Inlägg
Igår var det fredagen den 13:e. Själv är jag inte skrockfull men när jag just publicerat det förra inlägget om den kommande hyllningen till Bengt Emil Johnson tänkte jag fortsätta skriva på ett påbörjat inlägg. Det skulle handla om två mindre kända uppfinnare bosatta i Rävvålatrakten. Men det gick det inte att komma in på bloggen, tekniskt fel! Då slog det mig att det var fredag och den 13:e och då kom jag osökt att tänka på vår mest kände uppfinnare, Hjalmar Sjöstrand.
Hade jag varit lik Hjalmar Sjöstrand hade jag i stället legat kvar i sängen hela dagen och haft en revolver under kudden eller nära till hands. Så lär Sjöstrand ha tillbringat fredagar som inföll som den 13:e dagen i månaden. Hans skrockfullhet var känd bland byns befolkningen, kanske därför att det verkar ologiskt att förena med hans höga intelligens och kreativitet.
I det här inlägget har jag dock ett par episoder som jag antar att få känner till.
Mina farföräldrar, Frida och Karl Fredriksson, bodde snett emot Sjöstrand på andra sidan vägen som då kallades Gamla vägen, idag Oxbrovägen. Jag var ofta hos min farmor och farfar och där träffade jag Hjalmar Sjöstrand många gånger. Han kom in till farmor dagligen för att äta ett mål mat och många gånger också för att dricka en kopp kaffe.
Det som jag i början tyckte var konstigt med Sjöstrand var att han inte kom fram bakom husknuten på den gamla skolbyggnaden - som hade ingången på baksidan in mot gården. Nej, Sjöstrand kom genom ett av fönstren som vette ut mot vägen. Antingen ställde han ner en stol genom fönstret för att stiga ner på eller hade han redan en låda eller stol stående under fönstret att stiga ner på.
Orsaken till detta ganska udda beteende var att Sjöstrand var rädd att någon skulle ta sig in i lokalen. Han hade riggat och gillrat upp olika skyddsmeka- nismer på insidan av ingången. Därför var det både omständligt och farligt att gå ut och in den vägen.
Jag vande mig snabbt vid Sjöstrands ovanliga vana och såg det snart som den naturliga vägen för Sjöstrand när han skulle gå ut eller in i sitt hus som var både hans verkstad och bostad.
När jag gick i skolan i Saxdalen tillbringade jag en stor del av sommaren vid Nya Dammen där många skolbarn och ungdomar höll till och badade och gick på simkurs. Där fanns också två dotterdöttrar till Hjalmar Sjöstrand. De bodde hos sin mormor i Norrbyn under somrarna och annars i Stockholm. För några år sedan när jag flyttat tillbaka till mitt föräldrahem träffade jag Lillemor, den av Sjöstrands dotterdöttrar som nu tagit över mormoderns hus i Norrbyn. Vi pratade om gamla tider och hur folk var släkt och om gemensamma minnen. När vi pratat flera timmar och jag var på väg att åka hem till Malbacken hade vi skojat om ett gammalt uttryck som funnits i länge i byn: "Alla rävvållingar är släkt med Storfars tjur". Innan vi skildes sa Lillemor: "När allt kommer omkring kanske du och jag är släkt också".
Jag berättade om samtalet med Lillemor för min släkting Lars Fredriksson. Han sa:
- Vet du inte vem Sjöstrand gick till när han gick in till din farmor för att äta?
Det visste jag inte.
- Jo, han gick till sin kusin!
Så jag är släkt med både Lillemor och hennes morfar Hjalmar Sjöstrand. Det är jag ganska stolt över. Men med tanke på min reumatism är jag glad att jag inte är rädd för att gå genom dörren när jag vill gå ut och in i vårt hus.
Hade jag varit lik Hjalmar Sjöstrand hade jag i stället legat kvar i sängen hela dagen och haft en revolver under kudden eller nära till hands. Så lär Sjöstrand ha tillbringat fredagar som inföll som den 13:e dagen i månaden. Hans skrockfullhet var känd bland byns befolkningen, kanske därför att det verkar ologiskt att förena med hans höga intelligens och kreativitet.
I det här inlägget har jag dock ett par episoder som jag antar att få känner till.
Mina farföräldrar, Frida och Karl Fredriksson, bodde snett emot Sjöstrand på andra sidan vägen som då kallades Gamla vägen, idag Oxbrovägen. Jag var ofta hos min farmor och farfar och där träffade jag Hjalmar Sjöstrand många gånger. Han kom in till farmor dagligen för att äta ett mål mat och många gånger också för att dricka en kopp kaffe.
Det som jag i början tyckte var konstigt med Sjöstrand var att han inte kom fram bakom husknuten på den gamla skolbyggnaden - som hade ingången på baksidan in mot gården. Nej, Sjöstrand kom genom ett av fönstren som vette ut mot vägen. Antingen ställde han ner en stol genom fönstret för att stiga ner på eller hade han redan en låda eller stol stående under fönstret att stiga ner på.
Orsaken till detta ganska udda beteende var att Sjöstrand var rädd att någon skulle ta sig in i lokalen. Han hade riggat och gillrat upp olika skyddsmeka- nismer på insidan av ingången. Därför var det både omständligt och farligt att gå ut och in den vägen.
Jag vande mig snabbt vid Sjöstrands ovanliga vana och såg det snart som den naturliga vägen för Sjöstrand när han skulle gå ut eller in i sitt hus som var både hans verkstad och bostad.
När jag gick i skolan i Saxdalen tillbringade jag en stor del av sommaren vid Nya Dammen där många skolbarn och ungdomar höll till och badade och gick på simkurs. Där fanns också två dotterdöttrar till Hjalmar Sjöstrand. De bodde hos sin mormor i Norrbyn under somrarna och annars i Stockholm. För några år sedan när jag flyttat tillbaka till mitt föräldrahem träffade jag Lillemor, den av Sjöstrands dotterdöttrar som nu tagit över mormoderns hus i Norrbyn. Vi pratade om gamla tider och hur folk var släkt och om gemensamma minnen. När vi pratat flera timmar och jag var på väg att åka hem till Malbacken hade vi skojat om ett gammalt uttryck som funnits i länge i byn: "Alla rävvållingar är släkt med Storfars tjur". Innan vi skildes sa Lillemor: "När allt kommer omkring kanske du och jag är släkt också".
Jag berättade om samtalet med Lillemor för min släkting Lars Fredriksson. Han sa:
- Vet du inte vem Sjöstrand gick till när han gick in till din farmor för att äta?
Det visste jag inte.
- Jo, han gick till sin kusin!
Så jag är släkt med både Lillemor och hennes morfar Hjalmar Sjöstrand. Det är jag ganska stolt över. Men med tanke på min reumatism är jag glad att jag inte är rädd för att gå genom dörren när jag vill gå ut och in i vårt hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar