Fartens tjusning

Sen jag var en liten pojke har jag tyckt om att åka med olika fortskaffningsmedel. Och ibland har det varit extra spännande om man har fått åka fort. Vad som uppfattas som fort skiftar ju med tiden. De första bilarna körde ju inte speciellt fort men när en av de första bilarna som sågs i Rävvåla kom körande från Karlströms affär mot Oppigårds och passerade den lilla gård som då låg i sluttningen mitt emot Verkdammen - då räckte den hastigheten för att skrämma slag på den manliga åskådare som stod på vägkanten och iakttog det skrämmande fordonet så att han kastade sig handlöst över en gärdsgård för att komma på säkrare mark. Oturligt nog var det en gödselstack på andra sidan staketet. Det gjorde kanske att fallen blev mjukt men ändå inte så trevligt.

När man någon enstaka gång fick åka taxi när jag var liten var det en upplevelse om det var Hugo Eriksson som körde och turen gick över Skeppmora. Hugo och Valle hade alltid fina taxibilar och särskilt Hugo ville prova de nya bilarna på Skeppmora. Det var dåtidens fartsträcka. När det då gick i 100 km/tim kunde man knappast föreställa sig att det gick att köra fortare. En annan känd fartsträcka var betongvägen mellan Falun och Borlänge.

Jag trodde att det var "fri hastighet" utanför tätbebyggt område fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen men det har förekommit regleringar långt tillbaka i tiden. Redan på 1700-talet fanns regler för den tidens fordon: hästskjutsarna. I Stockholms stad infördes regler 1754 genom ”Kungjörelse och Förbud, emot olofligit körande och ridande här i staden”.

Illegal fortkörning finns skriftligen dokumenterad redan 1904 då Stockholms Dagblad (nr 101, s. 4) rapporterade att "(Spårvagnen) blef .. bötfälld för fortkörning”

I den första förordningen om automobiltrafik från 1906 finns föreskrift om hastigheten:

9 §.
Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar i stad, köping och annat tättbebyggdt samhälle: 15 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma samt annorstädes: 25 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma, allt i timmen.

Ambulanser och brandbilar var undantagna från ovanstående hastighetsbegränsningen. En sammanfattande beskrivning av hastighetsbegränsningens historia säger dock att hastigheten utanför tätbebyggt område i princip var fri fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen 1967.

Som barn var jag fascinerad av att titta på och pröva olika fortskaffningsmedel. Vid min familjs årliga besök i Stockholm ville jag alltid åka ut till Bromma flygplats för att se de stora flygplanen, på den tiden DC3:or, lyfta mot Amerika som man sa på den tiden. Andra upplevelser som jag inte ville missa var att åka rulltrappa. Det fanns bl.a. på varuhuset PUB. Sen ville jag åka hiss och det fanns på Hantverkargatan 53 där min moster och morbror bodde. Det blev många turer upp och ner och jag fick inte åka ensam så någon vuxen fick offra tid och följa med. Om min första flygtur har jag skrivit förut i bloggen här.

Tågåkning har jag också skrivit om tidigare men inte om den snabbaste tågtur jag upplevt. Under mitt arbete på Statistiska centralbyrån blev det många turer till Bryssel och Luxemburg. EU:s statistikkontor ligger i Luxemburg. Jag funderade någon gång på att åka tåg eller bil till Luxemburg men det skulle ta för lång tid så det blev att ta flyget varje gång. Samtidigt bodde min dotter Rebecca i Montpellier i södra Frankrike under vårterminen 1997 där hon läste franska på universitetet. Under en av resorna till Luxemburg tog jag några dagars semester för att hälsa på min dotter. Det snabbaste hade ju varit att flyga ner till södra Frankrike men jag tog mig tid till att åka tåg.

Den här resan hade sina små problem från början. Det fanns ingen flygstol kvar från Köpenhamn till Luxemburg utan jag fick flyga till Köpenhamn och därifrån till Amsterdam och byta till ett plan till Luxemburg. Jag kom emellertid fram till Luxemburg i tid men däremot flög min väska åt något annat håll. Vi hade möten med EU-gruppen två dagar så jag var inte orolig att mitt bagage inte skulle komma fram innan jag skulle åka till Frankrike. Men det visade sig att min väska inte kom fram förrän på kvällen när jag skulle åka till Frankrike. Jag hann hämta väskan på hotellet innan jag tog bussen till järnvägsstationen.

Jag skulle ta ett lokaltåg från Luxemburg till Bettembourg bara drygt en mil söderut. Där fick jag vänta på ett nattåg från Bryssel som skulle ta mig genom hela Frankrike. Jag trodde att det gick många tåg till Bettembourg på kvällen. Nattåget därifrån skulle inte gå förrän omkring midnatt. Så jag tog det lugnt på stationen i Luxemburg men letade på perrongen där mitt tåg skulle avgå. När jag kom upp på perrongen stod en konduktör och vinkade fram mig till sista vagnen. Jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta några timmar extra i Bettembourg som att stanna längre i Luxemburg. Det visade sig sen att jag hade tur att konduktören var så ivrig att få mig med på tåget. När jag kommit ombord frågade hon vart jag skulle och jag talade om att jag var på väg till Montpellier. Då hade jag tur som hann med det här tåget för det var det sista för dagen till Bettembourg!

Resan från Bettembourg till Montpellier var helt problemfri även om jag inte sov så bra. Jag var ju så nyfiken och ville titta ut så fort vi stannade vid någon station. Särskilt ville jag inte missa att se Lyon när vi stannade där. Sen sov jag bättre.

Jag tillbringade några innehållsrika dagar med min dotter i Montpellier innan jag skulle ta tåget till Paris. Att jag valde att åka omvägen över Paris berodde på att man från Montpellier till Paris kan åka med det franska snabbtåget TGV. Den närmaste vägen hem hade annars varit att åka tillbaka till Luxemburg samma väg som jag kommit.

Ända sedan jag första gången läste om TGV-tåget har jag drömt om att någon gång kunna åka med det. Jag hade varit i Paris tidigare och försökt ta en kortare tur med TGV med det skulle ta en hel dag som jag inte hade tid med. Min dotter följde mig till tåget en tidig morgon i Montpellier och jag steg ombord. Som svensk är man ju i god tid och det var inte många personer ombord på tåget när jag steg på. Alla resande har platsbiljett på TGV-tågen och jag letade på min plats. Det var en fönsterplats innanför en ung dam som också var där i tid.

Efterhand fylldes kupén på så att den var nästan full. Alla hade lugnt kunnat sätta sig och flera hade redan börjat sova. Då - precis innan tåget skulle gå - steg fyra japaner på tåget, ett yngre par och troligen hans föräldrar. Som alla andra hade de också platsbiljetter. Det var bara det att fransmännen inte bryr sig mycket om platsbiljetterna eftersom alla ändå har plats. Men japanerna propsade på att få sina platser. Det ledde till att nästan alla fick flytta på sig och det tog ganska lång tid tills alla hade kommit på sina "rätta" platser.

Min granne, den unga damen var från Paris och hon var på väg hem. Hon frågade vart jag skulle åka och jag talade om att jag skulle åka till Paris och byta där och fortsätta till Luxemburg där jag skulle ta flyget till Sverige. Åh så jobbigt, hon tyckte så synd om mig att jag skulle åka så långt. Hon visste inte hur hon skulle stå ut med resan ända till Paris. Men hon åt choklad och jordnötter och allt vad det var och hon bjöd frikostigt. Själv hade jag svårt att förstå henne eftersom en av mina drömmar just höll på att gå i uppfyllelse, att resa med ett TGV-tåg.

TGV-tåget kan köra upp till 300 km/tim men bara när det är en specialbyggd järnväg för höghastighetståget. Från Montpellier till Lyon var det vanlig järnväg och där fick inte tåget köra fortare än vanliga intercitytåg. När vi lämnade stationen i Lyon blev det en helt anna fart. Det kändes som att flyga men utan att lyfta. Det obehag som en del resenärer känner när de reser med X2000 i Sverige uppstår inte i TGV. Tåget går stadigare och den 40 mil långa sträckan från Lyon till Paris tar två timmar.

När tåget stannat på Gare de Lyon suckade min reskamrat och var så tacksam för att vi ÄNTLIGEN var hemma i Paris! Jag fick all den choklad och tilltugg som tjejen på platsen bredvid köpt för att fördriva den gräsligt långa och tråkiga tågresan från södra Frankrike upp till Paris - men som vi inte orkat äta upp under tågresan. Vi skildes i Paris som goda vänner men med helt olika upplevelser av tågresan.

För mig var TGV-tåget en dröm som var lika fantastisk i verkligheten. Jag minns inte hur lång tid hela resan tog men de 40 milen från Lyon till Paris tog trå timmar. Idag tar hela resan Monpellier - Paris 3 timmar och 20 minuter. Man har byggt ut det specialbyggda snabbspåret söder om Lyon.

För att ge en liten uppfattning om det franska TGV-tåget kan vi här titta på en video om TGV-tågets födelse, tyvärr bara med kommentarer på franska:



Ett billigare sätt att resa med TGV är att tågsurfa. Då får man ingen service och ingen sittplats. Och ståplats? Ja bedöm själv:


Den här möjligheten visste jag inte ens om men som rävvåling kanske jag borde har funderat på alternativet i så fall. Det hade dragit ner priset betydligt... Men jag hade redan planerat resan i detalj. Jag hittade en tysk webbplats på Internet där jag hittade alla tågtider och all information utom priser i svenska kronor.

Jag ringde SJ som nästan inte kunde svar på någonting direkt men när jag räknade upp alla tågnummer, datum och avgångstider så fick jag snart ett pris och kunde beställa biljetterna som skickades hem till Sverige i god tid före avresan till Luxemburg. Han som sålde biljetterna till mig sa att om alla visste mer om sina resor än vad man direkt kunde plocka fram på SJ så skulle det vara lätt att sälja resor. Men då var det inte så vanligt för SJ att sälja sammansatta resor i utlandet och dessutom med tåg från tre olika nationer. Men allt klaffade till 100 procent.

Flygturer med två kända svenska piloter

Min första flygtur tog jag för länge sedan. Jag minns inte vilket år det var men det var i folkskoleåldern. Jag gissar att jag var 10-11 år. En av Sveriges mest kända flygare Albin Ahrenberg besökte Saxen med sitt flygplan med pontoner. Han lade till vid bryggan vid Slamhavet och gjorde uppstigningar med passagerare som ville betala en slant för äventyret.

Min kusin Börje var med nere vid bryggan och han frågade om jag vill flyga. Jag hade blandade känslor, lite rädd var jag och borde jag inte ha mina föräldrars tillåtelse? Men det var ju också mycket spännande.

Flera personer stod i kö för att få flyga och jag bestämde mig inte förrän flygplanet gjort ett par uppstigningar och kommit tillbaka välbehållet. Men för varje gång flygplanet landat och lade till vid bryggan blev jag mer och mer övertygad om att jag borde ta chansen att få flyga för första gången. Så jag tackade ja.

Vi klättrade upp i planet, Börje och jag och jag tror att Sven Graaf också var med. Det var plats för en passagerare bredvid piloten och två eller tre i baksätet.

Starten var skakig på Saxens vågor och det var ett öronbedövande dån från pontonerna. Men när farten ökade och vi lyfte över vattenytan blev det både stabilare och tystare. Motorljudet var ganska högt men det var väl som det skulle vara. Det jag var mest rädd för var nog att motorn skulle stanna. Men vi steg högre och högre och fick en fin utsikt över byn och sjöarna runt omkring. Allt gick bra och efter några cirklar runt Saxen gick vi in för landning norrifrån.

Jag var lite knäsvag när jag klättrade ner till bryggan men lättad och stolt och glad över att jag hade flugit i ett flygplan. Det var en stor händelse på den tiden. Flygplan var så spännande. Och varje gång min familj åkte till Stockholm för att hälsa på släkt och vänner ville jag åka ut till Bromma flygplats för att titta på de stora DC3:or som startade för att flyga över Atlanten.

Mina föräldrar åkte också gärna till Bromma. Min far flög aldrig och min mamma som fyller 93 om en dryg vecka har inte haft några större önskemål om att få blyga.

Albin Ahrenberg blev känd för många pionjärinsatser inom flyget men kanske mest för att han 1931 hittade en meteorologisk forskargrupp som saknats sedan flera månader på Grönland. Ahrenberg kunde återvända till Sverige som hjälte och blev utnämnt till kapten inom flottan av dåvarande statsministern Karl Gustaf Ekman.

Den andra kända piloten som jag flugit med var mindre känd för sina luftfartsbedrifter än för sina bedrifter på skjutbanan. Om jag säger att han var dalmas, deltog i sju olympiska spel, vann fyra olympiska medaljer (en guld, två silver och en brons) att jag flög med honom från Arlanda till Cherles de Gaulle i Paris - ja då finns ingen annan att välja mellan än Ragnar Skanåker.

På resan till Paris satt Ragnar Skanåker visserligen inte vid spakarna, han hade just hunnit fram till Arlanda i tid för att hinna med det tidiga morgonplanet till Paris. Han hade kört bil hela natten från Småland när planet från Växjö blivit inställt.

Men Ragnar Skanåker var inte bara en sjusärdeles pistolskytt, han var säkert en lika sjusärdeles flygare när han som frivillig deltog bland de svenska stridsflygare som ställde upp i FN:s insatser för att få slut på kriget i Kongo i början av 1960-talet.

Men den här gången var det inget stridsflygplan och Ragnar var inte pilot utan satt bredvid mig på sittplats A1, längst fram till vänster. Jag hade plats A2. Både Ragnar och jag och den tredje kvinnan - som jag tyvärr glömt namnet på - på främre raden var trötta den tidiga morgonen och sa alla att vi skulle sova till Paris. Men vi började prata och med Ragnar Skanåker i stolen bredvid fick ingen av oss en blund i ögonen. Jag har skrivit om den här flygningen i min andra blogg här.

Ragnar var på väg till Atlanta, jag var på väg till Guyana och tjejen närmast gången var på väg till Dubai. Ragnar klarade inte att kvala in till nästa OS men nu har han kvalat in till ett fortsatt liv med sin tidigare fru Anna. De förlovade sig härom dagen och Ragnar tänker säkert fortsätta att skjuta amors pilar men siktar inte på något ytterligare OS.

Att flyga med Ragnar Skanåker var säkert en större upplevelse när han satt i stolen bredvid än om han suttit vid spakarna. Han är en mycket fascinerande person. Jag lyckönskar honom i hans kommande äktenskap där jag vet att han kvalat in till en topplacering.