark. Min farfar hade flera skokartonger med tyska sedlar och jag minns att det var mycket höga valörer, väldigt många nollor på värdestämplarna.
Jag fick leka med sedlarna och det verkade som om ingen såg något värde i dem. Jag tror att min farfar hade någon förhopp- ning att de inte skulle vara värdelösa när han köpte dem men jag vet inte säkert. Jag har för mig att farfars sedlar hade "överstämplade" nollor. Den tyska inflationen var som störst i oktober 1923 då markens köpkraft halverades på 3,7 dagar. Min farfar har säkert köpt sina marksedlar efter den tidpunkten, eller i värsta fall strax före.
Här ses en tysk sedel tryckt 1922. Den hade då valören "Ettusen mark". Efter orginal- trycket har den tryckts över med valören "En miljard mark".För mig var det konstigt att leka med så "värdefulla" sedlar och jag kunde inte förstå att de var helt värdelösa.
Den tyska hyperinflationen på 1920-talet trodde väl många var den sista hyperinflationen i världen. Alla borde förstå att man inte kan skapa värden bara genom att trycka fler sedlar.
Men då trodde man fel! En av mina största anti-idoler, Zimbabwes president och diktator lyckades så sent som 2008 med bedriften att leda landet till en inflation som halverade köpkraften hos den då existerande Zimbabwe-dollarn på 24,7 timmar. Den valutan finns ej kvar. Den hade inget värde. På bilden ses en sedel med valören Etthundra trillioner Zimbabwe-dollar, en etta med 14 nollor efter. Den blev inom kort helt värdelös.För min farfar och farmor verkar dock arbetet på Spetsbergen ha lett till att en dålig ekonomi fick en klar vändning. Trots sjukdomar som troligen delvis orsakats av dåliga levnadsförhållanden levde de - som jag minns det - ett bra liv men tyvärr kortare än om de haft bättre förutsättningar tidigare i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar