En vinterepisod från min förskoletid

Det var en vanlig vinterdag på 1940-talet, troligen en söndag eftersom min far var ledig och kunde åka skidor med mig. Lördagar var ju arbetsdagar på den tiden.

Det slår mig att ordet förskoletid har en helt annan betydelse idag än det hade på 40-talet. Då betydde det tiden innan man börjat skolan. Det var entydigt och svårt att missförstå. Det vanliga var att man började i klass 1 det år man fyllde sju år. Undantag fanns. Enstaka elever kunde börja ett år tidigare än ett år senare av olika anledningar.

Man började i Småskolan. Så kallades de två första årskurserna, klass 1 och 2. Den tidens könsmönster gjorde att det var mycket ovanligt med manliga lärare i småskolan - om det ens förekom. Titeln för en lärare i småskolan var då småskollärarinna. Tilltalsordet i skolklassen var "fröken". Idag är väl ett barn i förskoleåldern både om han/hon inte börjat i någon skolform eller går i förskolan? Behöver vi kanske beteckningen "för-förskolebarn" för barn som ännu inte kommit i kontakt med någon skolverksamhet?

Men åter till denna lördag då min far och jag tog en skidtur ut i skogen. Vi åkte mot Stackarberget och en bit ner på norra sidan mot Styggviken. Vi åkte lite härs och tvärs. Då fanns inga skoterspår eller spårade skidleder utan var och en spårade eller hittade ett spår där någon åkt tidigare och följde det.

Jag började nog bli trött för jag tyckte det var skönt när vi efter en lång tur kom fram till åkrarna vid Vitjans rönningfall. Vi stod där och vilade en stund och skulle sen fortsätta. Då visade det sig att min far var helt vilse. Han trodde att vi skulle åka åt alldeles fel håll för att komma hem. Men han erkände att han inte visste var vi var eller åt vilket håll vi skulle åka.

Själv var jag helt säker på både var vi var och hur vi skulle åka för att komma hem. Det här var ju min och mina kompisars lekmarker. Här var vi "indianer och kåbåjar" på somrarna och åkte skidor på vintern. Min far följde efter mig även om han hade en känsla av att vi åkte i fel riktning. Det tog inte många minuter innan vi var uppe på min mormors lilla skog och vi såg snart "Klotens" som vi kallade granngården bakom mormors hus och också mormors ladugård. Vi var hemma!

Det var en mycket ovanlig situation att min far inte visste var vi var. Han brukade alltid vara mycket välorienterad och hade som ett sjätte sinne när vi skulle besöka en plats där vi aldrig varit förut med bilen. Han brukade komma helt rätt som av en slump.

Den här händelsen gjorde mig lite stolt när det var jag som ledde oss hem. Men efteråt blev jag lite orolig. Jag hade ju litat helt på min fars lokalsinne och det var tur att vi råkade komma till de öppna åkrarna som jag kände så väl till. Annars kanske vi dragit iväg åt alldeles fel håll.

Stackarberget 205 meter över havet

Stackarberget har figurerat tidigare i bloggen med ett par bilder från 2006 när jag gick förbi Stackarberget och tog några foton. Nu har jag varit där igen, igår och jag tog liknande bilder den här gången också. Skilladen är inte så stor bortsett från Saxenstranden som nu har sitt fina gröna gräs och badplatsen ser lika lockande ut på långt håll som när man går ut på udden från parkeringen.
(Klicka på bilderna för att se dem förstorade)

Det var inget riktigt solljus den här dagen men grönområdet runt Saxenkiosken lyste ändå med sin ljusgröna färg. Däremot var Saxberget mycket skuggat och nästan skymt av låga mörka moln. Där är ju förstås vindkraftverken en nyhet i vyn.

Tyvärr ser man idag från Saxberget inte mycket av vare sig södra Saxen eller byn söder om sjön p.g.a. höga granar. Enligt säker källa finns det dock tillstånd från skogsägaren att ta ner en del träd som skymmer utsikten från Stackarberget.kör ner dit från vägen. Det blir väl en uppgift bland många andra för frivilliginsatserna i Saxdalen för att behålla byn tillgänglig och attraktiv för både bybor och turister.

Också över Storfars är utsikten forfarande god men hotas på sikt av den tall som är på väg att växa in i bilden.

Ta gärna en tur upp på Stackarberget. Därifrån har man en vy av Saxdalen som på många sätt är vacker och intressant. Det är lite av det perspektiv som man kan föreställa sig jättar hade när de gick fram mellan berg och sjöar och kanske av någon anledning kastade ut en stor sten mitt i sjön...

Vinter men också sommarminnen

En envis förkylning har följt mig till och från sedan juldagen. Och vintern gör ibland att man är glad att få vara inomhus. Men vintern har ju också sin tjusning. Vår hund Nikita ser dock till att jag får frisk luft varje dag. Däremot har det inte blivit några vandringar med kameran som jag tänkt. Men visst är vintern fin. Här två bilder tagna från vår balkong och veranda för några dagar sedan. (Klicka på bilderna för att förstorade bilder).

Men snön på träd och luft- ledningar hindrar ju inte tankarna från att gå tillbaka till gångna somrar.

Som när jag i början av maj 2006 gick förbi Stackar- berget där man förut hade utsikt över hela Saxdalen, Saxen och Saxberget.

Nu är skogen på väg upp och skymmer redan stora delar av utsikten. I två gluggar såg jag två områden som varit centrala i Saxdalens historia.

I gluggen vi ser till vänster har mycket förändrats under åren. När jag växte upp (40- och 50-talet) var jag ofta vid Slam- havet, det avfall från Långfallsgruvan som orenat släpptes ut i Saxen tills det fyllt en stor del av sjöns södra del.

Där fanns då fortfarande järnvägsvallen där man kört ut sligvagnar och tippat i de pråmar som sedan drogs av en ångbåt över Saxen, genom Ullnäsnoret och vidare till Ludvika.

Bryggan där båtarna lade till fanns också kvar och ett pumphus som låg på den stenläggning som byggts mot vattnet. I bilden ovan låg tidigare både en hytta och ett anrikningsverk. Hit gick en linbana från Långfallsgruvan ner till anrikningsverket. Linhjulet som monterades upp förra sommaren framför Saxenkiosken är kanske den mest påtagliga lämningen efter den tidiga bergshanteringen. Hela området har sanerats och piffats upp betydligt och vi kan se sommaren an med tillförsikt. Då kommer Saxenstranden att vara ett attraktivt område och badplats.

Den andra bilden från Stackar- berget visar däremot ett avsnitt av byn som inte förändrats så mycket under tidens gång. Den senaste stora förändringen var väl när det som då kallade Nya vägen byggdes, numera Saxenvägen och den del som ofta kallas Storfars raka.

På bilden ses tre av de centrala bondgårdarna som fanns i byn: Storfars närmast, ner mot vattnet bakom Stora sten och till vänster i sluttningen: Neregårds. Båda gårdarna är välbevarade och i gott skick. Den tredje gården i mitten längst upp mot skogen: Oppigårds har däremot förfallit under många år.