Några funderingar kring höjdrädsla

Som pensionär har man förmånen att kunna tänka tillbaka och reflektera över saker och ting. Det slog mig häromdagen att jag varit i kontakt med höjdrädsla några gånger i mitt liv. Det har inte varit vid något speciellt tillfälle utan flera gånger och utspritt från barndomen till nästan pensionsåldern.

För mig har det aldrig varit något allvarligt problem. I allvarligare fall kallas rädsla eller skräck för speciella situationer för fobier.
 
Den fobi som vi på svenska kallar höjdskräck kallas inom psykologi och psykiatri akrofobi. Den första situation jag förknippar med höjdrädsla var när vi 1956 fick låna en TV på prov från Sune Holm i Grängesberg. Historien om vår första TV har beskrivits här.
 
På bilden ses Hagfallstorpet där en 12 m hög mast då monterats på skorstenen.

Hagfallstorpet (Klicka på bilderna för förstoring)

Huset är inte speciellt högt men tillräckligt för att jag skulle känna mig rädd när jag de första gångerna klättrade uppför stegarna och kröp över nocken fram till skorstenen. Med ett ordentligt tag i de antennfästen som satt stadigt förankrade i skorstenen kunde jag resa mig och känna mig ganska trygg. Det var ju flera meter till takkanten!  Sen kunde jag skruva  loss muttrarna som höll antennerna låsta i en viss riktning och justera riktningen.
 
Eftersom TV-bilden från Nackasändaren för det mesta var dålig klättrade jag säkert upp på taket flera hundra gånger för att försöka förbättra bilden.
 
För varje klättring upp på taket kände jag mig mindre rädd för höjden och när vi lämnade tillbaka TV-apparaten i början av 1957 klättrade jag obehindrat uppför stegen och gick upprätt på taknocken mellan stegen och skorstenen. Min höjdrädsla för den här höjden var som bortblåst.

Troligen blev jag medveten om fenomenet "höjdrädsla" ett par år tidigare. Den som var rädd då var inte jag själv utan min mamma. Vi var på semester i Helsingborg (läs mer om vår semester här) och besökte Kärnan - det kända tornet med utsikt över Öresund och Helsingör.

Kärnan i Helsingborg, 35 m hög

Jag visste att min mamma var höjdrädd men inte hur höjdrädd hon var. När vi kom upp på Kärnans tak som är en stor platta med kraftiga murade staket vågade hon inte stå upprätt utan ställde sig på knä.

Det här var naturligtvis en annan nivå av höjd än den jag vande mig vid ett par år senare. Jag tyckte det var högt men inte så att jag upplevde någon skräck.

Senare var jag på hög höjd några gånger i min ungdom t.ex. i Katarinahissen  i Stockholm utan att uppleva något större obehag. Vad jag kommer ihåg var nästa höjdutmaning 1992 när jag besökte Paris för första gången. Jag hade börjat en ny anställning på Statistiska centralbyrån i Örebro och deltog med några nya kollegor i en utbildningsmässa i Paris. På fritiden åkte vi ut till den "nya" triumfbågen Grande Arche i stadsdelen La Défence.

Grande Arche, den "nya" triumfbågen i  Paris 110 m hög.

På bilden syns Grande Arche i mitten längst bort. I det här perspektivet och omgiven av moderna skyskrapor ser bågen inte så hög ut men för oss Örebroare var den tillräckligt hög för att ingen skulle åka upp i den glashiss som går upp till toppen inne i bågen. Svampen var det högsta vi var vana vid.

Nästa påtagliga höjdupplevelse var när jag med två kollegor efter en konferens besökte Toronto. Där stod vi en eftermiddag mitt i Kanadas största stad nedanför en imponerande hög byggnad - det 553 m höga radio- och TV-tornet CN Tower.

CN Tower 553 m högt, sett från Ontariosjön

Mina två kollegor ville båda åka upp i tornet men där kom min höjdrädsla tillbaka. Att se den stora glashissen sticka iväg upp med hög fart längs utsidan av tornet fick mig att stanna på marknivån. Efteråt ångrade jag mig: Visst skulle jag ha klarat att åka upp och se den imponerande utsikten?

Några år senare besökte jag min son som då studerade i Paris. Vi åkte ut till La Défence. Det pågick en Tintin-utställning på "övervåningen" i den nya triumfbågen och Marcus hade som liten läst Tintin. Efter Kanadaresan tyckte jag nu att den 110 m höga byggnaden inte var någon höjd att vara rädd för. Så vi åkte upp och njöt av både utställningen och den imponerande utsikten över Paris. Jag hade föreställt mig att byggnad av den här storleken och formen inte skulle påverkas av stark vind men den dagen blåste det ganska kraftigt och bågen vajade påtagligt.

Om jag mot förmodan skulle komma till Toronto igen skulle jag nog ta mod till mig och åka upp i CN Tower - om det vore lugnt väder. Men i Toronto bodde vi i ett höghushotell. Mitt rum var på 22:a våningen om jag minns rätt - med glasvägg ut mot Lake Ontario, Ontariosjön. Det gick bra och jag sov gott men jag var glad att sängen inte stod mot väggen utan en meter därifrån.