Ett vinterminne från 1954

Minns du vad du gjorde måndagen den 15 februari 1954? Det skulle jag själv inte kunnat svara på om jag fått frågan idag men om någon frågat om när VM på skidor gick i Falun så skulle jag vara säker på att det var 1954. Och med hjälp av Internet och Wikipedia vet jag nu bestämt att jag den dagen frös men trivdes som åskådare i Källviksbacken i Falun där världsmästerskapets backhoppningen hölls.

Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 som var det officiella namnet på skid-VM det året hölls i Falun 13-21 februari 1954. Måndagen den 13 var en kall dag. Jag tror att mina föräldrar köpte vår första bil, en begagnad Volkswagen, på julskyltningsdagen ca. två månader tidigare. Den gick bra och det var aldrig några startproblem även i temperaturer runt -30 grader. Däremot var det svårt att få någon värme i bilen (det fanns ingen fläkt). Men det gick ju att klä på sig varmt. Ett större problem var att hålla rutorna rena från is och imma.

Men vi tog oss till Falun och med varma kläder, friskt humör och med stor förväntan gick vi från parkeringsplatsen till Källviksbacken för att se vår första VM-tävling. Källviksbacken var en stor backe på sin tid, en 80-meters-backe. Backen byggdes 1952 och fanns kvar till början av 1970-talet då den revs för att ge plats åt en alpin skidanläggning. Tyvärr kan jag inte visa någon bild från VM i Källviken p.g.a. copyright-skäl. Copyright har © www.falun.se/safe2003 som inte existerar. Jag kan bara ge en länk till en internationell webbplats med bilder från Källviksbacken: Klicka här!

Det var ett imponerande stup när vi klättrade upp till övre halvan av underbacken. Vi var inte ensam där. Enligt uppgift var vi närmare 60 000 åskådare under tävlingen. Kylan gjorde att de halmskor som fanns på den tiden och som man klev i med sina vanliga skor eller pjäxor blev en försäljningssuccé. Men i den starka sluttningen gick det inte att gå i halmskorna. De var för hala. Väl på plats kunde man stampa till en liten platå som lutade så lite som möjligt och då gjorde halmskorna stor nytta när man stigit i dem.

Det här var den första och hittills enda stora backhoppningstävling som jag sett i verkligheten. Men backhoppning var inte helt okänt för mig. Jag hade faktiskt två skolkamrater som var backhoppare utifrån de möjlihteter som fanns i byn. Det var Sven-Olov Strömberg och Markku Hartikainen. Sven-Olov gick inte i min klass Men Markku flyttade med sina föräldrar och bror till Långfallsgruvan 1951 och började i min klass i årskurs 3.

Inte så långt från Saxdalens skola fanns en kraftledning som gick över nedre delen av Saxbergets sluttning. Kraftledningen hölls ren från skog och där hade man byggt en hoppbacke. Överbacken var den naturliga sluttningen från Saxberget, den svängde när man kom ner i den skogfria ledningsgatan och uthoppet byggt i trä var kanske 1½ meter över marken. Det var ett uthopp byggt av trä. Jag gissar att hoppen kunde bli omkring 10 m långa.

Underbacken var ju inte bearbetad på något sätt annat än att man tagit bort en del stenar och försökt jämna till de största ojämnheterna. När snön räckte till underhöll ibland Sven-Olov och Markku (som båda var ganska kortväxta men mycket spänstiga) en mindre publik med modiga hopp. Vad jag minns fanns det inga tävlingar utan det spreds något rykte när hopparna var sugna på hoppning och det drog till sig en viss publik.

När VM-tävlingen i Källviksbacken började var det trångt och det bidrog också till att lindra kylan och då var man helt upptagen av den stora tävlingen. Vi stod en bit nedanför domartornet där resultaten ropades ut i högtalare. Överraskande nog ropades reaultaten också ut på finska. Jag tänkte då förstås på Markku som blivit en av mina bästa kompisar. Han borde ju ha varit här och tittat. Dessutom var Finland den stora vinnarnationen under VM 1954 och i backhoppning blev det finsk dubbelseger genom Matti Pietikäinen som hoppade 78 meter och Veikko Heinonen på silverplats.

Finland vann också överlägset medaljstriden med 13 medaljer före Sovjetunionen med 5, Norge och Sverige 3 var. Norge hade dock 1 guld, 1 silver och 1 brons och Sverige 3 brons.

När jag kom till skolan efter tävlingen talade Marrku om att det var han som hade varit den finska VM-speakern i Källviksbacken! Han hade varit där och klättrat upp till domartornet och blivit intagen för att översätta och rapportera hoppresultaten på finska!

Marrku gick tyvärr bort för några år sedan men jag ser fram emot att få hans lillebror Vesa på besök i den studiecirkel om Saxdalen som vi har på måndagar. Vesa väntas delta som vår gäst måndag 23 den här månaden.

Resultaten från Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 kan du se här.