Saxdalens IF eller Hammarby vem gör mest nytta och skada?

Den här bloggen brukar ju inte blanda sig  i riksangelägenheter.  Men upprepade händelser i idrottsvärlden får mig att ifrågasätta den rådande ordningen.
  
Den senaste händelsen på Tele2 Arena: Publik- skandal. Den rubriken har i pressen blivit en alltmer vanlig beskrivning av idrottsevenemang i storstads- drabbningarna. Har ni upplevt det på Furuliden i Saxdalen? Nej, ni är nog inte så många i så fall.
  
Det är inte lätt av oss i landsbygden, som Saxdalen, att se hur Hammarby och andra storstadsklubbar ska ta mer och mer av vårt lands polisiära resurser. Det som retar mig mest är när Hammarbys talesman skyller det mesta på polisen!

För mig är den småskaliga idrotten som är helt beroende av ideella insatser en annan värld än storklubbarnas idrott som mer och mer blivit resultatet av storföretags mål och medel.

För mig är preferensen klar: Verksamheten i Saxdalens IF får min röst som den mest värdefulla trots att vi inte lär få se vare sig direktsända TV-matcher från Furuliden eller miljonintäkter när det gäller biljettförsäljning.

Själv har jag bara spelat i Saxdalens skollag i fotboll och ishockey men jag har flera positiva minnen från den tiden. Ett minne som jag aldrig glömmer är när vårt klasslag från Saxdalens skola segrade i en skolishockey-turnering i Grängesberg 1954. Den prestationen har redan refererats i bloggen tidigare här.

Senare spelade jag med i ett pojklag från Saxdalen som deltog i ett distriktsmästerskap för Dalarna. Vi lyckades vinna över både Grängesberg och Ludvika och - det nästan omöjliga - vinst över Morgårds- hammar som i den vevan hade sitt A-lag i allsvenskan.

Att vi sedan förlorade finalen mot Leksands IF mer ungefär 17-0 har jag förträngt. Leksand var ju då en storklubb och en del av mina bästa idrottsminnen var när man klämde in sig i folkmassa runt den konst- frusna isen men med en naturlig kyla, ibland -20 grader, över de taklösa läktarna. Det var en njutning att se dåtidens Leksandshjältar Vilgot Larsson och Åke Lassas hänga upp Djurgårdens Sven Tumba när det var avgörande matcher i SM.

Vårt skollags stora förlust i Leksand berodde förresten helt och hållet på den alltför hårda isen: Vi hade aldrig åkt på konstfrusen is och våra planslipade skridskor passade inte alls. Det fick vi reda på efter matchen...

God Jul!!!

Här i Sverige har nu klockan gått över midnatt och vi har kommit en bit in på julaftonen, den efterlängtade dagen för alla barn och många vuxna.

Vi som skriver i den här bloggen vill därför gärna passa på att önska våra läsare en riktigt God Jul.

Eftersom vi rävvålingar är lite snåla har vi inte några köpta julkort att visa er utan vi använder ett par julkort som vi redan fått från ett par gamla rävvålingar i förskingringen. Vi hoppas de ska förmedla julstämningen.

Det första kommer från Kart-Bosse, tidigare Bredmyr-Bosse som nu bor i Leksand men som fortfarande rör sig mycket i skogar och fjäll - både letar och sätter upp orienteringsskärmar - förutom att han är professionell kartritare med eget företag i Leksand.

Bosse har fortfarande kontakt med Saxdalen och Ludvika kommun och har nyligen ritat nya kartor så att vi kan visa våra vandringsleder. Som före detta rävvåling har Bosse naturligtvis inte köpt julkortet utan gjort det själv.

Det andra kortet kommer ännu längre norrifrån, närmare bestämt från Norrböle, Matfors ett par mil utanför Sundsvall. Där bor Vesa Hartikainen som först flyttade från Finland till Långfallsgruvan med sina föräldrar och bror. Sen bodde familjen i Saxdalen.

Vesa har föstås också producerat ett eget julkort. Vesa behåller sin finska sisu och åtminsone en del av de finska traditionerna. Därför kan vi på bilden av hans hus och uthus se hur det röker ur skorstenen från hans bastu, finnbastu som Nils Parling kallade det.

Nu blir det bara ljusare och när tomten kommit ät det är bara 184 dagar kvar till midsommar!

GOD JUL!
från tomtarna
Lars-Åke och Ola

Berlinmuren byggdes mellan Mockfjärd och Kybäcksheden

Många historiker anser att Berlinmuren började byggas den 12 augusti 1961 mellan Öst- och Västberlin. Sen är man oense om orsakerna till murens tillkomst. När det gäller politik så är det ju för det mesta så att allt beror på hur man ser det. Jag håller med om tidpunkten men inte om platsen. För mig personligen började Berlinmuren byggas mellan Mockfjärd och Kybäcksheden!

Min far var intresserad både av ishockey och av att köra bil. Den kombinationen förorsakade många resor till favoritlaget Leksands hemmamatcher. När vädret var bra - inga förväntade snöproblem - tog vi genvägen över skogen från Kybäcksheden till Mockfjärd både på vägen upp och senare på väg hem på kvällen.

Just den här resan berodde mest på att vi hade besök av två ungdomar från Köln i Västtyskland. De hade aldrig sett en ishockeymatch och min far tog chansen att visa dem. Efter hemvägen, mellan Mockfjärd och Kybäcksheden (nära sjöarna Malingarna), blev det nyheter på bilradion. Den största nyheten under den sändningen var just att östtyskarna börjat bygga Berlinmuren.

Våra gäster blev förstås mycket intresserade och oroliga och ville veta allt som rapporterades. Vad skulle hända nu? Vi lyssnade på alla nyheterna och jag översatte så mycket jag hann till tyska.

Idag vet vi. Berlinmuren blev kvar i nästan 20 år, till januari 1990. Det fanns många historiska händelser i Berlin under murens tid. Vi kanske minns tal från flera inflytelserika statsmän som besökte Berlin under murens tid: bl.a. USA:s presidenter Kennedy och Reagan och Sovjetunionens president Gorbatjov.

Det kanske mest citerade uttalandet är President Kennedys bevingade ord: Ich bin ein Berliner, jag är en berlinare. Det slog mig att det kanske var tur för honom att han var i Berlin och inte i Hamburg. "Jag är en hamburgare" skulle kanske ha blivit mindre bevingat...

Till vänster Berlinmuren 1963 med John F. Kennedy som besökare. 1990 försvann muren och också gränserna mellan Öst- och Västtyskland då de båda staterna återförenades till Förbundsrepubliken Tyskland. Berlin blev åter huvudstad för hela den nya tyska staten.

Vi kan inte längre lyssna till vår utrikeskorrespondent Göran Byttner från Bonn. Hans röst har tystnat och Bonn är inte längre huvudstad. Bonn var emellertid huvudstad ett år efter Tysklands återförening och Tysklands regering fanns kvar i Bonn till 1999. Efter det regering och de flesta departement flyttat till Berlin har Bonn idag kvar sex departement.

Nytt olyckstillbud på Malbacken - på grund av lärarbrist

Nej det var varken igår eller i förrgår. Det var på vintern 1968. Jag låg i Uppsala som man sa men under våren 1967 tog både pengarna och läslusten slut. Det här med läslusten var ett årligen, eller mera bestämt, vårligen återkommande fenomen. Höstarna var mörka och för mig ointressanta och väl lämpade för studier men under vårarna spirade en massa företeelser inte bara i naturen utan också i mig... Kanske var det hormoner?

Oavsett orsaken - det var ingenting som jag rådde på. Jag borde läsa och jag försökte men koncentrationen var någon annastans. Jag ville ut! Försökte läsa sittande på soffor i parker och liknande men upplevde omgivningen starkare än det innehåll som jag försökte tillägna mig i böcker som man sen skulle tentera av - som det hette, visa att man hade läst och förstått. Det gick inte så bra ihop med mina vårar.

Därför var svaret inte så svårt när min kompis och skolkamrat under sju år, Lennart Blom från Grängesberg, ringde i april 1977. Han vikarerade som lärare på dåvarande Samrealskolan i Grängesberg. En lärare hade blivit sjuk och man behövde en vikarie under någon vecka. Frågan var alltså: Vill du komma och vikariera som lärare nu omgående?

Lite tveksam var jag. Jag var ju lite blyg! Och bland det värsta under min skoltid så långt var när man skulle hålla föredrag. Det ingick i rollen som realskoleelev att då och då, kanske två eller tre gånger under fyra år, hålla ett kortare "föredrag". Det innebara att stå framför klassen med ca. 30 klasskamrater och läraren och berätta något som man egentligen inte hade något intresse av - åtminstone inte att berätta om på det här sättet. Skulle jag nu stå där timme in och timme ut - kanske i veckor?

Men svaret blev JA! Jag gjorde ju ingen nytta i Uppsala utan motivation och inspiration. Och pengarna hade ju tagit slut och en lärarlön på realskolan framstod för en fattig student som ett overkligt överflöd...

Sen var rektor Oskar Bergkvist efter mig så fort jag gjort mina veckor på realskolan. Han behövde en vikarie på Norra skolan i Grängesberg en månad. Kunde jag inte vara snäll och ta det vikariatet? Jo jag var ju snäll så det kunde jag. Och sen blev Valter Tysk, lärare på Västra skolan i Grängesberg sjuk och det var bara några veckor kvar på vårterminen... så jag fortsatte att vara snäll och tog också det vikariatet. Det hela gick bra och när vårterminen var slut fick jag frågan av rektor Bergkvist: Kan du inte stanna som lärare i Grangärde under ett läsår? Vi har bara en lärare där till hösten, Ingrid Lindman, men behöver två. Och det är en liten trevlig skola... Det var det!

Därför bodde jag på vårvintern 1968 i mitt föräldrahem, eller egentligen hos min moster Hanna där min kusin Börje bott på övervåningen men gift sig och fått barn och byggt ett nytt hus.

Men det var alltså vinter 1968 och jag kanske måste nämna en sak till innan vi kommer till det som jag egentligen vill berätta: Under sommaren hade jag arbetat som vaktmästare på Grängesbergs och Grangärde barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där arbetade också många trevliga unga damer bl.a. Kristin från Borlänge. Vår kontakt höll i sig åtmintone en bit in på det nya året 1968.

Desssutom var jag intresserad av ishockey och den här kvällen var det ishockey i Leksand. Min far som också var ishockeyintresserad och tyckte om att åka bil hade lärt mig hur härligt det var att ta en biltur under vintern till Leksands ishockeystadion för att se Leksand vinna över - som allara bäst - Djurgården eller Brynäs eller... förlusterna har jag glömt.

Nu var jag vuxen och lärare med inkomst och jag hade skaffat min första bil, en DKW AU 1000, föregångaren till Audi. Den hade jag fått köpa billigt av pappan till Birgitta, en uppskattad tjej från Västerås som bodde i Styggviken på somrarna...

Så jag hade bil, en träff med Kristin som jag skulle hämta upp i Borlänge och sen en spännande ishockeymatch i Leksand att se fram emot. Vilket lag de spelade mot kommer jag inte ihåg och kanske ishockeyn inte ens var det mest intressanta den kvällen. Jag kände nog att jag hade det väl förspänt och det mesta av vad man kan önska. Jag var förväntansfull. Det enda som det just då var lite smått om var tid!

Men jag startade min DKW högst upp på Malbacken och svängde ner mot byn. Drygt halvvägs nerför backen, före Maj-Britts kurva kände jag att det gick lite för fort. Jag försökte bromsa men det gick inte så bra, det var mycket halt... Före kurvan och in i halva kurvan gick det bra men sen var jag tvungen att inse att det hela inte skulle gå vägen... enda utvägen var att försöka styra mot något som inte var så hårt...

Jag kom igenom nästan hela kurvan innan det var omöjligt att hålla bilen kvar på vägen. Vi hade ju gått över till högertrafik för 4-5 månader sen men min bil ville nu ovillkorligen över till vänstersidan igen. Och där ville den fortsätta ännu mer till vänster och den enda makt jag hade över bilen var att försöka styra in i den höga snödrivan som fanns på vänster sida bakom huset där Anna Wigert då bodde. Farten var fortfarande alldeles för hög men den stoppades snabbt när DKW:n körde in i den höga snödrivan. Snön kastades med stor kraft mot bakväggen på Annas hus. Jag lyckades ta mig ur bilen på höger sida samtidigt som Anna kommit ut ur huset och lugnt frågade: Åcken varä sôm slog säg i vägga?

Det enda som slagit sig i väggen var snön men jag förstår att det hade hörts ordentligt inne i Annas kök och det var inte första gången någon inte klarat att ta kurvan utan att komma in på Annas tomt. Men det hela var bara ett tillbud - utan skador på vare sig personer eller personbil.

Vi hann till Leksand innan matchen startade.