Film från Låsberget

Det är inte varje dag man hittar en film om och från Låsberget på Internet. Men idag gjorde jag det.

När jag var liten hade vi grannar som tidigare hade bott på Låsberget. Familjen kallade Klotens och jag trodde att de hade kommit från Kloten men det trodde inte min far.

Klot-familjen hette Andersson i efternamn. August, Gerda och yngste sonen Anders var våra grannar från det jag föddes och  under en del av min uppväxt. Jag har skrivit en gång tidigare om familjen här. Två barn Kalle och Ulla var utflugna och bodde på andra ställen i byn. Anders var grovarbetare och mycket stark. Han kallade sig själv Världens starkaste man. Han visade sin styrka många gånger men aldrig på något negativt sätt men stark var han.

Jag var stolt över att bli arbetskamrat med August. Vi vallade kor tillsammans med två andra ko-ägare. Jag vallade min mosters två fjällkor. Jag fick betalt 10 öre för att ta korna till en grind över Bredmyrvägen, nedanför Rönningfallet. På kvällen hämtade vi korna vid grinden och jag tjänade 10 öre till. När min moster slutat med djurhållningen hämtade jag mjölk hos August och Gerda. Det gav också 10 öres förtjänst varje mjölkdag och det var mycket kortare att gå.
 
Klicka på filmen här under så startar den!

För att se filmen på hela bildskärmen: För markören över den svarta kanten under bilden och klicka på den lilla "fyrklövern" till höger på fältet. För att återgå till mindre bild tryck på ESC. Om filmen hackar: klicka på HD så kopplas den höga upplösningen av och filmen flyter på bättre.
 
Jag hörde August och Gerda prata mycket om att de bott i Låsberget men jag minns inte att de berättade något om hur det var där. Den här filmen sätter igång min fantasi och jag tänker på "Klotens" när jag ser den. Låsberget är ett ganska stort berg och södra delen har räknats till Rävvåla/Saxdalen och norra delen till Sunnansjö.

Sunnansjöbönderna hade fäbodar på Låsberget och i Mässan söder om Väsman. Ofta fick korna beta på Låsberget i början av sommaren och flyttades sen till Mässan. Troligen började Rävvåla, numera Saxdalen som en fäbod till Sunnansjö.

En tidigare granne med konstnärliga anlag

Många gånger hittar man konstnärer och andra personer med speciella begåvningar närmare än man tror. Ofta kanske vi inte ser deras talanger därför att det är människor vi ser dagligen och som har så många andra sidor som vi är vana vid.

När jag var liten, innan jag börjat skolan var jag gärna hos mina grannar på norra sidan av vårt hus. Där bodde då August och Gerda Andersson och deras ogifte son, Anders Erik Andersson. De var alla mycket snälla personer och tyckte om barn och jag gick gärna dit för att hälsa på. Vi kallade deras gård för Klotens och de som bodde där Klot-August, Klot-Gerda och Klot-Anders. Anders kallades Anders av alla utom av hans mamma som kallade honom Erik. När jag blev lite äldre och började lära mig geografin i trakten trodde jag att de hade kommit från Kloten men så var det inte. De hade flyttat till Malbacken från Låsberget på andra sidan av Saxdalen.

August var pensionerad gruvarbetare och hade arbetat i Grängesbergs gruvor. Nu hade de ett par kor och brukade jorden runt stugan så att de fick hö till sina kor liksom på Hagfallstorpet där jag bodde. Vi hade också två kor.

August hade ingen häst med däremot en liten tvåhjulsvagn med skaklar som han själv drog. Jag var med när han körde in sitt hö och då fick jag sitta högst upp på hölasset. August hade en stor humor och han lekte häst med mig. Han gnäggade som en häst och hoppade och "spökade sig" som vi sa, som en lite bångstyrig häst.

Jag var inte många år och hade lite svårt att skilja på skoj och verklighet så jag blev osäker på det här med hästvagnen och August som häst. Så till sist frågade jag August på mitt dalmål: "Men August - int är du full en häst?" Jag blev lugnad och därefter litade jag på att August var August och ingen häst även om han drog kärran med hö och gnäggade som en häst.

När jag blev äldre kom August en dag ner till vårt hus. Han hade berättat om episoden när han lekte häst med mig flera gånger och nu kom han med en häst! Han hade täljt en häst som vi fick. Den ser ut så här och är ett kärt minne från en av våra omtyckta grannar. Den påminner varje gång jag ser den om August och Gerda och Anders och om August som häst.

Häst täljd av min granne när jag var barn:
"Klot" August Andersson

August var inte bara en duktig träsnidare, han var också en duktig berättare. Och han berättade gärna och hans fru som säkert hört hans berättelser hundra gånger var alltid lika ivrig att få August att berätta.

"Hur var det när du var där och gjorde det och det...?". Gerda fick lätt igång Augusts berättarkonst och hon njöt av att får höra de kända historierna gång på gång. Till exempel hade August en gång cyklat hem från arbetet i Grängesbert med en mjölkkruka på styret. I Björnhyttan råkade krukan slå in i framhjulet så August körde omkull och cykeln blev skadad. Då visade August sitt humör - som jag aldrig såg skymten av, han var alltid glad och trevlig. Men den gången blev han så arg att han kastade ner cykeln i ån som rann under bron och gick hem.

En vinterepisod från min förskoletid

Det var en vanlig vinterdag på 1940-talet, troligen en söndag eftersom min far var ledig och kunde åka skidor med mig. Lördagar var ju arbetsdagar på den tiden.

Det slår mig att ordet förskoletid har en helt annan betydelse idag än det hade på 40-talet. Då betydde det tiden innan man börjat skolan. Det var entydigt och svårt att missförstå. Det vanliga var att man började i klass 1 det år man fyllde sju år. Undantag fanns. Enstaka elever kunde börja ett år tidigare än ett år senare av olika anledningar.

Man började i Småskolan. Så kallades de två första årskurserna, klass 1 och 2. Den tidens könsmönster gjorde att det var mycket ovanligt med manliga lärare i småskolan - om det ens förekom. Titeln för en lärare i småskolan var då småskollärarinna. Tilltalsordet i skolklassen var "fröken". Idag är väl ett barn i förskoleåldern både om han/hon inte börjat i någon skolform eller går i förskolan? Behöver vi kanske beteckningen "för-förskolebarn" för barn som ännu inte kommit i kontakt med någon skolverksamhet?

Men åter till denna lördag då min far och jag tog en skidtur ut i skogen. Vi åkte mot Stackarberget och en bit ner på norra sidan mot Styggviken. Vi åkte lite härs och tvärs. Då fanns inga skoterspår eller spårade skidleder utan var och en spårade eller hittade ett spår där någon åkt tidigare och följde det.

Jag började nog bli trött för jag tyckte det var skönt när vi efter en lång tur kom fram till åkrarna vid Vitjans rönningfall. Vi stod där och vilade en stund och skulle sen fortsätta. Då visade det sig att min far var helt vilse. Han trodde att vi skulle åka åt alldeles fel håll för att komma hem. Men han erkände att han inte visste var vi var eller åt vilket håll vi skulle åka.

Själv var jag helt säker på både var vi var och hur vi skulle åka för att komma hem. Det här var ju min och mina kompisars lekmarker. Här var vi "indianer och kåbåjar" på somrarna och åkte skidor på vintern. Min far följde efter mig även om han hade en känsla av att vi åkte i fel riktning. Det tog inte många minuter innan vi var uppe på min mormors lilla skog och vi såg snart "Klotens" som vi kallade granngården bakom mormors hus och också mormors ladugård. Vi var hemma!

Det var en mycket ovanlig situation att min far inte visste var vi var. Han brukade alltid vara mycket välorienterad och hade som ett sjätte sinne när vi skulle besöka en plats där vi aldrig varit förut med bilen. Han brukade komma helt rätt som av en slump.

Den här händelsen gjorde mig lite stolt när det var jag som ledde oss hem. Men efteråt blev jag lite orolig. Jag hade ju litat helt på min fars lokalsinne och det var tur att vi råkade komma till de öppna åkrarna som jag kände så väl till. Annars kanske vi dragit iväg åt alldeles fel håll.