Betlehem i Grangärde

Det lackar mot jul igen. Det betyder att vi snart kommer att fira jul med olika traditioner. När julen väl är här har det väl slutat lacka och frågan är när lackandet börjar. Första advent? Ja det har jag aldrig fått veta.
 
För min egen del har det blivit en ny liten tradition. Jag har deltagit i ett slags julspel, en Betlehemsvandring i kyrkan i Grangärde. Det här var tredje året som jag hade rollen som skattskri- vare vid Betlehemsvandringen som i år anordna- des för femte året i rad.
 
Betlehemsvandringen har pågått i tre dagar, två dagar för skolbarn och en dag för allmänheten. Över 300 besökare gjorde vandringen genom Grangärde kyrka som fått dekor och utstyrsel för att likna Betlehem. Det hela är en fri tolkning av bibelns berättelse om Jesu födelse. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Kamel med sin kameldrivare

Redan utanför kyrkan träffar besö- karna på både männi- skor och djur som inte finns där i vanliga fall.

På bilden ovan syns en kamel med ägare på väg att möta besökarna. Några fåraherdar finns också utanför kyrkan med sina får och när barn och vuxna närmar sig kyrkan möts de också av änglar som sjunger. Vandrarna tas där om hand av ledsagare som följer dem på hela vandringen genom kyrkan/Betlehem.
 

Skomakarens stånd

Längs Raka gatan träffar vandrarna på stånd med hantverkare och försäljare. Till höger ses en skomakar med sina verktyg och läder. Stickerska och tygförsäljare var grannar till skomakaren.
 

Änglar i skyn

Lite längre fram längs gatan hördes sång ifrån skyn. Det var små änglar som sjöng. De hade landat i det som vi brukar kalla predikstolen. Här stannade vandrarna gärna till för att lyssna till den vackra sången.

 

I slutet av Raka gatan luktade det gott av nybakat bröd. Doften kom från Betlehems bageri där besökarna gärna tog en ny paus och också fick någonting att äta.

Ett spännande stopp blev det vid Betlehems världshus. Längs vägen hade vandrarna hört talas om en gravid kvinna som ridit på en åsna och som sökte härbärge. Kunde hon finnas här? Världshus- värden sov men vaknade så småningom och talade om att det var fullt på världshuset och att kvinnan fortsatt längre ner efter gatan. 
 

Bakom kemelparke- ringen hördes också sång från ett stall där vandrarna tittade in. Inne i stallet fanns flera personer, också de tre män i vackra kläder som det berättats om längs vandringsvägen.

De var klädda i vackra sidenkläder och sjöng och berättade om sin vandring för att hitta en konung som skulle födas. De hade följt en stjärna i flera dagar och nätter och blivit ledda hit. 

Och där låg det nyfödda barnet - i en krubba. Men som vi ser på bilden längst ner har mannan Maria tagit upp gossen i sin famn medan pappa Josef sitter på andra sidan av krubban. Ovanför krubban lyser en stjärna... kan det vara den som ledde de tre vise männen hit? Här slutar i alla fall Betlehemsvandringen och historien som den berättar om.

Lysning till äktenskap

Det är ganska aktuellt med böllop och har varit alltför länge i mitt tycke. På TV har flera timmar per dag varit vikta för det kungliga bröllop som förestår. Personligen har jag tagit mycket liten del av alla dessa program. Visst har jag ett intresse av historia - men det här giftermålet är ju inte ens historia än.

Däremot blev jag intresserad när jag i tidningen Dalpilen från 1917-11-02 under rubriken Kyrkotidningar fann följande rader:


Det andra paret i lysningarna som tillkännagavs i Grangärde kyrka 22 söndagen efter Trefaldighet råkar vara mina farföräldrar. Karl Fredriksson var min farfar och Frida Vilhelmina f. Pettersson var min farmor. I det andra lysningsparet var Gustav Fredriksson min farfars bror och Astrid Viktoria f. Pettersson var min farmors syster.

Min farfar med syskon och föräldrar flyttade till Rävvåla från Ramsberg med mellanlandning i Björnhyttan. Farmors familj kom från Lernbo mellan Ludvika och Smedjebacken. Ingen i de två par det lyste för 1917 lever idag och jag hann aldrig träffa Astrid som dog innan jag föddes.

För mig är den här annonsen av större intresse än alla timmar TV-sändningar inför det kungliga bröllopet. Den närmaste släktens historia kan för många liksom för mig vara mer intressant än mycket i den historia vi läst om i skolan och som till ganska stor del handlar om kungarna och deras historia.

Att hinna med bussen

Det har blivit många bussresor genom åren, fyra år till och från realskolan i Grängesberg. Där hade vi särskilda skolbussar. Tre år reste jag till och från Ludvika med ordinare bussar för studier på Högbergskolan.

Brukade jag vara i tid? Ja, jag har inget minne av att jag missat någon buss på morgonen även om vi ofta sprang sista biten från gödselstacken vid Rättar-Kalles, ner i Solskensdalen och över spången över Solskensbäcken. Sen var det tungt uppför sluttningen på andra sidan dalen, förbi Skarp-Daniels såg och över Skarpens gård fram till vägen där bussen stannade. Puh!

På den tiden var det som tur var vänstertrafik. Det passade bra i de här kritiska ögonblicken då vi inte behövde korsa vägen. "Vi" var för det mesta jag och min kompis Kjell Persson som var ett år äldre än jag. Därför sprang vi tillsammans bara tre år. Min klasskamrat Ylva Ahlkvist som bodde lite längre ner i Malbacken var däremot med i loppen under alla fyra åren när vi gick i Grängesberg.

Jag tror faktiskt inte att vi missade bussen helt någon morgon. Visserligen missade vi inte så sällan första bussen men den var ofta full. Men det gick flera skolbussar samma tid och den sista tror jag att vi alltid hann med. Vi kunde också hålla koll på bussarna som hördes från det de kom ut på raksträckan efter Osingens kurva - mot Konsum och Elis Runnbergs och då var det kanske tre, fyra minuter innan bussen var framme vid Harald Runnbergs där vi steg på. Ibland räddades vi av att det var många som skulle stiga på bussen. Andra gånger hann vi med tack vare att vi hört bussen tidigt och kunde lägga på en extra spurt fram till målet.

När jag gick i gymnasiet i Ludvika hann jag också med bussen till stan. Både dit och hem var det fasta busstider som inte alltid stämde med våra skoltider. Ibland hann man med en buss tack vare att den var försenad och ibland chansade vi men hann inte med en buss därför att den gick i rätt tid. Men det här med busstider blev mer flexibelt när vi inte hade egen skolbuss. Skolkamrater på de här bussarna var bl.a. bröderna Jens och Sune Danielsson, Lennart Neregård och Per-Gunnar Runnberg.

En annan skillnad var att bussarna till och från Grängesberg bara körde skolbarn. Till och från Ludvika fick vi beblanda oss med vuxna, folk som arbetade. På morgonen hade de som arbetade på ASEA åkt till jobbet mycket tidigare än vi som åkte till skolan. De som var tjänstemän åkte senare. Då hade vi sällskap på bussen med några med "manschettyrken" och folk som arbetade i affärer. På väg hem var det mest ASEAter, affärerna var då ännu öppna. Efter tre års bussresor till Ludvika fick vi på Hägre Allmänna Läroverket i Ludvika som det så högtidligt hette - ut vår mogenhetsexamen - och den ljusnande framtid var vår.

Ludvikaresorna var en del av steget in i vuxenvärlden. Man blev bekant med resenärerna, åtminstone till utseendet och man visste i förväg vilka som skulle komma att stiga på vid nästa hållplats. Och hållplatserna var många innan vi kom fram till Ludvika. På väg hem var det omvänd ordning, de som stigit på senast på morgonen steg av först på vägen hem. Ibland funderade man vad den och den skulle göra när han/hon inte steg av eller på på "rätt" hållplats.

En enda gång i nuvarande Ludvika kommun kommer jag ihåg att jag missade en buss. Det var på torget i Grangärde. Jag minns inte vilket ärende jag hade i Grangärde men jag bestämde mig för att försöka lifta hem. Jag skulle överdriva betydligt om jag skulle påstå att trafiken var tät, så jag hade inga större förhoppningar att få lift. Å andra sidan gick det på den tiden bussar flera gånger om dagen så jag såg nog fram emot ett par timmars väntan innan nästa buss kom.

Jag stod där med min tumme uppe... det var nog första gången? Och helt plötsligt gled en bil förbi mig - på väg åt rått håll - och den stannade. Jag sprang fram till bilen. Föraren som satt på fel sida - eftersom det var vänstertrafik - visade sig vara en person som jag kände igen, Manne Fahlborg från Sörbyn.

- Vart vill du åka?
- Jag ska hem och jag bor i Saxdalen.
- Har du bråttom?
- Nej, jag har blivit efter bussen så jag tänker vänta på nästa.
- Ja, då får du åka, ja jag frågar om du har bråttom för jag kör sakta...

För mig räckte hastigheten mer än väl. Jag kom hem mycket tidigare än jag var rädd för. Och vi åkte den gamla vägen, den enda genom Grangärde på den tiden, längs Bysjön förbi, Gästis, Myggnäset och över bron vid vid "Kaplanoret" som vi sa.

Manne som var försäljare, jag tror att han inte hade någon affär utan reste runt med sin bil. Han sålde mjukvaror så vitt jag minns, tyg och liknande. Om han var resande i korta eller långa varor vet jag inte heller. Men jag var alltid tacksam mot Manne Fahlborg för den lift jag fick till Saxdalen.

Några minnen från min farfars båt

Farfar o farmor och morfar o mormor är nog viktiga personer för alla barn som växer upp och som har förmånen att ha far- och morföräldrarna i livet och helst nära. Själv träffade jag aldrig min morfar. Han dog ett år innan jag föddes. Men de övriga tre levde tills jag var vuxen. De var alla mycket älskade och uppskattade personer under min barndom.

Min farfar och farmor bodde mitt emot Arnold Johnsons, numera Bengt Emil Johnsons, bostadshus. Jag var ofta hos mina farföräldrar. På somrarna var ett av nöjena med farmor och farfar att åka ut i deras båt.

Farfar var mycket intresserad av fiske. Vi fiskade både i bäckar i finnmarken och i Väsman. Farfar hade varit båtägare innan jag föddes. Tre rävvålingar: Einar Haag, Verner Ahlkvist och min farfar byggde tillsammans en båt, Trion och en sommarstuga vid Sandbäcken i Mässan.

När jag var liten var Trion borta men min farfar hade köpt en annan båt. Jag var med till Grangärde när vi hittade den båt som blev farfars efterträdare till Trion. Trion hade en motor byggd av grannen, det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Motorn från Trion hade bevarats och blev också motor i farfars nya båt.

På bilden, gissningsvis från 1949, finns farfar, farmor, min mamma och jag när vi lägger ut från bryggan vid Slamhavet, där badstranden mot norr nu finns. Framför båtens för fanns då den banvall och utbyggnad som gjorde att man tidigare kunde köra ut malmvagnar som tippades i pråmar som bogserats in till tipplatsen.

Nu användes bryggan bara för mete eller som på bilden som tilläggplats för båtar.

En utflykt med farfars nya båt var till Norra gården eller "nôrr gårn" som vi kallade den, norr om Ullnäsgården. Det var inte något bostadshus där men det kallade ändå gård. Vi strandmetade men fick inte så många napp. Farmor som var en utmärkt kokersta hade alltid med sig något gott att äta och dricka och utflykterna var alltid som en god pick-nick. Farfar fick några abborrar men de var inte så stora. Det var en lugn dag och det verkade också lugnt med napp på våra spön.

Det var ganska tvärdjupt på platsen och jag hade kastat ut med flötet högt upp på reven. Ingen hände så jag tänkte ta in kroken för att kontrollera att masken var i ordning. Då kändes det som att jag hade fått bottennapp. Men det rörde sig lite och efter en stund kunde jag dra in en stor braxen (på rävvålmål: en brax) till stranden. Den gjorde inget motstånd utan lät sig släpas sakta i vattenytan in till stranden. Den var som död. Farfar hjälpte mig nog att få upp den på land.

En annan gång åkte vi ut på Sandreven, mellan Flintuddarna och Morhagen. Där ute där man skulle tro att det var mycket djupt var det mindre än två meter ner till botten. Sandreven var enligt min farfar en samlingsplats för fisk. Vi metade länge, för mig var det en evighet men vi fick inte något napp. Till sist gav farfar upp, startade båtmotorn och vi styrde därifrån.

Jag minns inte om det var den gången eller en annan gång som vi kom från Väsman norr om Flintuddarna med destination Sunnansjö. I vilket fall som helst, farfar var mycket vaksam och styrde båten söder om ön Stärtan. Han höll ut från Stärtans södra udde - men för lite. Vi körde hårt på ett skär.

På den tiden fanns inga sjömärken utan det gällde att veta var skären fanns. Min farfar visste mycket väl att det fanns ett skär lång utanför Stärtans sydspets men den gången missbedömde han avståndet. Det hela avlöpte väl utan större skador på båten. Men att gå på grund eller gå på ett skär med en båt, stor som liten är en obehaglig upplevelse.

När jag många år senare arbetade som vaktmästare på Tallmogården en sommar åkte jag några gånger båt till jobbet. Då var jag noga med att hålla ut från skären söder om Stärtan.

Vi ses väl i Grenge på lördag?

Jag fick en inbjudan till en vernissage idag. Det är inte varje dag jag får det. Och absolut inte från en släkting! Och allra helst inte från en släkting som jag inte visste om att jag är släkt med - förrän i förrgår...

Ja det här börjar kanske bli rörigt men vi tar en sak i taget:

Vernissagen i fråga är nu på lördag 28 november.
Platsen är Grengehuset i Grangärde.
Vernissagör är den tidigare kände rädd-aktören på Ludvika (både gamla och nya) Tidning: Bertil Danielsson.

Men släktingen då? Jo jag informerades i förrgår om att denne Bertil Danielsson hade en farfars far som hette Daniel och bodde i Kyrkbyn. Där bodde också min mormors moster Sara Lisa och hon var gift med Daniel.

Först i förrgår fick jag reda på det här släktskapet när jag fick en annan inbjudan. En ny och efterlängtad bok om Östanbjörka är klar för publicering. Det är Bengt Östberg från byn som forskat och sammanställt by- och släkthistoria och bildmaterial om Östanbjörka. Bengt och jag lär också vara släkt genom min mormor som var från Östanbjörka. Den boken ska jag läsa långsamt och ingående!

Men tillbaka till vernissagen: Förutom fler bilder på den kände gårdfarihandlaren Per Arvid Björk (som på affischen ses sitta vid sitt stambord på Nyhammars konditori) kan vi säkert förvänta oss bilder av andra lokala kändisar som vi träffat och har minnen av. En del kanske kommer på visningen.

Och vilka andra kan tänkas komma dit? Ja alla Grenge-bor, d.v.s. alla som bor i forna Grangärde kommun och socken. Att Grängesberg hör dit hörs ju men också alla i Ludvika. Ludvika växte och blev en avknoppning från gamla Grangärde församling, först som kapellförsamling under Grangärde och senare som egen församling. Så om det inte vore så sent på hösten kanske vi kunde få se kyrkbåtar från Lyviken lägga till vid slaggbyggnaderna vid Bysjön... men, nej det är nog bättre att ta bilen. Och Säfsingarna hör ju också hit. I vilket fall är alla säkert välkomna oavsett fortskaffningsmedel.

Att resa till Örebro och min fars första bil

Den första Örebroresa jag kommer ihåg var någon gång på 40-talet. Min morbror Elis Haag hade varit dräng på Nyttorps gård, Ervalla utanför Örebro. Han arbetade då åt lantbrukaren Paul Olsson och hans far. Vår familj hade ingen bil på den tiden. Vi åkte tåg till Örebro. Där hämtade Paul oss med bil. För mig var det en upplevelse både att åka tåg och bil. Och dessutom tog Paul som var en mycket vänlig och barnkär person oss med till Stora holmen i Svartån där jag blev bjuden på en rundtur i det minitåg som då fanns där.

Sen blev det en ganska lång biltur till Nyttorp där vi stannade hela dagen. På den tiden var det en ganska stor händelse att åka så långt och hem igen på en dag. Idag åker man från Saxdalen till Nyttorp på drygt en timme med bil.

Jag är ganska säker på att Pauls bil vid min första resa till Örebro inte var en Volkswagen. När han hälsade på i Saxdalen en tid senare hade han emellertid en sådan. Jag minns att vi tyckte det var ett konstigt fordon. Den såg ju inte ut som en bil tyckte man då - den hade delad bakruta och ingen motorhuv! Men den gick att köra och så småningom vande man sig vid bildtypen som blev allt vanligare.

Min fars första bil blev efter en tid en begagnad Volkswagen - också den med delad bakruta och utan motorhuv. Men den hade en barnkammare bakom baksätet där min syster Lillemor kröp ner så fort vi skulle ut och åka. Hon hade täcken och kuddar där och sov gott så fort bilen startade.

Första dagen med bilen var en stor dag. Det var julskyltningdag när Yngve Nykvist med fru kom med bilen från Grangärde. Hugo, deras son och numera blomsterhandlare i kyrkbyn var inte född än. Båda familjerna skulle åka till Ludvika tillsammans för att titta på julskyltning. Sedan skjutsade min far paret Nykvist till Grangärde och vi fortsatte tillbaka till Saxdalen.

Det var en kall vinterdag - jag vill minnas omkring -20 grader. Det fanns ingen fläkt i den modellen av Volkswagen så det var svårt att hålla rutorna rena. Men när vi kom hem var vi så lyckliga över den "nya" bilen. Min far föreslog att vi skulle ta en extra tur till Grängesberg. Jag kan inte minnas att någon i vår familj någonsin hade några invändningar när min far föreslog en biltur. Och det föreslog han många gånger i framtiden.

Yngve Nykvist hade instruerat min far om allt som man skulle behöva veta för att köra bilen. På den tiden fanns ingen bensinmätare men det fanns en reservtank på fem liter bensin om man vred om ett vred nere vid golvet längst fram i bilen, den hade ju ingen kardan och den vanliga balk som vi senare varit vana vid. Det var ju en luftkyld svansmotor som satt mitt över bakaxeln.

Bilen gick så bra, tills vi kört över järnvägen i norra "Berget" och Selldéns affär. Strax efter: Då stannade motorn helt plötsligt.

Min far blev inte orolig för Yngve hade talat om att det inte var så mycket bensin kvar men att man kunde köra minst fem mil till om man fick bensinstopp och sen "vred på" reservtanken. Problemet var att Yngve troligen tankat i tid en längre tid för när min far försökte vrida ner vredet till häger (reservtank) gick det inte! Vredet satt fast i uppåtriktat läge och gick inte att vrida.

Jag minns det som i en dröm: Min far traskade iväg mot Grängesberg för att köpa bensin. Det var kallt och det dröjde länge... men jag var ju ändå så glad åt vår bil! Efter lång väntan kom far tillbaka med en reservdunk i handen. Ingen av bensinmackarna i Grängesberg, IC (numera OK) eller Shell var öppna. Men jag tror att han hade lyckats ringa till Gräs som hade en bensinmack vid utfarten mot Örebro, mitt emot Lomberget. Jag vet inte om macken var öppen eller om Gräs öppnade den för att lösa vår prekära situation.

Jag minns att min far sa när han kom tillbaka att Gräs hade sagt att han hoppades att han fått en ny kund den kvällen. Och vi tankade där när vi tog någon tur åt det hållet. Jag kommer ihåg att jag uppskattade Annika, bensinmacksinnehavarens dotter när vi senare blev parallellklasskamrater på realskolan i Grängesberg. Hennes far hade hjälpt oss ur en verklig knipa.

Med bensin i bilen var det sen inga problem att köra vidare men jag tror inte vi tog någon längre tur innan min far hade kunnat fylla full igen - och vredet till reservtanken fixades snart så att det fungerade.

Om min andra minnesvärda Örebroresa kan du läsa här.