Personliga minnen efter Kulturrundan

Kulturrundan fick mina tankar att leta sig tillbaka till min ungdom i Saxdalen. Jag kom att tänka på ett besök vi hade 1957. En släkting till min mormor var gift och bodde i Stockholm. Jag har nämnt henne i två tidigare inslag i bloggen: här och här, i samband med TV och fotbolls-VM 1958. 

Vår släktings man var en framgångsrik företagare inom byggbranschen. Han var en arbetsmyra och uppskattade mycket när han kunde ta några dagars ledighet för att åka till Saxdalen för att koppla av jobbet. Då fanns inga mobiltelefoner och här på Malbacken var han isolerad från sin vanliga stressade vardag. 

Jag minns att jag under mina gymnasiestudier i Ludvika hade lite svårt att förlika mig med vår svensk-lärare Granstedts definition av romantik: Flykt från den förhandenvarande verkligheten. Jag hade fått för mig att romantik hade med kärlek och sånt att göra... Men med Granstedts definition var det romantik som byggmästaren från Stockholm ägnade sig åt när han åkte till Saxdalen för att koppla av. 

Vid ett av sina besök hos oss hade byggmästaren också med sig en kompis, en hovmästare vid en av Stockholm då finaste restauranger, Ambassadör, vid Kungstornen på Kungsgatan. Han hette Pietro Dalla-Santa och kom ursprungligen från Italien. Och han var inte bara hovmästare utan också konstnär. Multikonstnär om man betraktar det man kan åstadkomma i kök som konst. 

Pietro berättade en lustig historia från sitt jobb på Ambassadör. Det var ett sällskap japaner i Stockholm och de skulle äta svenska kräftor på Ambassadör. Några svenska var också med vid måltiden och instruerade japanerna hur de skulle skala och äta kräftorna. En av svenskarna fick ett infall och kastade kräftskalet bakom sig på golvet när han skalat sin kräfta och då visste alla att det är så man gör i Sverige och alla kastade sina kräftskal över axeln när de skalat sina kräftor. Undrar om den "traditionen" spreds till  Japan? 

Pietro tyckte ockå mycket om musik och hade samma favoritmusiker som min mamma, Louis Armstrong. Jag minns att han sa att Louis Armstrong aldrig har tagit en falsk ton! Det imponerade på mig och fick mig att uppskatta min mors musiksmak ännu mer. 
 
Vi satt och pratade på den hall som vi redan då hade en trappa upp. Pietro satt vid min fars skrivbord. Han hade ett skissblock och några pennor och satt och ritade när vi pratade och på kort tid gjorde han den här teckningen som vi fick.

Klicka på bilden för förstoring! 

 
Dagen var för ganska precis 53 år sedan, 10 november 1957. Jag sitter framför bokhyllan i en liten gungstol som vi hade där. På bokhyllan står en radio som jag var mycket stolt över. Det var en tysk Grundig 3D-modell. Det fanns inga stereosändningar på den tiden men man hade åstadkommit ett slags "3-dimensionellt" ljud genom att separera olika ljudfrekvenser. Radion hade fyra högtalare och var centrum när mina kompisar Kjell, Ing-Britt, Birgitta och jag lyssnade på programmet Spisarparty. 


 Radion finns inte kvar idag och hallen är utbyggd. Den fungerar nu som musikrum. Jag har mitt keyboard och några andra instrument där: dragspel, fiol, gitarr, några sydamerikanska rytminstrument och en halvfärdig nyckelharpa och en indisk sitar. Jag har berättat om hur jag köpte den i min andra blogg, Olas blogg här. Flera strängar har gått av men den här veckan ska jag hämta en ny strängsats hos Stefans musik i Ludvika. Det behövs 18 strängar till det ädla instrumentet. 

Jag köpte min sitar i New Delhi i Indien 1998 men har inte vågat börja spela på den. Jag hade hoppats hitta någon sitar-lärare så att jag skulle lära mig rätt från början men de växer inte på träd i Sverige. Nu börjar behovet att pröva att spela på instrumentet bli större än förhoppningen om att bli en svensk Ravi Shankar. Om allt går bra lyckas jag stämma de 18 strängarna och pröva att lära mig grunderna i sitarspel med hjälp av kurser på Internet.