Att åka bil var familjens stora nöje sedan bilköpet under första halvan av 1950-talet. En sommar var den stora planen att göra en biltur till Norge. Målet var den beryktade Trollstigen. Den hade rykte om sig att vara ungefär som en kvinna, vacker, kurvig och farlig...

Att komma från Saxdalen till Trollstigen innebar en ganska lång resa både i Sverige och Norge. Vi startade den väg vi åkt flera gånger mot fjällen (Sälen) men svängde av från den vanliga vägen i Torgås norr om Lima och kom snart till Rörbäcksnäs. Vi korsade riksgränsen mot Norge vid tullstationen i Flermoen. Jag minns inte om den var bemannad men det var i alla fall en viktig överfart eftersom det var vänstertrafik i Sverige och högertrafik i Norge.

Vi körde vägen norr om Dovrefjäll och passerade vinterturist- orten Oppdal innan vi svängde ut mot Atlanten. Där passerades Dombås och vi gjorde en tur ner till Åndalsnäs vid saltvattnet innan vi körde till uppfarten till Trollstigen.

Sträcken längs Romsdalen var mycket naturskön med den gröna dalen med älven och höga fjäll på sidor där gårdar klättrade ut mot branten högt upp på fjällkanterna. Det var ett under hur man kunde bo så högt och bruka jord och skydda barnen från att falla nerför stupen.

Nu var vi framme vid Trollstigen. Visst var det storslaget, utsikten som blev alltmer storlagen ju högre upp man kom. Och inte verkade det så farligt även om det pirrade i magen när vi var längst ner och såg bilarna högst upp på väggen.

Men vi tog oss upp och efter elva hårnålskurvor kunde vi parkera vid Stigröra och njuta av den verkligt storslagna utsikten.

Sen blev det en mindre biltur över fjället tills vi kom ner till en liten fjord. Där blev det en kortare färjetur över fjorden för att sedan kunna köra ganska långt ut i Geirangerfjorden och få en lång färjetur in till Geiranger.

Den turen var kanske den mest sevärda delen av hela resan. Vi passerade flera vattenfall längs de stupande fjällväggarna på båda sidor av fjorden bl.a. De sju systrarna på ena sidan av fjorden och Friaren på den andra.

Med på färjan fanns också en svensk kändis: Moa Martinsson.

Efter den lugna båtturen körde vi bilen av färjan och började klättringen uppför ett nytt fjäll. Här var vägen betydligt sämre. Den var smalare och utan skyddsräcken i de mycket snäva kurvorna. Vi hann upp en buss som måste backa i kurvan för att komma runt. Det såg farligt ut när bussens bakände stack ut över vägkanten! Men vi kom upp på fjället och kunde fortsätta vägen in över högfjället mot Sverige.

Det fanns en väg upp till ytterligare en högre topp, Dalsnibba men vi var lite skärrade efter färden upp från Geiranger och ville inte ta några risker. Vägen till Dalsnibba lär ha varit ännu smalare och brantare. Jag tror att man bara fick köra från ett håll i taget.

Redan den höjd vi var på gav en fantastisk utsikt över Geiranger och Geirangerfjorden.


Sen gick hemresan över fjällen och ner genom Gudbrandsdalen helt utan problem.

Väl hemma tyckte vi nog att Romsdalen var den mest positiva överraskningen på resan tillsammans med Geiranger. Att det skulle vars vackert och storslaget vid Trollstigen var ju väntat.

Ett minne som sitter i än i dag är när min far skulle tanka på IC som OK hette på den tiden morgonen efter semestern. Det var i Grängesberg. Han parkerade och drog i handbromsen. När han betalat och skulle köra därifrån gick bilen inte att rubba. Handbromsen hade låst sig.

Hubert som arbetade på IC tog hand om bilen och min far kunde hämta den när han slutat arbetet. Vilken mardröm om det hade hänt i de branta sluttningarna i Norge!