Min första bilkörning

I ett tidigare inlägg har jag berättat när min far köpte vår första bil. Min mor var inte så intresserad av att lära sig köra bil. Hon var lite rädd att köra men båda mina föräldrar insåg att det i många fall skulle vara en fördel om också min mamma hade körkort. På den tiden behövdes inga tillstånd och papper för att få övningsköra. Var man bara 18 år så var det bara att sätta sig vid ratten och börja träna - förutsatt att man hade en körkunnig med körkort som satt bredvid.

Min mamma började träna. Hon var ganska rädd i börja. Bilen var ju en liten folkvagn med osynkroniserad växellåda och med en liten motor på 25 hästkrafter. Min mamma är också ganska kortväxt och man satt lågt i folkvagnen så hon hade knappast så bra sikt. Vi hade varit ute ett par gånger så att min mamma hade övningskört ett par pass. Men hon var lättad när hon fick flytta tillbaka till passagerarsätet.

En dag på sommaren 1946 eller 1947 var det en körövning från Saxdalen mot Sunnansjö. När mamma körde sakta nerför backen före Broby sa min pappa att hon kunde stanna på sidan av vägen när vi kommit förbi kurva. Det gjorde min mamma men det ville sig inte bättre än att hon råkade köra över en lövruska, markering för snöplogen som stod kvar på vägkanten. Hon körde över den med vänster framhjul - det var ju vänstertrafik på den tiden - så det hördes hur lövruskan skrapade under bilen.

Mamma blev rädd och ville inte köra mer den dagen. Pappa var sällan irriterad men då blev han irriterad och sa att det var väl inte hans som skulle köra om mamma skulle träna bilkörning. Men mamma hade blivit rädd av den lilla incidenten och ville absolut inte köra mer den dagen. Och pappa stod på sig också och sa: Ja men vem ska då köra?

Jag såg en möjlighet att en dröm kanske skulle kunna gå i uppfyllelse: Kanske jag skulle få köra hem? Jag erbjöd mig genast. Troligen vände min far bilen eller om jag fick göra det men sen var det i alla fall min tur att sätta mig vid ratten. Mamma var lite orolig att det inte skulle gå bra men pappa sa att: Han kan nog!

Jag hade hundratals gånger tittat hur pappa körde och hur han varvade motorn och växlade och hur han kopplade ur och lade in friläget, släppte upp kopplingen och gav gas så att motorvarvet blev det rätta för att sen koppla ur och skjuta växelspaken till nästa lägre växelläge. Jag hade gjort det i min fantasi hundratals gånger så jag kände mig inte som en nybörjare. Enda skillnaden var att det när gången var det inte en dröm utan i verkligheten.

Jag körde lugnt och säkert hem till Saxdalen och allt gick bra. Min mamma var lite tveksam till att övningsköra igen men hon gjorde det och kunde snart börja i körskolan för att få sitt körkort.

Jag minns första gången hon övningskörde. Vi skjutsade henne till Grängesberg och utanför stationen skulle vi träffa en körlärare från Kronanders körskola i Ludvika. Det var en lång elegant Studebaker som skulle bli hennes övningsbil. Studebaker var också hennes drömbil. När hon kom tillbaka från sin första körlektion i Studebakern var hon mycket lättad. Det var mycket lättare att köra den stora bilen än vår lilla osynkroniserade folkvagn. När hon skulle backa ut från parkeringsplatsen trampade hon lite på gasen som hon lärt sig i vår bil men körläraren hade talat om att det behövde hon inte göra. Det var bara att låta motorn gå och släppa upp kopplingen sakta både när man skulle starta framåt eller backa.

Kronanders Studebaker som jag tror att den såg ut

Den långa, låga motorhuven var stor men mamma såg hörnen perfekt och hon tyckte att det var en mycket lättare bil att köra än vår egen. Så efter ett antal lektioner fick hon köra upp och fick körkort. Mamma körde ganska mycket även om hon aldrig var förtjust i att köra bil. Hon har fortfarande körkortet kvar även om det inte är giltigt idag. Hon skickade aldrig in något nytaget foto för att få det förnyat. Och hon fyller ju 93 år om knappt tre månader.