söndag 3 augusti 2014

Att ta sig både vatten och is över huvudet

Nu är vi inne i årstiden sommar. På sommaren har vatten alltid varit spännande för mig och på vintern har isen varit ett tillhåll.

En stor del av sommardagarna under min skoltid i Saxdalen tillbringade jag och mina kompisar vid Nya dammen. Där badade vi i timtal, simmade och dök och drack medhavd saft och åt bullar. Jag lärde mig snabbt att simma men fick inte ta något simmärke första sommaren. Jag har för mig att jag var för ung. Men vår simlärare såg till att jag fick ett simkunnighets-diplom från Svenska livräddningssäll-skapet. Fordringarna var 100 m bröstsim och 50 m ryggsim.

Även när vi hade varma somrar i början av 50-talet så var vattnet i Nya dammen kallt. En ström av kallt källvatten från Saxberget och området upp till Saxbergsgruvan rann hela tiden genom dammen. Det kunde vara 17-18 grader på ytan men bara 1½ meter ner kunde det vara 12 grader. Speciellt i mitten av dammen kände man det kalla vattnet strömma runt fötterna så att man lätt fick kramp. Då kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin ville bada i kallare vatten.
  
Som barn åkte min familj ett par gånger per år till Stockholm för att hälsa på min moster Ester. Vid ett stockholmsbesök på hösten/vintern 1954, jag var 12 år, gick jag längs St. Eriksgatan och tittade i skyltfönster. En bokhandel hade skyltat ett stort skyltfönster fyllt med bokent Den tysta världen av fransmannen Jacques-Yves Cousteau. Jag tittade länge och blev helt fascinerad, skyndade mig hem till min moster för att ivrigt tala om för mina föräldrar att den boken var vad jag ville få i julklapp.

Min önskan gick i uppfyllelse och jag njöt verkligen av jullovet den julen när jag lusläste boken om Costeaus undervattensäventyr. 

Efter studentexamen åtta år senare kom jag till Uppsala för att studera. Där fanns en dykarskola, Uppsala dykarskola, startad av brandmannen m.m. Göran Boström. Utbildningen skedde inomhus, i basängen i Centralbadet i Uppsala. 

Under sommaren gjordes dykningar utomhus, t.ex. i Fyrisån där man knappast såg handen framför sig om handen inte var nära cyklopögat. Också angenämare dykningar utomhus gjordes.

Den dykning jag minns bäst av alla dykningar med Uppsala dykarskola gjordes vintertid i Öregrunds hamn. Den kan motivera inläggets rubrik. Här tog vi oss is över huvudet. Isen var tjock i Öregrunds hamn där två hål sågats upp med ca. 20-25 meters avstånd mellan dem.

Alla dykare hade våtdräkt, nyloprendräkt, med ett skikt nylonväv mot huden och ett poröst gummiskikt utanpå. Våtdräkten släppte in vatten som sedan värmdes upp av huden och det uppvärmda vattnet skyddade mot det kalla vattnet utanför. Det betydde att man när man hoppade ner i vattnet först fick iskallt vatten ända in mot huden men när våtdräkten värmts upp blev det skönare.

Eftersom vattentemperaturen i saltvattnet var under 0°C under isen så var det en ordentlig köldchock att hoppa ner  i vaken innan kroppen värmt upp dräkten. Dagens övning gick ut på att simma under vattnet från den ena vaken till den andra. Vi simmade  en i taget. Alla hade livlina och en linvakt på isen. Han höll linan i andra änden och lagom spänd så att han kunde känna en nödsignal från dykaren och snabbt hala in dykaren vid ett nödläge.

Vi i dykarskolan hade inga problem med våra luftaggregat. De försåg oss med lagom mycket luft hela tiden. Däremot hade vi ett tillbud som kunnat bli allvarligt. En gästdykare från en annan klubb dök med oss och han hade ett luftaggregat från annan tillverkare. När han simmat ganska långt under isen frös hans luftregulator ihop i stängt läge och han fick ingen luft.

Just när han signalerat nödsignal i livlinan för att bli upphalad i vaken där han startat såg han att han bara hade en kort sträcka kvar till målvaken. Han började därför frenetiskt simma mot den vaken men orkade inte ta sig framåt. Hans vakt i andra ändan av livlinan hade helt enligt instruktionsboken börjat hala in linan med stor kraft. Han var också starkare än dykaren och efter en ganska lång tid var dykaren åter uppe ur den vak han hoppat ner i. Men han var ordentligt blå, av syrebrist men hämtade sig som tur var efter en stunds vila. Det hela slutade lyckligt.

Själv dök jag ganska mycket både inom dykarskolan och helt privat men aldrig ensam. Att vara två vid dykning är en viktig livförsäkring.

Inga kommentarer: