Skrämmande upplevelser för min far

Min far, Harry som var född 1918 var pojke när han en dag kom gående längs nuvarande Oxbrovägen från Annas kafé i ritning mot Skarpens på södra sidan av Solskensbäcken. Innifrån bostaden såg man min far. Han gick konstigt och det var tydligt att han var "husnödig" som vi sa i Rävvåla/Saxdalen före toaletternas intåg. Han behövde gå på dass. "Huset" i det här fallet fanns ute i Skarp-gårdens uthus. Man gick in i lagårsdörren och sen uppför en stege eller trapp och däruppe (opraktiskt i trängande situationer) fanns ett "hus" med flera fjölar ("ändsittplatser").

Pappa fick instruktioner om hur han skulle gå och hur han skulle öppna locken på dasset, det var tydligen inte helt enkelt. Han lyckades emellertid både ta sig upp till huset, öppna locken och precics sätta sig ner - då i samma ögonblick hördes en mycket kraftig knall... Man kade skjutit en gris på gården!

Jag undrar fortfarande om den händelsen var orsak till att min far alltid förblev skotträdd? Eller var han skotträdd redan före det här skottet? I vilket fall som helst var det säkert en skrämmande upplevelse. En skitsak kan man tycka men säkert mer komisk för de vuxna som befann sig i närheten än för den pilt som var i händelsens absoluta centrum...

Min fars militärtjänst vid trängen i Sollefteå innehöll två situationer som han upplevde som mycket obehagliga: Skjutning, vad det nu berodde på men som jag tror inte inträffade så ofta - och ryktning av de hästar som fanns inom trängen på den tiden. Hästarna var ganska hetsiga och det var tydligen stor risk för den som ryktade att bli sparkad. Dessutom späddes rädslan på av befäl som på olika sätt skrämde eller retade hästarna som blev mycket irriterade och ännu mer skrämmande för en hästrädd ryktare. Jag vet inte hur ofta min far kommenderades att rykta hästarna men jag vet att han varje gång var riktigt rädd och tyckte det var mycket obehagligt.

Sme-Valle hade växel

När jag var liten var det en stor händelse att få åka bil. Det fanns inte så många privatbilar i Rävvåla/Saxdalen på 1940-talet. Men det fanns taxi i byn. Valfred Eriksson och hans son Hugo körde båda taxi och hade alltid stora fina bilar. Ibland fick jag åka taxi med mina föräldrar. Som en Annandag jul när min familj traditionsenligt var nerbjudna till mina farföräldrar på julmidag.

När vi skulle hem till Malbacken igen på kvällen skulle vi åka taxi. Jag är inte säker på vilket år det var men det kan ha varit Julen 1950 då min mor var gravid med min syster som sen föddes i mars. Man åkte ju inte taxi i onödan på den tiden!

Mina föräldrar satte sig i baksätet i den stora bilen och jag hade lyckan att få sitta i framsoffan bredvid Valle. Jag hade säkert önskat att det skulle vara längre mellan Gamla vägen (nu Oxbrovägen) och Malbacken den gången men vi var snart hemma. Valle stannade framför huset och det var dags för betalning.

Jag hade fått en Money Box, på svengelska kallad monnibox, en liten plastdosa med fack för de mynt vi hade på den tiden. Jag hade fått löfte av min far att få betala taxiresan när vi kom fram och alltså få användning av min monnibox.

Jag hade mina pengar redo, sorterade i monnyboxen, när jag frågade hur mycket det kostade. Jag är inte säker men jag tror att Valle svarade 2:20. Jag vet ännu inte varför - men jag frågade Valle: "Har du växel?" Antagligen ville jag göra Valle uppmärksam på att jag hade en monnibox?

Hur som helst: Valle svarade att han hade växel och då tyckte jag att min far la sig i en affär som han inte hade något med att göra. Han sa: Men du har ju jämna pengar! Som om jag inte visste det! Jag hade ju redan flera gånger räknat ut vilka mynt jag skulle ta ut ur monniboxen

Men jag betalade och både Valle och jag var nöjda och det är ju typiskt för alla lyckade affärer. Jag var bara lite besviken på pappa som fått mig att känna mig lite dum.