En folksemester på 1940-talet

Man kan väl tycka att vi haft tillräckligt med vinter och snö vid det här laget men vintern vill inte släppa sitt grepp. Visst är vintern också härlig och tycker man att den är för lång kan man ju drömma sig till baka till någon sommar. Har man som jag samlat på sig en hel del somrar kan det förstås vara svårt att hålla isär dem och veta vilket år det var. Nu tänker jag på en speciell sommar i min tidiga barndom och en god gissning kan vara 1946. Vi hade släktingar som bodde i Stora Hagen i Grängesberg och de hade tidigare haft semester i Hovenäset på Västkusten och det här året följde också min familj med dit.

Jag hittade ett foto från den semestern i en av min fars fotolådor. Här syns "hela gardet" som Hildur i Rönningfallet brukade säga - eller åtminstone sa en gång. Vi ser i övre raden från vänster min far Harry Hagfall, Ester och Oskar Engström (från Stora Hagen), min mamma Ingrid Hagfall och längst till höger en för mig okänd.

I nedre raden ser vi ytterligare en okänd kvinna som jag ändå tillät ha mig i knäet. Bredvid mig sitter fiskaren Jansson och hans fru. Mina föräldrar och jag bodde i paret Janssons hus medan de själva flyttade ner i källaren under sommaren. Engströms hade bott hos där någon tidigare sommar men bodde nu i ett annat hus.

På den tiden fanns en restaurang nere vid den fina badviken. Restaurangen ägdes av den kooperativa eller korporativa resebyrån Reso som bildades 1937 samtidigt som vi fick den första semesterlagstiftningen. Det är möjligt att det fanns hotellrum också. Annars hyrde Reso in sig i de hus som fanns i det pittoreska fiskeläget. Semestern var en helpensionssemester med måltiderna på Reso-restaurangen och logi hos familjen Jansson. På dagarna var det bad och lek för mig hela tiden. Vädret var fint och vattnet ganska varmt i den skyddade viken med långgrund sandstrand.

Enda smolket i bägaren var att det var mycket maneter som det ofta blir varma somrar på Västkusten. Det fanns ett nät utanför viken som skulle stänga ute maneterna men det hände inte så sällan att någon manet kommit igenom nätet och kom in ända till stranden.

Fiskare Jansson hade en snipa, som i Bohuslän kallas snäcka. Den hade också segel och jag fick min första seglingsupplevelse den sommaren. Jag tyckte att det lutade lite för mycket men jag kände mig ändå ganska trygg. Både mamma och pappa var ju med. Lite rädd var jag när Jansson seglade alldeles nära land eller en kobbe men han visste ju var det var tillräckligt djupt. Jag fick min första egna segelbåt den sommaren. Den har jag i knäet på bilden ovan.

Italienska snipor

Seglingsintresset var väckt och senare har jag haft två segelbåtar tillsammans med min tidigare sambo. Den första köpte vi när vi arbetade på Breviks barnkoloni 25 år senare. Brevik ligger bara tre kilometer från Hovenäset fågelvägen. Landvägen är det nästen en mil eftersom Örnefjorden ligger emellan.

Så här ser västra Hovenäset ut från havet med sjöbodana vid vattnet och de vita stugorna klättrande på de inte alltför höga klipporna. Reso-restaurangen brann redan i slutet av 1940-talet men stranden kallas fortfarande Reso trots att resebyrån har sålts för länge sedan.

Men semestern i Hovenäset är ett postitivt sommarminne som jag kommer väl ihåg. Åk gärna förbi och titta på ett genuint fiskeläge. Det ligger bara tre kilometer nordost om Kungshamn som är en ort som är betydligt mer känd i våra trakter än Hovenäset.