Lake Kournas jämfört med Saxen

Vi hyrde en bil för att kunna utforska både Kretas kust och det som gömmer sig i det bergiga inlandet. Vi är ju på jakt efter förklaringen till ön Atlantis försvinnande och var den låg. Undersökningen har visat att det finns många likheter mellan Kreta och Rävvåla/Saxdalen. 

En bit in i Kretas höga bergslandskap hittade vi en sjö, en sjö med sötvatten, precis som i Saxen. Den heter inte Saxen utan Lake Kournas. Här finns alltså en likhet mellan Kreta och Saxdalen, vi har en sjö vardera.

Kournas ligger precis som Saxen nedanför höga berg. De heter inte Saxberget eller Stackarberget men är betydligt högre. Som f.d. statistiker är jag glad att kunna rapportera en hel del siffror:

Sjön Kournas har en största längd 1 087 meter och största bredd av 880 meter. Saxen (som jag kan se det från Kreta) har en största längd av 2 330 m och en största bredd av 730 m. Saxen har en yta av 0,229 km² och ligger ca. 155 m över havsytan. Kournas yta är 0,579 km² och ligger 20 m över havet. Det nya sjökortet över Saxen var slutsålt när jag besökte Globe men det maximala djupet i Kournas är 22,5 m. Men hur ser då Kournas ut? Till sist nådde vi fram till den hägrande insjön men det var inte lätt.

Efter ett letande längs smala vägar som ibland verkade sluta på ett gårdstun men sen fortsatte nerför en brant för att slingra vidare hittade vi till sist en skylt som visade att vi kommit rätt. Klicka på bilderna för att se dem förstorade!

Vägen till sjön tillät inga möten.

Skylten som visar vägen till sjön Kournas

 








Skylten till vänster gjorde oss förväntansfulla men var gick vägen? Jo mellan husen där en bil fick plats - om den var normalt bred. Vi körde några hundra meter när man anade en sjö och vi hittade den här vänliga skylten:

Vi parkerade under de skuggande träden där det ändå var 30 grader och fortsatte till fots mot sjön som låg som en oas mitt inne i Kretas inland. Och här ett par vyer över sjön: 
  

Vy från min solstol med halv skugga från ett vackert träd

Solparasoll vid stranden, trampbåtar och kanoter ute på sjön Kournas

Under mitt skuggande träd fick jag det lugn och den ro som behövdes för att koppla ihop Rävvåla och Kreta. På grekiska heter ön Kriti om man skriver det med våra bokstäver. Vi skulle lika gärna kunna kalla ön Krita på svenska. 
  
Då slog det mig att vi varit på ön nästan en vecka och knappast betalat något kontant hittills. Precis som i gamla Rävvåla så handlade vi på Krita - så som alla gjorde i gamla Rävvåla. Ön måste ha fått sitt namn av vårt gamla sätt att betala: På kredit eller krita! 
  
Så har det antagligen varit i evinnerliga tider i Rävvåla och i andra samhällen i närheten. Hans Dahlström som hade en stor herrekipering i Grängesberg när jag växte upp berättade för min far att krita var det gängse betalningsförfarandet som fungerade utmärkt för både säljare och köpare ända tills bilar började bli var mans egendom.  
 
Bland de som tidigare noggrant betalat sina månatliga krediter började det bli vanligare och vanligare att man begärde uppskov med sin betalning. Ena månaden var det en växellåda som måste bytas och andra månader var det andra oväntade bilkostnader. 
 
Kreta tycks ännu inte ha kommit dit i sin ekonomiska utveckling. Här fungerar kritan fortfarande. Men något slutgiltigt svar på om Kreta var det Atlantis som Platon och andra menar är för mig ännu oklart. Det kanske behövs en resa till Santorini för att få ytterligare perspektiv. Ett stort vulkanutbrott på Santorini (11 mil norr om Kreta) ska enligt vissa historiker skapat en tsunami som utplånade Kreta. 
  
Det är inte lätt att bli klok på historien och jag ger upp för den här gången. Nu ska det bli skönt att åka hem till Saxdalen och Saxdalens Dag. 
  
Kanadagässen lär ha flytt från Saxenstranden. De gäss som finns på bilderna från Kournas var inte Kanadagäss utan betydligt mer väluppfostrade. De förorenade inte stranden och var också mindre aggressiva än vad Kanadagässen kan vara.

Hoppas vi ses på en trevlig Saxdalens Dag lördag 21 augusti!

Tre äldre bilder från Saxen

Så här när vintern ännu håller oss i sitt grepp kan det passa att titta på en gammal bild från Saxen. Hur gammal den är vet jag inte. Jag har inget minne av den här bilden i verkligheten men vet att det var travtävlingar på Saxden för ganska länge sen. Bilden kan tidigast vara från mitten av 1940-talet men troligen tidigare. Klicka på bilderna för att se dem förstorade!

Flera hästägare i dåvarande Rävvåla deltog med sina hästar. Troligen fanns det deltagare från grannbyarna också i startfältet.
Om någon känner igen bilden eller vet något om travtävlingarna på Saxen vore jag tacksam att få reda på mer om de här tävlingarna.

Den andra bilden är från sommartid vid Stackarbergs- landet. Bilden är tagen omedelbart söder om "Johans båthus" som far och son, Johan och Georg Åhlström byggde några år senare. Jag öser vatten ur ekan och min mamma och morbror Elis Haag ser till att allt går rätt till.

Lägg märke till den kraftiga vass som växte i viken in mot söder. Från pumphuset på andra sidan gick en lång svart arm med avfall ut ganska långt i riktning mot Stackarbergslandet. Vi pojkar simmade ibland över sjön och om man simmade från Slamhavet vid nuvarande Saxenstranden kunde man gå långt ut i det långgrunda slammet. Man behövde inte simma lång sträcka för att komma över. Hela viken var fylld med avfall. Bäcken från dammarna gick i en krok söder om den svarta playan som forsatte långt ut i sjön mot öster från pumphuset sett.

Den sista bilden är tagen vid den lilla badplatsen där vi Malbacks- pojkar alltid badade som barn. Då fanns inte båthuset. Det kom att skugga den lilla viken som ligger direkt norr om båthuset. Där är det is kvar på bilden även om det är snöfritt på land.

Ekorna låg uppdragna på land under vintern. Jag tror ingen fraktade hem någon eka och det fanns ganska många vid Stackarbergslandet. Min familj solar sig lite i vårsolen, kanske var det ungefär vid den här tiden på året?

Samtliga tre bilder finns bland de mängd foton som min far knäppte och lämnade i en boklåda. Travbilden vet jag inte om den kommer från någon annan fotograf.

Ingen i vår familj var särskilt intresserad av fåglar och därför ganska okunniga i ornitologi men vi hade alltid mes med oss på våra utflykter. Klädseln varierade med årstid men mesen var alltid densamma. Man kan väl säga att det var en mes som övervintrade, en mörk, grå ryggmes. Den var både skogsmes, sjömes och vägmes - men den flög aldrig.

Jag hade en gång en båt...

Sjön, havet och båtar har alltid fascinerat mig. Så långt jag kan minnas bakåt i tiden så var Stackarbergslandet, Sandlandet och Smedtorpet, alla på Saxens östra sida platser som jag älskade att besöka. Men också på andra sidan av sjön trivdes jag. Jag var ganska ofta hos Lindéns eller Erik Jans på östra sidan.

Varje sommar var jag med min mamma minst en gång till Erik Jans för att tvätta mattor. Det var inte så mycket mattvätt för mig men jag hade alltid full sysselsättning vid strandkanten och att vara vid sjön var aldrig tråkigt.

Vid Slamhavet var jag också när jag var liten, med min farfar som hade båt och han hade båten lite norrut vid en brygga vid Neregårds land. Där hade också Alfred Heij sin båt och jag fick också åka i den ibland. Min morbror Elis hade också en båt som låg vid Stackar-bergslandet. Alla båtarna hade det gemensamt att de var hårdstartade.

Som pojke var det ett äventyr att vara med vid sjön och i båtarna. Många gånger hade jag nog gett upp hoppet om att motorerna skulle starta men ändå minns jag inte att vi någon gång när vi fick ro tillbaka utan att motorerna startat. Båtägare på den tiden fick ha tålamod!

På bilden till vänster sitter min mamma och jag i aktern på farfars (Karl Fredriksson) båt vid ångbåts-bryggan vid Slamhavet.

Min farmor Frida är också med på bilden. Jag åkte många gånger med farmor och farfar på turer ut på Väsman i den här båten. Den hade en Sjöstrands-motor, en inombordare som gick bra när den en gång startat.

Jag finns också med på en annan båtbild från nästan samma plats: Min morbror Elis Haag i sittbrunnen och bredvid båten min far Harry och Rune Heij.

Jag antar att det här var morbror Elis båt som håller på att vårrustas men det skulle också kunna vara Alfred Heijs båt. Om någon kan ge mig information om båten är jag tacksam.

Till vänster om båten syns pumphuset som låg på södra sidan av den järnvägsbank där man körde ner slig från anrikningsverket för att tippa ner i de pråmar som sedan bogserades med ångbåt till Ludvika. Bryggan på den tidigare bilden låg direkt norr om järnvägsbanken.

Från den bryggan startade Ahrenbergs rundflygturer när jag gjorde min första flygtur. När jag var lite äldre, 13-14 år startade vi från bryggan när vi åkte vattenskidor ett par somrar. Härifrån utgick tidigare de ångbåtsturer som var populära under ångbåtsepoken. Ångbåtarna blev inte bara fraktfartyg utan också nöjesfartyg med utflykter till t.ex. Mässanslandet. Det förekom musik på ångbåtarna i Väsman och man dansade säkert både på båtarna, på bryggor och på land när man lagt till.

Någon gång i skarvet mellan 60/70-talet hade jag och min sambo en segeleka i Solhagviken i Väsman. Vi köpte den i Knäm i Bohuslän och seglade ganska mycket i Västkustens saltvatten när vi arbetade på Ludvika barnkoloni Brevik innanför Bohus Malmön. Jag ringde på en annons i Bohuslänningen. En äldre kvinna svarade: Ja den ligger på land vid stranden, sväng till vänster vid Esso-tappen i Knäm och kör ner till vattnet! Det gjorde vi och köpta båten, en GKSS-segeleka.

Vid Brevik lärde vi oss att segla och också att en båt mår bäst av att ligga fritt i vattnet förtöjd vid en boj eller ett säkert ankare. Så låg den ett par år i Väsmans vatten i Solhagviken innan den såldes och blev fick sin hemmahamn i Lindesjön vid Lindesberg.

Väsman och Saxen sköljer

Saxdalen blogg försöker spegla årstiderna och en av de viktigaste händelserna när det gäller vinterns uttåg är ju när sjöarna blir rena från sin is. Det är just nu. Vissa iakttagare har t.ex. sagt att Väsman sköljde för två-tre dagar sedan. Men jag har åkt längs både Saxen och Väsmans stränder och sett att stora delar fortfarande är isbelagda. Det är förstås ingen is som man åker skridsko på men ändå. Nu är det söndagsmorgon men så sent som igår eftermiddag var jag ute vid stugan i Mässan och där låg isen kvar från stranden ut på halva fjärden.

Vid Stensbo var det öppet längs hela stranden men på södra sidan av sjön kyler en svinkall sjövind så städningen i stugan var mer kylslagen än väntat. I Sunnansjö har infarten till Sunnansjö hamn, Herrgården, varit fri från is i flera dagar men mellan Stärtan och Flintuddarna har isen legat kvar. Så det är svårt att säga exakt när Väsman och Saxen sköljer men jag skulle tippa att i morgon 20 april kommer det allra mesta av de två sjöarnas yta att vara isfri. Det är ett helt genomsnittligt år.

På land har vi bara små kvarblivna snöhögar medan det gått att räfsa löv på många stora, torra ytor. Den "träck" som jag skrev om för en tid sedan är borta och nu är det fast mark under bilhjulen på vår gårdsparkering.

Ett sorgligt vårtecken som vi har fått dras med under flera år nu är att det grus som vi haft på vår lokala infart på Malbacken nu ligger som två vallar på sidan av det som var en väg och dessutom blandat med en hel del matjord från det som förra året var kanter på våra gräsmattor. Stordriften har tydligen fått till följd att våra vägar är alldeles för smala för de stora maskiner som ska ta bort vår snö på vintern. Då hjälper det ju inte heller att köra på eget grus på sommaren, det blir bara högre jord/grus-vallar på sidan av vägen efter vinterns plogning. Det borde vara skillnad på plogning och plöjning men det verkar det inte vara.

Våren, våren? Hur ser det ut på sjön?

Här på Malbacken där vi haft mildväder flera dagar och snön sjunker ihop och försvinner ser det ut som långt på väg mot en vår. Men på andra sidan dalen där Saxberget har skuggat påminner det mer om senvinter. Hur ska man egentligen kunna avgöra om våren kommit till Saxdalen? Tecknen visar ju så olika.

Med vår goda utsikt från Malbacken ska vi försöka beskriva vårens framfart. Jag tänkte nyss gå ut med hunden men då hade det börjat regna så jag skjuter det en aning på framtiden men utsikten att regnet ska upphöra är inte stor. Det allra mesta av snön på gården har smält med den olägenheten att det på en stor yta som inte hålls ihop av gräs är det vad vi med ett lokalt ord kallar "träckut". I vårt lokala språk, åtminstone mitt hemspråk på Malbacken har ju träck ingenting med avföring att göra utan betecknar jord, särskilt finkornig jord som mo, mjäla eller lera som blivit så våt att den inte håller att gå på. Ja så är det idag på hela den parkeringsplats där vi annars kan ställe åtminstone fyra bilar. I dag har vi tillfälligt parkerat där vi har gräs under hjulen.

Det är ju ett vårtecken? Förut var det ju snö och is under hjulen. Men kanske det finns någon neutral plats i Saxdalen som bättre kan visa om vi är på vinter- eller sommarhalvåret. Kanske det i så fall skulle vara sjön Saxen?

Saxen kan ju se ut så här... och i så fall är det sommar. Jag minns den härliga känslan att då ro den lättrodda ekan på Saxens stilla vatten.

Det gjorde vi ofta när vädret var fint och mamma inte skurade mattor. Det var också en vanlig sommarsyssla att vi åkte till Erik Jáans, ja det uttalas så, för att de hade en brygga som stack ut några meter i vattnet så att vattnet stod över bryggan längst ut. Det var en idealisk plats att skura mattor på.

Men Saxen kan också se ut så här:

För den petige som känner igen sig överallt i omgivningen kanske det här inte är Saxens is vi ser utan Väsmans? Något som tyder på det senare är att det är en storfiskare inom släkten (Harald Jakobsson) som fått gäddan och han och hans brödet fiskade nog betydligt mer i Väsman än i Saxen.

Men om det här är Väsman så är säkert snön och isen likadan på Saxen! Och då ser vi den klara skillnaden mellan sommar och vinter. Men riktigt när det slår över från vinter till sommar är inte alltid så här klart. Dessutom har vi ju årstiden vår som det nu handlar om. Ja där har jag en betydligt aktuellare bild från i förrgår:

Ett av de nyfödda lammen i Evi Anderssons fårhus i Sörbyn vågar sig, trots snön som finns kvar på baksidan, ut för att möta VÅREN! De flesta lamm var då redan födda, bara ett par återstod. Och det var två dagar sedan och allt går ju så fort nu på våren...

Mitt i sommaren

Så här mitt i vintern - och i en riktig vinter - nästan som förr i tiden, då är det svårt att tänka sig den härliga svenska sommaren med varma dagar. Semestern brukar ju också för de flesta inffalla under sommaren och vara en positiv avvikelse från "det vanliga vardagslivet". Men kom ihåg att sommaren inte alltid är så härlig!

Jag vill ge ett exempel med en upplevelse som jag aldrig glömmer. Det var inte enbart obehagligt. Det var också spännande...

Min morbror Elis Haag arrenderade under många år en fäbodstuga i Mässan. Den låg på ett skifte som hörde till Sunnansjöböndernas mark. Där hade funnits flera fäbodar och flera fäbodstugor fanns fortfarande kvar. När jag var liten hade fäbodlivet i Mässan upphört, tyvärr, för när jag nu börjat intressera mig mer för fäbodkulturen och livet runt Väsman längre tillbaka i tiden så har jag förstått att Mässan för många, inte bara för mig, var förknippat med positiva upplevelser.

Under segelfartygens tid på Väsman var det ett hårt arbete att segla de sjöfraktande segelfartygen mellan Ludvika, Sunnansjö och Grangärde. Men åtmintone för de större skutorna var det nödvändigt med vind för att överhuvud taget kunna ta sig någonstans. Då var det inte alltid något obehagligt för sjömännen att få stiltje. De tog sig då gärna in till Mässan. Där fanns mycket av livets goda på sommaren. Mat, mjölk, smör, sol, värme och fäbodkullor som också tyckte det var stimulerande med ett besök av sjömän...

Men nu var jag alltså i Mässan och jag gissar 10-12 år gammal. Jag tyckte mycket om min morbror Elis och hans hushållerska (det hette ju så då) Gerda som ofta var i Mässan. Elis hade motorbåt som låg vid Stackarbergslandet. Den gick ganska fort för att vara på den tiden och det tog kanske 30-40 minuter att åka till Mässan när vädret var bra.

Nu hade Elis och Gerda besök av en flicka från Ervalla. Hon hette Mariann och var i min ålder och vi hade åkt till Mässan en morgon och tillbringat en härlig sommardag vid det gamla fäbodstället. Elis och Gärda var nära vänner med Strand-Kalle och hans fru från Lyviken. De hade byggt ett hus på samma skogsskifte men alldeles nere vid stranden. Där fick Elis och Gerda lägga båten när de var i Mässan.

På eftermiddagen gick vi ner till Strand-Kalles för att som alltid ha en trivsam samvaro med Kalle och hans fru. Kalle var dragspelare men jag minns aldrig att han hade dragspelet med sig till stugan men det var aldrig tråkigt i hans sällskap. Han var en mysig person och det var alltid skratt och stor trivsel tillsammans med honom. Mariann och jag trivdes också bra tillsammans och vi hade inte långsamt med de fyra vuxna. När det började bli dags för hemfärd drog mörka moln upp över Låsberget och Broby och det visade sig snart att ett ordentligt åskväder startade.

Vi avvaktade i stugan, där var varmt och mysigt och sjön lockade inte så som vädret nu var. Det blev ett stort fyrverkeri av blixtar och dunder och det fortsatte över hela västra Väsman och det höll på i flera timmar. Nattmörkret kom men blixtarna fortsatte under förnatten att ofta lysa upp himmel och vatten innan det avtog ungefär vid midnatt.

Då gick vi ner till den genomvåta båten för att åka hem till Saxen och Saxdalen. Båten hade ingen ruff som man kunde gå in i men där ruffen i så fall skulle ha funnits fanns en ganska stor plan yta i fören där man kunde sitta, en slags utomhus förpik. Båten hade aktersnurra som inte alltid var så lättstartad och när den väl startade ville båten gärna sticka fören högt upp i vädret, speciellt när Elis åkte ensam. Men nu var vi fyra personer ombord och Mariann och jag fick lägga oss på det triangelformade taket till ruffen om den hade funnits. Det blev nu i stället en utomhusbädd. Elis och Gerda bredde över oss några jackor eller vad det var så att vi inte skulle frysa.

Efter ganska många försök... det kändes som oändligt många - startade motorn. Det var en lågvarvig Archimedes om jag minns rätt. Den hade en stor trebladig propeller som när den startat gav båten en ansenlig fart. Båten var en typ av plattgattad snipa, en god sjöbåt, lite rank men bra i krabb sjö.

Vi frös Marianne och jag och jag kände det som en evighet innan vi kom fram till Stackarbergslandet i Saxen. Det var augusti och mörkt och det hade åskat och spöregnat i timmar. Men vi var nu på land igen ochElis och Gerda frågade om Marianne och jag ville gå före hem. De skulle packa ihop och göra fast båten. Och i den situationen fanns det ingenting som Marianne och jag önskade mer än att så fort som möjligt komma in i stugvärmen.

För mig var det nu helt och hållet på hemmaplan och Marianne litade på att jag skulle hitta vägen hem så vi gick iväg. Det regnade fortfarande lite till och från. Jag hade kortbyxor och jag minns inte om Marianne hade kjol eller kortbyxor men vi var båda barbenta när vi började den lite skrämmande vandringen för att komma högst upp på Malbacken.

Vi gick genom skogen fram till Spjutens och sen vägen fram till anslagstavlan mitt emot gödselstacken vid Rättar-Kalles. Där började vi bestigningen av Malbacken. Ja det kändes som ett stort hinder att ta sig uppför backen den här natten. Jag var glad att inte vara ensam och jag kände att Mariann kände sig trygg med mig. Det som gjorde den här vandringen till en oförglömlig upplevelse var att Malbacken var som en bäck av allt skyfall och att det var hudratals grodor på vägen.

Grodorna hoppade förstås, som jag gissar att grodor gör mest när de utvecklats till grodor och överraskats av åska och skyfall under en augustinatt. Och de hoppade på våra ben. Vi såg knappast någonting, det var ju mitt i natten. Men vi kände! De klibbiga grodorna var överallt - och som vi tyckte - speciellt på våra ben.
Jag kan stolt säga att jag inte har nogon grodfobi men den här natten var grodorna inga trevliga djur. Men vi gick säkert ganska fort uppför Malbacken och kom hem till Elis och Gerda. De kom också efter en stund och jag kunde gå in till mina föräldrar och lägga mig och sova. Jag minns inte riktigt hur oroliga mina föräldrar var men de var inte arga och troligen var de tacksamma för att vi inväntat bättre väder innan vi gav oss ut på sjön, även om det blev sent.

Saxdalen återfår sin efterlängtade Minilivs, Saxenkiosken

Glad Nyhet! På måndag 21 juli nyöppnar Saxdalens Minilivs, nu också med nytt namn: Saxenkiosken. Redan den här veckan har de som åkt förbi den lilla hemtrevliga byggnaden vid sjön Saxens strand kunnat gå in och handla från det lager som håller på att plockas upp i hyllor, kyl och frys. Men officiellt blir det invigning på måndag då de flesta varor ska finnas på plats.

De som nu tagit över Saxdalens Minilivs är Ing-Marie och Åke Dahlman. Här nedan ses paret med dotter på verandan utanför affären med utsikt över Saxen, Slamhavet och Stackarberget.

Det här är väl enda affären i Dalarna med havsutsikt? Och dessutom har ju slammet i Slamhavet ersatts med grus och sand. Så av Slamhavet är det ju egentligen bara hav kvar...

Ing-Marie, dottern Jeanette och Åke Dahlman på Saxenkioskens veranda
(Klicka på bilden för att se den förstorad)

Åke är ju redan känd i den här bloggen: Han råkar vara samma person som i föregående inlägg gick under beteckningen "bygdens eminenta ELVIS-kopia". Saxdalen blogg kan nu avslöja att det är samma person som Åke Dahlman som också sjunger i Saxdalens manskör, både som vanlig körmedlem och ibland som Elvis. Han är dessutom chaufför som Elvis men Åke kör buss och Elvis körde lastbil.

Kanske Åke slår igenom som Elvis vid Slamhavet så att Swebus får se sig om efter en annan bussförare? Men vi hoppas att sångkarriären kan kombineras med handelsmannasysslan så att vi får ha kvar vår affär. Planen är i alla fall att det ska bli öppet året runt och inte bara på sommaren.

Sen hänger det ju förstås på oss Saxdalingar också. En affär behöver ju kunder och det är ju i första hand vi. Men så trevligt som det var att provhandla redan innan affären öppnat bådar gott för framtiden!

Kanske kan vi också få se scenframträdanden av handelsman Åke som Elvis och i andra roller. Det kan bli många positiva överraskningar vid nya Minilivs!

Och som ett bevis för att det verkligen blir en öppen affär igen kan vi här se Ing-Marie expediera en kund redan på torsdagen. Som synes fanns redan då både tidningar, drycker, kylvaror och en hel del annat att köpa.

Ing-Marie Dahlman betjänar en kund redan innan kiosken öppnat officiellt
(Klicka på bilden för förstoring)

Och från måndag blir det officiellt öppet igen i före detta Saxdalens Minilivs, nu Saxenkiosken. Vi är många som nästan gett upp hoppet men som tacksamt tar emot den glada nyheten. Och vi önskar väl alla Åke och Ing-Marie lycka till med företaget att återge oss Saxdalingar och förbipasserande den service som det innebär att kunna handla lokalt.

Lycka Till Ing-Marie och Åke!