Fartens tjusning

Sen jag var en liten pojke har jag tyckt om att åka med olika fortskaffningsmedel. Och ibland har det varit extra spännande om man har fått åka fort. Vad som uppfattas som fort skiftar ju med tiden. De första bilarna körde ju inte speciellt fort men när en av de första bilarna som sågs i Rävvåla kom körande från Karlströms affär mot Oppigårds och passerade den lilla gård som då låg i sluttningen mitt emot Verkdammen - då räckte den hastigheten för att skrämma slag på den manliga åskådare som stod på vägkanten och iakttog det skrämmande fordonet så att han kastade sig handlöst över en gärdsgård för att komma på säkrare mark. Oturligt nog var det en gödselstack på andra sidan staketet. Det gjorde kanske att fallen blev mjukt men ändå inte så trevligt.

När man någon enstaka gång fick åka taxi när jag var liten var det en upplevelse om det var Hugo Eriksson som körde och turen gick över Skeppmora. Hugo och Valle hade alltid fina taxibilar och särskilt Hugo ville prova de nya bilarna på Skeppmora. Det var dåtidens fartsträcka. När det då gick i 100 km/tim kunde man knappast föreställa sig att det gick att köra fortare. En annan känd fartsträcka var betongvägen mellan Falun och Borlänge.

Jag trodde att det var "fri hastighet" utanför tätbebyggt område fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen men det har förekommit regleringar långt tillbaka i tiden. Redan på 1700-talet fanns regler för den tidens fordon: hästskjutsarna. I Stockholms stad infördes regler 1754 genom ”Kungjörelse och Förbud, emot olofligit körande och ridande här i staden”.

Illegal fortkörning finns skriftligen dokumenterad redan 1904 då Stockholms Dagblad (nr 101, s. 4) rapporterade att "(Spårvagnen) blef .. bötfälld för fortkörning”

I den första förordningen om automobiltrafik från 1906 finns föreskrift om hastigheten:

9 §.
Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar i stad, köping och annat tättbebyggdt samhälle: 15 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma samt annorstädes: 25 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma, allt i timmen.

Ambulanser och brandbilar var undantagna från ovanstående hastighetsbegränsningen. En sammanfattande beskrivning av hastighetsbegränsningens historia säger dock att hastigheten utanför tätbebyggt område i princip var fri fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen 1967.

Som barn var jag fascinerad av att titta på och pröva olika fortskaffningsmedel. Vid min familjs årliga besök i Stockholm ville jag alltid åka ut till Bromma flygplats för att se de stora flygplanen, på den tiden DC3:or, lyfta mot Amerika som man sa på den tiden. Andra upplevelser som jag inte ville missa var att åka rulltrappa. Det fanns bl.a. på varuhuset PUB. Sen ville jag åka hiss och det fanns på Hantverkargatan 53 där min moster och morbror bodde. Det blev många turer upp och ner och jag fick inte åka ensam så någon vuxen fick offra tid och följa med. Om min första flygtur har jag skrivit förut i bloggen här.

Tågåkning har jag också skrivit om tidigare men inte om den snabbaste tågtur jag upplevt. Under mitt arbete på Statistiska centralbyrån blev det många turer till Bryssel och Luxemburg. EU:s statistikkontor ligger i Luxemburg. Jag funderade någon gång på att åka tåg eller bil till Luxemburg men det skulle ta för lång tid så det blev att ta flyget varje gång. Samtidigt bodde min dotter Rebecca i Montpellier i södra Frankrike under vårterminen 1997 där hon läste franska på universitetet. Under en av resorna till Luxemburg tog jag några dagars semester för att hälsa på min dotter. Det snabbaste hade ju varit att flyga ner till södra Frankrike men jag tog mig tid till att åka tåg.

Den här resan hade sina små problem från början. Det fanns ingen flygstol kvar från Köpenhamn till Luxemburg utan jag fick flyga till Köpenhamn och därifrån till Amsterdam och byta till ett plan till Luxemburg. Jag kom emellertid fram till Luxemburg i tid men däremot flög min väska åt något annat håll. Vi hade möten med EU-gruppen två dagar så jag var inte orolig att mitt bagage inte skulle komma fram innan jag skulle åka till Frankrike. Men det visade sig att min väska inte kom fram förrän på kvällen när jag skulle åka till Frankrike. Jag hann hämta väskan på hotellet innan jag tog bussen till järnvägsstationen.

Jag skulle ta ett lokaltåg från Luxemburg till Bettembourg bara drygt en mil söderut. Där fick jag vänta på ett nattåg från Bryssel som skulle ta mig genom hela Frankrike. Jag trodde att det gick många tåg till Bettembourg på kvällen. Nattåget därifrån skulle inte gå förrän omkring midnatt. Så jag tog det lugnt på stationen i Luxemburg men letade på perrongen där mitt tåg skulle avgå. När jag kom upp på perrongen stod en konduktör och vinkade fram mig till sista vagnen. Jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta några timmar extra i Bettembourg som att stanna längre i Luxemburg. Det visade sig sen att jag hade tur att konduktören var så ivrig att få mig med på tåget. När jag kommit ombord frågade hon vart jag skulle och jag talade om att jag var på väg till Montpellier. Då hade jag tur som hann med det här tåget för det var det sista för dagen till Bettembourg!

Resan från Bettembourg till Montpellier var helt problemfri även om jag inte sov så bra. Jag var ju så nyfiken och ville titta ut så fort vi stannade vid någon station. Särskilt ville jag inte missa att se Lyon när vi stannade där. Sen sov jag bättre.

Jag tillbringade några innehållsrika dagar med min dotter i Montpellier innan jag skulle ta tåget till Paris. Att jag valde att åka omvägen över Paris berodde på att man från Montpellier till Paris kan åka med det franska snabbtåget TGV. Den närmaste vägen hem hade annars varit att åka tillbaka till Luxemburg samma väg som jag kommit.

Ända sedan jag första gången läste om TGV-tåget har jag drömt om att någon gång kunna åka med det. Jag hade varit i Paris tidigare och försökt ta en kortare tur med TGV med det skulle ta en hel dag som jag inte hade tid med. Min dotter följde mig till tåget en tidig morgon i Montpellier och jag steg ombord. Som svensk är man ju i god tid och det var inte många personer ombord på tåget när jag steg på. Alla resande har platsbiljett på TGV-tågen och jag letade på min plats. Det var en fönsterplats innanför en ung dam som också var där i tid.

Efterhand fylldes kupén på så att den var nästan full. Alla hade lugnt kunnat sätta sig och flera hade redan börjat sova. Då - precis innan tåget skulle gå - steg fyra japaner på tåget, ett yngre par och troligen hans föräldrar. Som alla andra hade de också platsbiljetter. Det var bara det att fransmännen inte bryr sig mycket om platsbiljetterna eftersom alla ändå har plats. Men japanerna propsade på att få sina platser. Det ledde till att nästan alla fick flytta på sig och det tog ganska lång tid tills alla hade kommit på sina "rätta" platser.

Min granne, den unga damen var från Paris och hon var på väg hem. Hon frågade vart jag skulle åka och jag talade om att jag skulle åka till Paris och byta där och fortsätta till Luxemburg där jag skulle ta flyget till Sverige. Åh så jobbigt, hon tyckte så synd om mig att jag skulle åka så långt. Hon visste inte hur hon skulle stå ut med resan ända till Paris. Men hon åt choklad och jordnötter och allt vad det var och hon bjöd frikostigt. Själv hade jag svårt att förstå henne eftersom en av mina drömmar just höll på att gå i uppfyllelse, att resa med ett TGV-tåg.

TGV-tåget kan köra upp till 300 km/tim men bara när det är en specialbyggd järnväg för höghastighetståget. Från Montpellier till Lyon var det vanlig järnväg och där fick inte tåget köra fortare än vanliga intercitytåg. När vi lämnade stationen i Lyon blev det en helt anna fart. Det kändes som att flyga men utan att lyfta. Det obehag som en del resenärer känner när de reser med X2000 i Sverige uppstår inte i TGV. Tåget går stadigare och den 40 mil långa sträckan från Lyon till Paris tar två timmar.

När tåget stannat på Gare de Lyon suckade min reskamrat och var så tacksam för att vi ÄNTLIGEN var hemma i Paris! Jag fick all den choklad och tilltugg som tjejen på platsen bredvid köpt för att fördriva den gräsligt långa och tråkiga tågresan från södra Frankrike upp till Paris - men som vi inte orkat äta upp under tågresan. Vi skildes i Paris som goda vänner men med helt olika upplevelser av tågresan.

För mig var TGV-tåget en dröm som var lika fantastisk i verkligheten. Jag minns inte hur lång tid hela resan tog men de 40 milen från Lyon till Paris tog trå timmar. Idag tar hela resan Monpellier - Paris 3 timmar och 20 minuter. Man har byggt ut det specialbyggda snabbspåret söder om Lyon.

För att ge en liten uppfattning om det franska TGV-tåget kan vi här titta på en video om TGV-tågets födelse, tyvärr bara med kommentarer på franska:



Ett billigare sätt att resa med TGV är att tågsurfa. Då får man ingen service och ingen sittplats. Och ståplats? Ja bedöm själv:


Den här möjligheten visste jag inte ens om men som rävvåling kanske jag borde har funderat på alternativet i så fall. Det hade dragit ner priset betydligt... Men jag hade redan planerat resan i detalj. Jag hittade en tysk webbplats på Internet där jag hittade alla tågtider och all information utom priser i svenska kronor.

Jag ringde SJ som nästan inte kunde svar på någonting direkt men när jag räknade upp alla tågnummer, datum och avgångstider så fick jag snart ett pris och kunde beställa biljetterna som skickades hem till Sverige i god tid före avresan till Luxemburg. Han som sålde biljetterna till mig sa att om alla visste mer om sina resor än vad man direkt kunde plocka fram på SJ så skulle det vara lätt att sälja resor. Men då var det inte så vanligt för SJ att sälja sammansatta resor i utlandet och dessutom med tåg från tre olika nationer. Men allt klaffade till 100 procent.

Jag åkte på husmoderssemester och bodde på ett slott

I slutet av 40-talet, det bör ha varit en av somrarna 1946-48, var jag med mina föräldrar och min farmor på semester på Örenäs slott vid Öresund, mellan Helsingborg och Landskrona. Klicka på rubriken (eller här) för att komma till deras hemsida. Om du har ljudet på kan du då bl a höra något som var mycket typiskt för den aktuella sommaren: Getingar!

Örenäs Slott ägdes då av Reso AB, en resebyrå- och hotellkoncern med folkrörelserna, bl.a. Kooperativa förbundet (KF) och Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) som ägare. Reso AB grundades 1937, året innan vi fick den första svenska semesterlagstiftningen. Syftet var att ge möjlighet till "folksemestrar" för bredare lager av Sveriges befolkning - med andra ord "vanligt folk".

Örenäs slott blev en del av denna nya utveckling. Slottet har en spännande historia. Den slottsbyggnad som finns kvar idag byggdes under 1914-1918 d.v.s. under de år första världskriget pågick.

Året för andra världskrigets utbrott, 1939 bytte slottet ägare. Den tidigare ägaren greve Bonde hade erbjudanden att sälja slottet till den tyska naziströrelsen som ett blivande rekreationsställe för höga nazister. Bonde valde emellertid att sälja slottet till Skånes fackliga organisationer. Mer om historien kan ni läsa här. Hade slottet blivit ett semesterhem - eller planeringscentrum - för höga och lägre nazister lär jag aldrig ha fått min husmoderssemester på slottet.

Ja, det var en husmoderssemester vi var på. Jag vet att min farmor och kanske också min mamma fick del av de nya nya möjligheter som då fanns att söka kommunalt bidrag till resa (ferieresbiljetter) och vistelse på semesterort s.k. husmoders-semester.

Men vad kan en gosse som inte ens börjat skolan komma ihåg av en semester på Örenäs slott? Jag minns ingenting av resan dit eller hem. Den måste ha gått med tåg, troligen från Grängesberg till Hälsingborg. Däremot har jag klara minnen av flera händelser under vistelsen på slottet.

Vi bodde inte i slottets huvudbyggnad utan i ett annex men måltiderna intogs i en stor matsal i slottet. Frukost var havregrynsgröt med äppelmos och mjölk. Problemet med den rätten var att just det här året var ett riktigt geting-år. Det gällde att se upp så att man inte fick en eller flera getingar i munnen när man tog en sked av gröten.

Vi badade mycket och tillbringade mycket tid på stranden. Där var det en man som råkade illa ut. Han åt ett äpple och fick en geting i munnen och blev stungen i tungan. Tungan svällde snabbt upp och han fick transporteras i ilfart till något sjukhus. Efter den episoden var man ännu försiktigare med gröten.

På slottet fanns en hel del personal och speciellt en "tant" - hon var säkert ung, kanske i övre tonåren - som jag fick ett särskilt gott öga till. Hon fanns med och arbetade vid måltiderna men var ofta också med oss på stranden när vi badade. Jag förstår nu att hon hade "timmar" - ledig tid på eftermid-dagarna som hon kunde utnyttja till bad.

Min "tant" hade skurgums-frisyr! Har ni hört det ordet? Jag minns det så tydligt men har knappast hört det efter den här sommaren vid Öresund. En sökning på Google gav bara 1 träff! Finns det sådana ord? Jag hade hoppats hitta en bild på skurgumsfrisyr men ingen träff. Då kom jag att tänka på en bild från den franska filmen Och Gud skapade kvinnan från 1956 där Brigitte Bardot hade en frisyr som åtminstone delvis liknade skurgums-frisyr. Den bilden hittade jag. Skurgumsfrisyr gjordes genom att sätta upp håret i nacken med hårnålar så att det låg slätt mot nacken och såg ut att växa och sträva rakt uppåt.

Ett annat klart minne från husmoderssemestern var när vi följde med på en dagstur till Ven, den lilla ön mitt i sundet. "Min tant" var med på den resan också. Jag minns inte hur vi tog oss till Landskrona men därifrån åkte vi båt till Ven med en vanlig fisketrålare som modifierats för turisttrafik. Det gungade ganska mycket på vägen över och en trålare rullar ganska lätt i dyner och vågor.

På Ven gick vi ganska långt, upp till kyrkan. Där var jag fascinerad av en modell av en fullriggare som stod i ett av kykans fönster. Vi gick till Backafall som jag kände väl till musikaliskt. Min morbror Elis Haag hade sjungit Flickan från Backafall av Gunnar Turesson/Gabriel Jönsson många gånger. Han ackompanjerade sig själv på gitarr.

Snart var det dags för återfärd till fastlandet. "Min tant" som inte var någon badkruka hade pratat med skepparen att han skulle fiska upp henne utanför vågbrytaren på vägen tillbaka. Skurgumstanten ville simma ut i vågorna utanför vågbrytaren. Det gick bra men jag var orolig för det vågade nu ganska ordentligt. Men tanten fick klättra upp på trålaren igen när vi kommit ut till henne på öppna havet. Men simturen slutade lite olyckligt ändå. Väl ombord gick tanten ner under däck för att ta av sig den våta baddräkten och ta på sig torra kläder. I den nu krabba sjön som gjorde att trålaren rullade ordentligt blev hon sjösjuk. Väl uppe på däck hämtade hon sig dock ganska snabbt igen.

Ett annat minne från Örenäs var att jag där för fösta gången spelade piano för en större publik. Det fanns ett piano i den stora matsalen och vi var i god tid till en av måltiderna. Jag satte mig på pianostolen med ryggen mot pianot medan vi väntade på att maten skulle ställas fram. En dam som också väntade på måltiden kom fram och frågade "om inte den lille gossen skulle spela en bit". Jag svängde runt på pianostolen och spelade "Kattvalsen" eller "Kalle Johansson" som den också kallas. Min mamma hade just lärt mig att spela den.

Själv har jag bara ett svagt minne av att jag spelade på pianot men min far berättade episoden många gånger och tyckte att den var så trevlig därför att "den tanten" (som var mycket äldre än min "skurgumstant") blev så väldigt överraskad av att jag kunde spela. Hon hade bara skämtat med mig...

Är Indien min tvillingsjäl?

Sedan jag var liten har Indien fascinerat mig. I min andra blogg, Olas blogg, har jag skrivit sju inlägg om min relation till Indien. Läs gärna en del av min Indien-historia där. Men Indien följer mig på något sätt överallt också i Saxdalen. Jag har till och med börjat fundera på om vi på något sätt är tvillingsjälar, Indien och jag?
 
Som statistiker har jag ju en viss kunskap om sannolik- heter och jag börjar tycka att jag påminns oftare om Indien än vad som borde vara en slump. Jag vet att jag långt innan vi fick svensk television hade en romantisk lockelse till Indien. Nu menar jag med romantisk inte något som bara har med kärlek att göra - en uppfattning som jag hade då. Nej, min svensklärare Granstedt på Högbergsskolan i Ludvika lärde mig och mina klasskam- rater att romantik är "flykten från den förhandenvarande verkligheten".
 
Det första påtagliga minnet av en indisk verklighet var i televisionens begynnelse. Ravi Shankar besökte Sverige och spelade en raga eller flera ragor på sin sitar. Han satt på traditionellt indiskt vis på golvet och spelade i en spartansk svensk TV-studio. Jag var helt fascinerad och tog till mig den klassiska indiska musiken - den tilltalade mig mycket.
 
Jag får tacka Stikkan Andersson och min indiska "syster" Anu för att jag nu själv äger en sitar till ett pris som var mycket överkomligt, se här.
 
Inte förrän 1998 när jag besökte Anu i New Delhi insåg jag att Indien och jag hade samma födelsedatum, 26 januari. Republiken Indien föddes officiellt 26 januari 1950, samma dag som jag firade min åttaårsdag. Så Indien och jag kan inte vara tvillingsjälar men syskon- själar.
 
Jag är intresserad av min hembygd. Dit hör naturligtvis Grängesberg och Ludvika. Så när jag är i Ludvika går jag gärna in och tittar på Globe bokhandel. Där hittade jag för en tid sedan en bok av Olavi Hemmilä: Från Gränges till Ganges. Den handlar till stor del om hur svenska författare och speciellt Dan Andersson påverkats av Indien och indisk religion. Själv har jag aldrig varit till den bland hinduer heliga floden Ganges men däremot till en annan helig Indisk flod, Yamuna, som rinner genom både Delhi och Agra med Taj Mahal.
 
När jag var liten hörde jag en dalmas sjunga på Götaplatsen i Göteborg. Han var från Borlänge. Jag minns att han sjöng "Till Havs".
 

 
Men han sjöng också verk som komponerats utanför Sverige, t.ex. ryssen Rimskij-Korsakovs "Song of India" ur operan Sadko. Jag undrar om Jussi Björling upp- skattade havet utanför Västkusten - och Indien lika mycket som jag?

 

En annan Song of India är Indiens nationalsång Jana-Gana-Mana. Läs en översättning av texten till  Jana-Gana-Mana här! Och lyssna sen på videon här under som också visar en hel del indiska instrument och indisk natur.

 

Slutrapport från Saxenstranden

Jag följde iordningställandet av markytorna vid Minilivs och Saxenstranden under förra hösten, här i bloggen. Nu har slutklämmen kommit på plats, belysningen av det fina brythjulet från gruvhissen i Långfallsgruvan är tänd, blommor utplanterade, allt ger ett mycket trevligt intryck.
Det upplysta linhjulet pryder verkligen sin plats, och påminner om de "goda" tider som en gång var här i byn, och väcker många minnen till livs, när man "joggar" förbi i det alltmera tätnande höstmörkret.
Hälsningar Lars-Åke

Historisk idrottsseger i Saxdalen

Vi boule-spelare i Saxdalen PRO har spelat boule idag. Så i morgon tror ni kanske att ni i er dagliga tidning kan läsa om resultatet. Har ni prenumererat på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kanske ni inte ens letar efter att se den aktuella ställningen i boul-serien före den avslutande omgången på måndag nästa vecka? Men läser ni en lokal tidning, Dalarnas Tidningar eller Dalademokraten kan man väl vänta sig att se de flesta lokala nyheter, också lokala idrottsresultat - bland massor av sport. Men där hittar ni nästan helt säkert inte en rad eller siffra om boule-serien!

I Dalarnas Tidningar har vi någon enstaka gång sett tabeller från vår boule-serie. Det har vi varit mycket tacksamma för. Men i Dalademokraten, som jag har prenumererat på sen jag flyttade tillbaka till Saxdalen för två år sedan har aldrig förekommit något resultat. Både mina medspelare och våra motståndare från åtta orter i Västerbergslagen efterlyser en lokaltidning där vi kan följa vår egen serie. Vi vet nu inte ens hur vi ligger till och hur det har gått i de matcher som vi inte spelar i. Vi pensionärer är en stor grupp och de flesta har en lokaltidning - hittills... De lag som deltar i serien är Blötberget, Grängesberg, Ludvika, Morgårdshammar, Nyhammar, Saxdalen, Smedjebacken och Söderbärke.

Vi på Saxdalen blogg är därför stolta över att kunna presentera åtminstone ett resultat från måndagens seriematcher: Saxdalen Ludvika 8-1

Vi saxdalingar är naturligtvis glada åt vår seger. Vi har inte varit bortskämda med för många under spelsäsången utan är mer vana vid den känsla som Ludvikalaget kände när de lämnade Furuliden på måndag eftermiddag. Spelare med betydligt längre tid i laget än jag själv säger att Saxdalen aldrig vunnit så stort tidigare. Så det var en historisk seger för vårt lag. Men vi drar inga stora växlar av segern. På måndag är det både en ny match men också ny tid för samvaro med våra motståndare från Nyhammar. Det ser vi fram emot.

Den sociala gemenskapen är nog ändå det viktigaste för de flesta spelare i den här serien även om det också är en tävling.

På tal om museum...

Åtminstone för oss som bor i Saxdalen verkar det här med museum inte vara något att satsa på. Lars-Åke har ju nyligen berättat historien om det försvinnande? Saxdalens museum. Det kallas ibland Saxdalens idrottsmuseum eftersom det innehåller mycket om Rävvåla/Saxdalens idrottshistoria. Men där finns också en hel del annan historia både från gruvan och från det gamla gruvsamhället.

Nu verkar det som att muséet kommer att läggas i malpåse i Saxdalens Folkets hus. Elräkningen från den kamin som hållit muséets temperatur en bit över fryspunkten under vinterhalvåret blev för dyr för vår kommun. Som gammal Rävvåling är jag rädd att det slutar på samma sätt som för en annan malpåse vi hade i många år: Långfallsgruvan.

Den fick aldrig något museum. Den utplånades så att de som arbetat där under hela sina arbetsliv inte känner igen någonting när de besöker det gamla gruvområdet. Som medlem i Rävvåla kulturförening hoppas jag att vi på något sätt ska få ihop till en informationstavla som berättar huvuddragen av den gamla gruvdriftens historia.

Gamla foton och gamla historiska texter kanske inte är rätt medium i våra dagar för att bevara och visa upp historiens gång. Vi kanske inte behöver några lokaler för att förvara och visa historia? Nu finns andra möjligheter. Titta här:



Klicka på "Start-triangeln" för att starta Johannes Graafs presentation av Långfallsgruvans historia i videoformat. Jag vill gärna säga Grattis till Johannes för det här sättet att presentera historiskt material.

Johannes är också min blogg-kompis med en originell och kreativ blogg som heter vitafrun (klicka här för att komma dit). Johannes har också något så unikt som ljudinspelningar från de underjordiska hål som fortfarande finns kvar från Långfallsgruvan. Han har också kreativa foton från Runnbergsgården, Missionshuset och mycket annat på sin blogg. Besök den!

Sen kan man ju börja fundera varför man bor i en avkrok som Saxdalen? Med den nya tekniken går det ju att leva med lägre skatt på många ställen i Sverige och ändå ha större tillgång till service i olika avseenden. Och flyttar man lite längre kan man både få större köpkraft för sin pension och ett bättre klimat. Som snål rävvåling kanske man får se över de alternativ som finns...

Sysslar man dessutom med hembygdsforskning och utan att få tillgång till någon gemensam förvaringsplats för våra insamlade, museala fynd får vi väl förvara dem privat hos de personer som är intresserade och utför forskningen. Till och med en lokal blogg kan skötas lika väl från Barcelona, Gran Canaria, Thailand som från Colombia. Vi två bloggdeltagare: Sörby-bon Lars-Åke och Malbackingen Ola har provat på!

Den lokala bloggen Saxdalen blogg har det senaste året besökts av 17 143 unika besökare som har laddat ner 37 697 sidor från bloggen. Liknande besökssiffror lär förstås vara svåra att uppnå i ett traditionellt museum...

Saxdalens Museum del 2

Med anledning av mitt inlägg i bloggen 29 augusti, om risken för ett slut för Museet i Saxdalen, kom idag en reporter med fotograf från ortens lokaltidning på besök.

















Ett inslag kan förhoppningsvis väntas inom de närmaste dagarna.
Stort intresse för den omfattande samlingen visades, eftersom det speglar utvecklingen under en tidsrymd av omkring 150 år, inom dels gruvnäringen, skolväsendet och byn i allmänhet.
Hälsningar Lars-Åke